Senaste Kommentarer

Top Commenters

Aelita -Queen of Mars – SciFi-filmens urmoder

Inlägg av Emma Stormdal den 10 november 2018 i

Allmänt Film

Det finns ett fåtal filmer som stannar kvar i medvetandet, som gör ett oförglömligt intryck på en. För mig är den sovjetiska stumfilmen Aelita – Queen of Mars, regisserad av Jakov Protazanov en sådan.
Hösten 1998, direkt utkommen från gymnasiet, studerade jag filmvetenskap på Filmhuset i Stockholm. Film på förmiddagen, föreläsning på eftermiddagen, om en dessutom hade Cinemateketkort gick det att klämma in fyra filmer till under kvällen. Jag levde film, helt enkelt. Jag sparade alla informationsblad om filmerna som jag såg, och några år senare gick jag igenom dem. Jag måste erkänna jag med de flesta inte fick några minnesbilder av filmerna ens när jag läste titel eller handling. ”Vaa, har jag sett den…?” Men Aelita minns jag.

Aelita är något så underligt och fantastiskt som en sovjetisk science fiction-stumfilm. Det är nästan 20 år sedan jag såg den, men minns tydligt Alexandra Exters art déco-scenografi och futuristiska kostym. ”Ew, stumfilm, jag gillar inte stumfilm”, tänker kanske ni. På Filmhuset är det dock så pass lyxigt stumfilmsvisningar görs med liveackompanjemang. Det blir som en helt annan konstform, att varva inspelat och live.

Varför är det inte kutym för astronomer på jorden att bära ceremoniellt skägg av glas?

Naturligtvis blev jag upprymd och exalterad när jag förra veckan såg att de åter skulle visa den på Cinemateket – med livemusik. Det är sällan jag tar mig till visningar på Filmhuset nuförtiden, men var det någon gång jag skulle släpa mig dit var det till den här.
Visningen inleds av Tora Berg om den sovjetiska filmens guldålder och temat Kino – Sovjetisk stumfilm 1924 – 1930 som Aelita ingår i. Därefter tar musikern Edward von Past plats framför pianot och synthen. Med sin prominenta mustasch verkar han själv hämtad direkt från 1924.

”Tryck dina läppar mot mina – som de gör på jorden!”

Aelita – Queen of Mars handlar om den unge ingenjören Los, som i sitt vanliga arbete med att bokstavligt bygga upp Sovjetstaten, också drömmer om Mars och ritar på en rymdraket. Under tiden har Mars byggt en apparat som gör att en kan se vad som försiggår på jorden, i realtid. Som typ… en tv. 40 år innan månlandningen livesändes i tv. Mars’ drottning Aelita, har ingen styrande makt utan är i händerna på ett äldsteråd. Hon blir så fängslad av uppfinningen att hon tar varje tillfälle att betrakta livet på jorden och framför allt ingenjör Los och hans unga fru.

Det är tydligt att Aelita är Science Fictionfilmernas urmoder, åtminstone när det kommer till estetiken. (Den är tre år äldre än Metropolis, som såklart också varit viktig för sci fi-estetiken.) Vaktpolis-militären ser ut som Robocop, de automatiska dörrarna ser ut att vara hämtade från vilken rymdfilm Star Trek som helst. Trickfilmning används för att få det att se ut som att saker automatiskt, dörrar som öppnas, maskiner som byggs av sig själv. Det är faktiskt ganska snyggt, med tanke på att det är gjort i filmkonstens barndom.

Byxorna. BYXORNA!

Tough shit för er att ni missade Aelita! Jag är i alla fall redan sorgsen över att det kanske dröjer tills jag är sextio innan jag får se den igen.

Men misströsta inte, det finns fortfarande chans att se en av de mest kända stumfilmerna, Sergei Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin ikväll kl. 18.00.  Därefter visas åtta filmer under temat fram till 19/1.

Cinematekets program för temat

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg