Senaste Kommentarer

Top Commenters

Fucking Åmål 20 år- En milstolpe samt ett osynliggörande

Inlägg av Emma Stormdal den 24 oktober 2018 i

Allmänt Film Onyanserat

Den 23 september 1998 hade Fucking Åmål i regi av Lukas Moodysson världspremiär och igår var det 20 år sedan. Den har med rätta hyllats och visats både i Sverige och internationellt. Denna stora lilla film. Ofta hyllades hur väl den skildrade hur det är att vara ung i en småstad, obesvarad kärlek, tonåringars grymhet gentemot varandra, att känna sig annorlunda och fel och om föräldrars missriktade välvilja. Det var lätt att känna igen sig i tonårsångesten. Men på något sätt glömde recensenterna bort det tydligaste, viktigaste och mest kraftfulla temat som Fucking Åmål har. Det var den första svenska storfilmen med ett tydligt lesbiskt tema. Utan hymlande. Utan symbolspråk eller undertoner. Det är en berättelse om att komma ut.

Jag minns hur jag som 19-åring hade hört ryktas om Fucking Åmål, att den handlade om två tjejer som blir kära i varandra. Men att jag också hade hört på radio om den, läst i tidningen där det inte nämndes, där den beskrevs just som tonårsångestfilm. Jag tänkte att det kanske var ett tema som var lite dolt, eller tolkningsbart. Efteråt satt jag kvar och kände mig glad, rörd, upplyft och sprängfylld. Men också förvirrad. Det var ju så extremt tydligt? Varför nämndes det inte i recensionerna? Hade vi ens sett samma film?

Då hade jag inte så bra koll på hur det var att vara något annat än hetero, men jag visste ju att homofobi fanns och minns vilket rabalder det blev när Micki kysste en kille i Rederiet bara två år tidigare. Jag visste också att det endast var två öppet homosexuella par som svenska folket hade tagit till sina hjärtan, Eva och Ewa och Jonas och Mark. Men även jag utifrån min väldigt begränsade erfarenhet visste att Fucking Åmål var något jättestort. Historiskt. Aldrig hade vi haft en svensk film, en ungdomsfilm dessutom, med två tjejer i huvudrollerna  som blir kära i varandra – som slutar lyckligt. Ingen tar livet av sig, ingen blir galen eller inspärrad.

Det hände något med svensk film i och med Fucking Åmål. Med svensk film och med Sverige. Jag vill se den som en milstolpe. Vi hade en generation tonårstjejer som gillade tjejer som kunde säga – titta, där är jag, det där är min historia. Det var nog stort för homosexuella oavsett kön, men just lesbiska har historiskt sett varit konsekvent osynliggjorda, så att över huvud taget finnas måste ha varit extra stort. Unga homotjejer som växte upp med den bilden på näthinnan. Nog fan måste det ha spelat roll?
Nog måste det ha spelat roll att som en vän till mig vittnade om, att det den hösten affischerades med Fucking Åmål-affischer? Kraften i att för en gångs skull ta över det offentliga rummet?

När jag började tänka på den här texten var det redan i våras, och jag började söka på filmen. Döm om min förvåning när historien upprepar sig… På nästan alla sidor jag letar på beskrivs den som en film om att växa upp i en småstad, att vara tonåring. Och ja, den har allt det där. Men det är på något sätt talande att det just är komma ut-temat som man glömmer bort att nämna.  I veckan har filmen uppmärksammats och här är det likadant. Det talas lite om det historiskt viktiga. Déjà vu.

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg