Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Warning! Trigger warnings

Inlägg av Emma Stormdal den 3 mars 2018 i

Allmänt

Livet har gjort mig rädd för att se udda saker. Efter ett knivrån på min arbetsplats i videobutiken kunde jag i flera månader inte se en film eller en TV-serie där någon går in i en butik på tv utan direkt  tänka att “han har en kniv!” Nuförtiden måste jag akta mig för att titta på filmer där folk får anfall. Jag har epilepsi. Tyvärr är inte så ofta det är nämnt i beskrivningen om någon kommer få anfall och i så fall hur många, så det är lite svårt att “akta” sig för.

För ett år sedan låg jag i soffan och slötittade på en film på Netflix. Minns inte vilken det var, minns bara att Tim Roth och hans fina näsa var med.  Jag älskar Tim Roth, enda sedan jag gick i högstadiet och såg Kroppar, vila och rörelse.

Tim Roth i Kroppar, vilar och rörelse (1993)

I filmen på Netflix kom en scen där Tim Roths dotter eller (dotterdotter) fick ett anfall av något slag, och det var som att något slog till mig i bakhuvudet. Känslorna och tankarna hängde liksom inte med eller så var det att de sprang före. Plötsligt strömmade tårarna, och jag mådde illa så att jag nästan kräktes av att se den lilla kroppen skaka okontrollerat. Men jag hann inte ens reflektera över vad jag såg eller känna mig ledsen. Det var som att kroppen reagerade innan huvudet. Efteråt tänkte jag “Aha, det är nog det här som är en trigger.”  

Trigger (och trigger warning) är en term som används inom psykologin. Ofta med människor som har PTSS (Posttraumatiskt Stressyndrom), det är att personen ser något som triggar minnen av den traumatiska händelsen, och personen reagerar instinktivt på det. Det behöver inte vara något personen ser, oftare är det en doft eller ett ljud. Reaktionen kanske är jobbig eftersom den sker instinktivt och utan kontroll och det kan vara jobbigt om man till exempel befinner sig på bussen eller på bio. Jag kan förstå att man vill ha trigger warning på våldtäktsbeskrivningar, eftersom det är många som har varit med om våldtäkt som har PTSS. Och då borde man också ha trigger warnings på krigsbeskrivningar, på låtar som använder pistolskott eller bombljud eftersom många människor i Sverige har PTSS upplevelser av krig.

Trigger Warning som det används idag provocerar mig. Man vill ha trigger warnings på saker man tycker är obehagligt. Till exempel en facebookgrupp jag är med i, var det någon som satte TW på sitt inlägg om kattbajs. Sånt gör mig provocerad. Då vill jag nästan ha TW på den personens TW.

Kanske ska jag inte bli så triggad av detta sätt att använda trigger warning på. Kanske är det samma urvattning som sker med alla medicinska uttryck så småningom, och inget som går att hindra. Deprimerad, psykopat, ångest och så vidare har genomgått samma sorts förändring och har numer en plats i vårt dagliga tal, om än missvisande. Ett behov har uppstått i språket som trigger warnings fyller, korrekt eller inte.  Att varna för riktiga triggers är ju praktiskt omöjligt, eftersom människor har upplevt väldigt olika traumatiska upplevelser, därför är det ett helt spektra av warnings som måste till. Som mina konstiga triggers: Folk som går in affärer, eller folk som får någon form av anfall.

Tim Roth och Lily James i Broken (2012)

PS. Filmen med Tim Roth var Broken. Intressant på tal om triggers, av andra anledningar än min. Väldigt bra film för övrigt. DS


Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg