Magnus Krepper fastnade i rollen

Magnus Krepper berättar för Aftonbladet att han gick totalt in i rollen som kommissarie Winter. Efter att ha levt med rollen 24 timmar om dygnet hade han svårt att hitta tillbaka.

”Det var snudd på en depression, och Ibland märker man att man är kvar i karaktären” säger Krepper.

Detta tillstånd är på inget sätt unikt för Magnus Krepper. Vi minns alla Val Kilmer som ”blev” Jim Morrison under inspelningen av The Doors. Det gick så långt att alla i teamet var tvungna att alltid kalla honom ”Jim”. Detta fortsatte även under redigeringsarbetet då Val, eller ”Jim”, enligt uppgift talade om sig själv i tredje person och hade åsikter om hur ”Jim” skulle framställas i klippningen.

Ett annat legendariskt exempel är Gary Oldman som under inspelningen av ”Bram Stokers Darcula” insisterade på att sova i en kista. Snickarna på inspelningen fick helt enkelt borra hål i kistans lock så att ”Dracula” inte skulle kvävas i sömnen.

Så Magnus Krepper är i gott sällskap. Eller gott och gott, det är lite beroende på hur man ser på skådespelarhantverket. Det som dessa herrar ägnar sig är ”Metoden” eller ”Method Acting” som det heter i Hollywood. I många skådespelares ögon är det den ädlaste formen av skådespel. Sen finns det skådespelare som istället väljer att läsa sina repliker när regissören säger ”varsågod” och som går gärna ur rollen vid ”tack” när det är dags att hämta på dagis.

Magnus Krepper fortsätter:

”Jag vet inte, jag tror fan inte jag lärt mig hantera det där än. Men man får vänta ut det, det tar ett tag innan rollen försvinner ur kroppen.”

Krepper har haft problem med det här tidigare; i Björn Runges ”Mun mot Mun” spelade han en knarkare som enligt Magnus det tog ”sjukt lång tid innan han försvann.”

2001 medverkade han i  ”Se dig om i vrede” på Dramaten.  Efter det tvingades Magnus söka hjälp för att kunna börja arbeta igen.

”Jag gick i terapi och var borta nästan ett år.”

Men det är något som inte riktigt stämmer. ”Mun mot Mun” och ”Se dig om i vrede” – två riktigt tunga roller. I de fallen kan jag absolut ha viss förståelse att man som skådespelare lever sig in sitt arbete, även om kanske terapi känns lite utstuderat. Men ska vi på allvar tror att rollen som Kommisarie Winter har påverkat honom så till den milda grad? Vi snackar ju här om svensk dussinkrim ämnar för fredagsmys på TV4. Inte direkt Lars Norén.