Pionjären Lena Hellman

Googlar man ”kvinnlig filmfotograf” får man fram Lena Hellman på första träff. Med all rätt, Lena Hellman var en sjukt cool brud. Tillräckligt cool för att bli SVT’s första kvinnliga filmfotograf. Är det nån som vet vem hon är? Nej det var väl det jag trodde.

Lena Hellman är viktig. Inte bara för SVT, utan också för oss som bryter ny mark i hennes fotspår. Hon bildade skola för den dokumentärfilm som går ut på att belysa unga människors förhållande till sig själva, varandra och sina könsroller. Hon skapade historia.
I hennes namn har det rests en minnesfond som verkar för att stötta människor som arbetar i hennes anda. Det första stipendiet gick till Martina Iverus 1997, och delades ut på Filmens Dag i Göteborg. Sedan några år tillbaka har man ändrat förutsättningarna för stipendiet så att stipendiet endast kan gå till kvinnor. Det är en ovärderligt stor seger.
Årets stipendium gick till Maud Nycander med motivationen:

…för att hon som fotograf och filmare
genom sitt uthålliga arbetssätt
ger oss tillträde till miljöer och människor
som vi annars inte kommer så nära.

Jag är själv fotograf. Dokumentärfotograf för att vara exakt. Mina arbetsrutiner ska vi inte gå in på här, de som är intresserade kan själva kolla upp min portfolio. Jag kan däremot intyga att det inte är ett okomplicerat yrkesval. När jag dyker upp backstage med min kamera, stirrar folk på mig som om jag vore både blå och rosa. Mer än en gång har jag fått frågan om jag inte borde syssla med mode istället, eller kanske rent av modella; för det gillar ju tjejer? Om jag skulle fått 10 spänn för varje tand jag undvikit att slå sönder, skulle jag kunnat ge Trustorsnubbarna a run for their money.

Jag är tjej, jag gillar hiphop, jag gillar dokumentärer, jag är sjukt jävla grym med kameran och jag vet om det. Problemet? Jag är tjej, jag gillar hiphop, jag gillar dokumentärer, jag är sjukt jävla grym med kameran och jag vet om det. Tydligen ska jag inte vara duktig på nåt annat än att le sött och suga kuk. För det gillar ju tjejer. Och då är det ju ändå tvåtusentio. Jag vill inte ens veta hur många dörrar, tänder och mentala käkben Lena Hellman var tvungen att slå in för att få leva sin dröm. Men jag är stolt över mitt yrke och jag är stolt över att hennes arv lever vidare.

Lena Hellman levde mellan 1946 och 1996. Hon var verksam som filmare, regissör och fotograf.

Det här är hennes filmer:
Dom flesta går hit för killarnas skull. 1982, (Regi)
Laget. 1982, (Regi)
Olle Ohlsson, silvermålaren.1985 (Regi)
Lumpen (en film om killarna och kriget) 1986, (Regi, manus & foto)
Epoxy, kärlek & rock. 1988. (Regi, manus, idé & klippning)
Killjakten. 1993. (Regi, foto & klippning)
Ingen har berättat. 1994 13 – årsdagen/killjakten.1995. (Regi)

Som fotograf medverkade hon i följande filmer:
Barn i klassamhället.1976
En resa med rena hjärtan.1982.
Heta linjen. 1985
Anne-Marie, alkoholist? 1986
Vem har sagt att det skall vara lätt…? 1988
Du skall älska din nästa så som dig själv. 2002.

Skrivet av Leiyah Rose Lindén

Är ökänd för sin totala oförmåga att underordna sig sociala strukturer, men är i övrigt förtjusande. Student på Estetikprogrammet vid Södertörns Högskola där hon försöker få in lite mer hiphop. Föredrar dokumentärer men är ruskigt svag för independentfilm.

Fler inlägg av Leiyah Rose Lindén Maila Leiyah Rose Lindén