Gör George Clooney sitt livs roll?

George Clooney spelar juristen Matt King. Matt King har allt. En vacker fru, två härliga döttrar och en massa pengar men allt är så klart inte så bra som de verkar.

Regissören Alexander Payne slog igenom rejält med filmen Sideways. Filmen fick lysande recensioner och vann 99 priser världen över. Jag såg den ungefär två år efter alla andra och blev lite besviken. Absolut ingen dålig film men inget mästerverk heller. Jag är väldig dålig på att hantera förhandshype. Därför blev jag väldigt glad över att jag skulle få se Alexander Paynes nya film The Descendants innan hypen dragit igång. Tyvärr är det inte riktigt sant. The Descendants vann ett par Golden Globes och förhandssnackat på nätet har varit överväldigande så mina förväntningar var ganska höga ändå.

Tyvärr levde filmen inte upp till mina förväntningar. The Descendants är en bra film. Lite smårolig och många starka och rörande scener. George Clooney är bra men absolut ingen Oscars-kandidat. Det puttrar på och jag får en tår i ögonvrån då och då men det är några saker som gör filmen till en besvikelse.

Filmen inleds med en voiceover där Matt King berättar vad som hänt innan vi får äran att följa hans liv. Voiceovern ger oss bakgrundsinformation och sätter oss in i hur Matt mår. Det är väl bra tänker ni. Det är jävligt slappt tänker jag. Låt scener berätta vad vi behöver veta. Låt scener visa hur karaktärerna mår. Viska det inte i mitt öra under förtexterna. Som tur är tar det slut ganska fort och filmen kan starta på riktigt. Då levereras det en rörande och charmig historia om en man som inte har koll på någonting och har hamnat i en situation som han inte har en aning om hur han ska hantera men ganska snart kommer vi till det andra problemet som är ganska stort.

För att denna ganska sorgliga historia inte ska gräva ner sig i ångesten så kastas en ”comic relif” in från vänster. Sättet han beter sig på är så icke trovärdigt och omänskligt att det snarare hör hemma i Nakna Pistolen än här. Inte nog med det. För att han ska ha en plats i filmen så börjar alla de andra karaktärerna runt omkring honom bete sig som idioter också och det är där det faller. Trovärdigheten försvinner och vi får några skratt istället. Är det värt det? Nej.

Om man struntar i de två problemen, och det kan man absolut göra, så är nog The Descendants en riktigt bra film.  Jag hoppas att ni inte läst den här recensionen innan ni ser filmen eller att ni inte bryr er om dessa saker lika mycket som jag. Eller så kanske jag tar ner era förväntningar så ni blir glatt överraskade. Själv hatar jag hype. Det gör mig så lätt besviken.

Trots att jag blir väldigt irriterad på dessa saker blev jag ändå berörd från och till. Det gör att jag ändå inte tar fram stora motorsågen.

The Descendants har biopremiär den 27:e januari

Soul Surfer, enligt undertecknad en av förra årets sämsta filmer kommer nu till Sverige. Det är en sann historia om tonårstjejen Bethany Hamilton (AnnaSophia Robb) Fröken redig bor på Hawaii och hela hennes liv kretsar kring en enda sak, surfing. Faktum är att hela den äckelpräktiga familjen Hamilton inte gör någonting annat än att surfa. En typisk dag i familjen Hamiltons liv ser ut så här: Väckarklockan ringer, gemensam frukost, morgonsurfing, skola med Jesus som huvudämne för barnen och ett soft jobb på stranden för de vuxna, eftermiddagssurfing, gemensam middag, kvällssurfing. Så här håller det på i vad som känns som en evighet innan den dag kommer då drömtillvaron slås i spillror. En haj väljer plötsligt att äta Bethany’s ena arm till middag och detta just när hon skulle få ett jättesponsorkontrakt och spöa skiten ur sina superdryga konkurrenter. Här snackar vi förresten tjejmobbing á la Hollywood deluxe. Det är så fjantigt och omoget att det blir skrattretande. Man sitter nästan och väntar på att de skall börja dra varandra i hästsvansen och kasta tuggummi.

En arm mer eller mindre vad spelar det för roll? Jesus gav mig fri surf året ut!

Hon faller i depression men tar sig upp igen, givetvis tack vare Jesus. Bethany spottar i den näve hon har kvar och börjar i bästa Rockystil att träna dag och natt för att komma upp i sin normala standard igen. Detta görs i olika montagescener ackompanjerade av pumpande fjortisdisco eller något plinkande new age-dravel. Hon skall bara upp på den där brädan igen och ut på den perfekta vågen. Hon skall dessutom vinna mästerskapen som går av stapeln, typ i morgon men hej, så länge du har tro på Jesus Kristus, din skapare och Gud så finns det inga problem. Det är till och med positivt att bli av med en arm då du lär dig att uppskatta livet på ett helt annat sätt. Den kristna ungdomsledaren spelas av Carrie Underwood från Amerikanska Idol. Ännu ett äckelpretto som dessutom har noll skådespelartalang.
I rollen som världens bästa föräldrar ser vi rutinerade Dennis Quaid och Helen Hunt. Man hatar dem direkt. Kommer ni ihåg hur mycket man avskydde Brandon och Brendas superpräktiga föräldrar i Beverly Hills 90210? Samma känsla dyker upp här. Man vill bara slå en surfingbräda i huvudet på dem, vilket förmodligen inte hade gett någon större effekt. De hade väl bara rest sig, lett ett Colgate-leende och läst en psalm.

Sommarparty på stranden, kom och var pretto i sanden.

I sin kamp tillbaka hinner dessutom Bethany med att åka en sväng till Thailand på ett välgörenhetsuppdrag. Små fattiga barn som bor på soptippar eller på gatan och inte har mat för dagen vad behöver de? Lära sig att surfa så klart! Sagt och gjort, de lär sig att surfa på improviserade surfbrädor och genast är de lyckliga igen. Praise the Lord, Hallelujah!

Soul Surfer är fel på så många plan att man inte riktigt vet vad man skall börja men att allt skall vara sockersött, rosa och fluffigt går inte att missa. Att huvudpersonen sedan spelas av en solbränd Hollywoodstylad drömflicka istället för den tandställningsprydda tjejen med ett högst vardagligt utseende är ytterligare ett tecken på att det är yta som gäller i Soul Surfer. Regissören Sean McNamara lyckas här med konststycket att förvandla ett hjärtvärmande och heroiskt äventyr, en storslagen berättelse om den svåra vägen tillbaka, en berättelse om mod, viljestyrka och tron på sig själv till en genomsliskig plattityd som stinker så mycket produktplacering, Jesusdyrkan och MTV att man storknar. Jag ville verkligen bry mig men jag orkade inte och det enda som räddar Soul Surfer från nollbetyg är ett par natursköna surfscener.

Soul Surfer har premiär den 20:e januari 2012

En klassisk scen i en film om cancer.

50/50 syftar på chansen att överleva den typen av cancer huvudkaraktären Adam (Joseph Gordon-Levitt) blir diagnostiserad med. Vi får följa med och se hur Adam och människorna runtomkring honom påverkas av en sådan allvarlig sjukdom.

Det finns väldigt många fallgropar att ramla i när man gör en film om en allvarlig sjukdom som cancer och jag kan med glädje säga att regissören Jonathan Levine undviker alla. 50/50 pendlar mellan humor och allvar på ett alldeles magnifikt sätt. Den gottar sig aldrig i ångesten och det blir aldrig skojfriskt för att förneka det allvarliga ämnet. Så här ska en film om ett tungt ämne levereras.

Jag är inte speciellt förtjust i varken Joseph Gordon-Levitt eller Seth Rogen (spelar Adams bästa kompis Kyle) men här passar de perfekt. Det är inte på något sätt Oscarsvinnande prestationer men de båda gör trovärdiga personporträtt som får mig att bry mig om karaktärerna. På skådespelarsidan är det istället kvinnorna som dominerar. Anna Kendrick, Anjelica Huston och Bryce Dallas Howard gör alla tre riktigt fina prestationer. Det är dock inte skådespelarinsatserna som gör 50/50 speciell utan det är den övergripande regin som lyfter filmen till något utöver det vanliga. Mitt i en allvarlig scen kan ett skämt kastas in och det görs på ett så naturligt och precist sätt att känslorna alldrig förstörs utan scenen lyfts ett snäpp extra. Det är klass.

Jonathan Levine fick ett litet genombrott med filmen The Wackness för några år sedan. Den var bra, men här visar han verkligen att han har stora filmer i sig. Hade inte skämten kretsat så mycket runt Kyles (Seth Rogen) sexfixering kunde det här varit en fulltpott men nu blir det bara nästan det. Dock så måste ni missförstå mig rätt. Det är ingen kiss och bajs-humor, absolut inte, men filmen hade tjänat på att ge Seth Rogens karaktär ett annat sätt att vara rolig på.

Det här är en film ni inte får missa. Skratt och allvar i en perfekt blandning.

50/50 har biopremiär den 20:e januari

”Edgar, you will rise to become the most powerful man in the country”, proklamerar Annie Hoover (Judi Dench) i Clintans film om FBI’s grundare.

Det här är historien om en av Amerikas mäktigaste och mest inflytelserika män. Det här är historien om en man som radikalt förändrade sättet att tackla grov brottslighet genom att bygga upp världens mest effektiva och välorganiserade rättsväsende. Det här är historien om FBI, om motgångar och milstolpar inom amerikansk historia men det är också den sorgliga historien om pojken som aldrig fick vara vuxen.

John Edgar Hoover spelas av Leonardo DiCaprio. Det är en rolltolkning som kräver sin man, det är ett par rejäla skor som skall fyllas och den stora frågan på mångas läppar var givetvis om Leo verkligen var mannen för jobbet. Skulle han med sin valpighet kunna uppbringa den pondus och dedikation som skulle krävas för en roll av denna natur. Hade han cojones stora nog att spela en sådan utsatt karaktär i en känslig och för jänkarna så viktig person. FBI symboliserar allt USA står för. FBI är patriotism, överlägsenhet, nationens stöttepelare, organet som skyddar The land of the free and the home of the brave från kommunister, bolsjeviker och andra hot som riskerar att slå den amerikanska välfärden i spillror. DiCaprio är definitivt inget problem, han levererar stort. Faktum är att han är så strålande att statyetten nu finns inom räckhåll. Han övertygar som Hoover i både ung och gammal tappning. Filmen pendlar nämligen oavbrutet mellan olika tidsåldrar, från karriärens första stapplande steg till dödsbädd. Det är fascinerande att se hur huvudpersonen går från ung entusiastisk och energisk protegé till en åldrad, grå, paranoid och illa omtyckt surkart som kör över alla som inte delar hans ideal. Detta har också exekverats på ett snyggt sätt och jag är helt övertygad om att det är exakt så här Leo kommer att se ut och agera när han på ålderns höst sitter och sippar färgglada drinkar i sitt luxuösa establishment någonstans i Västindien.

Det är svårt att tro att det här är samma person som stod i fören på Titanic för 15 år sedan.

J. Edgar är helt och hållet DiCaprios film även om både Naomi Watts och Armie Hammer gör solida insatser som Hoovers personliga sekreterare och närmsta man. Vi får också, om än flyktigt, stifta bekantskap med familjen Kennedy, Nixon, Roosevelt och Eisenhower och återuppleva avgörande händelser som påverkade en hel nation. Martin Luther Kings tal och dödsskjutningen av president Kennedy i Dallas men allt börjar år 1919 med ett antal bombdåd riktade mot betydelsefulla amerikanska medborgare. En ung Hoover, mäkta missnöjd med det hafsiga och ostrukturerade polisarbetet tar nu saken i egna händer och börjar yrka för rätten att bära skjutvapen, nyttja rättsmedicin, indexera fingeravtryck och annan teknisk bevisning.

Karriären skjuter snabbt i höjden och snart är han högsta hönset på Federal Bureau of Investigation. Han sållar bort korrupta och trötta gubbar för att plocka in nytt fräscht material däribland en trogen och pålitlig sidekick, Clyde Tolson (Hammer), en av två personer som skulle komma att stå Hoover riktigt nära. Den andra personen, modern Annie är en tokreligiös skräckkäring som vägrar att klippa navelsträngen. Edgar må ha varit både auktoritär och hänsynslös utåt sett men så fort han kom hem till modern blev han ett barn igen, ett barn hopplöst kämpande mot mindervärdeskomplex, stammande och sexuell läggning. Nu kommer nämligen den heta potatisen fram, den omtalade bisexualiteten som hämmade honom genom hela livet. Med moderns ord ”jag skulle hellre ha en död son än en homosexuell” ekande i huvudet vågade Edgar aldrig kliva ur garderoben utan bar hemligheten med sig under hela sin livstid.

Han verkar ha något i kikaren

Problemet med J. Edgar är att Clint Eastwood har lagt allt krut på personporträttet Hoover och många sidospår blir därför hängande och ointressanta. En av tidernas mest kända kidnappningar, bortförandet av Charles Lindbergh’s son passerar i periferin och ägnas inte tillräckligt mycket uppmärksamhet. Samma sak gäller den intensiva jakten på maffiasyndikaten med Al Capone i spetsen. Filmen är nästan två och en halv timme lång och gudarna skall veta att det här inte är någon actionrulle som dundrar på i högt tempo. Vi snackar många bruntonade scener som utspelas i rättssalar, kongresser och mörka kontor med långa dialoger och möten mellan människor. Hela filmen bygger dessutom på en diktamen, en slags biografi där Edgar berättar sin livshistoria för en ung agent.  Det hela är tungt, trögt och depressivt.

DiCaprio som ofta får oförtjänt mycket skit, har här en gyllene chans att vinna sin Oscar och den skulle verkligen inte vara oförskylld. Hans rolltolkning är som sagt mindblowing men som film lider J. Edgar av tempobrist och det är en spretig story med alldeles för mycket flaxande mellan tidsperioder och med en alltför fattig rollista.

John Edgar Hoover hyllades som en hjälte, en dedikerad man som gav 48 år av sitt liv till nationen men när eftertexten rullar ut känns det som om att jag precis besökt världens ensammaste man. En prominent herre med en lång livshistoria men som ändå aldrig levt, en kuvad liten man som aldrig lämnade barndomshemmet och aldrig någonsin fick uppleva kärlek eller mänsklig värme.

J. Edgar har biopremiär den 20:e januari 2012

The Rum Diary bygger på Hunter S Thompsons enda skönlitterära bok som skrevs när han var blott 22 år gammal men publicerades först 1998. Samma fenomen gäller filmen som har varit färdigställd i över två år men inte har getts ut förrän nu då man har haft svårt att hitta villiga distributörer. Hunter S Thompson blev, som de flesta känner till, känd för sin speciella gonzojournalistik och sina dokumentära böcker om bland annat Hells Angels. Han levde fort och hårt och valde att ta sitt eget liv när pressen att leva upp till den myt han skapat av sig själv blev alltför tung att bära. The Rum Diary handlar om Thompsons tid som journalist i Puerto Rico och det är sannerligen en skruvad historia vi får uppleva.

Vill man vara elak och riktigt simple minded så är The Rum Diary ett enda långt frosseri i udda personligheter som hinkar ansenliga mängder rom i 50-talets Puerto Rico och det är förmodligen så de flesta kommer att uppfatta filmen. Anstränger man sig lite och försöker se filmen mer på djupet så belönas man istället med en karaktärsstark skildring av en grupp människor som kämpar för överlevnad, kärlek, rikedom och vänskap. The Rum Diary är en berättelse som osar lust, avundsjuka och sprit.

Johnny Depp ger bakfyllan ett helt nytt ansikte i The Rum Diary

Redan efter den tidstypiska introscenen där unge journalisten Paul Kemp (Johnny Depp) anländer till Västindien i ett vattenflygplan, smakfullt ackompanjerat till ”Volare” känner man pulsen i den kokande grytan San Juan. Man får tidigt veta att amerikaner varken är särskilt omtyckta eller välkomna här. För Kemp kör det ihop sig ännu mer när han inser att hans nya chef är en idiot, att spriten finns inom räckhåll 24/7 och att tidningen, San Juan Star som han skall skriva för kämpar för sin överlevnad i en turbulent tid. Han finner dock en vän och blivande affärspartner i den förmögne men trista storstekaren Sanderson (Aaron Eckhart). Sanderson öppnar upp sitt hem och hjälper sin nyblivne vän med monetära medel när det går riktigt knackigt. So far, so good men när det visar sig att Sanderson kilar stadigt med en ung och snygg trophy wife, Chenault (Amber Heard) som är lite väl wild & crazy för honom så sker det oundvikliga och efter ett smutsigt triangeldrama står Kemp ensam och barskrapad igen.

Den evigt unge 50-åringen kan sin Blue Steel

Det är hårdkokt, det är direkt, ärligt och äkta. Det är fascinerande och tragiskt på en och samma gång. The Rum Diary är känslor rakt igenom och filmen lider egentligen bara av en enda sak. En detalj som tyvärr blir väldigt avgörande, den röda tråden saknas helt. Karaktärerna, kläderna, kameraarbetet, miljöerna och dialogerna är verkligen spot on men som helhet blir filmen för spretig och storyn alltför tunn. Bruce Robinson lyckas helt enkelt inte fylla ut den två timmar långa filmen med substans och svar på våra frågor. På tal om substans så dröjer det en och en halv timme innan de illegala substanserna kommer fram vilket är anmärkningsvärt då The Rum Diary ofta, visserligen helt felaktigt, omnämns som uppföljare till Fear and Loathing in Las Vegas, denna fullständigt sjövilda orgie av konstant drogrus. Jag vill påstå att The Rum Diary som film inte har någonting gemensamt med Fear and Loathing. Snarare känns drogexperimentet här helt malplacerat och när scenen väl dyker upp det blir faktiskt mest löjligt.

Trots att det här inte på långa vägar är någon ny Fear and Loathing så finns det mycket att tycka om. Det finns en fullständigt galen biljakt som man sent glömmer. Giovanni Ribisi gör en klockren, om än överspelad insats som den totalt neddekade svenskättlingen Moburg, en journalist som har fått sparken fler gånger än hans spritindränkta hjärna kan minnas och som på fritiden gärna lyssnar på gamla vinylplattor med Hitlers tal från andra världskriget. Överlag är The Rum Diary full av intressanta biroller som ofta överglänser huvudrollsinnehavaren.

Filmen är också späckad av underbara dialoger och citat. Paul Kemps kommentar till sig själv efter första mötet med Chenault; ”Why did she have to happen? Just when I was doing so good without her.” är ju fullständigt genial. Kemps kollega Sala (Michael Rispoli) säger vid ett tillfälle att ”Puerto Rico är som någon man legat med och som fortfarande ligger kvar under en” och lite så känns även The Rum Diary. Efter ett två timmar långt ofullbordat samlag är man är den som ligger kvar där i mörkret, otillfredsställd och undrar vad fan som hände egentligen. Varför låg du med mig när du inte tänkte slutföra det du påbörjade?

The Rum Diary har biopremiär 13:e januari 2012.

Det vore ren och skär lögn att påstå att mina förväntningar inför Joel Kinnamans riktiga Hollywooddebut, The Darkest Hour var särskilt höga. Inte på grund av Kinnaman som har haft en uppåtgående trend i sina senaste projekt. Inte heller på grund av Emile Hirsch som ju var suverän i Into the Wild. Mina lågt ställda förväntningar berodde heller inte på Max Minghella som övertygade i The Social Network eller på Olivia Thirlby från Juno utan snarare för att storyn av allt att döma sög kraftigt och att trailern kändes rätt slätstruken. Nej, jag förväntade mig en ytterst ordinär men ändå rätt snygg sci-fi. Vad fick jag då? Skall jag vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt vad jag fick. Filmen är kort och de 89 minuterna passerade oerhört snabbt utan att lämna något som helst avtryck, inte en enda liten minnesvärd scen. Under dessa 89 minuter inbjöds jag istället till en orgie i platt skådespeleri och överspel från samtliga inblandade som ändå möjligen kan ursäktas med att manus var så förbannat uselt, förutsägbart och ointressant att det knappast hade hjälpt om de så spelat sina livs roller.

"Här ligger jag med en eldkastare på spåret och slentrianskriker"

The Darkest Hour kretsar kring ett gäng ungdomar i ett ödelagt Moskva. Vi har de amerikanska programmerarna Sean (Hirsch) och Ben (Minghella) som blir tokblåsta av sin svenske business partner (Kinnaman), en odräglig typ som för övrigt lystrar till det vanliga svenska namnet Skyler. Vid sin sida har denne odåga Skyler ett litet entourage bestående av två fruktansvärt störiga och extremt korkade unga tjejer , Natalie (Thirlby) och Anne (Rachael Taylor). Samtliga befinner sig på en exklusiv nattklubb när hela staden plötsligt totalförstörs av osynliga utomjordingar. Nu måste de samarbeta för att överleva och trots alla faror och onda krafter som lurar i mörkret tvingas de ut på en resa genom den härjade ryska huvudstaden för att nå den amerikanska ambassaden. Är du amerikan och jorden precis har invaderats av aliens så beger du dig givetvis till ambassaden. Inga frågetecken där? Tänkte väl det. Hur som helst, rymdnissarna som kommit till jorden visar sig vara ute efter vår elektricitet och skyr inga som helst medel för att komma åt den. Vi får dock inte veta varför. Är deras el slut, har elpriserna på planeten Nugjatlh gått upp, är de helt enkelt sadister som gillar att ge människor elstötar? Ingen aning och skall jag vara ärlig så skiter jag egentligen i vilket.

Vår grupp av ”hjältar” gör ständigt helt fel saker som gör att man som tittare sitter och kallsvettas av frustration i stolen. Varför lämnar du den där dörren öppen? Varför går du ensam in i det där mörka rummet? Varför skriker du så förbannat hela tiden? ”I can’t do this, I can’t do that!” Frågorna är många och sympatierna är noll.

Unga, lovande och korkade

Chris Goraks The Darkest Hour är faktiskt ett av de sämsta, mest korkade försöken till sci-fi action jag sett på länge, faktiskt inte helt olik en annan riktig dyngspridare från 2010, The Vanishing on 7th Street. I båda fallen handlar hela filmen om att fly från något man inte kan se, stå vid sidan om när andra dödas av något man inte kan se och försöka mobilisera en motattack. Det som gör det extra tragiskt med The Darkest Hour är att filmen är fylld av lovande talangfulla unga skådespelare men misslyckas ändå så kapitalt med att leverera någon form av bestående intryck. Potentialen finns ju där, både bakom och framför kameran men genom hela filmen känner man tantaluskvalet ligga där och gäcka, så nära men ändå så långt ifrån. Karaktärerna är ihåliga och blir i slutändan egentligen bara tomma objekt redo att slaktas och bortsett från ett par imponerande vyer över Moskva lyckas man inte heller visuellt. Filmen innehåller några riktigt risiga CGI-effekter och för att ha en art director bakom kameran så är monstren inte särskilt välgjorda eller skrämmande, eller monster och monster förresten. När man väl fick en liten skymt av det okända så kändes det mer som en Pokémonfigur som aldrig lämnade ritbordet.

Om Shame redan är årets bästa film så törs jag nog säga att The Darkest Hour kommer att vara med och slåss i bottenstriden när 2012 års sämsta filmer skall summeras.

The Darkest Hour har svensk biopremiär 6:e januari 2012

Tokiga sketcher och dansnummer

OK, världens viktigaste filmgala har nu ÄNTLIGEN offentliggjort nomineringarna. Den uppmärksamme kan se att det är hela sju nya kategorier vilket innebär en ännu längre gala, med ännu fler ”roliga” skämt signerade Calle Norlén och ännu mer plats för Petra Mede att driva oss till vansinne.

Om de nominerade filmerna finns inte så mycket att säga mer än att det är helt logiska val utifrån vad som kom 2011. Eller vad tycker ni? Saknas något? Bryr ni er överhuvudtaget om Guldbaggen?

BÄSTA FILM

Apflickorna
Play
Simon och Ekarna

BÄSTA REGI

Lisa Aschan, Apflickorna
Lisa Ohlin, Simon och Ekarna
Ruben Östlund, Play

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Ann Petrén, ”Happy End”
Magdalena Poplawalska, ”Between two fires”
Helen Sjöholm, ”Simon och Ekarna”

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL

Mikael Persbrandt, ”Stockholm Östra”
Sven-Bertil Taube, ”En enkel till Antibes”
Kevin Vaz, ”Play”

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Helena Bergström, ”Någon annanstans i Sverige”
Liv Mjönes, ”Kyss mig”
Cecilia Nilsson, ”Simon och Ekarna”

BÄSTA MANLIGA BIROLL

Peter Andersson, ”Happy End”
Jan Josef Liefers, ”Simon och Ekarna”
Johan Widerberg, ”Happy End”

BÄSTA MANUSKRIPT

Apflickorna
Stockholm Östra
Play

BÄSTA FOTO

Play
Stockholm Östra
Simon och ekarna

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM

”Black Power Mixtape” av Göran Hugo Olsson
”At night I Fly” av Michel Wenzer
”Stora Scenen” av Tova Mozard

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM

Dogtooth
Winters Bone
Nader och Simin – en separation (A Separation)

BÄSTA VISUELLA EFFEKTER

Gränsen
Kronjuvelerna
Simon och ekarna

BÄSTA SCENOGRAFI

Kronjuvelerna
Simon och ekarna
The Stig-Helmer Story

BÄSTA MUSIK

Kronjuvelerna
Simon och ekarna
The Black Power Mixtape 1967-1975

BÄSTA MASK & SMINK

Gränsen
Kronjuvelerna
Simon och ekarna

BÄSTA LJUD

Apflickorna
Försvunnen
Simon och ekarna

BÄSTA KOSTYM

Kronjuvelerna
Play
Simon och ekarna

BÄSTA KLIPP

Play
Simon och ekarna
The Black Power Mixtape 1967-1975

BÄSTA KORTFILM

”Las Palmas” av Johannes Nyholm
”No Sex Just Understand” av Mariken Halle
”Utan snö” av Magnus von Horn

Efter att en agent tillfångatas under ett misslyckat uppdrag blir toppagenten George Smiley avstängd från sin tjänst inom Storbritanniens hyperhemliga kontraspionageprojekt. Men när ytterligare en agent träder fram och hävdar att det hela bara är toppen av ett isberg, får Smiley i uppdrag av regeringen att leda en utredning i ärendet.

Första repliken är ett sammanbitet ”Trust no one” – må hända en kliché men i sammanhanget väldigt träffande. Sen tar det ca 20 minuter innan huvudpersonen George Smiley (Gary Oldman) ens yppar sin första replik. Däremellan har det avlossats två skott på en restaurang i Budapest. Tinker Tailor Soldier Spy är med andra ord inte fjärde filmen i Bourne-serien. Det är ett stramt berättat spiondrama med allt vad det innebär i form av svek, lojalitet, hemligheter och lögner. Allmänmänskligt beteende med en dödlig fond; den engelska underrättelsetjänsten MI6 som en liten bricka i stormaktspelet mellan USA och Sovjetunionen.

Tekniskt sett är det en helt perfekt film. Fotot, klippningen, scenografin och skådespeleriet är av absolut världsklass. Tomas Alfredssons regipalett har, utöver de nyanser av brunt den redan hade, utökats med en generös gråskala. Utan billiga och uppenbara tidsmarkörer lyckats han gestalta den paranoida tidsandan, präglad av kalla krigets mer subtila krigföring. Och filmen är verkligen sann mot sitt innehåll; den är stillsam och lågintensivt spännande. Till formen berättad precis som om den vore inspelad 1973 (då den också utspelas). Man kan riktigt känna den fuktiga kylan och doften av hemliga dokument och Alfredssons öga för detaljer firar nya triumfer.

Inne i kupan

Men framför allt är filmen en triumf för skådespelarna, Gary Oldman, Colin Firth, David Dencik, Tom Hardy, John Hurt, Mark Strong, Ciarán Hinds och Toby Jones. De verbala knivkastningarna mellan de bistra herrarna är en veritabel uppvisning i skådespeleri och oändligt effektivt som bärare av information om karaktärerna. Alla toppar formen men mest av allt är det Gary Oldmans film. Efter att de senaste åren sett honom med uppspärrade ögon och fradga i mungiporna i alldeles för många halvbakade actionrullar, hade jag tappat tron på hans förmåga att tagga ner. Med vackert vemod och stillsam vrede dominerar han filmen fullständigt. Kanske är det ett bevis på Alfredssons storhet som personinstruktör?

Tinker Tailor Soldier Spy är en krävande film – trots en till synes simpel intrig. MI6 har en sovjetisk ”mullvad” innanför väggarna och Smiley (Oldman) värvas i hemlighet tillbaka från sin ofrivilliga pension för att ta reda på vem av hans fyra forna kollegor som är förrädaren. När historien rullades ut i den mäktiga BBC-versionen från 1979 så fick Smiley sex timmar på sig att knyta ihop säcken. I Alfredssons version får han bara drygt två. Det innebär ett enormt kondenserat manus där även den mest banala replik bär ett ton av undertext och tappar man koncentrationen bara för en minut är risken stor att man tappar bort sig. Skarp observationsförmåga och förmågan att tänka i flera led krävs både av publiken och karaktärerna i filmen. Det är ingen slump att Smiley klistrar upp bilder av de huvudmisstänkta på schackpjäser.

Gary ser allt genom sina tjocka glas

Alfredsson vet att berätta med bilder – många av de starkaste scenerna är helt utan repliker och med subtila medel (se den bikupeliknande väggen ovan) ge han karaktärerna kött och blod. En nyckelscen är när Smiley sitter i en trång bil med sina agentkollegor och ett bi har flugit in. Alla i bilen fäktar vilt om kring sig medan Smiley lugnt rullar ner fönstret och släpper ut den. Hela hans förhållningssätt till jobbet gestaltat i en enda briljant scen. Det finns en annan fullständigt genialisk scen – som varken finns i boken eller i TV-serien – och den utspelar sig på en julfest. Helt utan repliker får vi exakt klart för oss de interna relationerna spionerna emellan. Med blickar och kroppsspråk berättas allt som behöver berättas. Smiley reaktion när han konfronteras med sin frus otrohet är mästerligt sublim. I dom scenerna är det film när det är som allra bäst.

Tinker Tailor Soldier Spy är många sätt fantastisk, men den tappar tyvärr mot slutet. Upplösningen känns framstressad och passerar så snabbt att man riskerar att missa den om man blinkat för länge. Förrädarens motivering känns lite tunn och otillfredsställande med tanke på hur komplexa alla andra repliker har varit. Jag hade gärna sett att filmen varit minst en halvtimme längre. Vågar man hoppas på en directors cut vad det lider?

Tinker Tailor Soldier Spy har biopremiär den 25:e december.

 

Ridley Scott går tillbaka till sina rötter och dyngar på med allt han har i vad som sägs vara en prequel till Alien, andra hävdar att det inte alls är så. Skit samma, trailern till Prometheus är i alla fall här! Det är kort, det är intensivt och det är givetvis svincoolt!

Ridley Scott definierade den här genren. Han var envåldshärskare i det episka science fiction-äventyrets fascinerande värld. Alien och Blade Runner är än idag ohotade klassiker som alltid står tillgängliga längst fram i filmbiblioteket och det finns förmodligen ingen gräns för hur många gånger man kan se dessa mästerverk utan att tröttna. Både Alien och Blade Runner var också egentligen långt före sin tid och det skall bli mycket intressant att se hur Scott rör sig på sin egna intergalaktiska hemmaplan år 2012.

Sorry men i rymden kan ingen Blomkvist höra dig skrika Noomi

Jorden. År 2058.

Arkeologiska utgrävningar i Afrika avslöjar främmande föremål som människan genetiskt konstruerat med hjälp av en avancerad utomjordisk ras. Bland fynden finns också koordinater till utomjordingarnas hemplanet. Några månader senare har man slängt ihop ett rymdskepp, Prometheus, ett rymdskepp som skall ta människan till denna okända planet för en första kontakt med utomjordiskt liv. Man lyckas såklart med detta, annars hade det inte blivit mycket till film och hamnar till slut i en skrämmande men fascinerande värld där  besättningens mentala och fysiska styrka sätts på hårda prov. I rollerna ser vi bl.a. Noomi Rapace som fortsätter tugga sig in bland Hollywoodeliten, Charlize Theron, Michael Fassbender, Patrick Wilson och Guy Pearce.

Fassbender har varit lysande på senare tid och det verkar han vara här också...

Prometheus kommer att bjuda på warp speed-action, biovapen, mäktiga farkoster och skrämmande utomjordingar. Vi skall tydligen också få svaren till några av mänsklighetens mest djupsinniga frågor men visst nämnde jag väl att det skulle finnas biovapen och mäktiga farkoster?

Jag tror att det här blir en riktig supernova, våldsamt, energifyllt och strålande!

Prometheus har biopremiär i  juni 2012.

Lisbeth Salander är en ung egensinnig tjej med ett mörkt förflutet. Hon är en enastående researcher och en av landets främsta hackers. Den grävande journalisten Mikael Blomkvist har precis blivit dömd till fängelse för förtal när Henrik Vanger, tidigare en av landets främsta industriledare, vill ge honom ett annorlunda uppdrag. Lisbeth och Mikaels vägar möts och tillsammans gräver de djupt i familjen Vangers förflutna där de möter en mörkare och blodigare historia än någon av dem kunnat ana.

Så var remaken äntligen här. Filmen som fyllt kvällstidningar med bilder på David Fincher när han vandrar i Stockholm som en ”vanlig man”. Äntligen skulle vi få svar på frågorna som hållt oss sömnlösa:

• Är Rooney Mara bara en blek kopia av Lisbeth Salander, förlåt, Noomi Rapace?
• Hur låter Daniel Craigs svengelska?

Första frågan kan jag besvara direkt. Rooney Mara är minst, jag upprepar, minst, lika ”bra” som Rapace. Så, då har vi svarat på det.

När det kommer till Craigs svengelska är den obefintlig. Craig kör sin engelska utan minsta brytning och anstränger sig knappt att uttala någon plats eller person med svenskt uttal. Han försöker några gånger att uttala sitt eget namn ”Mikael” på ett svenskt sätt, men ger snabbt upp.

Det är svårt att skriva en recension tillika känna spänning för en film man redan sett i original, som man läst och kan innantill. Men The Girl With The Dragon Tattoo är spännande från första till sista rutan. Filmen är bättre än originalet. Den har en nerv som den svenska saknade. Jag minns att Mikael Nykvist deppigt uttalade sig om att den svenska versionen inte gav tillräckligt mycket utrymme för hans karaktär Mikael Blomkvist. Det var ”hela tiden” Lisbeths film. The Girl With The Dragon Tattoo är tvärtom. Det är Blomkvist film kryddad med Salander.

"Kolla själv. Det står MIN film".

Filmen kickar igång med dom mest stämningsfulla förtexter jag sett sedan jag var sex år och såg Octopussy. Trent Reznor har gjort musiken och jag får migrän av vällust till det sinnesjukt tunga gunget.

David Fincher har gjort det igen. Filmen är mycket bra. Gamle David kan tydligen inte misslyckas. Va? Panic Room? Nej, det var Fosters fel.

Filmen är en blandning av The Game och Zodiac. Den blir aldrig lika bra och stämningsfull som Seven, men det beror naturligtvis på att Seven hade en bättre förlaga än vad The Girl With The Dragon Tattoo har. Det är också svårt att som stockholmare inte tappa fokus på filmen för man har fullt upp med att känna igen olika platser filmen utspelar sig på.

Jag rekommenderar er varmt att gå och se filmen.

Avslutningsvis vill jag lyfta på hatten för Robin Wright som spelar Mikael Blomkvists älskarinna. När hennes första repliker kommer, fattar jag först inte varför hon pratar så konstig engelska. Hon bryter på någon dialekt som låter… Svenskt. Mina vänner, jag har aldrig hört bättre svengelska. Det är helt enastående. Ni måste nästan se filmen bara för det. Jag lovar er.

Synd att alla andra blandade ihop svengelska med tyskengelska på språklektionen.

Ja, utom Daniel Craig då.

Han var ”sjuk” den dagen.

The Girl With The Dragon Tattoo har biopremiär 21 december

En ny riktigt tung trailer till Christopher Nolan’s The Dark Knight Rises har precis släppts och visst är man fortfarande sugen!

Nu finns det också ett releasedatum som verkar tillförlitligt.

Även här handlar det mesta om Bane, som för övrigt ser riktigt bad-ass ut och inte känns som någon kille man vill möta i en mörk gränd direkt. Han ser ut att kunna bryta ett revben eller två även på vår stabile fladdermushjälte. Vi får också se en skymt av Joseph-Gordon Levitt och fler scener med Anne Hathaway som Catwoman men vart är Morgan Freeman? Christian Bale har fortfarande bara ett ansiktsuttryck på repertoaren men det kan jag leva med. Han har ju hittills övertygat i rollen som Batman.

Ett ansikte som bara en mor kan älska

Nej, det här blir nog dyngbra även om jag måste ge lite poängavdrag för röran i trailern. Det är fotbollsplaner som sprängs, förvisso i en ruggigt mäktig scen, det är fängelsebilder, öppna strider på gatan med stridsvagnar, en rätt klyschig ballroomscen och möbler som flyger allt om vartannat. Annars är fotot är som vanligt mörkt, kallt och sjukt snyggt. Musiken är mäktig och Tom Hardy ser som sagt var riktigt jävla bad-ass ut i rollen som Bane så kom igen nu Nolan, nu kör vi! Don’t disappoint me, alright?

The Dark Knight Rises har svensk biopremiär 25 juli nästa år.

Kanske snyggaste bilden i filmen

Moneyball bygger på en sann historia om det misslyckade basebollproffset Billy Beane (Brad Pitt) som tar hjälp av en ekonomistudent för att revolutionera sporten. De får tillsammans för sig att de kan bygga ett vinnande lag endast baserat på statistik. Självklart är Oakland Athletics de fattiga underdogsen som inte har råd med de stora stjärnorna och då finns det ju genast en historia för amerikanerna att göra film på.

Jag älskar sport och sportfilmer, dock så har baseboll aldrig fångat mitt intresse, men det gör inte så mycket. Moneyball kretsar hela tiden runt baseball men det handlar ändå i grund och botten om människor som kämpar mot det omöjliga och bara fortsätter att dunka huvudet i vägg efter vägg.

Steven Zaillian (The girl with the dragon tattoo) och Aaron Sorkin (The Social Network) står för manuset och vi får riktigt bra skriven dialog men manuset lyfter aldrig riktigt. Det finns en del scener som är gripande och det är lite småkul här och där men det tar aldrig fart. Regissören Bennett Miller (Capote) verkar ha specialicerat sig på filmer om verkliga personer och han är en duktigt regissör, men det oväntade uteblir. Det känns som det putsats till perfektion och det gör att passionen får ta stryk.

Trots det är Moneyball en  gedigen film. Fotot briljerar stundtals och Jonah Hill är riktigt bra. Brad Pitt är en helt okej skådis och gör bra ifrån sig här. När en av de stora skådespelarna ska porträttera en verklig person tränar de naturligtvis och försöker få till exakt samma dialekt och talsätt som den personen. Det ligger Brad Pitt lite i fatet. Han blir aldrig Billy Beane utan han spelar hela tiden Billy Beane. Det bidrar till att filmen inte helt och hållet fängslar trots och många beståndsdelar är av hög klass.

Ett extra litet plus för scenerna mellan Brad Pitt och Kerris Dorsey (Dottern).

Biopremiär 9 December

Att få gestalta Englands mäktigaste kvinna, en kvinna som kan ståta med smeknamnet Järnladyn måste ju vara en dröm för varje kvinnlig skådespelare och vem skulle väl vara bättre lämpad för jobbet än Meryl Streep? Meryl Streep är Margaret Thatcher i The Iron Lady!

För regin svarar Phyllida Lloyd, en framgångsrik teaterregissör som debuterade med filmatiseringen av succémusikalen Mamma Mia. I övriga roller ser vi Jim Broadbent, maken som får stå i bakgrunden och se Margaret växa till en legend, Richard E. Grant, Roger Allam, Olivia Colman, Anthony Head och Susan Brown.

The Iron Lady är ett livsporträtt och ett intimt möte med en av världens mest inflytelserika personer i modern tid. Ett möte där vi får följa kvinnan som kom från ingenstans och tog hela världen med storm när hon blev vald till Englands första kvinnliga premiärminister någonsin. Filmen skildrar kampen att slå sig fram i en mansdominerad och gammaldags politisk miljö, att vara älskad och hatad för sina ideal men den ger oss också en tydlig bild av kvinnan bakom skrivbordet, en vanlig människa och fru.

"And the winner is..."

Det känns oerhört kittlande att få insyn i denna värld av intriger, maktspel och politik och jag hoppas verkligen att regissören har  läst på, släppt alla bromsar och inte fegar ur men av trailern att döma så känns det helt klart både påkostat, professionellt och känslosamt och jag jag gillar det, jag gillar det skarpt. Jag tror heller inte att någon kommer att vara särskilt överraskad när Streep står där med tårar i ögonen och med statyetten i hand tackar alla inblandade.

The Iron Lady har svensk biopremiär 3:e februari 2012.

Redan när trailern dök upp för ett tag sedan kände jag att det här skulle bli en bli upplevelse jag sent skulle glömma, tyvärr stämde min magkänsla. Shark Night 3D är så förbannat usel att jag knappt vet vart jag skall börja. Faktum är att jag behövde en dags konvalescens för att överhuvudtaget kunna skriva denna recension.

Flera gånger under visningen var jag halvvägs upp ur fåtöljen och tänkte ”det räcker nu, jag drar” men eftersom jag tar mitt jobb på fullaste allvar och anser mig själv vara en relativt stryktålig person så satt jag kvar till det bittra slutet men sällan har jag väl sett en film med så många grova sakfel, så klyschigt manus och så pissdåligt skådespeleri av framför allt Sara Paxton, Dustin Milligan och Katherine McPhee. Om ni tyckte att Piranha 3D var dålig, vilket den givetvis var, vänta då tills ni har sett Shark Night 3D.

"Skynda dig nu! Du är ju en fena på att simma."

Filmen handlar, föga överraskande om ett gäng klämkäcka überamerikanska ungdomar som åker till ett flashigt lake house för att hänga, visa tuttarna, dricka bira och lattja med sina dyra leksaker. Denna unika saltvattensjö utanför Louisiana som inhyser, inte mindre än fyra olika hajar och där hammarhajen dessutom använder sitt huvud för att ”hamra” sina offer visar sig snabbt vara en dödsfälla. Ungdomarna blir givetvis attackerade av hajar i tid och otid och varje gång man skall fatta ett beslut, gemensamt eller enskilt så blir det alltid det sämsta tänkbara.

Vid det här laget är popcornen jag precis inmundigat halvvägs på väg upp och jag önskar att jag hade en skämskudde att gömma mig bakom men jag biter ihop och tänker att ”okej, nu kan det väl i alla fall inte bli sämre?”. Det kan det, och det blir det. Hajarna visar sig nämligen vara voyeurer som simmar runt och spanar in bikinistjärtar samtidigt som de flåsar högt. Nu sitter jag och krampartat håller fast i armstöden, pulsen är på väg att nå en farligt hög nivå, jag kallsvettas och mår psykiskt dåligt. Min hjärna skriker våldtäkt och jag känner mig djupt förnedrad och maktlös. Jag anstränger mig och rannsakar mig själv, försöker att vara objektiv men det finns verkligen inte en enda positiv sak att lyfta fram i Shark Night 3D. Inte ens 3D effekterna håller någon högre kvalitet. Faktum är att de i det närmsta är obefintliga.

Hajarna är sexistiska, snubbarna är riktiga karikatyrer av collegegrabbar och tjejerna är så korkade att deltagarna i valfri dokusåpa på TV6 hade framstått som rena raketforskarna. Det finns också ett sidospår i filmen. Manusförfattaren Ellis slänger här in en rasistisk mackägare och hans flinande polare som lyft skrot i hela sitt liv och helt glömde bort att skaffa sig en utbildning. Okej, de är kanske inte riktigt lika blåsta som bikinitjejerna men ge dem en penna och ett korsord och jag kan lova er att det korsordet förblir olöst.

Rena tänder är inte flax, det är flux

Shark Night 3D är en ytterst smärtsam upplevelse som alla bör undvika. Hajfilmer brukar i regel vara riktigt dåliga, undantaget är givetvis Jaws från 1975 men det här är så utomordentligt jävla dumt att man inte ens kan skratta åt det och för att ytterligare vrida kniven i såret så kan jag avslöja att om du skiter i manus och skådespeleri och tänker gå enbart för att avnjuta lite svettig skräck och kladdigt splatter så kan du glömma det också. Shark Night 3D är nämligen i princip helt befriad från hemska scener och gore. Det är mest lite blodfärgat vatten och skrik utanför rutan. Detta för oss osökt in på nästa frågeställning; varför göra en skräckfilm utan skräck?

Effekterna då? Det är ändå 2011 och tekniken bör väl kunna ge oss ett gäng rejält realistiska mördarmaskiner som vi kan sitta och beundra? Jo, tjenare. Varelserna är sämre renderade än pirayorna i Piranha 3D och det var ju som bekant ett rejält lågvattenmärke på sin tid.

Lägg sedan till det faktum att hajar dödar färre än 10 människor per år och där de allra flesta dödsfallen beror på att hajen faktiskt förväxlat en surfare med en säl så blir hela filmen så urbota korkad att jag inte kan göra annat än att utnämna Shark Night 3D till årets absoluta bottennappp!

Shark Night 3D hade svensk biopremiär den 2:e december.

Fråga: Vad gör Daniel Radcliffe efter tio års trollande i Harry Potter?

Svar: Han jagar spöken i gamla hus.

Skräckisen The Woman in Black är ursprungligen en bok av Susan Hill som senare filmatiserades när ruggiga spökhistorier på film var som bäst, nämligen i slutet av 80-talet. Nu görs det alltså en re-make på filmen där Daniel Radcliffe spelar den unge advokaten Arthur Kipps som reser till en avlägsen del av Storbritannien för att organisera ett dödsbo av en nyligen avliden klient. Väl där stöter han på ett illasinnat spöke som är ute efter hämnd, den osaliga kvinnan i svart.

Daniel Radcliffe försöker här per omgående att skaka av sig Harry Potter-stämpeln, vilket han givetvis gör helt rätt i. I The Woman in Black har grabbhalvan skaffat tredagars stubb, fimpat brillorna och ser därmed genast 15 år äldre ut. Radcliffe har självklart en lång väg att gå innan han kommer att ses som någon annan än just Harry Potter men han måste ju börja någonstans.

Daniel Radcliffe har lagt trollstaven på hyllan i The Woman in Black

Efter besvikelsen Insidious sätter jag nu mitt hopp till The Woman in Black. Av trailern att döma så har filmen alla möjligheter att bli en härlig skräckupplevelse att avnjuta en iskall vinterkväll när vårt avlånga land ligger täckt i mörker och kyla. The Woman in Black är regisserad av James Watkins som gav oss Eden Lake och trailern är både snygg och småläbbig och även om jag är högst tveksam till att den når ända upp till originalet så får man väl ibland helt enkelt hålla tillgodo med vad som bjuds.

The Woman in Black har premiär 10:e februari 2012