Senaste Kommentarer

Top Commenters

When in Rome… Skrattet på en skräckfilmsfestival

Inlägg av Emma Stormdal den 10 oktober 2018 i

Allmänt Film

Det är lördag och jag har precis besökt Monsters of film-festivalen och de två sista filmerna i Hexxensabbat-paketet, Dead Night och The Night Sitter. Gränsen är hårfin mellan skräck och komedi, tänker jag när jag krånglar mig ut från salongen på Zita och vandrar ut i lördagsnatten.Vissa regissörer är fullt medvetna om det och väljer att bejaka det komiska i skräcken. Man vill väl helst vara i kontroll och hellre styra skrattet, vara med på skämtet, så att säga, än att göra en gravallvarlig film som är ofrivilligt skrattredande. Den luttrade skräckfilmspubliken har dessutom oftast sett allt och reagerar oftare med fniss och skratt än med skrik.
Tyvärr verkar manusarbetet och dialogen varit underordnad i Dead Night, dessutom olyckliga klaffel alternativt alltför luddiga symboler. Först började det snöa på barmark, sen var det meterdjup snö med plogade vägar mitt i skogen, sen var det ingen snö för att slutligen vara meterdjup snö igen. Sådant kan förstöra en hel film för mig, speciellt om filmen vill att jag ska ta den på allvar, att jag ska gå med på överenskommelsen. Då spelar det ingen roll hur snyggt blodet är.

Från den första olycksbådande synttangenten i förtexterna till all punktbelysning i skarp neon är The Night Sitter en orgie i 80-talsskräck. På något sätt känns det också helt naturligt med ett farsartat skådespeleri och humor a la Stefan och Krister, eftersom den är så långt ifrån naturalism som det någonsin går. Varför familjen som barnvakten besöker har rött och blått ljus på vinden är såklart något man lägger märke till, men som inte stör en. Visst finns det logiska luckor, men vi har överseende. Och vi mår inte dåligt när vi skrattar åt pappans galna professorskratt i öppningsscenen, eftersom vi vet att det är meningen att det ska vara så. The Night Sitter blinkar till oss.

Det är sällan jag blir rädd av film eller tv nuförtiden. Visst kan jag hoppa till av en riktigt oväntad jump scare, men det stannar aldrig som det gjorde förr. Att se skräck på storduk med luttrade fans kan ge en annan sorts upplevelse. En känsla av att det inte alls är någon som får huvudet avhugget eller en kökskniv genom munnen man tittar på utan något lite lätt komiskt. Normerna förskjuts, på något sätt. Det är en annan upplevelse, men inte alls dålig.

Tips: Om ni råkar ramla på Voodoozombiefilmen Sugar Hill så se den! Om The Night Sitter var en orgie i 80-talsneon och synt så var Sugar Hill en orgie i fulsnygga 70-talskostymer med oversizekragar samt snygga afrofrisyrer. Antalet figursydda jumpsuits huvudpersonen hade i sin garderob vågar jag inte gissa ens. Läskig var den kanske inte, men uppfriskande, ovanlig och mysig. Kvinnan som tar hjälp av voodookvinnan i samhället och med hjälp av zombies hämnas på gänget som dödade hennes älskade. Starkt influerad av medborgarrättsrörelsen och liknar rape/revengefilmerna, men med mer humor och mer disco. Love it.

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg