In Treatment är dålig terapi
Inlägg av Leiyah Rose Lindén den 19 juli i
Paul Weston, det avskräckande exemplet.
Sedan 20008 har det tjattrats oavbrutet om pseudo-dokumentära HBO-serien ”In Treatment”, den har hyllats av alltifrån gamla tanter hipsters och ”know hows”, till småbarnsföräldrar, bögar, frisörer och annat kreti och pleti. Jag ställer mig ytterst frågande till huruvida denna hyllningskör är berättigad. Vissa säger att detta är den smartaste roligaste serien de senaste 10 åren. Jag förstår givetvis att detta är fullständig rappakalja men kan ändå inte låta bli att oroas över att jag verkar vara den enda som inte hoppat på terapitåget.
Det är svårt att filmiskt skildra terapi på ett sätt som inte förvandlar inblandade parter till karikatyrer av sig själva. Hittills har ingen lyckats, mig veterligen, men det mesta som HBO rör vid förvandlas ju till guld. Ändå är det magplask på denna pik. Epic fucking fail as they say.
Karaktärerna är platta, manuset förkastligt, ljudupptagningen beklaglig och bildsättningen…
(…)
Terapi är sällan roligt, om man räknar bort ”Gökboet”(och vi vet ju alla hur den slutade.)
HBO gillar terapi, vilket vi kan se tydliga exempel på i bland annat ”Tell me you love me”. Men medan ”Tell me you love me” var en kniv i hjärtat, känns ”In treatment” mer som en böld i rumpan.
Psykoterapeuten Paul Weston spelas av Gabriel ”Ghost Ship” Byrne, bara det borde ju verka i avskräckande syfte. Resten av rollbesättningen är inte mycket mer upplyftande den heller, även om jag erkänner Allison Prill’s tolkning av cancersjuka Pratt-eleven April som rörande. April är en subba av dignitet, men hon är åtminstone charmig. Det är mer än vad man kan säga om både Gabriel Byrne och hans ”Paul Weston”.
Allt jag ser är en grupp människor som inte har vare sig mod, vilja eller resurser att leva sitt liv som de människor som de förväntas vara. Det är med andra ord en alldeles utmärkt skildring av verkligheten. Problemet är att det inte räcker för mig. Tvärt om.
Jag längtar tillbaka till min egna psykolog.
Lena kom tillbaka, allt är förlåtet!
Som sagt, onyanserat. Tror ändå inte du är ensam om att inte gilla I.T. Men att beröra i ilskans namn är vare sig nytt eller unikt, och faller därför tyvärr lite platt. Och liknelsen av din person som allt köttets tango blir säkert lite skrattretande. Kul inlägg iaf
, och härligt du haft en bra psykolog, liksom jag (psykoterapeut).
Ilska och ilska Jim. Jag är inte särskilt arg, snarare avmätt. Men tack för att du får mig att känna att jag verkligen hör hemma här på onyanserat. Det värmer<3