L+Glee 4ever

Leiyah är förälskad.

Jag vet inte vem jag ska kyssa först: manusförfattaren, kostymören, fotografen eller regissören. Lyssna bara på taglinen:

”A biting comedy for the underdog in all of us.”

Glee är en av de första ickedokumentära serier jag sett som verkligen sammanfattar hur det är att vara en outsider. Den går från det stora till det lilla och skapar en känsla av konstant närvaro. Den är minutiöst genomtänkt. Varenda liten kameravinkel, varenda liten övergång.

Varenda liten blinkning. Varenda litet halvleende, grimas och nysning. Jag finner mig själv blint och hopplöst förälskad. Precis som Oprah.
Får man uppträda live på Oprah säger det en hel del.

Oprah doesn’t fuck around.

Jag är helt matt inombords efter säsongsavslutningen och tårarna vägrar sluta rinna. Jag kommer antagligen inte kunna gå ut på några dar, det ser ut som om jag blivit stungen av arga bin.

Så vad är det som är så fantastiskt med denna serie?

Ljussättningen är underbar, scenografin är underbar, skådespelarna är underbara(särskilt Jane Lynch som spelar Sue Sylvester och Lea Michele som spelar Rachel Berry), musiken är underbar. De blandar modern dansmusik och musikalkalssiker skamlöst. De lyckades göra en ballad av Lady Gagas ”Poker Face” som totalt blåste mig av stolen. De har Elodie Keene som medregissör (nip/tuck ffs!)

Jag kan inte förklara det så att ni förstår men:

Lika mycket som jag hatar SJP, lika mycket älskar jag Glee.

Skrivet av Leiyah Rose Lindén

Är ökänd för sin totala oförmåga att underordna sig sociala strukturer, men är i övrigt förtjusande. Student på Estetikprogrammet vid Södertörns Högskola där hon försöker få in lite mer hiphop. Föredrar dokumentärer men är ruskigt svag för independentfilm.

Fler inlägg av Leiyah Rose Lindén Maila Leiyah Rose Lindén