Senaste Kommentarer

Top Commenters

Dagen jag träffade Gordon Ramsay

Inlägg av cpanov den 13 september 2010 i

Allmänt

"SHUT IT DOWN!"

Den sjunde säsongen av Gordon Ramsays Hells Kitchen har just avslutats i det stora landet i väst och Gordon var naturligtvis argare än nånsin. ”DONKEY!” ”FUCK ME!” OH DEAR!” skreks som aldrig förr och Gordon hade aldrig, aldrig, ALDRIG varit med om sämre kockar.

”Not good enough”! ”You´ve given up!” skrek Gordon i örat på den stackars hemmafrun från Alabama till hon insåg att han hade rätt, packade sina saker och åkte hem till krokodilfarmen.

Hon gav upp.

Och lite så är det väl för mig med. I have given up on Ramsay. Det känns helt enkelt inte lika roligt längre. Intressant är dock att det tog hela sju säsonger för mig att tröttna, när varje säsong har ju varit likadan.

För lite mer än ett halvår sedan, fick jag inside information om att Gordon skulle komma till Stockholm och NK, för att signera sin nya kokbok (”inside” är kanske att ta i, jag läste det i Metro).

Jag ringde min bror som är vice VD för Ramsays fanclub (klubben har två medlemmar) och vi la upp planen för hur vi skulle ”träffa” den arge kocken. Även denna plan var inte direkt Heist-värdig. Vi bestämde bara att vi skulle till NK i god tid.

Sagt och gjort. Vi steg upp tidigt den morgonen.

När vi kom fram ringlade redan en kö långt ut på Hamngatan. Kön bestod mestadels av kvinnor i 40-års åldern med barnvagnar, tonårstjejer, en och annan dam. Vi suckade och ställde oss i kön. Efter 20 minuter började kön röra på sig och vi kom in.

– Hallå alla Ramsay-fans!

En kvinna i polo pockade på vår uppmärksamhet.

– Som ni säkert förstår har Gordon ett mycket pressat schema och är väldigt upptagen så signeringen kommer bara bli en halvtimme.

Spridda burop hördes.

– För att så många som möjligt ska hinna få sin bok signerad, kommer jag dela ut små lappar som ni skriver ert namn på.

– Varför det? undrade en mamma framför oss i kön.

– För att vi sparar en massa tid på att Gordon genast ser hur ni stavar ert namn, okej?

Muttrandet fortsatte.

– Men om man vill att han ska skriva något mer än… mamman var missnöjd.

– Tyvärr. Gordon kommer bara dedikera boken med ert namn. Han vill skriva mer, men tiden räcker tyvärr inte till. Sorry.

Lika snabbt som hon dök upp, började nu tjejen med polo dela ut lappar och pennor till folk att skriva ned sina namn på. Jag skrev mitt namn på lappen och tittade på min bror. Han såg bekymrad ut.

– Jag vill skriva något annat.

– Vad då? Något annat namn? Ska du ge bort boken?

– Nej. Men något mer personligt.

– Jo men, nu sa ju hon att bara namnet…

– Jo, jag hörde det. Men jag är inte nöjd med det.

Här har ni skillnaden mellan mig och min bror. Jag blir pressad och vill inte besvära. Brorsan är inte nöjd och är opressad (men bara ett tag till skulle det visa sig)

– Jag ska fan be honom skriva ”To Head Chef Philip”.

Jag tittade pressat på honom.

– Nej, det kan du inte göra, tänk om han blir förbannad?

Efter sex år med Gordon Ramsay och hans serier visste jag att han kunde explodera på en sekund. Tänk om ”Head Chef” var en explosiv sak?  Brorsan hann inte svara för plötsligt började folk skrika, applådera och tusentals mobilkameror började blixtra. Gordon Ramsay hade anlänt. Kön började röra sig i en hisnande fart. Gordon verkade vara på bra humör, han pussade bäbisar, mammor och unga tjejer i Tokio Hotel-tröjor. Kvinnan i polo stod bredvid och slussade fram och bort människor som fått sitt namn signerat.

– NÄSTA!

Det var min brors tur. Han skuttade upp på podiet gav Gordon sin lapp. Ramsay läste.

– So you are a head chef, yeah?

Brorsan svalde.

– Yes.

Gordon spände sina isblåa ögon i brorsan.

– Where´s your restaurant?

Min brors självsäkra stil hade bytts ut till något helt annat. Det kändes plötsligt som han serverat Gordon ”Overcooked risotto” och Gordon ville ha ett svar till varför den var torr.

– Here… in… Stock… holm… svarade brorsan och rösten svek honom på ”holm”.

Gordon signerade boken. Skakade brorsans hand och avslutade med ett ”Good luck”.

– NÄSTA!

Polotjejen vinkade fram mig.

– Hello man! klämde jag fram och gav Ramsay min lapp.

– ”Christopher”. nice name, yeah? Sa Gordon och började signera.

– Thank you man.

(Var mina ”man” kommer ifrån har jag fortfarande inte kommit underfund med. Det kan vara ett ord jag i pressade situationer använder för att jag ska låta avslappnad och oberörd. Funkar sådär.)

– The Head chef´s your brother yeah? Jag hörde hur hans betoning på ”head chef” inte direkt lät övertygad.

-Yes. (Nu kunde jag inte spela avslappnad nåt mer. Därav bortfallet av ”man”.)

– What´s the restaurant called? Gordon gav mig nu en blick som sa ”Don´t fuckin lie”.

– It´s called.. the… the… Bulgarian.

– The what?

– NÄSTA!

Aldrig har jag varit gladare av att bli avbruten. Aldrig har jag älskat en kvinna i polo mer. Snabbare än en blinkning tog jag min signerade bok utan att säga ett ord, slank ner från podiet där min bror stod och vi sprang ut från NK.

Vi sa inte ett ord till varandra förrän vi kommit fram till Sergels Torg. Där släppte våra spänningar och vi skuttade runt varandra, kramades, pussades likt två 13-åriga Star Trek fans i Spock-öron som just fått en glimt av Captain Kirk.

Om Gordon talade om för sin poloklädda assistent att han ville förtära kvällens middag på ”The Bulgarian” vet jag inte.

Förmodligen inte va?

”Not good enough” helt enkelt.

Skrivet av cpanov

Fler inlägg av Maila cpanov
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • fman

    Haha, riktigt bra story 🙂

  • Helt jvla briljant, det ska ett bulgariskt brödrapar till en sån grej. Älskart, fullkomligt älskart.

Fler onyanserade inlägg