Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Dallas Buyers Club – recension

Inlägg av Eduardo den 4 mars 2014 i

Allmänt Film Recensioner

En oväntad vänskap

En oväntad vänskap

Jag påbörjade egentligen den här recensionen för 1 månad sen men av någon outgrundlig anledning blev den liggande. Nu har till och med Oscarsgalan hunnit vara och vi vet alla att Matthew plockade hem en Oscar att ha hemma på spiselkransen för bästa manliga huvudroll och Jared Leto en för bästa manliga biroll. Välförtjänt? Absolut – båda två gör tunga roller. Speciellt Matthew, Matthew Mconaughey har, förutom ett väldigt bråkigt efternamn att stava, en bråkig karriär. Eller brokig kanske är ett ord mer rätt valt. Den är i vilket fall som helst inte jämn. Från att ha varit killen som knappat kunnat vänta 10 sekunder med att slita av sig skjortan oavsett situation till att göra Mud (ok visst – skjortan åker av där ganska mycket med) till True Detective och nu Dallas Buyers Club som alla blivit hyllade om inte sönderhyllade. Det känns skönt att slippa ta på sig stora järnskon och sparka in den öppna dörren genom att säga att han gör en dålig roll .

Så – till recensionen;

Vi möter hans karaktär Ron Woodroof och hans kamp emot både Aids, HIV och slutligen inkompetenta/korrupta läkemedelsbolag. Men vi tar det från början. Ron lever ett problembefläckat smutsigt liv – han lever på rodeon och förgyller pauserna med att blåsa kollegorna på pengar eller idka samlag med diverse kvinnor när han inte samlar in pengar som elektriker på Texas’ vida oljefält. Tills den dagen han diagnostiseras med AIDS som han fått genom en mindre väl vald kvinnlig samlagspartner. Alla värderingar och omständigheter som han omgett sig med i sitt liv kastas om. De få vänner han har vänder honom ryggen då dom helt enkelt tror att Ron är homosexuell – något som helt enkelt inte funkar i hans kretsar speciellt bra. Medicinerna som han börjar få ifrån sjukhuset visar sig bara förvärra läget och han ges 30 dagar att leva.

På sjukhuset träffar han den transsexuella kvinnan Rayon (Jared Leto) som han initialt sett stöter bort på grund utav hans sexualitet. Med tiden så börjar Ron själv göra efterforskningar om medicinerna och framförallt hur han kan skaffa dom som inte finns i USA. Det som inte finns i USA för pengar finns oftast i Mexiko. För mindre pengar.

Med Rayons kontakter inom gayvärlden så börjar Ron starta upp en klubb (för att kringå en direktförsäljning av drogerna som skulle vara olagligt) där medlemmarna prenumererar på bromsmedicinerna för HIV som sprider sig snabbt vi den här tiden. Mediciner som inte är tillåtna i USA blir alltså en lukrativ affärsverksamhet som gör att han att börjar förstå, och i sin egen begreppsvärld, acceptera deras sexuella läggning men främst för att att han ser hur de människor som behöver dessa mediciner behandlas av läkemedelsverket som gör så lite för att faktiskt hjälpa dom.

I sitt sökande efter de rätta medicinerna som verkar finnas att tillgå överallt utom i USA så hamnar Ron i alltifrån Israel till Japan som kommer att symbolisera en slags frihet som saknas i hemlandet. Filmen blir på något sätt amerikansk i den bemärkelsen där den hyllar individen och entreprenören som sätter sig emot de statliga institutionerna och byråkratin men samtidigt en kritik emot ett USA där pengar slutligen är det enda som räknas. När Ron avvisar kunder ifrån klubben för att de inte kan betala inträdet så påminns vi om att detta inte är någon kallblodig man som fått ett Jesusliknande Hallelulljah-ögonblick utan han är fortfarande ett svin som driver allt för att rädda sig själv. Individen framförallt – att situationen delvis är omoralisk saknar egentligen någon som helst relevans.

Hur är dom omtalade rolltolkningarna då? Jovisst Jared Leto är grym som den transsexuella Rayon – han gör en utmärkt, strålande, kanske även en fabulös tolkning men Mconaughey får credden helt enkelt för att han fram tills nu varit en bra underdog. Är det något vi älskar så är det när våra förväntningar sätts på ända och svart blir vitt, upp blir ned och Matthew Mconaughey helt plötsligt gör en galet bra roll . Många pratar om viktnedgången som gjordes inför rollen men det är mer tomheten i blicken som gör ont. Från att ha varit den leende playboyen och symboliserat ett ytligt liv i många av sina gamla roller så blir det hela en brutal kontrast som vi är vana att se honom. Oavsett om det är Paul Potts, Mickey Rourke eller något liknande så gillar vi alltid en underdog och man förväntar sig inte mycket av Mconaughey – tills nyligen det vill säga. Är det något vi älskar så är det kontraster.

Ibland lirar jag i ett Band. Ibland har jag en Oscar på G.

Ibland lirar jag i ett band. Ibland har jag en Oscar.

Ron och Rayon utvecklar en relation som övergår till hur ett gammalt par (förutsatt att paren skulle vara smällhöga på bromsmediciner) behandlar varandra. Att det är just en gammalt parrelation som kommer i åtanke och inte en gammal vänskap är på grund hur Rons machofasad fortsätter genom hans fördomar – att att han på ett eget plan accepterar Letos karaktär som strävar efter kvinnligheten och behandlar honom efter det. På sitt eget kärleksfullt vidriga sätt. Missförstå mig rätt.

På ett sätt skulle man kunna tro att det finns en tillstymmelse av lycka i filmen där den cyniske mannen vänder sig om och kämpar emot det korrupta samhället och räddar andras liv men egentligen så är det berättelse om en cynisk och egocentrisk människa som ser ett sätt att rädda sig själv på. Att han räddar andra på vägen är en konsekvens – inget mål. Är det godhet eller spelar det i slutändan ingen roll? Det är en av förra årets mest välspelade filmer och vi njuter av att se underdogen skälla ut oss för att vi inte trodde på honom. men nu är allt förlåtet. 

Dallas Buyers Club har biopremiär 7 februari

betyg4

Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg