Senaste Kommentarer

Top Commenters

Stickning som symbol eller MENÅH, VAD TRÖTTSAMT

Inlägg av Emma Stormdal den 17 juni 2018 i

Allmänt


I torsdags kväll satte jag mig i soffan och skulle äntligen få avnjuta lite härlig feministisk science fiction-dystopi. En kvart in i det nya Handmaid´s tale-avsnittet satte jag teet i halsen och ropade ”Menåh, vad tröttsamt!”

Härföraren Fred Waterford och hans fru Serena är på statsbesök i Kanada och medan männen pratar viktigheter går Genevieve från Kanadastaben och Serena avsides i någon slags inomhusträdgård. Serena kommenterar orkidéerna och det var dialogen som följde som fick mig både ilsk och sömnig:

Genevieve: Är trädgårdsarbete en vanlig hobby bland Hustrur?
Serena: Jag tror att det är ganska vanligt. Men allas har sina älsklingssysslor. Och själv?
Genevieve: Jag hinner inte annat än jobb. Jag läser när jag kan. Jag pluggade fransk litteratur på universitetet. Jag gillar att laga mat. Men jag hinner inte. Ärligt talat jobbar jag mycket. För mycket förmodligen.
Serena: För en del är jobbet en passion. De är lyckligt lottade.
Genevieve: Ni gillar visst att sticka?
Serena: Ja verkligen.
Genevieve: Jag kan göra en ful halsduk eller en ful mössa. Det är allt.

Ni gillar visst att sticka?

Kvinnorna ställs i motsats till varandra, den ena fri, driftig och påläst och den andra förtryckt, sysslolös och oförlöst. Det görs med hjälp av övertydliga symboler: jobbet och stickningen.

Men people. Var vi inte förbi det där? Jag kan förstå att första vågens feminister gärna valde att skjuta in sig på handarbetet, eftersom det var något borgardamerna fick sysselsätta sig med istället för att arbeta eller läsa böcker. Men handarbete var ett av de arbeten som arbetarklassens och bondkvinnorna utförde. De kvinnorna har alltid arbetat. Andra vågens feminister pratade nog om handarbete som ”bortslösad kvinnokraft”. Men snälla, snäälla Hollywood. Nu är vi inne på fjärde vågens feminism. De kvinnor som är yrkesföra och inte arbetar, det är väldigt sällan de som sysslar med handarbete. Vad är det för gammal femtiotalsbild de har rotat fram?

Handmaid´s tale har ändå varit hyfsad på att översätta fenomen och detaljer till en framtid som ligger framför oss, snarare än en framtid som låg framför romanens, som kom 1985. Där förekommer den stickande hustrun som en antagonist. Men det är över 30 år sedan och den bilden är så.. tråkig. Inte minst på grund av att vissa feminister inkorporerar handarbete i sin aktivism som till exempel guerillaslöjdandet. Jag trodde i min naivitet att omvärlden var medvetna om det.

Stickad politik av Lisa Ann Auerbach

Men hallå, kanske ni invänder, scenen handlar ju om hur hon betraktas av andra och framför allt andra yrkesarbetande kvinnor. Ja delvis, svarar jag. Men ändå är det signifikant att det är just stickningen som används som symbol.

Vi vet att Serena är intelligent. Hon har tidigare haft en mer aktiv och framträdande roll i rörelsen, varit mer jämställd med sin make i fråga om framtagandet av ideologi och tankegods. Hon har sedan reducerats till Hustru och nu håller hon på med orkidéer. Och stickar. Motvilligt, läser jag det som. Hon pratar om orkidéerna med passion, stickandet är det Genevieve som tar upp som samtalsämne, vi förstår att det är information som någon annan gett henne, att Serena skulle uppskatta stickning.
Genevieve känner inte till Serenas bakgrund utan ser henne som en förtryckt analfabet som slösar bort sin tid på den värsta av alla onödiga hobbies. Genevieve distanserar sig till och med från Serena, dels genom att själv nämna att hon själv verkligen inte kan sticka och dessutom prata om sina egna hobbies läsa och laga mat.

Kvinnogöra

Läsandet kan vi lägga åt sidan, men matlagningen är intressant. Som syssla i hemmet föll det förr i samma kategori som handarbete, Kvinnogöra. Men som hobby har det nu förflyttats till en helt annan kategori. Män kan ha matlagning som fritidssysselsättning, möjligtvis på grund av den stjärnglans och manlighet som stjärnkockarna – som nästan alla är män – för med sig. Det är manligt att laga mat. Genevieve kan alltså ha det som hobby.
Textilt handarbete är fortfarande starkt kvinnligt kodat. Är det därför bilden av handarbetet som något bara förtryckta eller obildade kvinnor sysslar med hänger kvar, trots att den känns så mossig? Är vi fortfarande kvar i tanken Kvinnligt = onödigt och slöseri med tid och Manligt= viktigt och seriöst.
På senare tid verkar det som att sociala media börjat uppmärksamma män som stickar, men det är något lätt hipsteranstruket över det. Och  ska man verkligen behöva säga ”Titta, män gör det också!” för att det ska få lite status? Fy bubblan vad deppigt!

Det gör inget om den här mannen blir symbolen för cool stickning.

Kom ihåg: Det finns människor som har  jobb, läser böcker och handarbetar!

Nästa vecka handlar det nog om den kodade katten.

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg