Senaste Kommentarer

Top Commenters

Behövs verkligen den sönderrivna bh:n? – om våldtäktsskildringen

Inlägg av Emma Stormdal den 5 maj 2018 i

Allmänt

Nu ska jag prata våldtäkt! Upplyftande lördagsläsning, eller hur? Häromveckan såg jag en film som fick mig att fundera. Fransk-tunisiska Skönheten och odjuren (2017) handlar om en gruppvåldtäkt och samhällsinstansernas misogyna och byråkratiska hantering. Den bygger på en sann och  uppmärksammad händelse. Filmen har sina konstnärliga problem, men det är en diskussion för ett annat tillfälle. Det som fick mig att haja till ur regissören Kaouther Ben Hania valt att skildra själva våldtäkten. Det vill säga inte alls. En film som har våldtäkt som huvudtema, visar alltså ingenting av det. Och det slog mig hur briljant och ovanligt det är. Jag är medveten om att bakgrunden till att det valet gjorts inte beror på att Tunisisk film svämmar över av explicita våldtäktsskildringar, men för mig – här och nu – betydde det ett brott mot just sådana.  

I kommande parti finns en liten spoiler, men jag behöver den för att förklara.

Filmen öppnar i de första dallrande minuterna av en fest. Förberedelser, förväntan och spänning. Maryam går genom ett rum och blir betraktad av en okänd man. Hon frågar sin vän vem mannen är, och de presenteras för varandra. En stund står de tätt, tätt, bredvid dansgolvet, och försöker prata i den andras öra för att överrösta musiken. De bestämmer sig för att gå ut ur lokalen.

Nästa scen är en folktom gata eller park, minns inte helt. Utanför bild hörs skrikande och tillslut Maryam kommer springande med Youssef efter sig. Hon fortsätter springa och skrika, men han hinner fatt henne. Det visar sig ganska snart att det inte är Youssef som är förövare, han kommer ha en helt annan men avgörande roll i dramat. De som har utfört brottet är ett gäng poliser. Men planteringen i scenen innan är så smart, den leker med mina antaganden och farhågor och egna rädslor inför vad man kan råka ut för som ung tjej i nattlivet. Och varifrån hotet kommer.

Trots frånvaron av själva våldtäktsscenen ifrågasatte man aldrig sanningshalten i hennes berättelse – möjligtvis för att i stort sett alla andra gjorde det.  Den är också obehaglig nog, jag saknar inte scenen alls, faktiskt. Jag ställer mig dessutom frågan om det kanske inte är mer effektivt att inte ta med sådana skildringar. Så många filmer jag sett som balanserar på gränsen till exploatering och fetischering av kvinnokroppen, trots att intentionen kanske var en annan. Filmkameran har i sig själv en icke obetydande voyeuristisk aspekt, det går inte att komma ifrån.  Är man inte varsam slår det lätt över. Jag är så trött på extrema närbilder på nakna kvinnokroppsdelar, sönderrivna kläder, apatiska ögon. Kan vi inte bara sluta med det? En stund i alla fall…

I Lilja 4-ever hade Lukas Moodyson löst övergreppsskildringarna med hjälp av POW-kamera. Vi såg alltså torskarna från Liljas synvinkel – hur deras nakna överkroppar stånkande rörde sig i närbild.

 Efter den syndaflod som #metoo-rörelsen förhoppningsvis har varit, kan man också hoppas att branschen inte bara tittar på arbetsmiljö, utan också granskar produkten – filmen. För att vara mer specifik önskar jag mig en rannsakan av skildringar av sex och skildringar av övergrepp. Och att man aktivt och medvetet undersöker vad som är skillnaden.

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg