Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Svenskt vemod gräver guld i USA

Inlägg av Adrianna Jalming den 2 februari 2017 i

Allmänt

680 (1)

En av förra årets stora svenska filmsuccéer, Hannes Holms tragikomiska ”En man som heter Ove”, fortsätter sitt segertåg över världen. I förra veckan stod det klart att filmen fajtas i inte bara en, utan två kategorier på Oscarsgalan i februari. Bland de nominerade för bästa icke-engelskspråkiga film finns även hyllade ”Min pappa Toni Erdmann” från Tyskland och i kategorin för bästa smink samsas Ove bland annat med de färgstarka filmskurkarna i ”Suicide Squad”. Och visst, skulle påkostade effekter och skruvade relationshistorier vara det enda som uppmärksammades av Oscarsjuryn skulle ”En man som heter Ove” aldrig ens blivit övervägd. Men den har ju såklart något annat – det patenterade svenska vemodet.

I Sverige är vi jättebra på vemod. Det svenska mörkret, både bildligt och bokstavligt, är vår ofrånkomliga arvedel ändå sedan våra förfäder förvisades norrut av nån jävel som verkligen inte gillade dem. Det måste varit hårt i början, innan ord som ljusterapi och golvvärme letade sig in i språket och gjorde vardagen lite lättare att uthärda. Men allteftersom åren gick och vi började acceptera vår lott blev vemodet i alla fall en del av vår kultur. Vi internaliserade den, gjorde den till vår, och började betrakta den som en del av vår identitet. Vi blev nästan lite stolta över den. Och sen började vi göra film.

Det är där ”En man som heter Ove” kommer in i bilden. Filmen, som utan att avslöja för mycket knappast har den peppigaste av premisser, är ett typexempel på hur det svenska vemodet blivit en av våra största styrkor på den internationella kulturscenen. Det är inte det att vi enbart skildrar mörker och dysterhet, utan det faktum att vi lyckas göra det med en fingertoppskänsla som tillåter tittaren att le lite mellan varven. Vi lever hela tiden så nära inpå mörkret att vi inte har nåt annat val än att ta oss an det och vrida och vända på det tills vi hittar ljusglimtarna som döljer sig där bakom. På så sätt kan en egentligen sorglig historia som Oves samtidigt kännas varm och hoppfull. På så sätt samsas mörkret med ljuset.

Sverige har inte palmer, Sunset Beaches och solglasmode året om. Vi har 8-månaders vintrar, dubbskor och horisontellt regn. Men vi har också den kollektiva, smått betryggande känslan av att vi åtminstone kan skratta åt eländet tillsammans.


Skrivet av Adrianna Jalming

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg