Dino Jonsäter

Tinker Tailor Soldier Spy har rättmätigt hyllats över hela världen. Främst är det Tomas Alfredssons regi, Gary Oldmans skådespeleri samt Hoyte van Hoytemas foto det har pratas om.

Men.

Produktionens osjungne hjälte är Dino Jonsäter som har klippt filmen. Med en fantastisk fingertoppskänsla har han kramat ur maximal dramatik från grundmaterialet och skapat en känsla av konstant paranoia som påminner en del om stämningen i Coppolas mästerverk The Conversation; lågt tempo och oavbrutet spännande.

Vi fick en liten pratstund med Dino där han bland annat berättar om jobbet med Tinker Tailor Soldier Spy.

En svensk, en engelsman och ett flygplan

Hej Dino! Hur kom du in i branschen och hur blev du klippare?

Mitt första kreativa jobb var som inslagsproducent för Knesset och Cumbaya på ZTV 1995. Vi var en liten tight redaktion, och hittade på och genomförde allt i stort sett från dag till dag. Sedan började jag regissera musikvideos och reklamfilm, men märkte att det var i klipprummet jag trivdes bäst. Det första jag klippte själv var komediserien Pentagon, påhejad av en tålmodig Felix Herngren. Felix var den som lärde mig hantverket från början och jag klippte en hel del åt honom där i slutet av 90-talet.

Har du några förebilder?

Dylan Tichenor, som har en fantastisk lugn rytmkänsla, men även Tom Rolf (son till Ernst och Tutta Rolf) har en ton jag beundrar

Vad använder du för klippverktyg?

Avid. Jag har gett Final Cut Pro några chanser, men det slutar alltid i gråt och tandagnissel

Dino, Tomas och filmens struktur

Hur ser processen ut när du jobbar med Tomas Alfredsson? Hur möts era visioner?

Tomas lägger sig inte i klippningen alls under inspelningen, vilket ger mig en chans hitta en egen väg och tolkning av materialet. När vi väl är igång jobbar vi noggrant, ganska långsamt och tätt – eftersom Tomas är en duktig klippare själv jobbar vi i stora stycken parallellt. Vi har en gemensam smak och syn på hur historier fungerar och skall konstrueras. Jag tror en gemensam smak är helt avgörande för om ett regissörssamarbete skall funka.

Jag har förstått att Tomas Alfredsson har en väldigt tydlig vision och att han spelar in väldigt ekonomiskt och att det á la Hitchcock egentligen bara finns ett sätt att sätta ihop filmen.

Det stämmer att Tomas är mycket ekonomisk på inspelning och genom att ha väldigt genomtänkta idéer om hur en scen skall berättas inte behöver ta så mycket material som en andra regissör skulle göra. Att det bara skulle finnas ett sätt att klippa såväl scenerna som filmen är däremot fel – Det är ganska få scener som i slutändan är konstruerade som de var tänkta, oftast för att åstadkomma just det de var tänkta att vara. Det finns förstås scener som dessutom har fått en annan funktion och valör än den ursprungliga intentionen.

Vad det gäller själva filmens konstruktion är den i stora stycken inte alls som den var skriven. Jag skulle vilja säga att det är det klippning i stora stycken handlar om – att på bästa sätt berätta den historia och förmedla den stämning regissören vill förmedla, utan att låsa sig vid originalritningen. Såväl Tinker Tailor Soldier Spy som Låt Den Rätte Komma In innehåller scener som vi helt konstruerat i klipprummet av överblivet eller lånat material från andra scener. Allt detta är en lång och i mitt tycke helt nödvändig process – att vända ut och in på filmen – för att tillfullo förstå materialet och vart det vill.

Gary - eller Bill Nighys dubbelgångare?

Var i låg svårigheterna att kondensera ner en så komplex historia som Tinker Tailor Soldier Spy till två timmar? Hände det att ni gick vilse i klippningen ibland?

Jag var naturligtvis panikslagen – jag tror att jag läste boken två eller tre gånger parallellt med manuset för att få lite kläm på den. Nyckeln ligger i att det inte är en ”who did it”-thriller, eller ens en thriller, det är primärt en film om svek, förtroenden, ensamhet och lojalitet. Själva jakten på mullvaden ligger därför svagt i ofokus, medan Smileys inre resa är det som ligger i förgrunden. Le Carrés roman är även den i stora stycket ogenomtränglig, och det är ogenomträngligheten som är själva fundamentet. Och vilse är man ju egentligen ända fram tills man är färdig.

Min absoluta favoritscen i filmen är den i Budapest på cafét. Berätta om arbetet där; jobbade ni länge med den scenen innan den satt?

Vi jobbade oerhört mycket med den scenen, eftersom den både ska berätta en väsentlig del av det som hela den yttre historien vilar på, men också ska etablera den paranoia och osäkerhet som sedan ska komma att prägla resten av filmen. Det var den första scenen vi började med, och även den scenen som blev färdig sist. Så är det ofta – nyckelscener som den måste bearbetas genom hela processen.

En av Dinos favoritscener

Vilken är din favoritscen i filmen?

Mötesscenerna på MI6 i det ljudisolerade rummet ligger mig varmt om hjärtat, men även slutscenen och Galleriascenen. Faktum är att en av mina favoritscener valde vi att klippa bort ur filmen, inte för att den var dålig, utan för att den helt enkelt inte platsade i den slutgiltiga klippningen. Förhoppningsvis kommer den att återfinnas på DVD-utgåvan som en outtake.

När vi pratades vid första gången var du på väg till Los Angeles. Är det Hollywood som kallar?

Det finns inte så mycket att berätta. Jag träffar lite folk och läser lite manus – ingenting konkret. Jag ser inget egenvärde i att jobba i Hollywood – jag vill berätta bra historier som berör, oavsett var det sker. Däremot är det kul att få en inblick i systemet, och träffa människorna som jobbar i det. Och vem vet, det kanske dyker upp nåt…

På söndag har Svt:s nya serie Äkta Människor premiär. En science fiction-serie. Från Svt. Jag blev både nyfiken och förväntansfull första gången jag läste det, men samtidigt lite oroad…kommer det funka? Regissören Harald Hamrell ställer sig inte helt främmande till den känslan.

– Om jag hade hört att Svt skulle göra en science fiction-serie skulle jag också ha varit skeptisk. För det kräver resurser och en smarthet. Och det tycker jag vi har lyckats med nu. Det här är något som aldrig har gjorts förut, säger han.

I serien har robotarna, eller hubotarna som de kallas, blivit så mänskliga att det knappt går att skilja dem från – äkta människor. Människor köper och säljer dem, men det finns också vilda hubotar  som har brytit sig loss, och det finns människor som avskyr hubotarna så mycket att de kämpar mot deras existens.

Svensk science fiction, när gjordes det senast egentligen? frågar Harald Hamrell retoriskt och funderar på om det kanske var i b-filmen Rymdinvasion i Lappland från 1959 (som ju dessutom var en amerikansk produktion, inspelad i Sverige).

– Jag har alltid varit intresserad av science fiction. Det svåra är att man inte har budget till det, men Äkta Människor utspelar sig i en slags nutid, i en parallell verklighet, och det gör det lättare. Vi har inga flygande bilar och så, men det ska se ut lite som en saga och vi har skapat ett eget universum med egna färgkoder och egen estetik, säger Harald.

Han gillar som sagt science fiction, och nämner filmer som Metropolis, Terminator och A.I Artificial Intelligence som inspirationskällor. Men också regissören David Lynch.

– Jag är svag för David Lynch och har velat hitta en lite Lynchsk ton, där det känns som om det hela tiden finns en hemlighet bakom hörnet.

Harald Hamrell regisserar Andreas Wilson

I Äkta Människor finns det människor som har utvecklat en kärleksrelation till en hubot,  de används som sexleksak, som barnflicka och hemhjälp, och som fabriksarbetare, vilket lätt får en att tänka på det minskande behovet av mänsklig arbetskraft i många branscher. Och Harald Hamrell menar att storyn i serien mer eller mindre indirekt också handlar om saker som slavhandel, prostitution, arbetslöshet och invandring.

– Det är ju ett mångfacetterat spektrum. Hubotarna blir som en metafor för hur vi ska behandla varandra, men också för hur vi ska behandla den här intelligensen som vi själva skapat. Att behandla en hubot dåligt kanske inte gör den illa, men det kanske gör människan illa.

Hur kom du fram till hur hubotarna skulle se ut och föra sig?

– Svt var skeptiska till idén från början och ville att vi skulle göra en pilot på tio minuter. Jag tyckte det var lite konstigt först, jag har ju gjort så mycket tv och så redan, men sen insåg vi att det var ett bra sätt att testa oss fram till hur allt skulle se ut.

Harald beskriver de små gester och rörelser som människor har för sig hela tiden och som är en del i vår kommunikation med varandra. De finns inte hos hubotarna.

– Huboten kliar sig inte när det kliar, den kliar sig när den blivit programmerad att göra det.

Ett tydligt exempel är också blinkningar. Hubotarna blinkar inte lika ofta som människor, men de blinkar.  Skulle de inte blinka alls skulle de se för läskigt omänskliga ut, så de är programmerade till det.

Skådespelarna repeterade scenerna som människor och ”la sen på en procent hubot” i själva tagningen, som Harald uttrycker det. Detta för att få en mer organisk och varm känsla i det, så att det inte bara blir stelt. De fick också jobba med en mimare som lärde ut rörelsemönstren som ska förstärka robotkänslan.  ”Isolation” – den där rörelsen som Michael Jackson brukade använda sig av i sin robotdans, och ”toc” – en rörelse som Harald Hamrell beskriver genom att knycka med huvudet och säga ”som när hubotarna håller på att ladda ur sig”.

– Då kunde jag ge regiinstruktioner som ”lite mer isolation” här, eller ”lite mindre toc” här. Det är ju hela tiden en balansgång mellan för mycket eller för litet hubot.

Harald Hamrell beskriver det som ett väldigt roligt arbete att regissera skådespelarna som spelar hubotarna.  När det gäller hur de skulle se ut så provfilmade de fem olika sorters sminkningar och kom till slut fram till den airbrush-sminkning som används i serien. En timme tog det att sminka varje hubot vilket innebar att de fick börja sminkarbetet vääldigt tidigt på morgonen den gången de skulle filma i en hubot-affär med ungefär 23 hubotar i bild mer eller mindre samtidigt.

Leif Andrée lackar ur på sina hubot-medarbetare

Svt har aldrig gjort något sånt här tidigare och det hedrar dem att de vågar, och att de tar den finansiella risken, tycker Harald. Och trots att serien inte ens haft premiär än så har den redan varit framgångsrik. För brittiska Shine International köpte  de internationella visningsrättigheterna efter att bara ha sett grovklippta versioner av de två första avsnitten, och dotterbolaget Kudos har därmed också köpt rättigheterna att göra en egen version.  Vi får se vad som händer efter att alla tio avsnitt har visats, men helt orimligt är det inte att tänka sig en säsong två, säger Harald.

Vad är det mest spännande med historien i Äkta Människor?

– De filosofiska och existensiella frågorna kring vad det är att vara människa . Fast det kan ju låta lite tråkigt, det kan ju vara lite vad som helst… Men det är liksom så bra gestaltat genom bra historier som beskriver just det. Samtidigt som det är sagobetonat. Jag gillar ju verkligen science fiction, men inte för att det är flygande bilar, utan just för de här filosofiska tankarna.

Om man ännu inte fattat att Science Fiction är bra, vilken film eller tv-serie rekommenderar du att man ser?

– Blade runner, den håller fortfarande. Det är tyngd i scenografin, det är artificiellt liv, det är androidernas dröm om evigt liv och människornas också – alla de här grundfilosofiska frågeställningarna. Och väldigt vackert genomfört.

Äkta Människor sänds på söndagar i Svt1, med start den 22 januari. Serien är skapad av manusförfattaren Lars Lundström och regissören Harald Hamrell, som regisserat avsnitt 1-4 och 9-10. Övriga avsnitt är regisserade av Levan Akin.

Det finns andra vägar att gå än de vanliga, för att göra långfilm, även om det inte är det lättaste. Några som försöker med ett nytt sätt är regissören David Sandberg och producenten Claes Lundin som jobbar på en animerad långfilm – delvis genom att samla in medlemmar på sin sajt, för att kunna visa för finansiärer att filmen har en publik redan innan den är gjord.
Ursprunget till långfilmen är kortfilmen Vad tyst det blev som David Sandberg producerade för några år sedan och som fått väldigt många visningar på You Tube. Långfilmen har samma titel, men är en fristående historia. De hoppas att de ska kunna komma igång med produktionen under våren, men släpper redan nu en liten julteaser.

David Sandberg, du som är regissör, kan du berätta lite om filmen Vad tyst det blev?

”Jag var lite tveksam till titeln i början, jag vill inte att folk ska tro att det här är kortfilmen utdragen i till en långfilm, men eftersom kortfilmen blev väldigt populär så underlättar det en del att ha samma titel. Det finns liksom redan en inbyggd publik. Och filmen görs i samma stil och har samma humor så jag tror inte folk som gillade kortfilmen kommer att bli besvikna.Idén till filmen kom på sätt och vis från verkligheten. När jag var ung så träffade min mamma en man som vi flyttade ihop med. Han hade en dotter som flyttade med, hon var flera år yngre än mig, men en tanke slog mig; Tänk om hon varit en snygg tjej i min egen ålder. Tänk att som tonåring helt plötsligt bo i samma hus som någon man är kär i. Hur skulle det gå? Åt helvete förmodligen…”

Vad tyst det blev är alltså fortfarande i förproduktionsstadiet, och de håller på för fullt och skriver manus, berättar David Sandberg. Storyn är klar, och tillsammans med sin sambo och medförfattare Lotta Losten fyller David nu på med dialog och detaljer. Även där kan den framtida publiken få säga sitt, eftersom man förutom att registrera sig för att visa intresse för att filmen skapas också kan skicka in sina egna idéer, historier och förslag till flmen via hemsidan. Samtidigt jagar producenten Claes Lundin distributörer och kända röster som kan tänka sig röstskådespela i filmen.

Claes Lundin, du är producent för projektet. Hur går det hittills?

”Just nu är vi uppe i 4500 personer som har registrerat ålder, kön, mailadress och postadress, vilket medför att vi har väldigt bra koll på vem vår målgrupp består av. Det visar sig exempelvis att nästan 70 procent av alla våra medlemmar är i åldern 15-20 och med den informationen kan vi enkelt nischa oss mot de forum där denna målgrupp rör sig, både virtuellt och fysiskt. Att det också är den ålderskategori som går mest på bio tycker vi är kul, eftersom vår avsikt är biografdistribution.”

De har signerat en avsiktsförklaring med en större distributör och en stor svensk TV-kanal, och knutit upp, som Claes Lundin yttrycker det, ”en av Sveriges mest aktuella unga kvinnliga skådespelerskor” för att göra rösten till en av huvudrollerna.

”Teamet är litet och i högsta grad independent, men detta är en tid där makten flyttas till den slutgiltiga konsumenten. Vill folket se Vad Tyst Det Blev – The Movie, så kommer inget kunna hindra dem”, säger Claes Lundin.

På hemsidan vadtystdetblev.se kan man se den ursprungliga kortfilmen och bestämma sig för om man vill vara med och stötta produktionen av långfilmen!

Imorgon är det säsongsavslutning av Tv på Nalen – klubbarna som Johanna Koljonen och Lång-Kalle anordnar på Nalen som hyllningar till olika tv-serier. Och det blir en mäktig avslutning, nämligen bästa sf-serien Battlestar Galactica!

Redan klockan åtta blir det förfest med Tekniska Museets Nördcafé, som är en föreläsnings- serie om olika extremt nördiga ämnen. I morgon blir det förstås Battlestar Galactica-tema, med en dansk religionsvetare som pratar om religionens inverkan på BSG – både hur författarnas religion syns i serien och hur karaktärerna drivs av sina respektive religioner. Dessutom kommer designduon Ideofon och talar om sin Radioactive Orchestra, som konverterar strålning till musik och följaktligen skulle kunna användas till att identifiera varelser med avvikande strålningsprofil, som cyloner.

Planer fanns på  tillhandahålla en typ Cylon-detektor på festen, där besökare som var osäkra på om de verkligen var en människa eller inte kunde få svar. Men arrangörerna upptäckte att det var svårt, och möjligen olagligt, att få nattklubbsbesökarna att ge blodprover… Men de bjuder på toast!, hälsar Johanna Koljonen (och syftar troligtvis på att cylon-robotarna kallas ”toasters”)

Tips på klädsel är olika slags overaller, och militär känsla som tank top med cargo pants. Och konventionella kostymer för politiker- och journalistkaraktärerna. ”En sak jag har tänkt mycket på den här veckan är Gaius Baltars morgonrockar. Är man man kan en lång morgonrock eller nåt slags pseudoreligiös kimono också funka alldeles ypperligt”, säger Johanna Koljonen.

DJ:s på festen blir Hanna Fahl och Miranda ”Rudy” Rudklint. ”De har pratat mycket om att hitta en ton som varken slår över i indie-elektro eller ren synth men balanserar i nåt slags rymd-kitsch. Och det ska självklart vara lättdansat, vi har som bekant ett av de mest magiska dansgolven i Stockholm”, säger Johanna.

Prognosen för att det även blir livemusik är god, eftersom det varit det på alla fester hittills. ”Även om den ibland kan ta mycket underliga former – som den två timmar långa psychobilly-jamsessionen i garderoben på Dallas-festen…”

Dessutom – SF-bokhandeln och tidningen Utopi ordnar postapokalyptisk fiskdamm. Och eftersom världen  har gått under i Battlestar Galactica är en del av grejerna avsiktligt lite sjaviga eller kantstötta.

Får inte missas. Som Admiral Adama skulle sagt: So say we all!

Tid: lördag 17 december 20-02 (föreläsning 20-21)

Plats: Nalen, Regeringsgatan 74, Stockholm

Pris: 100 kr, biljetter i dörren (föreläsningen är gratis)

Åldersgräns: 18 år

”Tänk er att Sue Ellens drinkvagn har kommit på vift och rullat in på Nalen och att Pam aldrig dog. Tänk er att Jock och Miss Ellie sitter i varsin gungstol och ler sådär varmt som bara Miss Ellie och Jock kan. Kom som du är eller kom som du vill vara eller som du verkligen inte vill vara. Det är upp till dig.”

Den tredje tv-festen på Nalen i Stockholm går av stapeln på lördag, och temat den här gången är Dallas – denna klassiska såpopera om oljebranschfamiljen Ewing. Serien som, enligt arrangören Johanna Koljonen, är ”en av serierna som formade våra uppfattningar om vad som är glamour och vad som är vackert”.

De tidigare två Nalen-TV-festerna har gått i Twin Peaks och Game of Thrones-teman. Denna gång är kanske musikvalet lite mer givet. Enligt Johanna Koljonen blir det ” musik som alla skulle ha hört eller borde ha hört vid tiden då serierna gick”

– Men tanken är inte att det ska urarta i nåt slags afterski, alltså det som britterna kallar ”cheese”. Som alltid på Nalen är musiken en central del av upplevelsen.

Johanna, ge oss lite stylingtips inför festen!

– Det här är ganska lätt. Cowboyhattar förstås. De rutiga skjortorna från Twin Peaks-kvällen är välkomna tillbaka. Eller föna håret stort och använd stora accessoarer. Jag hoppas på ganska mycket axelvaddar också, eller samtida parafraser på 80-talsmodet. Man är så klart välkommen i till exempel små tennisoutfits också!

Vad kommer den här festen ge, som de tidigare tv-festerna inte gjort?

– Samma kärleksfulla stämning men i en helt annan atmosfär! Den här periodens populärkulturella USA håller ju precis på att glida in från folks egenupplevda minnen till den stora poolen av skimrande mytologisk americana. Samtidigt är serien aktuell igen med nypremiären av ett slags Dallas – Next Generation, där många av de gamla skådisarna återvänder men fokuset ligger på deras barn. Ärligt talat måste man inte älska Dallas för att trivas på den här festen. Också dom som klär ut sig kommer ju mest att se ut som lite extrema hipsters, fast snällare!

Tid: Lördag 12 november, kl 21.00 – 02.00

Plats: Nalen, Regeringsgatan 74, Stockholm

Åldersgräns: 18 år

Pris: 100 kr i dörren

Är du sugen på att klubba i King’s Landing? Imorgon är det dags för andra upplagan av de tv-fester som Johanna Koljonen och Lång-Kalle arrangerar på Nalen i Stockholm, och nu är det Game of Thrones-tema!

Johanna Koljonen, vad har du för tips på hur man kan  klä sig under kvällen om man inte vill gå hela vägen och hyra sig en outfit från typ Svarta Kattens handelshus?

– Man kan hitta ganska fina grejer i vanliga maskeradaffärer, allt som andas till exempel ”barbar”, ”gladiator”, ”robin hood” eller ”munk” funkar ju faktiskt ypperligt. Game of Thrones är så roligt eftersom det finns så många olika kulturer att välja mellan – lord Varys, till exempel, bär ju till exempel vad som verkar vara en kimono. Men man kan också vara konventionellt fashion och välja medeltidsinspirerade plagg, det finns massor från de senaste åren. Eller klä sig nördtraditionellt i en tischa med lämpligt tryck på! Det är ju inte en maskerad, det är en klubb!

När det gäller klädsel finns det dock vissa gränser. Sådant som klubbarrangörer oftast inte behöver reflektera över, men är det Game of Thrones-fest så är det.

– Helt naket funkar inte juridiskt, men man kan vara mycket avklädd om det tydligt är i enlighet med temat. En annan begränsning är att även om vi vet att en del kommer i rustning så får man inte ta in blankvapen, inte ens bluntade, alltså trubbiga, sådana.

Så länge du lämnar svärdet hemma är det fritt fram att ha Eddard Stark som modeförebild på lördag

Men vad spelar man egentligen för musik på en Game of thrones-fest?

– Vi tyckte det var viktigt med seriösa DJ-bokningar för att betona att det här är en klubb dit man faktiskt ska kunna gå för att dansa. Mamma & Pappa spelar typ disco på dansgolvet, vilket kommer vara fantastiskt. I tronsalen hör vi Anna Bäfverfeldt (Hallogallo) och DJ Brusa högre lilla å som har plockat fram skivor de mer sällan kan spela ute, sånt som har trollkarlshattar och pyramider på omslagen. Jag hoppas på en del fantasy-skäggfunk från proggeran till exempel, det är ju en genre där Sverige verkligen låg i framkant när det begav sig och det är så jävla bra musik.

Och för den som tycker att det som verkligen saknas på krogen är att sitta med ett ölkrus i handen och snacka belägringsteknologier så hälsar Johanna att Livrustkammaren kommer finnas på plats med en rustning och en person som vet en hel del om den riktiga medeltiden.

Tid: lördag 15 oktober, 22-02

Pris: 100 kronor, biljetter i dörren

Åldersgräns: 18

Plats: Nalen, Regeringsgatan 74, Stockholm

Så här kan det se ut när man går in på triart.se

På fredag lanserar distributionsbolaget TriArt sin nya hemsida, och de är inga små ambitioner de har!

Den centrala delen av sidan är en Video on demand -tjänst, alltså att man hyr filmer direkt i sin dator, men det kommer också finnas ett forum för att diskutera film, nyheter, debattartiklar och reportage. Eva Esseen Arndorff är vd för TriArt, och hon säger att de vill att det ska bli en arena för alla filmintresserade.

– Jag ser Triart.se ganska mycket som en filmtidning, men där du både kan se på film och läsa om film, säger hon.

Det finns ju redan nu en del andra sidor där man kan hyra film direkt via datorn, som  Headweb och SF Anytime , men det som enligt Eva Esseen Arndorff är unikt för Triart.se är att de har ett mycket mer personligt urval.

– Det finns andra tjänster som också har bra filmer, men där de är svåra att hitta. Vi handplockar alla filmer och ger dem ett sammanhang, med en personlig motivering till varje film. Här blir filmerna en del av ett kultursamtal, så den redaktionella delen på sidan är jätteviktig!

Nu när sajten öppnas så finns det ungefär 80-90 titlar att hyra, men sen kommer det fler varje vecka, och ska vara ungefär 350 filmer till jul, enligt Eva Esseen Arndorff. Varannan onsdag är det premiär på en ny film på sajten, och varannan lördag är det premiär på en klassiker eller en film som är del i ett tema, som exempelvis film från en viss världsdel.

TriArt är ju från början ett inköps- och distributionsbolag som distribuerar filmer till biografer och dvd, men anledningen till att de nu utökar sin verksamhet är att de tycker det behövs fler arenor för ”kvalitetsfilm”, eller helt enkelt lite smalare filmer som inte får plats på topp tio på biograferna i första hand.

– Vi vill visa bra filmer som berör människor. Men det är svårt att nå ut, så vi tog ett initiativ själva, säger Eva Esseen Arndorff.

FW Murnaus Nosferatu från 1922 är en av filmerna du kommer kunna hyra

Just nu diskuteras det väldigt mycket i filmbranschen om vilka sätt en film ska kunna visas på, och framförallt var en film ska kunna ha premiär. I nuläget har biograferna första tjing på varje filmpremiär, och först fyra månader efter biopremiären släpps filmerna på dvd, video on demand och så vidare. Man skulle kunna tänka att TriArt nu kommer konkurrera med sig själva, genom att både visa filmer på bio och på video on demand, men Eva Esseen Arndorff tror inte att det är ett problem.

– Jag tror inte att digital distribution konkurrerar med bio. Bio är fortfarande en oslagbar upplevelse som är en helt annan grej än att titta på film hemma. Jag tycker man måste nyansera diskussionen lite, och skilja på olika filmer. Som det är nu så behandlas en smal film från Asien och en blockbuster från USA på samma sätt. Men många filmer får inte ens gå på bio mer än några veckor, och jag tycker inte det finns någon anledning till att man sedan måste vänta så länge innan den släpps på dvd.

Eva Esseen Arndorff framhåller som sagt det personliga urvalet på Triart.se. Så vad rekommenderar hon då själv för filmer?

– Oj vad svårt… Jag har precis suttit och jobbat med Leva sitt liv av Jean-Luc Godard, den kan jag tipsa om. Och David Lynchs Inland Empire! Och för att visa på bredden så kan jag tipsa om Flicka med hyacinter av Hasse Ekman från 1950. Och en film som gick helt obemärkt förbi – Gregg Arakis Kaboom som kom förra året!

Triart.se öppnar fredag den 14 oktober. Man behöver inte ladda ner något extraprogram för att kunna kolla på filmerna, utan det ska funka att kolla direkt. Man kan välja att antingen hyra en enskild film eller bli månadsmedlem, och då få fem filmer och fri tillgång till allt textmaterial.

Sedan 2008 har Folkets Bio visat gratis kortfilm på bio under namnet Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio. Filmerna visas i säsonger om tio under våren och tio under hösten, och imorgon  har höstens första kortfilm, den redan världsberömda Las Palmas av Johannes Nyholm, premiär!

Därefter har en ny kortfilm premiär varje fredag under tio veckor framåt. Filmerna visas på biografer som hör till Folkets bio, Folkets Hus och Parker, och på kommunala och privata biografer.

Anna Harding på Folkets Bio är projektledare för kortfilmsprogrammet, så vi tog och ställde några frågor till henne om att visa kortfilm på bio.

Hej Anna Harding, hur väljer ni egentligen ut vilka som är de bästa nya svenska kortfilmerna?

Med möda och omsorg, är det korta svaret. Målet är att det ska bli en bra mix av genrer och stilar, med representation av både etablerade och nydanade filmare av båda könen. Filmerna ska kunna fungera självständigt och som förfilmer. Eftersom vi bara kan distribuera 20 korta filmer om året vill jag poängtera att det är många fantastiska filmer som vi inte har plats för, men som även de är bland de bästa!

Hur visas kortfilmerna på biograferna?

Det är ungefär 20-30 biografer som abonnerar på hela säsongerna av Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio. Men de visar filmerna på olika sätt, beroende på vad som passar just den biografen. En del visar kortfilmerna en och en, ofta precis innan en långfilmsföreställning. Andra sätter dem som förfilmer. En del väntar tills tre-fyra filmer haft premiär och buntar sedan ihop dem i paket, med eller utan kortfilmsbar. Några gör maratonvisningar i slutet av varje säsong, där de kör alla säsongens filmer i repris. När filmerna visas enskilt är de gratis och när de visas som förfilm ingår de i biljetten för långfilmen som då har ordinarie pris.

Ni har visat svensk kortfilm på detta vis sedan 2008. Hur har det gått? 

Det har varit en stadig ökning både av antalet biografer och publik. Men siffrorna är ungefärliga, eftersom filmerna visas gratis och som förfilmer så syns de inte alltid i statistiken. De kortfilmer som ingått i tidigare säsonger fortsätter dessutom att bokas och visas. Uppskattningsvis landar det i slutet av det här året på runt 75 000 besökare fördelat på de 70 kortfilmer vi visat sedan starten. Jämfört med en tv-visning är det futtigt, men för att vara kortfilm på bio är det bra.

Är det svårt att få biopubliken att gå och kolla på kortfilm?

Ja, relativt. Tröskeln ska helst vara låg. Det är därför vi visar filmerna gratis. Sedan är det en utmaning att nå ut. De kortfilmer vi visar uppmärksammas på festivaler och vinner priser världen över, men det är få som vet om att de visas på bio här hemma. Tidningarna recenserar knappt kortfilm, vilket gör det svårt för publiken att hitta till filmerna. Vi lägger en hel del tid och kraft på marknadsföring men har inte råd att annonsera. Nätet och sociala medier har blivit allt viktigare vägar att nå publiken, biograferna har e-nyhetsbrev och grupper på Facebook. När biograferna eller producenterna själva är aktiva, bjuder in gäster och ordnar kortfilmsbarer, kortfilmsklubbar och liknande, brukar det direkt generera mer publik. En publik som är väldigt entusiastisk dessutom. Så vi tror att det finns potential. Alla har väl sett Las Palmas-trailern på Youtube som är uppe i 11,5 miljoner klick!

Utslagen turist i Las Palmas

Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio presenterar 10 filmer under hösten. Först ut av kortfilmerna är Johannes Nyholms Las Palmas som har premiär imorgon fredag den 30 september. Dessutom kommer en Johannes Nyholm-retrospektiv med de fyra filmerna Dockpojken, Sagan om den lille dockpojken, Drömmar från skogen och Las Palmas visas på vissa biografer.

Mer info om till exempel vilka biografer som visar filmerna kan man hitta på Folkets Bios hemsida. Dessutom finns en app att ladda ner för att kolla på alla kortfilmerna direkt i sin Iphone om man händelsevis har en sådan. Ett hett tips för tråkiga kollektivtrafiksresor!

Om du befinner dig i Stockholm imorgon, lördag 10 september, har du chansen att träda in i Twin Peaks förtrollade värld för några timmar, när TV-nördarna Johanna Koljonen och Lång-Kalle Josephson arrangerar Twin Peaks-fest på Nalen. Låter det inte fantastiskt, så säg!

Hej Johanna Koljonen! Hur i hela friden kom ni på idén att arrangera en Twin Peaks-fest på Nalen?

Min värdkollega Lång-Kalle är ju en klubbarrangör av rang och har en gång haft en mindre Twin Peaks-fest på krogen Marie Laveau. Responsen den gången var så bra att han ville testa att göra samma sak igen fast mer ambitiöst, och nu jobbar han på Nalen, vilket ger tillgång till rätt fantastiska lokaler! Twin Peaks kändes också som en självklar öppning på vår serie TV-fester, dels eftersom vi båda älskar den så mycket, men framför allt för att den så klart var så avgörande för utvecklingen av alla dom TV-serier vi älskar idag. Plus att allt i Twin Peaks är så enormt snyggt. Jag har drömt i 20 år om att få komma dit!

Hur kommer ni skapa Twin Peaks-stämningen på festen, och vad kommer hända under kvällen?

Hela dekoren följer temat och ska skapa atmosfären av till exempel The Roadhouse, The Great Northern, One-Eyed Jack’s och polisstationen. Vi har lite livemusik i Julee Cruise-anda, Fredrik Strage spelar Twin Peaks-skivor och vi har beställt donuts. Men det är faktiskt festdeltagarna som gör festen. Många kommer att klä ut eller klä upp sig, även om det inte är obligatoriskt. Min dröm skulle vara att det skulle komma en grupp utklädd till den isländska delegationen eller till karaktärerna ur den fiktiva såpan Invitation to Love. Och självklart ska vi dansa Twin Peaks-danserna: Audreys dans, Lelands gråtdans som övergår i älgdansen, och dvärgens dans!

Dr Jacoby och Audrey Horne bjuder på lite modeinspiration inför Twin Peaks-festen

Vad är egentligen grejen med att ha fester med TV-serie-teman, vad är det man som festbesökare får ut av det tror du?

Nuförtiden tittar vi ju inte alla på TV-serier samtidigt, de är alltså inte kronologiska events på samma sätt som under till exempel Twin Peaks-eran. Men vi ”samlas” kring dem på andra sätt, genom att diskutera dem på nätet, genom fan fiction och så vidare, och det är också ett sätt att förvandla massmedial underhållning till deltagarkultur. Temafester som pulserar av kärlek är bara ett till sätt att dela våra kulturupplevelser. Men självklart är det eskapism också. Med serier jag älskar drömmer jag mig ofta in i dem lite grann, försöker tänka vem jag skulle vilja vara eller hur det skulle kännas att sitta vid bordet intill på Bada Bing när Tony Soprano har förhandlingar. Nu har vi möjlighet att testa sådana saker!

Vilken karaktär har du själv tänkt klä dig som?

Jag tror att jag ska göra ett slags anspråkslös Audrey Horne, men jag har inte min outfit än. Skulle jag råka hitta ett par fantastiska röda 80-talsglasögon går jag som Laura Palmers kusin Maddy!

Om Johanna Koljonen hittar de där röda 80-talsglasögonen kan hon kanske växla mellan att vara Log Lady och Maddy Ferguson under kvällen

Kommer ni gå vidare med andra fester med TV-serie-teman sen, och vilka kan det då tänkas bli?

Vi har fyra fester i den här första säsongen och alla kommer att kännas väääldigt olika i atmosfären! Fram till jul kör vi Game of Thrones, Dallas och Battlestar Galactica. Men vi är öppna för förslag också. True Blood tycker jag har potential, Solsidan skulle kunna vara sjukt disturbing, och jag har funderat lite på om det skulle vara möjligt att göra en Star Trek-kväll också. Min favoritserie i alla kategorier är en kultklassiker från 60-talet, The Prisoner, men den har antagligen inte tillräckligt många fans för just det här ändamålet!

Tid: lördag 10 september, 22-02

Pris: 100 kronor, biljetter i dörren

Åldersgräns: 18

Plats: Nalen, Regeringsgatan 74, Stockholm

Klä gärna ut dig – eller upp dig: vintage, rockabilly och burleskkorsetter är några stilar som automatiskt passar in och det gör också flanellskjortor och fula ylleströjor, hälsar Johanna Koljonen.

The Hollywood Reporter har samlat manusförfattarna till några av sommarens storfilmer för en diskussion om manusarbete, regissörer, producenter och allt annat som ingår i jobbet att författa en kommersiell storfilm för alla. De medverkande är:

Jonathan Aibel (Kung Fu Panda 2); Greg Berlanti (Green Lantern); Ehren Kruger (Transformers: Dark of the Moon); Christopher Markus (Captain America: The First Avenger); Ashley Edward Miller (Thor) and Roberto Orci (Cowboys & Aliens)

Jag älskar dessa diskussioner om filmarbete. Jag får en liten inblick i en värld som är långt ifrån min samtidigt som jag kan relatera till det de pratar om. Hämta en kaffe och bänka dig framför datorn. Om en timme kommer du att veta lite mer om hur det går till bakom kulisserna i Hollywood.

Har du inte fått nog tycker jag att du ska kolla upp Jon Favreau tv-serie ”Dinner for Five”.

Jag står i hissen på väg upp till hotellrummet där jag alldeles strax ska få träffa Zack Snyder, regissören till bland annat ”300” och ”Watchmen”, för en intervju på tu man hand. Hjärtat bultar, svetten lackar och jag ser för mitt inre öga hur jag av misstag förolämpar denna blockbuster-regissör och dra på mig hans eviga vrede.

När jag kliver in i det lilla hotellrummet, där Zack sitter lojt uppkrupen i en fåtölj framför en jättelik filmposter från hans senaste visuella smällkaramell ”Sucker Punch”, börjar jag svettas i bibliska proportioner och jag biter mig i tungan för att inte redan i förväg be om ursäkt för vilken usel reporter och människa jag är. Jag försöker se så cool och obesvärad ut som möjligt när jag greppar hans hand med min genomsura handflata och mumlar en diffus ursäkt om att det var varmt i hissen. Han bara skrattar och säger till mig att slappna av.

Därefter strular min iPhones inspelnings-app och jag önskar att jag kunde sjunka ner genom hotellgolvet och bara försvinna, men när Zack gör allt för att hjälpa mig och dessutom slänger iväg ett skämt om att vi får väl ”trust the force” så tackar min nervositet för sig och lämnar rummet. Zack Snyder är en nörd, precis som jag! Förvisso inte vilken nörd som helst, utan en nörd som regisserat mångmiljonfilmer och som idag är ett av dom hetaste namnen i Hollywood. Med min iPhone i sin hand sätter sig Zack tillrätta i fåtöljen och intervjun kan börja.

This is your first movie that isn’t an adaptation of a previous work. How and when did you come up with the idea to ”Sucker Punch”?

I wrote a short story years ago where I came up with sort of the mechanism for the story, the idea of this girl going on fantasy trips in her mind when she´s supposed to be dancing. That’s when I came up with the character and the idea of using music and all that. But it wasn’t until recently, because I’ve made all these action genre flicks, that I found myself emersed in sort of an action genre world and I think somewhat ”Sucker Punch” was this cathartic way to kind of figure out what that world was all about. Like ”What’s up with this genre?”. That’s why we have all these different worlds in the movie. The dream within a dream. Because that’s kind of what I do. You can almost say that ”Sucker Punch” is all about making a genre movie.

All these worlds in the movie contains alot of different elements like fantasy, sci-fi, steampunk and anime, almost like a nerds wet dream. Was that really just for the sake of story or was it a more commercial decision so the movie would speak to a larger audience?

The funny thing is that in alot of ways, because I work in this genre, ”Sucker Punch” is like satire. Like me trying to say ”Really? Is this what this genre is all about?”. That’s why there are all these worlds and elements to explore. You have all this iconic imagery, like for instance a young girl in a school girl uniform fighting giant samurai, you may go ”I’ve seen that… but where the hell did is see it?”. It’s easy to say to any dork or nerd and they will say ”That’s cool!” but even though they can relate to it they can’t find it anywhere. It’s a referense you can’t really put your finger on. That’s how we approached these sequences, things that I kind of felt from a genre standpoint and that I wanted to explore.

"-Herro! We are evir samurai come to kirr you!"

You use alot of green screen in your movies. Are you able to visualize the complete image and environment on set or is that something you explore an experiment with in post production?

You got to have a pretty good idea what it’s going to look like and what it’s going to be. For instance when we shot the samurai sequence. If you look at the environment there are alot of candles and at one point these big banners catch on fire when they’re fighting. So you have to know where you are. You got to remember to put a warm source down low over here because there is going to be candles over there and we have to put a bright source up behind where the fiery banners are going to be. So you have to have all that and the geography in your head all the time. Otherwise as soon as the actor turns around you’re gonna be like ”Oh, where is she now?!”.

Do you use animated storyboards to make the process easier?

A little bit. But what I’ll do is I’ll shoot the stuntmen doing the fight almost shot for shot the same way I’m gonna shoot the movie and we use that as a sketch for what it’s going to look like and where it’s going to be.

"-And over there is a big ass horde of zombie nazis... in my mind!"

Is there a big difference between directing a big live action flick and directing an animated flick like ”Legend of The Guardians”?

Animated movies are a whole different animal, although I would say that for me the beginning processes are very similar, when I do a sketch for a frame or sort of talk about the layout and composition. After that you go on two very different roads; one where you go into a room with a bunch of illustrators and they’ll draw for two years and one where you go on set with a bunch of actors and you actually shoot these scenes. It’s a strangely divergent road but I feel like it’s origins are the same.

Making all these visual action movies, are you afraid that you might get typecasted as a director?

I’m not worried about it, because the experience of going to a movie is looking at amazing images. At least that’s what I want when I go to the movies and I feel that as long as I can deliver that experience as best I can,  whatever happens in my life and career I’m happy. It’s very satisfying to make images that you yourself want to see.

Do you have any plans of trying a different genre, like maybe drama or comedy?

I don’t know. After ”Superman” we’ll see how I feel. ”Superman” is such a big project and so huge in it’s scope that I might be exhausted after that. But I feel pretty good about right now so I would have to say ”no”.

Han är inte bara regissör, han kan posera också.

Speaking of ”Superman”, your previous work has been quite dark and sinister. Can we expect to see a darker and more sinister vision of Superman?

I would say dark and sinister but I think you can expect a more real and maybe more flawed Superman. It’s not like he’s going to be all dressed in black like an evil Superman.

There are alot of story elements that gets lost on the cutting room floor for various reasons, how important is it for you to be able to release a Director’s Cut and can we look forward to a ”Sucker Punch – Director’s Cut”?

I think the Director’s Cut allows the director an opportunity to try out some things that maybe would have been more controversial or more edgy than what you released to the general audience. There will absolutely be an extended version of ”Sucker Punch”, there are other fun elements in it, but I’m very proud of the theatrical version as well. There are always tough decisions in the editing process, that’s part of the deal, but there is about 18 minutes of more footage for the Director’s Cut, alot more cool stuff.

ÄLSKAR:

Film: Star Wars

Skådespelare: Sean Penn

Regissör: Stanley Kubrick

Filmcitat: ”Your sad devotion to that ancient Jedi religion has not helped you conjure up the stolen data tapes, or given you enough clairvoyance to find the rebels’ hidden fortress… aaargh.” (Star Wars)

Tv: True Blood

Drömprojekt: The Bible. No just kidding. ”Blood Meridian”, it’s a western novel by Cormac McCarthy (The Road, No Country for Old Men), it’s frickin ridicolous and it’s awesome! But I think Tommy Lee Jones or someone has the rights to it so I’ll never get to do it. It would be rated NC-17 (barnförbjuden) because it´s like crazy violent and noone would distribute it but it would be awesome to do.

HATAR:

Film: Plan 9 from Outer Space (I don’t hate it but it’s not good)

Skådespelare: (efter påtryckningar från undertecknad) Vincent D’Onofrio… oh no! He’s going to find me and kill me! (när jag lämnat rummet hör jag honom dock säga till sin publicist ”I should have said Meg Ryan”.)

Regissör: (här hjälpte inte ens påtryckningar) Oh, that is so mean.

TV: Toddlers and Tiaras (It’s an awesome show but it’s horrible!)

Hemlig förmåga: I can balance things. Like I can balance a ladder on my chin and stuff like that.

Med detta avslöjande var min tid ute och jag fick lov att motvilligt lämna hotellrummet och den stora regissör som på 15 minuter börjat kännas som en kompis som man skulle kunna sitta och snacka film med över en öl i flera timmar. Jag hann med att se ”Sucker Punch” två gånger den här dagen och min recension kommer i veckan så håll ögonen öppna. Under tiden så kan ni ta er en titt på filmens första 7 minuter genom att klicka här under!

Jag och min nya kompis... in my mind!

Crazy Pictures

”Jag måste visa dig en grej”, sa Christian och satte igång datorn. Han log medan han surfade in på crazypictures.se och satte igång filmen ”Ta Mig”. Han skrattade. Jag skrattade. Vi tillbringade hela dagen med att gå igenom Norrköpingkollektivets hela repertoar av kortfilmer. Det var snyggt, roligt, asgarv, ångest och riktigt, riktigt bra.

Med över tre miljoner tittare på sin youtubekanal är Crazy Pictures utan tvekan filmsveriges populäraste hemlighet.

Onyanserat tog ett snack med Olle Tholén;

Vad händer just i detta nu hos dig?

Just nu sitter vi och spånar, skriver och inspireras för långfilmen samtidigt som vi producerar en reklamfilm. Kanske en kortfilm också, vad vet jag?

Berätta hur allting startade?

För snart tre år sedan var vi fem killar som länge pratat om att starta ett eget produktionsbolag. Vi hade skapat film i olika konstellationer sedan vi var fem år gamla. När vi tog studenten slog vi slag i saken och drog igång. Vi visste inte mycket men var sjukt peppade på allt som hade med film att göra. Vårt första uppdrag blev en företagspresentation.

Vilka är Crazy Pictures?

Crazy Pictures är idag ett filmkollektiv och vi har nu utökat vårt manskap till 6 heltidsarbetande pojkar. Vi är unga och naiva men älskar att uttrycka oss.

Vad kommer namnet ifrån?

Namnet uppfanns redan under det glada 90-talet då några av oss startade en filmförening. Om man är 7 år gammal och ska komma på ett coolt namn, finns det då något häftigare är Crazy Pictures?

Ert stoltaste ögonblick?

Jag tror att det var när vi vann årets företag i Östergötland och tog emot en check på 100 000 kr. Att göra film men samtidigt prioritera företagandet är svårt. Det är rörande när folk anser att vi lyckats.

Ert sämsta ögonblick?

Det vill vi inte ens prata om.

Framtidsprojekt?

Just nu ligger hela vårt fokus på långfilmen och det är vad vi drömmer om. Detta har vi väntat på i 3 år men det är först nu vi känner oss helt redo.

Vad är drömprojektet?

Drömprojektet är stort i det lilla. Att göra en stor film med ett litet team av människor man tycker om.

Vilken av kortfilmerna är du nöjdast med?

Svår fråga. Det varierar. Idag är jag mest nöjd med ”Du ritar fult”.

Berätta det positiva med att vara positionerade i Norrköping?

Det positiva är att man ganska lätt blir speciell. Vi är ensamma om att leva på att göra film i Norrköping. Det gör att våra produktioner blir uppmärksammade här och det leder till att människor gärna hjälper till och tycker det är häftigt att det händer något här.

Och det negativa med att vara positionerade i Norrköping?

Att man måste åka till Stockholm.

När kommer första långfilmen?

Förhoppningsvis inom tre år.

Vad tycker du om det svenska filmklimatet?

Det görs både mycket bra och mycket mindre bra film i Sverige. Det tråkiga är att samtliga är gjorda av så gott som samma människor om och om igen. Det kan vara svårt att som ung och oerfaren filmare komma in i systemet och få sina idéer tagna på allvar. Det glädjer oss att se unga och ambitiösa filmare ta saken i egna händer och skapa något som kanske inte passar mallen för vad svensk film ”ska” vara, utan skapar något som de själva vill se. Det är i alla fall vad vi tänker göra.

ÄLSKAR:

Film: Forrest Gump

Skådespelare: Christoffer Nordenrot

Regissör: Christopher Nolan

Replik: ”There´s a monster outside my window, can I have a glass of water?” – Signs

Tagline: ”Life is like a box of chocolates… You never know what you’re gonna get.” – Forrest Gump

Tv: Lost

Programledare: Kristian Luuk

I övrigt anser jag: Att det borde bli fred på jorden

HATAR:

Film: How to Lose a Guy in 10 Days

Skådespelare: Jag har inte sett någon så dålig film med så dåliga skådespelare att jag känner hat.

Regissör: Lawrence Guterman

Tv: Big Brother

Programledare: Petra Mede

Tidernas mest överskattade skådespelare: Kristen Stewart

Tidernas mest underskattade skådespelare: Marion Cottilard

Vill till Hollywood: Nej

Ärligt: Ja

Hemlig förmåga: Sjunga med örat

Hej Johannes! Vad gör du exakt i detta nu?

Sitter och mailar. Om man skall vara alldeles exakt så svarar jag på dina frågor. Dumt, men sant.

Om man frågar någon; ”har du sett trailern för Johannes Nyholms nya kortfilm”, möts man av en frågande blick. Säger man däremot ”Las Palmas rullen” så möts man garanterat av skratt och ”ja, jävlar vad bra”, så innan vi pratar kanarieö – vem är du?

En tjomme i Götet.

Hur kom Las Palmas till?

Gran Canaria, ön där Las Palmas ligger, är en vulkanö. Las Palmas är öns huvudstad och grundades den 24 juni 1478 av Juan Rejón och de kastilianska trupperna efter att de hade besegrat de lokala guancherna (ursprungsbefolkningen).Slaget pågick i fem år och kostade många liv bland stadens invånare som inte kunde försvara sig med de undermåliga vapen som Reyes Católicos hade till förfogande. Erövringen var genomförd 1483 då ön införlivades med kastiliens krona av Don Pedro de Vera och även invånarna på den nordvästra ön underkastade sig honom.

Där ser man. Intressant. Och hur kom idén till filmen Las Palmas till?

Svårt att säga precis hur idén kom. Men mycket i mitt liv och mina tankar rörde sig  kring min dotter (och gör så fortfarande). Hade känts konstigt att inte ha med henne i min film. Arbetet började som en lågmäld dokumentär om henne, något som sedan gradvis växte.

Kunde du tänka dig att trailern skulle bli så stor? Alla har ju sett den på Youtube.

Nej, det var en total överraskning. Fast å andra sidan finns det många klipp därute som både är mer populära och betydligt konstigare.

Vad har du fått för reaktioner? Positiva/negativa?

Övervägande positiva. Här är ett exempel jag copy/pastar från en farbror som kallar sig Norton666:
That was hilarious and cuter than shit. I got shitfaced in Reno NV one time and started eating food off of a guys plate. He just stopped eating and looked at me like WTF!!!?? Took me right back.

Vad tycker barnets mamma om att du framställer din dotter som alkoholist?

Hon svarar här bakom min rygg: ”allt för konsten”. Sedan är det inte så att jag framställer vår dotter som alkoholist, rollen hon spelar tar däremot några järn för mycket. Och det är en annan sak.

Hur ser Las Palmas framtid ut?

Först skall den göras färdigt, sen får vi se.

Om hur länge är den klar?

1,5 månad. Den blir 14 minuter.

Några andra projekt på gång?

Har filat på några manus en längre tid som jag vill göra film av.

Vi avslutar med några snabbfrågor:

ÄLSKAR:
Film: Even dwarfs started small
Skådespelare: Ernst-Hugo Järegård
Regissör: Michael Haneke
Replik: Du aer simpelthen ikke yummy enough!
Tv: Larry David
Programledare: Magnus Härenstam

HATAR:
Jag hatar inte.

Al och John Kaplan

Med nästan två miljoner visningar på youtube har bröderna Jon och Al Kaplan gjort succé på internet och jag förstår varför. Deras musikal-versioner av kända filmer och tv-serier är briljanta. Samtidigt som de får mig att skratta blir jag på något konstigt sätt sugen på att se riktig musikal och jag HATAR musikal. Det är ett riktigt bra betyg. Jag hoppas att de inte kommer överge sina fans på youtube när de slår igenom stort, för det kommer de att göra. Jag tror att de är nästa Matt Stone och Trey Parker (Southpark), fast roliga på riktigt och i längden.

Jag var så sugen på att höra deras tankar bakom filmerna så jag tog kontakt med Al och John. De visade sig vara supertrevliga och ställde gärna upp på en intervju, men innan ni ska få läsa den så ta en titt på en av deras bästa virals.

INTERVJU:

Här kommer två till njutbara musikaler.

Vill ni se fler av deras filmer kan ni hitta dem här:
Jon and Als hemsida: http://www.jonandal.com/

Jon och Als youtube-kanal: http://www.youtube.com/user/legolambs

Världens kallast filmbolag

Ni har säkert,precis som jag, suttit framför en makalöst dålig film och känt att det här kan jag göra bättre.  The Asylum är ett filmbolag som gör lite tvärt om. De ser en bra film (nåja en succé i alla fall) och sen tänker: Det här kan vi göra sämre. Det var i alla fall vad jag trodde när jag snubbla på deras trailers på Youtube. För att ni ska hänga med lite i resonemanget så ska jag ge er några exempel.

Snakes on a plane blev Snakes on a Train (klicka på bilden för trailer)

Transformers blev Transmorphers (Klicka på bilden för trailer)

I am Legend blev I am Omega (Klicka på bilden för trailer)

Vi det här laget hade min nyfikenhet tagit överhand. Vad var deras plan? Hur lyckades de kopiera film efter film utan att Hollywood skickade sina vassaste advokater på dem. Och JA, jag vet att Hollywood inte är ett företag, men det blir enklare att benämna de stora bolagen med ett namn.

För att stilla min nyfikenhet fick jag mig en pratstund med Brandon Kaufer på The Asylum.

Intervju: