Senaste Kommentarer

Top Commenters

Cannes – ”Been there, done that” del 1

Inlägg av cpanov den 17 maj 2010 i

Allmänt Cannes-festivalen

1. Falskmyntarna.

April 1999.

– Jag har fortfarande inte fått någon konfirmation angående er ackreditering.

Orden kom från min dåvarande flickväns mamma som jobbade på en tidning och i flera månader hade försökt fixa ackreditering åt mig och Måns för att åka till Cannes som ”reportrar”.

Naturligtvis visste både hon och jag att mitt och Måns enda mål var att med hjälp av ackreditering glida in på dom fetaste festerna och hänga med dom största stjärnorna. För journalister/reportrar var vi definitivt inte. Jag gick på Kulturamas filmskola och Måns huserade på Biskop Arnö.

Vi var bekymrade. Vi insåg att utan ackreditering skulle vi bara likt ”vanliga” människor få stå vid avspärrningarna, trängas och eventuellt få en skymt av någon obskyr Fransk stjärna som spelat romersk soldat i någon Asterix-film.

Jag och Måns bodde tillsammans i ett trångt rum i Hallonbergen och jag överdriver inte om jag säger att vi ofta vaknade upp mitt i natten, svettiga, pressade och oroliga efter att drömt mardrömmar om sådana Asterix-scenarion.

Vi var tvungna att försöka förfalska varsitt presspass. Men hur?

Måns berättade att han hade en polare i Göteborg som på ”internet” beställt ett high school diploma för 76kr (76kr (10$)) detta för att inte berätta för sina föräldrar hur han misslyckats kapitalt med sin utbildning. Diplomet såg ”riktigt äkta ut” berättade han. Sidan har säkert en sektion med förfalskade presspass med.

Måns var on it.

Mycket riktigt. Det fanns, men leveranstiden var upp till fyra veckor. Helvete. Vi blev mer och mer desperata.

Det var väl den desperationen som gjorde att jag tog på mig att försöka göra (bygga) ett eget pressleg. Jag kollade på nätet hur dom såg ut och satte igång.

Vid Hallonbergens tunnelbana tog vi passfoton och jag satte igång att skapa. Jag hade en person ”inside” på Studiefrämjandet och för ett rör Pringles chips (hårdvaluta år 1999) kunde jag laminera våra kort. Det fanns dock ett litet problem, på riktiga pressleg fanns det alltid ett litet hologram i silver (förstår ni vad jag menar? Alltså samma hologram som finns på era kreditkort.)

Hur skulle jag få tag i något sånt?

Enkelt. När VHS fortfarande existerade så hade varje köpfilm ett litet silverhologram med SF:s logga. Så jag pillade helt enkelt bort det från mina filmer och klistrade på hologramet på våra nya leg.

Jag var så nöjd. Inte Måns. Han tyckte det såg för jävligt ut. Vi brände upp korten på Hallonbergens grusplan (för att röja alla spår).

En dag innan avresa fick jag samtalet vi väntat på.

– Du har fått ackreditering!

Jag blev överlycklig, vände mig mot Måns och skrek:

– Vi har fått ackreditering!

Kramkalas. Det avbröts dock av att rösten på andra sidan säger:

Du har fått. Inte Måns.

Jag vet inte om det var för att man var ung och naiv men vi tyckte inte det var ett problem. När vi väl var på plats kunde dom ju inte neka Måns ett leg när vi var från samma tidning och ”jobbade” ihop tyckte vi.

Så fel vi hade.

To be Continued…

Del 2

Skrivet av cpanov

Fler inlägg av Maila cpanov
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg