Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Barn – Vad ska det vara bra för?

Inlägg av Therese Wåtz den 25 januari 2017 i

Allmänt Onyanserat

baby

Barn. En riktigt het potatis i dagens samhälle. Är man barnfri eller barnlös? Det är en fråga som filmskapare verkar fråga sig själva också, för efter att en serie har gått tillräckligt länge, och karaktärerna (och tittarna) åldrats till en mogen vuxen ålder, känns det som att de alltid måste ta upp barnfrågan. I vissa serier dyker det kanske sedan också upp några barn, men vad händer sen då? Skiftar fokuset i serien så att våra kära karaktärer stannar hemma från krogen på vardagskvällarna, eller kanske drar de ner på arbetstiden för att få mer tid till sin familj. Vabbar någon?

Frågan är nog egentligen att, om nu barn prompt måste vara med, varför får de då inte vara med? Embla och Therese tar sig an frågan.

THERESE: Vi kanske ska börja med att nämna att både jag och Embla är småbarnsföräldrar själva, vilket kanske gör att man lägger lite extra tankar till barn och föräldraskap i olika produktioner. Jag själv tycker att det är roligt att karaktärer tillåts byta fokus medan de åldras, men blir nästan alltid besviken när det sen visar sig att karaktärerna på något sätt åldras baklänges så fort de fått barnet. Som att de då ska slå sig fria från barnträsket, och komma tillbaka till vännerna, medan barnfrågan (och nu ett faktiskt barn) är helt ur fokus igen. Varför tror du att TV-föräldrar aldrig tillåts få vara just föräldrar, och varför måste de prompt bli föräldrar om barnen ändå inte får ta plats?

EMBLA: Herregud, vilken spännande fråga, Therese! Min bakgrund är ju nämligen ungefär där. Antibarn. Jag ville aldrig ha några, trodde det skulle sabba hela mitt liv och yada yada. Sen kom hon och jag blev helt frälst. Det låter ju as-cheesy, men det blev jag. Det ändrade ALLT. Med mina nya glasögon tycker jag överlag att det är på modet att man ska vara både och. Man ska ha barn, men samtidigt kunna säga hur jävla pestigt det är. Mammablogg efter mammablogg fylls med vardagsångest – och jag bara undrar vad det är för fel. Ok, det finns något härligt i att folk visar upp en oputsad vardag. Men när det går inflation i att tala om hur jävla ”ärlig” man törs vara så blir ju det tröttsamt istället. Samma sak är det på film. Jag vet inte om man är rädd för att verka smörig, men jag kan knappt komma på en enda film eller serie där barn verkligen ändrar någons liv till något positivt. Det är spyor i ansiktet, saker som bränns vid och så kanske någon kort varm scen när barnet säger att de älskar sin vuxna i sömnen. Men det är alltid efter att huset har brunnit ner.

THERESE: Jag kan faktiskt inte heller komma på någon film eller serie heller, som inte hade det fokuset redan från början. I Breaking Bad är ju bebisen med lite, men hon sitter alltid i sitt babyskydd i något hörn utan att ge ifrån sig ett endaste pip. Jag tycker nog att jag hade fått en bättre upplevelse om hon faktiskt hade fått ta lite plats. Om Walter hade ägnat en liten stund till henne mellan sina meth-produktioner.

Jag tycker såklart att vi alla ska vara ärliga med vad det innebär att vara förälder, och att det inte alltid är en dans på rosor, men det är ju så med nästan alla aspekter av ens liv. Vi får ju höra om bikinivaxningar, om bråk och om varenda otrohet och snedsteg i förhållanden. Det får ta plats. Men inte barn. Varför tror du att karaktärerna måste gå igenom hela den smärtsamma processen av att bli gravida, gå gnällande igenom en graviditet, kanske ha en förlossning, för att sedan låta barnet försvinna in i periferiet?

EMBLA: Ja, det är en fråga jag inte har något svar på. Jag tror att det kanske kan spegla hur vi ser på barn överlag, och jag hoppas vid någon allsmäktig person att det kommer ändras. Men att barn liksom ska veta sin plats. De ska finnas med men de ska bete sig så perfekt som vi vuxna inte ens klarar av. Inte avbryta, fast vi själva avbryter varann stup i kvarten, inte ljuga fast heller inte säga pinsamma saker (trots att vi alla klarar oss socialt just för att vi ljuger hela tiden) osv. Jag tänker på en film nu, där barnen får ta plats: Föräldraskap. Men nu minns jag inte alls om det är spyor i luften och kaosmiddagar eller mer faktiskt relationer med barnen. För det är ju inte ”en unge på halsen”-fokus i alla fall?

THERESE: Jag tror att problemet blir att hitta en serie som skildrar en verklighetsförankrad bild, utan att redan ha föräldraskap och barn som huvudfokus. En serie som jag tycker skulle kunna platsa är Better things. Den handlar om en kvinna som bollar livet som skådespelare med livet som förälder. Den är ärlig och den är härlig. Barnen har en vettig plats i storyn, de är inte huvudfokuset, men de tillåts att ta plats. Har du sett den?

EMBLA: Nej det har jag faktiskt inte gjort, men nu blir jag ju nyfiken. En serie jag tänkte på igår när jag plöjde sista avsnitten är ju The Affair, där barnen verkligen finns med enbart för att driva storyn om de vuxna och är helt borta när det passar. Givetvis kan man förklara det med barnvakter osv men det är ändå konstigt. Men Therese, tror du att det kommer förändras då? För jag tycker mig se en smygande utveckling i synen på barn, att de ska behandlas med mycket mer respekt. Lika mycket som vuxna, vilket är helt rimligt och det är galet att det inte alltid har varit så. Men det kanske innebär att de också får ta plats på ett annat sätt på vita duken?

THERESE: För min del måste en serie inte ha barnaspekten med bara för att visa att karaktärerna utvecklas. Men kommer det ett barn, ja då tycker jag att det ska få bli en del av handlingen och inget som snabbt måste undanröjas med nannys eller något annat oförklarat. Jag själv hoppas att den positiva utvecklingen jag ser i hur barn uppfattas i vårt samhälle även kommer att spegla sig i det vi ser på TV.

Som vi även tog upp i vårt senaste inlägg om serien Skam, och om representation, så tror jag på en mer nyanserad och verklighetsförankrad trend inom serievärlden. En trend där igenkänning är något att sträva efter och där föräldrar, syskon och barn själva kan få se att de också är intressanta och att de också har något att tillföra.

EMBLA: Jag håller helt med. Och då kan man dessutom passa på att avliva myten att barn är det enda som kan vara meningen med ens liv. Så, får de inte plats: låt hellre karaktären utvecklas för egen maskin. Det skulle dessutom särskilt göra oss kvinnor en stor tjänst. Och ska de vara med, låt dem få ta sin plats. Barn är ju inte någon slags accessoar, vare sig på film eller i verkligheten.

Skrivet av Therese Wåtz

En biolog som vill känna sig invigd och därför alltid letar efter detaljer och dolda budskap. Älskar riktigt bra karaktärsbeskrivningar men hatar övertydlighet. Har även en förkärlek till Will Ferrell och tecknat.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg