Mina favoriter Simon Frost och Nick Pegg är aktuella med Paul, en roadmovie om två brittiska serienördar som på resa i USA träffar på en utomjording utanför Area 51. Det är så mycket som verkar lovande med det här – nördig humor, regissören som också gjorde Superbad, popkulturreferenser, och en rollista proppad med godbitar som Jane Lynch, Kristen Wiig, Bill Hader och Jason Bateman. Och, inte minst, Frost och Pegg som både skrivit manus och spelar huvudrollerna.
Filmen har premiär i USA på fredag, och när de promotade filmen i Nevada förra veckan passade de på att spela in sin egen version av en Star Wars-scen. Även här får man se prov på det briljanta samspel som gör Frost och Pegg till en match made in heaven.

Har älskat allt som Pegg och Frost gjort tillsammans tidigare, så tänker ignorera den rätt blandade kritik som Paul fått i Storbritannien och behålla peppen innan jag vet nåt annat.
Fattar dock inte varför det ska ta så lång tid som tre månader innan den har Sverige-premiär (17 juni enligt IMDB)?
Jag trodde det var förbi med de där extremt fördröjda premiärtiderna nuförtiden. Uppmanar ju bara till nedladdning, if you ask me.

Slutligen, mitt bästa Pegg och Frost-tips till er: Serien Spaced från 1999-2001. Det har tipsats om den här på Onyanserat förut, men den är så briljant så det förtjänar den. Packat med nördiga referenser och pastischer på filmer och serier (som Star Wars), träffande och ibland extremt roliga karaktärer, fint samspel och allmänt mysigt. Saknar förresten Julia Stevenson (numera Hynes ) som skrev manus ihop med Simon Pegg, och också spelade hans rumskompis Daisy. Hon borde fortsätta jobba mer med Pegg och Frost!

"WINNING!"

På något sätt har Sheen den yngre lyckats bli världens bäst betalda TV-stjärna genom att spela sig själv i CBS überkorkade sitcom, ”2 ½ men”. En serie som går ut på att Charlie Sheen sitter hemma i kakhishorts och hawaiiskjorta och dricker drinkar hela dagen för att sedan avsluta kvällen med en trekant på Viagra.

Hur mycket Sheen än hade velat så går det ju tyvärr inte att basera en hel TV-serie enbart på honom och ett gäng blonda, plastikopererade våp så vad gör man då? Jo man slänger såklart in en liten kille med rapp käft och en mesig bror med ännu taskigare klädsmak än Sheen själv, copy/pastar 8 säsongers avsnitt och ändrar några detaljer (läs blondiner) här och där för att slutligen lägga på det obligatoriska burkskrattet.

Under 8 säsonger så har man i princip aldrig lämnat huset, vilket är en bedrift i sig, Även om the king of all sitcoms, Seinfeld också mest hängde i närområdet så åkte han ju faktiskt både till Long Island och Florida.

Men nu är det som sagt var sluthängt i strandvillan, verkligheten hann till sist ikapp Charlie Sheen och efter ett skandalspäckat halvår för skådespelaren beslöt tv-kanalen CBS alltså att kicka seriens stjärna. Man har dock inte bestämt sig huruvida serien skall fortsätta eller ej.

”How I got out of drugs? I just closed my eyes and made it so.”

Skaparen av serien, Chuck Lorre gjorde förra veckan ett uttalande som fritt översatt blir ungefär. ”Jag dricker inte. Jag röker inte. Jag knarkar inte och jag har inte galet, oansvarigt sex med främlingar. Om Charlie överlever mig kommer jag att bli väldigt förbannad.” Till schismen hör att Charlie spelade ut antisemitkortet och kallat Lorre för nedsättande namn som anspelar på hans judiska bakgrund. Sheen har också droppat det ena besynnerliga uttalandet efter det andra. Han har bland annat hävdat att han har ”Adonis-DNA” och ”tigerblod” i ådrorna. Vidare skall Sheen ha hotat exfrun och mamman till sina barn, Brooke Mueller, till livet. Hans agent sade nyligen upp sig och han tvingas in på rehab igen så man kan väl säga att det inte riktigt går Charlies väg just nu.

Den gode Charlie är dock inte känd för att backa ur en fight, varken verbal, juridisk eller fysisk. För att inte stämma CBS för kontraktsbrott så krävde han i förra veckan helt enkelt att man skulle återuppta inspelningen och ge honom en nätt löneförhöjning på en 1 miljon dollar per avsnitt med följande briljanta förklaring:

”I’m tired of pretending like I’m not special. I’m tired of pretending like I’m not bitchin’, a total frickin’ rock star from Mars. People can’t figure me out, they can’t process me. I don’t expect them to. You can’t process me with a normal brain.”

Nej, det är förmodligen helt sant, för vem, med en normal hjärna kan förstå en mångsidig personlighet som Charlie Sheen? Vi snackar ändå en kille som har varit på dekis sedan början av 90-talet. En man som har fuckat upp ett förhållande med Denise Richards, torskat i bordellhärvan med Heidi Fleiss, injicerat kokain i kroppen och misshandlat de flesta i sin närhet. Under dessa förhållanden så har han dessutom hunnit spela in dryga 60 rullar, visserligen av varierande kvalitet men ändå. Att han sedan för tillfället bor ihop med två 24-åriga flickvänner, som han kallar ”the godesses”, varav den ena är en porrstjärna, gör ju inte myten om Charlie Sheen mindre direkt.

”Stop bitchin’, you know you all wanna be me!”

Efter att officiellt ha fått sparken så gör i alla fall Charlie nu en kovändning och välkomnar istället beslutet med motiveringen att han aldrig mer behöver se Chuck Lorre och att han aldrig behöver ha på sig ”de där töntiga skjortorna” igen. Allt enligt amerikanska TMZ.

Om de nu inte kommer överens så att Sheen kan få inkassera sina 3 miljoner dollar per avsnitt så måste ju mitt tips till dig Charlie bli, skriv en bok God damnit! Slash, Nikki Sixx, Lemmy och Anthony Kiedis har alla delat med sig av sina dekadenta levnadsår i bokform. Men vadå? Det där är ju musiker? So what? Charlie Sheen, du är fan mer rock n’ roll än moviestar, i alla fall i min bok!

Charlies rekordpopulära Twitter: http://twitter.com/#!/charliesheen

Charlies egenstartade webkanal Sheens Korner: http://www.ustream.tv/charliesheen

Äntligen har Arnold Schwarzenegger slutat leka guvenör och bestämt sig för att återvända till filmbranschen. En av filmerna han är sugen på är With Wings as Eagles som är skriven av Randall Wallace (Braveheart).  Det här sa Arnold om filmen till krone.at

Jag vet… Jag önskar också att vi kunde höra Arnold säga dessa ord men nu när det inte går så för vi nöja oss med ett underbart klipp. Arnolds alla skrik från hans tidigare filmer.

Vad hände med den här mannen?

Pete Postlethwaite (1946 - 2011)

Vilken fantastiskt överdriven rubrik tänker ni antagligen! Det är som om Jan Gradvall eller Andres Lokko helt plötsligt skulle få för sig att skriva en hyllande minnestext om ”geniet” Per Oscarsson och framhäva honom som den ”viktigaste” och ”mest nödvändiga” skådespelare Sverige någonsin har haft. Ett ytterst fånigt sätt att positionera sig helt enkelt.

Så är inte fallet. Jag ska förklara varför lite senare.

Det är alltid en tragedi när någon dör och jag blev ärligt talat förvånad när jag läste att Pete Postlethwaite bara blev 64 år gammal. Han såg ju ut att vara runt 80 i minst ett par decennier. Jag tycker inte att han var en direkt lysande skådespelare, men han var helt klart habil. Varken överskattad eller underskattad. En skattad skådespelare om du så vill. Och om den typen av skådespelare kan du läsa mer om här.

Den roll som stack ut under Pete Postlethwaites karriär var givetvis hans oförglömliga insats som den gåtfulla ”Kobayashi” i ”De Misstänkta”, han var även bra i en lite mindre roll i den fantastiska ”The Constant Gardener” men allra bäst var han som den skuldtyngda Guiseppe Conlon i ”I Faderns Namn”.

När jag såg den filmen en vårdag 1994, jobbade jag på en dyster lunchkrog i Göteborg. Varje morgon satte jag mig på en buss som avgick 05.43 för att hinna fram i tid så jag kunde skala min lök och potatis samt tillverka diverse pajer. Jag var vad man på den tiden kallade ”köksslav”. Mina framtidsutsikter såg väldigt mörka ut. Lönen var 11 600 kr i månaden, jag bodde hemma och jag hade ingen flickvän. Jag hade dessutom en viking tatuerad på armen.

Att säga att jag var en förlorare är en underdrift av om inte episka så i alla fall grandiosa mått.

I Faderns Namn

En dag efter jobbet bestämde jag mig för att gå på bio och valde lite av en slump filmen ”I Faderns Namn”.

Efteråt var jag helt knäckt. Det var den bästa film jag hade sett i hela mitt liv. Den sanna historien om den engelska rättsskandalen där 1974 en hel familj från Nordirland blev oskyldigt dömda för ett bombdåd som IRA hade utfört gick rakt in i hjärtat. Jag brann av patos och stilla tårar rann ned för kinderna på vägen till bussen. Jag kunde inte smälta hur fantastiskt bra Emma Thompson och Daniel Day-Lewis var, men filmens själ och hjärta, det var Pete Postlethwaite som den oskyldigt dömda Guiseppe Conlon. Hans obrottsliga lojalitet och stöd till den arroganta sonen Gerry (Daniel Day-Lewis) var hjärtskärande och en stor anledning till att filmens mer melodramatiska partier fungerade så otroligt bra. På bussen hem bestämde jag mig för att göra något vettigt av mitt liv. Lunchrestaurangen hade blivit mitt fängelse och jag ville ut.

Att skola om sig var inte det lättaste med ett betyg från restauranggymnasiet i kappsäcken. Att kunna räkna ut hur många matskedar det går på en liter ger väl inte automatiskt plats på juristlinjen i Uppsala om man säger så. Att läsa upp betygen på Komvux kändes sådär. Lösningen stavades folkhögskola och när jag bläddrade genom en av kurskatalogerna fastnade blicken på en rubrik:

Internationell Journalistlinje med inriktning på Nordirlands-konflikten, 1-årig utbildning.

Jag såg det som ett tecken. Ett kall. Nordirlandskonflikten! Filmen hade pekat ut riktningen. Det var som om Pete Postlethwaite själv hade skickat kurskatalogen till mig.

Jag sökte, kom in och sa upp mig samma dag. Det ledde några år senare till en annan folkhögskola där jag träffade Christopher. Så man kan med fog faktiskt säga att Pete Postlethwaite även hade del i skapandet av den här bloggen.

Tack för allt Pete. Vila i frid.

The Caruso

För alla er som vill han några sköna one-liners i början på 2011; varsågoda!

En sak som dock slog mig (no pun intended) var att i intervjun med Barbara Walters från 1987 så såg Sir Connery inte så värst annorlunda ut mot vad han gör idag, jag googlade honom och hittade då dom här bilderna.

Bilderna är alltså tagna med 20 års mellanrum! Det verkar helt enkelt som att Sean åldrades klart i slutet på 80-talet! Vad är hemligheten? Har han lagt sig under kniven? Har han ingått en pakt med djävulen? Har han blivit ersatt av en klon? Var det så att vattnet i Graalen faktiskt funkade på riktigt och gjorde honom odödlig?  Vad än hemligheten är så skulle jag gärna vilja veta den, jag hittade mitt första gråa hår för ett tag sedan!

Bara för att jag egentligen inte hade något annat skäl att göra det här inlägget än att visa bilden ovan så kommer här tio roliga och onödiga fakta om Sean Connery:

1. Sean har jobbat som mjölkbud, lastbilschaffis, kistlackare, murare, badvakt och konstmodell.
2. Han fyller år på samma dag som Tim Burton.
3. 1953 kom Sean trea i kategorin ”Tall Man” i Mr. Universum-tävlingen.
4. Han började tappa håret redan vid 21 års ålder och bar tupé i alla James Bond-filmerna.
5. Tog danslektioner för den svenska dansläraren Yat Malmgren i 11 år.
6. Har fått handleden bruten av Steven Seagal som var hans kampsportstränare under ”Never Say Never Again”.
7. Började röka när han var nio år.
8. Tackade nej till rollen som Thomas Crown i originalet från 1968, om han inte hade gjort det så hade det varit ännu en karaktär förutom James Bond och Kung Arthur  som han och Pierce Brosnan båda spelat.
9. År 2000 blev han adlad av Drottning Elizabeth II.
10. Blev av med oskulden vid åtta års ålder!

Sist men inte minst, en rolig bild:

]]> http://onyanserat.se/skadespelare/sean-connery-ungdomens-kalla/feed/ 0 http://onyanserat.se/allmant/leslie-nielsen-tack-for-skratten/ http://onyanserat.se/allmant/leslie-nielsen-tack-for-skratten/#comments Mon, 29 Nov 2010 09:55:50 +0000 Christopher Panov http://onyanserat.se/?p=12812 Läs hela]]> Ibland får man frågan vad som är ens första minne. Människans första minne. Jag har alltid haft oerhört svårt för att komma på just det. Något jag däremot minns är min första skratt-attack (ni vet, man har svårt att andas, tårarna sprutar och man vill aldrig att det tar slut). Det var första gången jag såg ”Titta vi flyger” med Leslie Nielsen. Nielsen spelade läkaren och var fantastisk.

"Surely you can't be serious?" I am serious. And don't call me Shirley."

Jag har nog sett ”Titta vi flyger” över hundra gånger. För att inte tala om ”Den nakna pistolen”.

Hur utflippade och överdrivna dessa filmer än var så spelade Leslie Nielsen alltid med ett lugn. Han tog sina karaktärer på allvar. Alltid nedtonad och jag älskade honom.

Mayor: Now Drebin, I don't want any trouble like you had on the South Side last year, that's my policy. Frank: Well, when I see five weirdos, dressed in togas, stabbing a man in the middle of the park in full view of a hundred people, I shoot the bastards, that's *my* policy! Mayor: That was a Shakespeare-In-The-Park production of 'Julius Caesar,' you moron! You killed five actors! Good ones!

Igår somnade Leslie Nielsen in efter sviterna av en lunginflammation. Han blev 84 år.

Tack Leslie för skratten.

…efter att ha läst den här texten om honom.

Onyanserat ger er nu det slutgiltiga beviset.

Håll till godo:

David, strax innan replik

David Caruso. Minns ni honom? Han var själv helt övertygad om en lysande framtid inom skådespelarskrået på 90-talet då han dominerade i ”NYPD Blue”. Denna hybris, även kallat ”Rob Lowe-syndromet”, innebar att han hoppade av sin framgångsrika TV-serie lite för tidigt, med sikte på vita duken. Hollywoodcheferna var lite reserverade och efter dubbelkalkonerna ”Dödskyssen” och ”Jade” stängdes dörren helt. Han blev i samma veva Razzie-nominerad som ”Worst Newcomer” och efter den smällen reste han sig aldrig igen.

Förrän 2002.

Då fick han huvudrollen som Lt. Horatio Caine i ”CIS Miami” och hamnade åter i sitt rätta element: mainstream-TV. Där han har han gjort sig känd för sina medvetet(?) fåniga one-liners som han ofta levererar i introt till serien där premissen presenteras. Här har någon klippt ihop ett antal av de ”bästa”.

Någon på www har även tagit fram en serie illustrationer där de har skruvat till karaktären Horatio en aning och skrivit repliker som han mycket väl HADE kunnat säga. Som premiär bjuder vi på tre exempel, men det kommer fler framöver. Mycket nöje! YEAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!!

Julia Roberts? Nej.

Julia Ormond: Kvinnan som spåddes att bli nästa Julia Roberts. Jag tyckte att hon var vacker och… nja inte så mycket mer. Mitt största problem var att hon kändes kylig. Det fanns ingen värme. Bille August höll med mig och castade Julia i Fröken Smillas känsla för snö. En passande roll. Inte för karriären dock. Numera spelar hon på bakgården som kallas CSI: NY.

Sjukt lagom.

Chris O´Donnell: I mitten av 90:talet totaldominerade denna lättochlagom-man i alla filmer. Han var Robin (Batmans polare), Gene Hackmans advokat, Al Pacinos vårdare, musketör och bergsbestigare med Isabella Scorupco. Idag är han ”charmig” snut i NCIS: LOS ANGELES.

Phat.

Chris Tucker: Rush Hour 3 kom för tre år sedan. Chris har sedan dess gjort två saker: 1. Ställt upp på försvarets sida i rättegången mot Michael Jackson. 2. Det syns på bilden.

Julianne Moore gillar att gråta mer än andra

Att Helena Bergström gillar att gråta på film är det ingen som har missat, men att Julianne Moore har samma fetisch har gått mig förbi. Jag har sett en massa filmer med Julianne men aldrig reflekterat över hennes gråtberoende. Efter att ha sett detta klipp börjar minnena trilla till rätta i mitt huvud. Hon älskar att gråta på film och gör det nästan alltid. Kanske är det för att Julianne Moore faktiskt är en fantastisk skådespelerska som jag inte har sett det uppenbara. Fortsätter hon att prestera på topp får hon gärna fortsätta gråta för min del.

Finns det fler ”gråtare” som jag har missat?

Störst går först

För eller senare händer det för alla manliga skådisar.

Rollerna blir mer och mer ointressanta och karriären börjar dippa. Namnet hamnar längre ner på affischen. Tjejerna vänder sig inte om på gatan längre. Lönechecken saknar ett par nollor i slutet.

Då finns det några vägar att gå: Ge upp, odla skägg och isolera sig för omvärlden. Bli producent och hamna bakom kameran i fall nu fåfängan tillåter det.

Eller så spelar man ut det ultimata trumfkortet:

Man blir fet.

Detta karriärdrag har gjort underverk för åtminstone tre skådisar:

Marlon Brando

Ung och snygg

Mannen som i princip på egen hand fastslog att Method Acting var den enda vägen att gå om man ville vara en seriös skådespelare. Han var vacker som en grekisk gud. Alla män ville vara som honom och alla kvinnor ville vara med honom. Han var fullkomligt elektrisk hela 50-talet med filmer som ”Linje Lusta”, ”Storstadshamn” och ”Vild Ungdom”. Hela världen älskade honom. Men nånstans under 60-talet började han gå lite vilse och medverkade i den ena pretentiösa och misslyckade filmen efter den andra. Det såg helt enkelt inte så bra ut. Vad göra?

Marlon Brando 2.0

Lösningen var att äta sig riktigt mätt och bli Don Corleone. Han köpte sig finkulturellt eurokapital i den bedövande tråkiga ”Sista Tangon i Paris”. Han var utsökt som excentrisk prisjägare i ”Missouri Breaks”. Efter att ha fått ett rekordgage för att nätt och jämt spela Stålmannens pappa drog han motvilligt ner till Filipinerna där Coppola försökte sy ihop kaoset som skulle bli ”Apocalypse Now”, han satte sig i dunklet och viskade fram replikerna som han fick uppläst via en öronsnäcka eftersom han inte orkade läsa manus. Resultat? Succé! En serie oförglömliga rollprestationer som hade varit omöjliga som 50-talets snygg- Brando.

Alec Baldwin

Brorsorna "elegant borttagna" i Photoshop

Det är kanske svårt att föreställa sig detta, men under ett kort period på 90-talet ansågs Alec Baldwin kunna bli ”en ny Pacino”. Han var den stiliga Jack Ryan i ”Jakten på Röd Oktober”, han var strålande i ”Glengarry Glen Ross” och när man skulle göra en nyinspelning av den klassiska McQueen-filmen ”The Getaway”, ja då ansågs Baldwin vara mannen som skulle axla den mäktiga Steve McQueens mantel. Sen gick det snabbt utför. Han slogs med björnar i ”På gränsen”. Han blev seriefigur i ”The Shadow”. Han tog ut sin frustration på äkta frun Kim Basinger. Kanske misstog han henne för en björn. Inget vet. Men det vi med säkerhet vet är att han hade det, men han tappade det.

Vad sa du om min dotter? Jaha..ok..ingen fara

Lösningen? Ta några djupa andetag, lämna scenen ett tag, äta sig fet, bli lagom spritplufsig och återkomma med en helt ny pondus. Han var storartad som iskall kasinoägare i ”The Cooler”, hans porträtt av Ben Stillers dominanta chef var ENDA anledningen att se ”…och så kom Polly”. Han visade på en aldrig tidigare skådad komisk ådra i ”It´s complicated” och inte minst i ”30 rock”. Han verkar återigen trivas med sitt jobb och han blir bara bättre med åren.

Jason Patric

Jag lever. Lovar.

En gång i tiden Hollywoods största träbock. Faktiskt till och med stelare och tråkigare än Harrison Ford. Han var stilig men utstrålade absolut ingenting. Inga känslor. I vissa filmer undrade man om han överhuvudtaget var vaken. Var han rentav död? Botten nåddes med dubbelmackan ”Sleepers” och ”Speed 2″ där man genom stenansiktet faktiskt kunde se att han riktigt led av att medverka. Han var less och ville lämna branschen.

"Maria! Stakka Bo bjuder på pizza bara vi sätter den här scenen!"

Det gjorde han inte. Jason Patric gjorde nämligen det enda rätta. Han slängde gymkortet och blev stammis på Dominos Pizza. Under många år var det favoriten Quattro Formaggio som gällde. Med extra ost. Hans frifall stoppades upp av regissören/ultracynikern Neil LaBute som castade honom som den misogyna Cary i ”Your friends & neighbors” där han dominerade fullständigt. Bastuscenerna mot Ben Stiller är helt oförglömliga. Han krokade arm med den lika mätta Ray Liotta i den gravt underskattade och stenhårda snutrullen ”Narc”. Kronan på verket var hans porträtt av världens bittraste parkeringsvakt i den roliga ”Expired”. Formkurvan pekar uppåt och numer följer jag hans karriär noga vilket jag aldrig trodde jag skulle säga efter att ha somnat framför ”Speed 2″ inte mindre än två gånger.

Men att bli fet för att sparka igång karriären är tyvärr ingen universallösning.

Fråga Val Kilmer.

Två skogshuggare var ute en kall vinterkväll för att hugga ved. Dom brukade alltid göra det den här tiden på året. Dom högg ned träd efter träd. Det var kallt i deras stuga och kallare skulle det bli, så för mycket ved kunde dom inte få. Efter en heldag i skogen var männen nöjda och började med sitt vedlass bege sig hemåt. Plötsligt stannade den ene mannen till.

- Vänta! Den där lilla granen där framme vill jag hugga ner.

- Vilken? frågade hans kompis.

- Där! Mannen pekade.

Hans kompis skakade på huvudet.

- Nej, nej. Det är ingen gran.

Mannen kliade sig i skägget.

- Du har fan rätt. Men vad fan är det då för träd?

Den andra mannen började skratta.

- Det sa jag också förra året. ”Vad är det för träd?” Det är inget träd. Det är Harrison Ford. Han hyr en liten stuga här borta.

- Ja jävlar! Nu ser jag. Vilken tur att jag inte började hugga ner honom då.

- Det menar du inte. Jag började hugga lite i honom förra året men tack och lov kom Calista, hans tjej, springande och berättade att det var han.

Skogshuggarna tog sitt vedlass och lät Harrison stå kvar.

Ingen skådespelare är träigare än Harrison Ford. Ingen filmstjärna är mer okarismatisk än Harrison Ford. Ingen skådespelare har tjänat mer pengar på att vara just ett träd. Det finns bara en Harrison Ford. Jag är medveten om att jag förmodligen få mig ett gäng Star Wars-fans efter mig. Låt mig då, innan lasersvärden dyker upp, få säga att Han Solo gjorde Harrison bra.

Jag kan till och med sträcka mig till att hans Indiana Jones fungerade med. Men om vi ska vara helt ärliga så visst är det egentligen Han Solo i hatt?

Jag har en vän som är Ford fan in till döden. Vi har haft många diskussioner där hon yrkar på att han är en fantastisk skådespelare och spelar med ”glimten i ögat”.
”Lite som Roger Moore” säger hon.

Säga vad man vill om Roger Moore som skådespelare men att hans glimt i ögat funkar kan vi väl enas om? När det kommer till Blade Runner-mannen säger jag nej.

När jag säger att jag kan fråga vem som helst om dom håller med om att han har glimten i ögat och jag kan garantera att ingen, INGEN säger jag, skulle hålla med.

Min kompis fnyser.

”Män kan inte se det, ni är avundsjuka på att han är snygg. Ni känner er hotade”.

Jag försöker lätta upp stämningen och säger att jag tyckte hans örhänge, han fick för sig att skaffa sig när han fyllde 56, var ”läckert”. Stämningen lättades inte upp. Hon skakade överlägset på huvudet.

- Det var ett ironiskt örhänge.

Japp. Harrison var både en ”glimten-i-ögat”-man och född ironiker.

Något jag fullständigt missat.

Jag försökte förklara att jag tyckte han känns oinspirerad. Att han för längesen slutat tycka det var roligt att filma.

- Oinspirerad? Han läste ryska i ett halvår för att få rätt brytning. Det kallar jag inte oinspirerat Christopher.

Okej. Tycker ni att det här känns oinspirerat eller klockrent? Jag vet vad jag tycker.

Om det tog ett halvår att få fram denna brytning så är han inte bara träig och tråkig.

Det här blev en lång text om en trailer jag just sett med mannen i fråga.

Regissören (Roger Michell) som gjorde en av mina favoritfilmer Notting Hill, har snart premiär för romantiska komedin ”Morning Glory” (Svensk release i vinter). Gissa vem som spelar the leading man? En träig, okarismatisk och tråkig programledare?

Han Solo.

Kika och återkom om ni ser ”Ironi”, ”glimten i ögat”, eller ambition.

(Förlåt Linda. Är vi fortfarande vänner?)

Om du ler så dör du

Tom Clancy är för den våldsförhärligande militärlitteraturen vad Jens Lapidus är för den lågoktaniga gangsterlitteraturen. En sorts nestor inom sin genre. Anhängarna är många och oerhört dedikerade, att kritisera verkar vara förenat med..ja..påtaglig fara.

Jack Ryan är en karaktär sprungen ur Tom Clancys hjärna och har gestaltats på film vid ett flertal tillfällen. Han har varit både elitsoldat, CIA-chef och USA:s president och har uteslutande spelats av endimensionella skådisar. Detta verkar nästan vara en förutsättning eftersom Jack Ryans personlighet och karisma är ungefär lika intressant som en nyutexaminerad managementkonsult.

Först ut var Alec Baldwin (innan han blev fet och kall) som försökte mäta sig mot Sean Connery i ”Jakten på Röd Oktober” och det gick ju onekligen sådär. Sen plockade ingen mindre än Harrison Ford upp stafettpinnen och sprang (nåja) med den i hela två filmer; ”Patriot Games” och ”Påtaglig Fara”. Munnen var som ett streck och replikerna levererades med samma entusiasm och trovärdighet som ett Al-Qaida-offers videobekännelse.

När man inte trodde att det kunde bli sämre axlade så axlade Ben Affleck manteln. Han var inne i sin allra mest kalkonintensiva fas med filmer som ”Daredevil”, ”Pearl Harbor” och ”Gigli” så hans Ryan-film ”The Sum of all Fears” passerade nästan obemärkt förbi eftersom den i alla fall gick att titta på utan att få migrän och panikångest.

Den senaste filmen kom 2002 och nu har alltså Hollywood bestämt att världen är redo för en till. Jack Bauer är ju pensionerad, Jason Bourne verkar ha tagit tjänstledigt och James Bond gick ju rejält vilse i förra filmen så tomrummet är tydligen oemotståndligt stort.

Regi står Jack Bender (Lost) för. Det känns ju helt ok, även om jag var en av dom som gav upp ”Lost” redan vid första anblick av isbjörnarna.

Men huvudrollen då?

Stenansiktet Chris Pine från senaste ”Star Trek”, även känd som ”den nya Ben Affleck”

Lycka till.