Vem var egentligen Marilyn Monroe? Förutom att hon konkurrerar med Che Guevara om vem som kan kränga mest piratkopierade tröjor, muggar och airbrushade affischer. My week with Marilyn ger oss inte direkt svar på det, utan fokuserar mer på den unge pojken som hade ett kort förhållande med fröken Monroe.

I ett desperat försök att bli tagen på större allvar reser Marilyn Monroe till London för att spela mot legenden Laurence Olivier i ”Prinsen och balettflickan”. Den ömhetstörstande Marilyn känner sig övergiven av maken Arthur Miller och attraherad av Oliviers assistent, den unge Colin Clark. Hennes verkliga Londonäventyr äger därför snarare rum bakom kameran och utom synhåll för sina dominanta medskådespelare. Colin blir snart Marilyns fasta och trygga punkt, samtidigt som han också blir Oliviers enda hopp att kunna slutföra sin film genom sin förmåga att hålla den impulsiva Marilyn i schakt.

Att Marilyn är ömhetstörstande råder det inga tvivel om. Och det är också precis där som gör att jag inte riktigt bryr mig om historien. Jag såg fram emot en passionerad kärlekshistoria men jag får genast klart för mig att Marilyn endast är just törstande. Detta gör att jag inte får några sympatier för henne. Colin Clark känner det inte alls utan är övertygad om att filmstjärnan är upp över öronen kär i honom. Kärlekshistorien blir därför väldigt orättvis. Istället för att dras med, så blir jag mest irriterad på hur stackars Colin behandlas. Visst, Marilyn är gullig och varm mot honom. Men det känns aldrig på riktigt och det förstör för mig.

Men så ska det vara, det ska vara synd om honom och det är synd om Marilyn som är en väldigt trasig person. Det är ju filmens premiss.

Må så vara. Men jag berättar bara vad jag känner.

Pressad.

För mig ligger filmens styrka i Laurence Olivier desperation att försöka göra en film med världens största filmstjärna. Kenneth Branagh gör en fantastisk rolltolkning av den desperata regissören/filmstjärnan. Han bokstavligen sliter sitt hår. För mig är hans resa det intressanta. Han försöker med alla medel få Marilyn att slappna av och bara ”säga sina jävla repliker”. Det går verkligen sådär. Han är också upp över öronen kär i Monroe men inser att han nog mest är kär i sig själv.

ÄR Michelle Williams Marilyn Monroe då? Ja, det är hon. Som det Marilyn-fanet hon är privat så har hon lagt ner hela sin själ i rollen. Så säger hon iallafall. Och visst är hon bra. Men jag, som inte har benkoll på Marilyn har ändå svårt att bedöma precis hur bra eller lik hon är. Roger Ebert säger att hon är på pricken som Marilyn och gamle Ebert är ju hundra år så jag får väl lita på honom. Hon är bra.

Skämt åsido, Regissören Simon Curtis lyckas bra med personregin. Skådespelet är stundtals riktigt bra. Det väger upp filmens foto som allt för oftast känns som en mysig brittisk kriminalare. Det är behagligt men ganska trist.

Så det är med en tom känsla jag lämnar biografen. Jag hade höga förväntningar, men lämnades besviken. Lite som Colin Clark när inspelningen var över. Eller som när min kompis Jerry gav mig en Marilyn-kopp i födelsedagspresent när jag fyllde 13.

Jag ville ju ha en Che Guevara-tröja.

My week with Marilyn har premiär 13 januari

Christophers val:

Grizzly Man

Christopher säger: ”Timothy Treadwell gillar björnar. Nej, han älskar dom. Han är deras kompis och kommer göra allt för att skydda dom. Är han sinnessjuk eller bara en riktig djurvän? Werner Herzogs fantastiska dokumentär är ett fulländat mästerverk och bland det starkaste jag sett i dokumentärform. Werner Herzog har kallats för Tysklands Bergman. Han är så mycket mer än det.

Lindmans val:

Sin City

Lindman säger: ”Med en skådespelarensemble som skulle få vilken regissör som helst att drömma våta drömmar lyckades trion Miller, Rodriguez och Tarantino att återskapa den råa atmosfären från de populära serietidningarna. Aldrig någonsin har väl en serietidningsadaption utförts så smakfullt, så våldsamt, så vackert och så mördande effektivt som i Sin City. Bullets, boobs and beheadings, allt ryms i denna visuellt fulländade adrenalinkick!”

Måns Lindéns val:

Good Night and Good Luck

Måns säger: ”En nostalgisk moralbomb där George Clooney ger sin bild av hur han tycker att journalistiken borde vara. Genom stram regi, krispigt foto och utmärkta skådespelarinsatser övertygade han i alla fall mig.”

Ingrids val:

Brokeback Mountain

Ingrid säger: ”Storslagna naturbilder, ett fulländat soundtrack och en smärtsam och skitig kärlekshistoria när Ang Lee filmatiserade novellen om kofösarna Ennis del Mar och Jack Twist som förälskade sig där uppe på Brokeback Mountain. Att Heath Ledger gick bort bara några år senare gör filmen om möjligt ännu sorgligare.”

The Weather Man

Christian säger ” 2005 var ett ganska svagt år förutom ovannämda filmer. Dock var The Weather Man en liten pärla trots att Nicolas Cage spelar huvudrollen. En indiefilm med stort hjärta och lite galen humor. Regissören Gore Verbinski har mest gjort usla filmer om sjörövare men här fick han till det. Se den om ni inte gjort det än.”

Ni som sett fram emot förnedrings-tv får stå med byxorna nere. The Voice saknar nämligen just delen av människor som ”tror” dom kan sjunga för att sedan bli utskrattade av en nyfärgad-skägg-Bagge. Till det här programmet har man med omsorg valt ut duktiga människor med personliga och bra röster.

Det känns faktiskt ganska uppfriskande. Fast ska jag vara ärlig så är det ju juryn som gör programmet. Det är riktigt bra sammansatt. Det spretar på ett mycket positivt sätt. Du vet att Carola och Petter inte tycker samma sak. Du vet att Ola Salo inte kommer välja Whitney Houston kopian och du vet att Uggla kommer leverera oneliners som om det inte fanns en morgondag.

För att bryta ner det enkelt kan jag berätta att efter första programmet väljer juryn följande röster:

Petter – Kvinnor som kan sjunga hiphop-hooks.

Carola – Killar med riviga röster (det är uppenbart att kvinnor med samma kvalité, uppfattas som hot…

Ola Salo – Indieröster. Ni vet vad jag menar.

Magnus Uggla – Se alla ovan.

Det är svårt att skriva mer om programmet efter ett avsnitt. Själva uttagningsprocessen är rolig men det är coachningen som kommer bli det jag ser fram emot.

Men ändå;

Kommer jag se fler avsnitt? Ja.

Kommer jag förmodligen tröttna efter avsnitt 4? Mycket möjligt.

Är The Voice ett underhållande program? Ja.

Jag tittar ikväll igen.

The Voice visas på vardagskvällar 20:00 på TV4

Upside down (Recension)

Fantastisk dokumentär om skivbolaget Creation. Uppgången, storhetstiden och fallet. Otroligt intressant, lärorikt och Alan McGee. Denna urkraft som hittade Oasis och Primal scream och skapade ett imperium med kroppen full av olagliga ”vitaminer”. Noel Gallagher bjuder på smugness deluxe och bättre soundtrack får du leta efter.

Tintin Äventyr – Enhörningens hemlighet (Recension)

Plötsligt blev jag barn igen och ville stanna så. Det måste vara ett bra betyg. Slår du upp Matiné i ett uppslagsverk så ska det finnas en bild från filmen där, det anser jag vara rimligt. Jag ska försöka styra upp det.

The Trip (Recension)

Tänk er följande. Du ska pitcha en filmidé för en pengasugen producent. Pitchen börjar:

-Den här filmen ska handla om två män som gnabbas och hatälskar varandra. Dom reser runt och ska recensera fina restauranger och dom är jävligt bra på att imitera Michael Caine. Vad säger du? Ska vi filma?

- Dra åt helvete.

Som tur är så vågade någon göra filmen ändå. Ett mästerverk om ingenting.

X-men First Class (Recension)

Jag har aldrig varit en serietidningskille. Jag har aldrig fått gåshud av när Hulken blir grön eller förstått hur Tobey Maguire är perfekt som Peter Parker. Därför är det extra kul att få utnämna X-Men First Class till den bästa serietidningsfilmen någonsin och en av årets mest underhållande filmer. Michael Fassbender och James Mcavoy får jag gåshud av.

Water For Elephants (Recension)

Jag kanske är den enda i hela världen (inga Twilightfans inkluderade) som tycker Water For Elephants är en fantastisk film. Är det min cirkusådra? Är det miljöerna eller är det Christoph Waltz ondska? Jag vet verkligen inte. Det jag däremot kan svara på är att jag grät Kungsgatan fram till Hötorgets tunnelbana. Om inte det är ett bra betyg så säg?

BÄSTA TV

Dexter (Säsong 6)

Jag kan inte minnas en serie som hållt samma klass i hela sex säsonger! Dexter Morgan gör mig aldrig besviken. Ni som sett sista avsnittet av säsongen måste likt mig haft svårt att koncentrera er på julmiddagen och klapparna samtidigt som ni postat och sökt på diverse Dexter forum för att se vad andra fans tror kommer hända efter att…

American Horror Story

Den första skräckserien är producerad! Skaparen av Nip Tuck har lyckats igen. Jessica Lange är så hård och bra som granne till huset som Gud glömde. Det är otäckt, bisarrt och otroligt bra skrivet. Dylan McDermott är pressad i alla avsnitt. Bara så ni vet.

Shark Tank

Dragons Den från USA. Ni vet vad man säger: Allting är lite större och lite bättre i Amerika.

This is England 86

Som Christian redan informerat om så sändes den 2011 till Sverige och måste därför vara med. Det är brittisk diskbänksrealism när den är som bäst. Det är underbart att återse alla ”vänner” från långfilmen igen. Woody vill jag bli kompis med på riktigt. Vänskap, ångest, glädje och det osar fish and chips genom tv:n. Jag fyller mina lungor. Det måste du med göra.

This is England 88

Bäcksvart. Fish and chipsen luktar bränt. Vad bra man har det ändå.

SÄMSTA FILM

Poppers Pingviner (Recension)

Jim Carrey är polare med pingviner. Gud så tokigt!

Reel Steel (Recension)

Hugh Jackman coachar robotar! Gud så mycket framtid!

Tower Heist (Recension)

Eddie Murphy försöker stjäla pensionspengar och skrattar inåt! Gud så roligt!

Scream 4 (Recension)

Neve Campbell är jagad igen! Gud så ironiskt!

Never Let Me Go (Recension)

Sci fi med romantisk drama! Gud så FRÄSCHT.

SÄMSTA TV

Stockholm – Båstad (Recension)

Peter Magnussons Stockholm/Båstad skulle bli nya Solsidan. Det blev inte ens skuggsidan. Det var aldrig roligt eller bra. Det var bara tomt och helt utan finess. Sen tycker jag det är synd att inte alla snoppar som verkade ha en viktig roll i serien inte blev omnämda i eftertexterna. För inte var dom med bara för att ”chocka”? Va? Vaddå? Var det ett billigt sätt att? Jaha. Okej. Herregud.

Idol

”Vi tar en paus” sa tv4 efter årets omgång. Ni vet vad ”ta en paus” betyder va? Jag hoppas bara tv4 förstår innebörden med.

Fångarna På Fortet

Låt mig citera: I maffiafilmer när någon just blivit misshandlad till döds fortsätter ofta gärningsmannen (tänk Joe Pesci) slå och sparka till någon rycker bort personen och skriker – ”det räcker! Han är död! Det räcker!” Tänk er nu en tv producent som sparkar och slår på Fångarna på fortet- Det ska sparkas till sista droppen. Skillnaden är att ingen drar bort honom från liket.

Slutligen:

Jag vet. Jag har försökt släppa greppet om agent 007. Men jag måste erkänna att jag ser fram emot Skyfall. Jag tycker det ska bli intressant att se vad Dorsin gjort med The Office. Jag hoppas att Äkta Människor blir en fantastisk serie och jag fortsätter hoppas på att Midnight Run 2 får klartecken att sparka igång.

]]> http://onyanserat.se/onyanserats-favoritfilmer/arets-basta-samsta-2011-%e2%80%93-christopher/feed/ 0 http://onyanserat.se/onyanserats-julkalender/onyanserats-julkalender-lucka-21-2/ http://onyanserat.se/onyanserats-julkalender/onyanserats-julkalender-lucka-21-2/#comments Wed, 21 Dec 2011 08:46:00 +0000 Christopher Panov http://onyanserat.se/?p=26003 Läs hela]]>

Julen är inte bara glad. Det är många som blir deppiga av den. Vad passar då bättre än att vinna lite ”skrattfest”? Ho, Ho, Ho. Nu är det dags för skrattfest! Tagga dig HÄR och vinn dvdn YOU AGAIN!

AVSLUTAD! Lycklig vinnare till DVDn ”You again” är Alexander Racov! Stort Grattis och en God Jul önskar vi på Onyanserat!
Maila adress till lindman@onyanserat.se

Lisbeth Salander är en ung egensinnig tjej med ett mörkt förflutet. Hon är en enastående researcher och en av landets främsta hackers. Den grävande journalisten Mikael Blomkvist har precis blivit dömd till fängelse för förtal när Henrik Vanger, tidigare en av landets främsta industriledare, vill ge honom ett annorlunda uppdrag. Lisbeth och Mikaels vägar möts och tillsammans gräver de djupt i familjen Vangers förflutna där de möter en mörkare och blodigare historia än någon av dem kunnat ana.

Så var remaken äntligen här. Filmen som fyllt kvällstidningar med bilder på David Fincher när han vandrar i Stockholm som en ”vanlig man”. Äntligen skulle vi få svar på frågorna som hållt oss sömnlösa:

• Är Rooney Mara bara en blek kopia av Lisbeth Salander, förlåt, Noomi Rapace?
• Hur låter Daniel Craigs svengelska?

Första frågan kan jag besvara direkt. Rooney Mara är minst, jag upprepar, minst, lika ”bra” som Rapace. Så, då har vi svarat på det.

När det kommer till Craigs svengelska är den obefintlig. Craig kör sin engelska utan minsta brytning och anstränger sig knappt att uttala någon plats eller person med svenskt uttal. Han försöker några gånger att uttala sitt eget namn ”Mikael” på ett svenskt sätt, men ger snabbt upp.

Det är svårt att skriva en recension tillika känna spänning för en film man redan sett i original, som man läst och kan innantill. Men The Girl With The Dragon Tattoo är spännande från första till sista rutan. Filmen är bättre än originalet. Den har en nerv som den svenska saknade. Jag minns att Mikael Nykvist deppigt uttalade sig om att den svenska versionen inte gav tillräckligt mycket utrymme för hans karaktär Mikael Blomkvist. Det var ”hela tiden” Lisbeths film. The Girl With The Dragon Tattoo är tvärtom. Det är Blomkvist film kryddad med Salander.

"Kolla själv. Det står MIN film".

Filmen kickar igång med dom mest stämningsfulla förtexter jag sett sedan jag var sex år och såg Octopussy. Trent Reznor har gjort musiken och jag får migrän av vällust till det sinnesjukt tunga gunget.

David Fincher har gjort det igen. Filmen är mycket bra. Gamle David kan tydligen inte misslyckas. Va? Panic Room? Nej, det var Fosters fel.

Filmen är en blandning av The Game och Zodiac. Den blir aldrig lika bra och stämningsfull som Seven, men det beror naturligtvis på att Seven hade en bättre förlaga än vad The Girl With The Dragon Tattoo har. Det är också svårt att som stockholmare inte tappa fokus på filmen för man har fullt upp med att känna igen olika platser filmen utspelar sig på.

Jag rekommenderar er varmt att gå och se filmen.

Avslutningsvis vill jag lyfta på hatten för Robin Wright som spelar Mikael Blomkvists älskarinna. När hennes första repliker kommer, fattar jag först inte varför hon pratar så konstig engelska. Hon bryter på någon dialekt som låter… Svenskt. Mina vänner, jag har aldrig hört bättre svengelska. Det är helt enastående. Ni måste nästan se filmen bara för det. Jag lovar er.

Synd att alla andra blandade ihop svengelska med tyskengelska på språklektionen.

Ja, utom Daniel Craig då.

Han var ”sjuk” den dagen.

The Girl With The Dragon Tattoo har biopremiär 21 december

Fattar ni att det bara är fyra dagar kvar till jul? Är ni sönderstressade? Vill ni ta en paus och se en garanterad Oscarsvinnare? I samarbete med Scanbox Entertainment lottar vi ut två biljetter till ”My Week With Marilyn”. Tagga er HÄR så får ni chansen att hänga med legendaren. Inte en vecka dock, men två timmar.

Tävlingen är avslutad! Vinnare av biljetterna är Marie Holmgren! Stort Grattis och en riktigt God Jul önskar vi på Onyanserat!
Maila uppgifterna till lindman@onyanserat.se så kommer godsakerna på posten inom kort!

Ni andra kan tagga er HÄR.

AVSLUTAD! Eftersom min kollega Panov redan hamnat i julmatskoma så träder Lindman in och styr upp det hela. Vi ber om ursäkt att dragningarna har dröjt men vinnare av lucka 19 och Camelot är Alexandra Eklöf! Stort Grattis och God Jul önskar vi på Onyanserat!
Maila adress till lindman@onyanserat.se för utdelning!

Vad händer bakom lucka 18? Jo, då är det dags för en liten thriller! Spännande va?

I samarbete med Scanbox Entertainment lottar vi ut Texas killing fields!

”Mellan 1983 och 1991 hittas fyra kvinnokroppar på samma plats i en stad i Texas. Två av kropparna har aldrig blivit identifierade och gärningsmannen har aldrig blivit gripen. The Fields är den sanna historien om en mans trettioåriga kamp för att lösa mordgåtan, i det förgiftade oljelandskapet som kallas för Killing Fields”.

Herregud vad spännande! Hur vinner jag? Jo, tagga dig på bilden HÄR.

AVSLUTAD!

I samarbete med Scanbox Entertainment har ni chansen att vinna en Oscarsnominerad dokumentärfilm – Gasland.

Gasland är en amerikansk dokumentärfilm från 2010, regisserad av Josh Fox. Filmen fokuserar på effekten av naturgasutvinning på den amerikanska landsbygden. Fox började arbeta på filmen efter att han fått ett erbjudande från ett energibolag att borra efter naturgas på hans egendom i Milanville i Pennsylvania. Tagga er HÄR och vinn!

AVSLUTAD!
AVSLUTAD!

Det blev Gran Canaria.

Visst var det turister vart du än tittade, men solen var alltid på plats och sken alltid över Playa del Inglés. Det var här jag träffade min första ”kändis”. Jag och brorsan förströdde våra strandpass genom att spela beachtennis och försöka knäcka min och farsans rekord på 116 slag utan att tappa bollen.

110, 111, 112…

Bollen dök ner i sanden. Brorsan tittade besviket på mig. Jag reagerade inte för bakom honom stod en actionhjälte som jag tyckte var världens coolaste – Cobra, himself – Sylvester Stallone.

Solbränd och sjukt pumpad. Badbrallorna var röda och så sanslöst tajta att det gränsade till förargelseväckande beteende. Jag ville ha hans autograf. Jag försökte förklara för brorsan vem det var som stod och spände sig bakom honom. Brorsan förstod inte allvaret tror jag.

Men vi kom överens att byta plats, så min rygg hamnade närmare Rambos. Min plan gick ut på att missa bollen, vända mig om och be Sylvester om autografen. Nu kanske ni undrar varför jag inte bara gick fram och bad om den? Det gick inte. Jag hade nämligen läst i en Okej tidning att Stallone hatade att skriva autografer till ”jobbiga fans”.

Jag var ju inte jobbig på nåt sätt, men Sylvester var på semester och ville förmodligen vara i fred. På något konstigt sätt fick jag för mig att om jag råkade missa bollen och sedan lite ointresserat ”upptäcka” honom, skulle jag kunna fråga (lika ointresserat) fråga om hans autograf.

Så gör vi, tänkte jag. Fast vänta. Jag behöver papper och penna. Men min plan skulle ju falla lite om jag lira beachtennis med en hand och i andra hade jag papper och penna. Kunde jag stoppa papper och penna i badbrallorna? Nej. Lite halvskabbigt kanske att gräva fram papper och penna från skrevet? Jag svettades. Jag började bli desperat. Brorsan slog bollen mot mig, där jag stod och funderade på planen, vilket resulterade i att jag inte hann reagera förrän bollen går förbi mig och när jag vänder mig om ser jag att den landat framför mannen i röda badbyxor.

- Sorry. Can I have your autograph?

Så, jag sa det. Jag hörde dock inte min egen röst för mitt hjärta dunka så hårt. Sylvester svarade inte utan nicka bara. Som en skållad råtta sprang jag till mina föräldrars filt och fick tag i penna och papper (det blev baksidan av mammas Allerstidning). Jag sprang tillbaka lika skållad och sträckte fram pennan och tidningen. Sylvester signerade och jag tackade och försvann lika snabbt som jag kom fram. Adrenalinet pumpade och jag var världens lyckligaste. Jag satte mig på filten och tittade på autografen. Jag sa till mamma att jag struntade i om vi glömde all annan packning när vi skulle åka hem till Sverige igen, så länge Allers med autografen var med.

Det skumma var att jag tyckte inte det stod Sylvester utan – ”Atila”. Var det någon ny roll han gjorde? Hade han gått in i någon roll och ville numera bli kallad för ”Atila”? Var ”Atila” något han skrev när han inte var på humör? Hade jag varit ett ”jobbigt” fan och Cobra ville jävlas?

Svaret fick jag på kvällen, när middagen skulle avnjutas. Familjen promenerade runt i restaurangkvarteren. Jag fortfarande hög på min autograf. Jävlar, vad poppis jag skulle bli på skolan. ”Atila” skulle jag säga, var Sylvesters nya film om någon undrade. Pappa stannade till framför en poster som satt uppklistrad på en anslagstavla.

- Det här kan va roligt att se.

Pappa pekade på postern och jag läste: ”Party with the stars: Beatles, Marilyn Monroe and Sylvester Stallone”.

Jag började ana oråd.

- Är inte Monroe död?

Pappa rufsade mig i håret.

- Jo, såklart. Men det här är ju look-a-likes. Fantastic.

Sylvester Stallone som jag ”hängt” med hette Atila och var från Sheffield.

Min besvikelse var total.

Jag tog inte med mig Allers hem.

Okej, gåshud var kanske att ta i. Men visst verkar det underhållande? Will Smith och Tommy Lee Jones funkar som alltid. Det som gör (tror jag) att jag verkligen gillar här filmerna är just det. Smith och Jones är det perfekta buddy paret. Will är busig och galen och Jones är stram och följer reglerna. Deras kemi är grym. Det kommer även tydligt fram i trailern.

Vad kan vi vänta oss av trean, efter att ha sett trailern? Samma sak som förut? Absolut. Med ännu sjukare aliens och ännu högre smällar? Absolut. Gnabb mellan Fresh Prince och Ranchägaren Jones? Absolut. Har vi sett det förut? Absolut. Är det något negativt?

Absolut INTE.

Med start imorgon ända fram till julafton har ni chansen att vinna julklappar till er själva eller till någon ni håller kär.

Reglerna är enkla. Ni behöver bara ”öppna” luckan här på Onyanserat. Följa länken och ”tagga” er på bilden ni skickats till.

Enkelt va?

För säkerhets skull tar jag det igen:

Ni behöver bara ”öppna” luckan här på Onyanserat. Följa länken och ”tagga” er på bilden ni skickats till.

För vem har sagt att bara barnen ska få glädjas åt en julkalender? Förmodligen ingen, men ni förstår vad jag menar.

God Jul!

Real Steel

När jag började skriva den här recensionen, så tänkte jag skriva den som ett avskedsbrev. Ett farväl från mig. Hej då till recensioner. Det har nämligen inte varit kul att gå på bio och se film på senare tid. Inte så att jag tappat sugen. Utan att jag dom senaste gångerna bara fått recensera filmer som i mitt tycke varit riktigt dåliga. För någon vecka var det Tower Heist och en avhoppad Oscarsvärd som skrattade tokigt och var urtrist. När jag nu lämnat salongen efter att ha genomlidit Real Steel så var slutet nära…

Charlie Kenton (Hugh Jackman) är en före detta slagskämpe som inte längre har en chans sedan enorma stålrobotar tagit över boxningsringarna. Nu tjänar han knappt sitt uppehälle genom att sätta ihop halvdana robotar från metallskrot och dra från den ena boxningsmatchen till den andra. När Charlie når botten är han tvungen att slå sig ihop med sin son Max, som han knappt haft någon kontakt dem tidigare. Tillsammans börjar de träna en utmanare till den stora titeln i mästerskapet. Allt står på spel när Charlie och Max, mot alla odds, får en sista chans till comeback…

"Kolla! Bredvid monitorn sitter han. Regissören. Apport!"

Tja Hugh!
Vad händer mannen? Saker och ting börjar röra sig! Det är INTE sant mannen. Ärligt talat. Vad var det här?

(Helvete. Det blev lite av ett brev ändå.)

Real Steel är inte bra. Någonstans. Det är en blandning av When a man loves a woman och Transformers. 50 procent består av tårdrypande smör (far och son får en sista chans att börja umgås igen och förlåta varandra, hitta varandra och sig själva och lära sig vad som är viktigt i livet, puh, fick jag med allt? Nej, sen finns det en kvinna som ser bortom det hårda skalet Hugh ”gömmer” sig bakom.) och 50 procent robotvåld (metal on metal).

Mina vänner. Jag trodde aldrig jag skulle säga det. Men ska ni bara genomlida en urtrist film se Tower Heist. Jag är allvarlig. Den är bättre.

Real Steel har premiär 25 november

Men saker har ändrats och nu är vi någorlunda i synk med ”nya” filmer.

Men vad är då det här? The Office på svenska 10 år efter originalet? Kommer det funka? Jag älskar ju Office så jag klagar inte. Vad jag tycker om den svenska versionen, kan jag inte riktigt säga än men detta lilla klipp gör mig inte mindre sugen på att se hur ”Ove” gör sig som David Brent…

Tidigt 2012 vet vi…