Jag skulle nu vilja dela med mig av en riktigt skrämmande, sann historia.
Det var en gång en kvinnlig mormon ifrån något land i Väst. En morgon bestämde sig den här kvinnan – låt oss kalla henne Stephenie – för att brutalt våldta och totalt stycka en av mina favoritgenres genom tiderna: Underbara, blodtörstiga vampyrer.

Att låta ”vampyrer” vistas i skolmiljö – utan att ge sina ‘fellow students’ ett par sköna sugmärken eller låta dessa ”vampyrer” glittra i solen istället för att förvandlas till aska eller något annat skojigt, är total, jävla galenskap och ruskigt pinsamt för alla inblandade.
Att sedan tro att den söta, lilla flickan från I Am Sam med röda linser, ska skrämma skiten ur en hel värld, är bara patetiskt och mer skrämmande än scenerna i sig.

Jag kan tänkas vara en gnutta konservativ i mitt uttalande:
”Det är väl klart vi ska förnya oss lite?”
Självklart. Men att totalt demolera en hel genre, är lite väl överdrivet i mina ögon.

”Vampyrer kan inte förvandlas till fladdermöss och flyga iväg. Det är bara en myt. Egentligen är dom bara jättesnabba och jättestarka. Och så glittrar dom vackert i solen. Det bara är så, för det har Hon sagt.”

(Återigen – Jag tror inte på vampyrer)

”Aldrig hört talas om Bram Stoker?”
”Vem?”
”Dracula?”
”What?”
”Transylvanien?”
”Okej, nu hittar du bara på ord.”
Japp. Det är precis vad jag gör.

Nu är det inte filmerna i sig som gör mig hatisk. Det finns en hel del duktiga skådespelare i den ensemblen. Det är bara det att allt som någonsin har eller kommer baseras på någonting ”skrivet” av Stephenie Meyer kommer för alltid vara smuts för mig.

Så nej. Inte alla tjejer mellan 11-25 är helt sålda på glittrande vampyrer och muskulösa varulvar.

Nu när jag har beskrivit min avsky för modern vampyrhistoria, måste jag erkänna att ”Låt Den Rätta Komma In” inte fick mig att vilja slita varken John Ajvide Lindqvists eller Tomas Alfredsson i stycken. Mycket beroende på min kärlek till Per Ragnar och två fantastiskt talangfulla ungdomar. Sen att de använt sig av en briljant fotograf, skadar ju inte det heller.

Så efter världens kanske längsta och mest onödiga kommentar, vill jag tacka för att jag fick chansen att skriva av min frustration lite grann och hoppas någon finner glädje i att läsa mina ord.

Tack.