When You´re Strange – Recension
Inlägg av Måns Lindén den 2 juli i
Jim Morrison a.k.a The Lizard King
Det går inte att överdriva Jim Morrisons betydelse för alla oss som ville bli rockstjärnor i Ljungskile i början av 90-talet. Band som Posion, Pretty Boy Floyd och Warrant hade gjort oss osäkra i vår manlighet för att sedan avlösas av grungens apostlar som uppmanade oss att klä oss som uteliggare och skita i allt. I det glappet dök Jim Morrison upp. Eller snarare Val Kilmer. För det var Oliver Stones film från 1991 som gjorde av vi fick upp ögonen för The Doors i allmänhet och Jim Morrison i synnerhet.
Jim Morrison var den totala hedonisten, poeten, rockstjärnan, suputen och häradsbetäckaren. Han var allt det som vi ville vara men inte kunde. Många kände sig förvisso kallade, och i lilla Ljungskile anno 1991 fanns nog fler skinnbyxor per capita än någon annanstans i norra Europa. Alla blev plötsligt gräsrökande shamaner och började citera Carlos Castaneda. Det planerades resor till Mojaveöknen för att skriva poesi och skapa musik. Det fördes många och långa introverta diskussioner över oändliga flaskor vin om universums uppkomst och hur man skulle nå den ultimata sanningen. Vi var alla sökare och odlade våra egon för att kunna förverkliga oss själva och The Doors musik var alltid närvarande.
Några år senare när pendeln svängde tog alla plötsligt avstånd från indianmystik och poesi. Med skammens rodnad insåg vi att den legendariska rockjournalisten Lester Bangs antagligen hade rätt när han avfärdat Morrison som en ”a drunken buffoon posing as a poet”. Våra band erövrade nämligen aldrig världen, poesin som skrevs på ökenresorna gavs aldrig ut och tjejerna kastade sig aldrig framför våra fötter. I våra ögon reducerades Jim till en falsk profet. Så skinnbyxorna stoppades diskret längst in i klädkammaren och LP-skivorna med The Doors förpassades längst bak i backen. Under många år kunde jag överhuvudtaget inte lyssna på The Doors utan att bli generad. Sällan har ett bands musik varit så intimt förknippar med skeenden i livet som har format en till den man är, och det är känsligt.
Så när jag hörde att det skulle göras dokumentärfilm om The Doors högg det till lite i magen. Ville jag se den? Skulle det kännas som att titta på gamla pinsamma fotografier från förr? Som att bläddra i gamla dagböcker och påminnas om storslagna drömmar som gått i kras? Som att lyssna på gamla ambitiösa demotejper inspelade i murriga replokaler?
Jag hade fel. Helt fel.
Oavsett vilken relation ni har till The Doors så måste ni se den här filmen. På riktigt. Regissören Tom DiCillo har tagit sig an uppgiften som om det vore en spelfilm. Historien berättas i kronologisk ordning med spelfilmens dramaturgi och tempo. Johnny Depps hypnotiska och intima berättarröst lotsar oss fram vilket gör att vi slipper intervjuer som informationsbärare. Det här är film och inget reportage. Det är sanslöst bra och det är hela tiden intressant. Här kan ni läsa Christophers intervju med regissören Tom DiCillo om ni vill veta ännu mer om processen bakom filmen.
DiCillos genidrag är att han skildrar bandet som riktiga karaktärer av kött och blod. Han lyckas se bortom myten och siktar istället på total autenticitet. Det känns som att han har haft tillgång till allt som nånsin har filmats med The Doors mellan 1966-1971 och han använder det med ett fint handlag. Med hjälpa av det digra och fantastiska arkivmaterialet lyckas han skapa en enorm närvaro och mycket av det känns som privata filmklipp. Det finns till exempel unika sekvenser på Jim Morrison där han verkar alldeles avslappnad och badar och leker med barn. Han ser faktiskt lycklig ut. Han var inte Mr. Mojo Risin på heltid och även en Lizard King måste lägga sig i skuggan ibland.
Vi får följa med in i studion och bevittna den kreativa processen som inte alltid var helt smärtfri. Första skivan tog fem dagar att spela in. Den tredje elva månader. Konsertsekvenserna är filmens i särklass starkaste delar och bäst på att förmedla hur kontroversiella The Doors faktiskt var. Jim blev mer och mer irrationell och upplopp var mer regel än undantag. Han hetsade både polisen och publiken och det blev stökigt i varenda arena som besöktes. Publiken blev till slut mer intresserad av att se Jims galenskap än att lyssna på musiken. Bandet blev desillusionerade och slitningarna började ta ut sin rätt vilket gjorde att bandet imploderade. Drogintaget (LSD) som i början var tänkt att ”öppna medvetandets dörrar” byttes mot kokain och sprit. Jim blev fet, odlade skägg, lämnade bandet och flydde till Paris för att undkomma en fängelsedom samt bli poet. Han lyckades sådär och dog av en hjärtattack i sitt badkar.
Vad ni än tycker om Jim Morrison. Vad ni än tycker om musiken. Se den här filmen. Det här är inte bara en av de bästa musikdokumentärer som har gjorts, den berättar mycket mer än bara historien om The Doors. Den berättar om den era som formade hela vår populärkultur. Och då pratar jag inte om Ljungskile i början på 90-talet.
When You´re Strange har biopremiär den 2:a juli
DN 3 av 5, SvD 3 av 6, Expressen 3 av 5, Aftonbladet 3 av 5
http://www.youtube.com/watch?v=hMMo3EmIfJw&feature=PlayList&p=C8021DD28D5F52A2&playnext_from=PL&playnext=1&index=1">
http://www.youtube.com/watch?v=hMMo3EmIfJw&feature=PlayList&p=C8021DD28D5F52A2&playnext_from=PL&playnext=1&index=1/0.jpg" alt="YouTube Preview Image" />
