Hur jag förlorade min fru i en italiensk alpby (och missade en bit Hollywood)
Inlägg av Måns Lindén den 17 juni iAllmänt Skådespelare
Tåget stannar här. Ha så kul.
Det var tidigt 90-tal och jag var på luffen.
Tågluffen. Det var frihet på räls genom ett Europa där muren hade fallit och festen aldrig tycktes ta slut.
En varm julikväll hamnade jag i en italiensk by som jag idag har glömt namnet på, men det var någonstans i trakterna av Turin. De italienska konduktörerna hade nämligen utlyst strejk och jag var mer eller mindre strandsatt i den här lilla avkroken. Som tur var visade sig den italienska gästfriheten från sin bästa sida och jag blev bjuden på byfest!
Under kvällens gång lyckades jag tack vare min stapplande parlör-italienska få kontakt med en tjej på festen. Hon hette Bianca och jag tyckte att hon var det vackraste jag nånsin hade sett. Det påståendet fick jag förvisso omvärdera många gånger under resan, men just den kvällen var hon den allra vackraste.
Trots att jag inte hade duschat sen Berlin, och trots att mina utsvängda jeans fortfarande luktade Roskilde, verkade hon faktiskt vara intresserad av mig. Jag välsignade de italienska konduktörerna och deras tjurskalliga fackförbund och ville aldrig lämna den lilla byn.
Vi dansade och skrattade.
Hon med italiensk självklarhet. Jag med svensk fumlighet.
Hon lutade sig fram, för att kunna överrösta musiken, och sa i mitt öra:
”Let´s go meet my familia! I think Angelo is back now!”
Angelo? Pappa? Bror? Hund?
När vi kom till det magnifika husets innergård och jag introducerades till familjen insåg jag att handslaget från Angelo var handslaget från hennes trolovade. Den hastigt uppkomna bilden av mig själv som utvandrad svensk i en idyllisk italiensk by, ingift i en rik vingårdsfamilj med säsongskort till Juventus raserades på ett ögonblick. I hennes ögon var jag helt enkelt bara en turist som hon förbarmade sig över. Storheten i hennes agerande förstod jag först långt senare. Då var jag bara sur och bitter. Jag gick ut för att röka.
Efter en stund kommer det en man och satte sig bredvid mig på bänken. Det var beckmörkt och jag såg bara vagt hans slitna ansikte varje gång han tog ett bloss.
”Looks like you need a drink mate!”
Engelsman. Det var tydligen inte bara jag som var strandsatt. Han räckte över en halvflaska whisky.
”Thanks…ehh..mate!”
Han fortsatte; märkbart aggressiv och berusad.
”I can´t fucking stand this family business much longer! They´re like a fucking italian cliché the lot of them! I´ve had it up to here…”
Han pekade på strupen för att signalera att han var less . Jag tolkade det som att han var törstig och jag räckte tillbaka flaskan. Han tog en djup klunk och jag hann berätta lite om min italienska kärlek som aldrig blev av. När han hörde att jag pratade om Angelo satte han whiskeyn i halsen och nästan skrek:
”Fucking Angelo!!”, ”If it wasn´t for Isa I would kick his teeth so far down…”.
”DARLING!!”
En kvinnas röst hördes genom mörkret och vi såg skenet av en ficklampa.
”Fucking hell…”, mumlade han
Hon kom fram till bänken.
”Oh, there you are darling! Everybody is asking for you..come on in now”
Jag inser plötsligt att det är Isabella Rossellini som står framför mig.
Och att för tre sekunder sen satt Gary Oldman bredvid mig.
Han vände sig mot mitt håll samtidigt som de försvann in i mörkret. Han lyfte på ena ögonbrynet knyckte till med huvudet.
”Take care, yeah?”
Direkt började jag gräma mig. Det fanns ju så mycket jag hade velat fråga. Hur kändes det egentligen att sova i en kista under inspelningen av ”Dracula”? Var du verkligen helt nöjd med ditt överspel i ”Leon”? Varför höll Isabella fiolen så konstigt i ”Immortal Beloved”?
Dessa frågor fick hänga kvar och dingla i den varma sommarnatten.
Jag lommade ner mot mitt vandrarhem. Dagen efter var tågstrejken slut och jag lämnade Italien bakom mig.
Ett år senare var det slut mellan Isabella och Gary.
Antagligen var det Angelos fel det också.
Senaste kommentarer