Senaste Kommentarer

Top Commenters

Bamsetidningar och katter

Inlägg av Emma Stormdal den 4 augusti 2018 i

Allmänt Onyanserat

Sedan sommaren 1991 har jag varit i vår vinterbonade stuga i Hälsingland någon gång på sommaren.  Mellan 14 och 27 år bara någon helg, men ju äldre jag blev desto mer vill jag vara här. När det regnar så läser jag gamla Bamsetidningar från barndomen, det är sedan gammalt. De flesta är från 83-88, sorterade, nästan kompletta årgångar.

I år har det dessvärre inte blivit av, av uppenbara anledningar. Inget regn. Men jag hade fått en speciell serie på hjärnan och ville leta upp den, hur soligt det än var.

Som kattvän från tidig ålder tyckte jag man aldrig fick heja på katten i serietidningar eller på film. Det fanns såklart undantag, men vanligtvis var katten dum eller elak. Eller både och. Oftast både och. De mest kända och mest brutala är Tom och Jerry. Annars finns Sylvester, (de jätterasistiskt skildrade) siameserna i Lady och Lufsen eller till exempel Gargamels katt i Smurfarna och så vidare.

Bamse var en fristad, med sin moraliska alla är välkomna-attityd. Möjligtvis var Husmusen lite, lite smartare än Katten Jansson, men inte så mycket. Serierna med dem gick ut på att de hade en liten konflikt, smågnabbades ett tag och blev vänner igen på slutet.

Den serien som jag nu letade efter bröt av väldigt mycket från det. Det handlar om Lurvas och Katten Jansson och Husmusen har tillsammans kommit över en burk kakor. De börjar dividera om hur de ska dela upp kakorna, vad som är mest rättvist. Lurvas och Jansson börjar gräla ordentligt, och under tiden rullar Husmusen iväg alla kakor.

I slutet har Lurvas och Jansson fått varsin kaka medan Husmusen ligger i sitt bo, fyllt av kakor.

Som vuxen förstår jag att det är en enkel konflikt att spela på, den mellan musen och katten. Den lånar sig lätt till fiktionen, som antagonist och ond motståndare är katten tacksam – den som sett en katt ta en mus kan vittna om ganska mycket onödig grymhet.

Som 7-årig kattvän hängde jag mig fast vid positiva eller neutralaskildringar som Cheshire-katten i Alice i underlandet, Aristocats, eller just katten Jansson. Men inte ens Rune Andréasson gick tydligen att lita på!
När jag läste den här serien första gången blev jag så upprörd och kränkt å Janssons vägnar att jag knycklade ihop tidningen och bet hårt i den. Jag rev inte sönder den eftersom mina bröder och jag prenumererade på den tillsammans. De kanske också ville läsa.

Efter mycket letande hittade jag den äntligen idag. Jag kunde inte se något spår av vare sig knyckel eller bett. Men ärren från att vara hunsad och förlöjligad kattvän stannar kvar. (skoja ba.)

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg