Val Kilmer bodde i mitt tak.

Val Kilmer var en gång min hjälte. Jag hade bytt till mig en Kilmer-affish som klassens snygging gick med på att byta mot en Jive Bunny and the mastermixers poster. Jag var så nöjd. Jag satte inte postern på min vägg. Nej, nej. Jag tejpade upp den i taket över min säng. Så det första jag såg när jag vaknade var Kilmer i en westernjacka med fransar.  Det gav mig kraft att orka med ännu en dag i klass 4 på Ellen Key-skolan i Bromsten.

Han totaldominerade i filmen The Doors. Skitsamma, jag kör en klyscha – han var Jim Morrison.

Jag fick en The Doors Greatest Hits i födelsedagspresent. Men jag var inte nöjd. Jag ville ha soundtracket till The Doors-filmen där Val sjöng alla låtar. Jag tyckte helt seriöst att han sjöng bättre än Jim.

Jag följde hans karriär, log nöjt när han fick spela mot De Niro och Pacino i Heat. Han spelade rånare och hade ett tufft ärr i ansiktet som jag vid ett tillfälle ville återskapa på mig själv. Problemet var att jag var för feg för att skära mig djupt i ansiktet (fan det gjorde ju ont) så det blev bara ett litet skrapsår. Man kan än idag se ett litet ärr på min vänstra kind. Min homage åt Kilmer.

Sedan hände något med Vals karriär. Ryktet gjorde sig gällande att han blivit mer och mer svårjobbad. Han ville regissera sig själv, kallade regissörer för rövhål, struntade i att lära sig repliker (”jag är bättre när jag får improvisera”).

Efter att ha jobbat med John Frankenheimer sa regissören följande klassiska citat: ”det finns två saker jag aldrig skulle utsätta mig för. Det ena är att bestiga Mount Everest. Det andra är att regissera en film med Val Kilmer igen.”

Ryktet om hans minst sagt enorma ego måste ha spridit sig och Kilmer fick mindre och mindre att göra. Han fick desto mer tid att äta och bygga på sin ranch nära mexikanska gränsen.

Nu har dock min gamle vän bestämt sig för att ta upp sin karriär på allvar igen.

Inom musikalscenen. Vad sa du? Musikal? Jo. Det var precis det jag sa. Ridå.

Tack Val för den här tiden. Lycka till med din tolkning av Moses. Det behöver du.

http://www.youtube.com/watch?v=lwSkusKaYx4

Skrivet av Christopher Panov

Romantiker med en softspot för människor på film som är pressade och Depeche Mode. Är Sveriges bäste berättare av Bulgariska vitsar. Gråter åt film när folk blir lyckliga - Aldrig tvärtom.

Fler inlägg av Christopher Panov Maila Christopher Panov