1963 stängdes den fruktade fängelseön Alcatraz ner och alla fångar på ön transporterades till andra fängelser på fastlandet. Det är den officiella storyn men i J.J. Abrams nya TV-serie Alcatraz är det inte alls vad som hände…

Serien börjar med att två väktare anländer till ön mitt i natten för att gå på sina respektive skift men de känner direkt att något är fel. Det visar sig snart att hela ön är tom. 300 fångar och 40 väktare har gått upp i rök. Detta ger givetvis serien en fantastisk öppning för det är klart att man sitter där som ett frågetecken och undrar hur detta kan ha gått till. Hur försvinner över 300 människor spårlöst från världens mest välbevakade, otillgängliga och flyktsäkra fängelse?

Alcatraz (ö)kända huvudrollsinnehavare

50 år senare, d.v.s. nutid dyker de så upp. Från tomma intet befolkas nu åter den amerikanska västkusten av tidernas mest känslokalla, brutala och psykotiska brottslingar och vi snackar verkligen the scum of the earth. Det är barnamördare, massmördare och sinnesrubbade tortyrexperter, fullständiga galningar som en gång satt i tryggt förvar i väntan på sin dödsdom. Detta innebär givetvis ett stort problem och någon måste styra upp verksamheten och det fort. FBI-höjdaren Emerson Hauser (Sam Neill) är ingen kul kille att jobba för. Han är aldrig glad, uppskattar inte ditt jobb hur väl du än utför det men han ser i alla fall stenhård ut i svarta Ray-Ban Wayfarers. Hauser har hela tiden haft full koll på att just detta en dag skulle inträffa och har därför inrett en egen högteknologisk man cave rakt under fängelset, tapetserad med foton på varje försvunnen individ. En riktig karl reder sig själv heter det ju men Hauser tvingas ändå snart att plocka in ett udda radarpar då den superfärska polisen Rebecca Madsen (Sarah Jones) och serietidningsfantasten, och doktoranden i ämnet Alcatraz, Diego Soto (Jorge Garcia) råkar snubbla över utredningen. Det finns uppenbarligen ingenting som ägt rum på fängelsön som Dr. Soto inte har koll på. Han kan varenda fånges matvanor, skostorlek och vem som hade trasiga leksaker som liten.

Här försöker Abrams att spinna vidare på konceptet besynnerlig person jobbar tillsammans med mer ”normalt funtad” person där den kanske mest tydliga referensen är far och son Bishop i Fringe. I Fringe är det en sann glädje att se det speciella samspelet dessa två ytterligheter emellan, i Alcatraz funkar det sådär. Personkemin mellan Soto och Madsen är väl ungefär i klass med Ben Stiller och Eddie Murphys dito i Tower Heist så tyvärr tappar serien redan där. En annan sak som jag stör mig på är att fallen i de 45 minuter långa avsnitten är fristående vilket innebär att man fångar en tidsbrottsling per avsnitt. Detta gör att man redan vet att någon kommer att poppa upp någonstans, ett brott kommer att begås och man kommer att fånga brottslingen i minut 40. Själva sökandet är dessutom irriterande ”CSI-lätt”. För de som inte är bekanta med uttrycket så kan man väl förklara förloppet i ett avsnitt av Alcatraz såhär:

Dr. Soto minns något om internen, teamet kopplar upp sig mot 114 sjukt hemliga databaser och får blixtsnabbt upp en extremt detaljerad karta som pekar ut tänkbara områden, man plockar kvickt och enkelt bort ett par byggnader som inte fanns under aktuellt årtionde, räknar ut lite random vinklar, vindhastigheter etc. Sedan trycker man på en knapp för att använda någon form av superzoom som kan fånga in en flugskit på en vindruta i rusningstrafik och voila, case closed!

Hur e de möjligt man frågar sig gång på gång

Seriens behållning är att jag trots allt vill veta hur det gick till när folket försvann och morbid som man är så är det dessutom oerhört intressant att se vilken skruvad typ som dyker upp härnäst och vad just hans ”specialitet” är.

Jag hade förväntat mig en blandning av Lost och X-Files men fick istället Cold Case, lite 4400 och tyvärr lite för mycket CSI men tack och lov utan putslustiga kommentarer i tid och otid. Detta gör att Alcatraz kvalar in som en godkänd snutserie, oftast riktigt snygg men med halvrisiga skådespelarinsatser och med en intressant huvudstory som inte ens Walter Bishop kan räkna ut på förhand och det är detta som via en tunn tråd håller serien vid liv, nu återstår det bara att se hur länge den tråden håller.

Alcatraz sänds på Amerikanska Fox. Ingen svensk kanal har ännu köpt rättigheterna till serien.

Svt:s nya dramaserie Äkta Människor utspelar sig i en nära framtid, eller kanske i en parallell verklighet till vår, där mänskligheten har utvecklat humanoida robotar – hubotar – som knappt går att skilja från människor. Hubotarna som de kallas köps av folk för att användas som arbetskraft, både i hemmet, på fabriker, och på mer skumma, och lättklädda, etablissemang.

I centrum av serien finns bland andra familjen Engman, som efter mycket diskussioner skaffar sig en hubot som ”hushållerska”.  Det är dock en begagnad hubot med en speciell historia… I grannfamiljen skapar närvaron av en hubot minst sagt problem i relationerna, och morfars nya hubot var inte riktigt vad han räknade med. Vi får också träffa ett gäng vilda hubotar, med Eva Röses Niska i spetsen, som kämpar för frihet, och så Leo, som man inte riktigt vet vad han har för bakgrund eller vem han är.

De mest framträdande skådisarna i serien är en blandning av väldigt bekanta och mindre bekanta ansikten, vilket är kul. Leif Andrée är bra som vanligt, och det ska bli intressant att se hur hans karaktär Roger, som blir mer och mer frustrerad över hubotarnas ställning i samhället, utvecklas. Andreas Wilson som Leo har mycket att bevisa känns det som. Sen hans huvudroll i Ondskan för nio år sedan har han inte synts mycket, och de roller han gjort har varit i rätt udda produktioner, att döma av listan på Imdb (där jag knappt känner igen några av titlarna). Svårt att säga efter bara två avsnitt hur hans rolltolkning i Äkta Människor är, det jag sett hittills har inte gett så mycket intryck varken åt det positiva eller negativa hållet. Hubotarna är olika beroende på hur nya eller gamla modellerna är, så det förklarar väl också den olika nivån på ”robotlikhet” hos skådisarna som spelar dem.

Jag har sett de två första avsnitten av serien och tycker det är riktigt lovande. Det är mycket på gång samtidigt, många parallella historier och jag vill verkligen veta vad som ska hända härnäst. Det visuella är riktigt lyckat, där det genom en annorlunda ljussättning och användande av färger verkligen skapas en känsla av att det är en annan verklighet än vår, som  samtidigt är väldigt bekant. Regissören Harald Hamrell berättade att de medvetet undvikit miljöer som skulle visa tydligt var man befinner sig – inget Stockholms stadshus eller Poseidon i Göteborg att vänta med andra ord – och det är ett smart sätt att förstärka illusionen på.

Och precis som sig bör med genren science fiction så ställs alla möjliga frågor om samhällsföreteelser som rasism, jämlikhet, klasskillnader och så vidare, genom närvaron av något overkligt (eller?) och skruvat – i det här fallet humanoida robotar. Återstår att se om det blir övertydligt eller om det funkar hela vägen.

Ni som alltid är skeptiska till när Svt ska göra något annorlunda – ta en titt på Äkta Människor och återkom sedan. Själv tycker jag det är kul att de vågar satsa, och dessutom överraskar positivt!

Första avsnittet av Äkta Människor är ett dubbelavsnitt och sänds ikväll, söndagen 22 januari, kl 21.00 i Svt1. Det är totalt 10 avsnitt. Serien är skapad av manusförfattern Lars Lundström och regissören Harald Hamrell, som också regisserat avsnitt 1-4 och 9-10. Övriga avsnitt är regisserade av Levan Akin.

Fotnot: Onyanserats Christopher Panov och Christian Eklöw har jobbat på inspelningen av Äkta Människor, med 2nd unit-regi.

På söndag har Svt:s nya serie Äkta Människor premiär. En science fiction-serie. Från Svt. Jag blev både nyfiken och förväntansfull första gången jag läste det, men samtidigt lite oroad…kommer det funka? Regissören Harald Hamrell ställer sig inte helt främmande till den känslan.

– Om jag hade hört att Svt skulle göra en science fiction-serie skulle jag också ha varit skeptisk. För det kräver resurser och en smarthet. Och det tycker jag vi har lyckats med nu. Det här är något som aldrig har gjorts förut, säger han.

I serien har robotarna, eller hubotarna som de kallas, blivit så mänskliga att det knappt går att skilja dem från – äkta människor. Människor köper och säljer dem, men det finns också vilda hubotar  som har brytit sig loss, och det finns människor som avskyr hubotarna så mycket att de kämpar mot deras existens.

Svensk science fiction, när gjordes det senast egentligen? frågar Harald Hamrell retoriskt och funderar på om det kanske var i b-filmen Rymdinvasion i Lappland från 1959 (som ju dessutom var en amerikansk produktion, inspelad i Sverige).

– Jag har alltid varit intresserad av science fiction. Det svåra är att man inte har budget till det, men Äkta Människor utspelar sig i en slags nutid, i en parallell verklighet, och det gör det lättare. Vi har inga flygande bilar och så, men det ska se ut lite som en saga och vi har skapat ett eget universum med egna färgkoder och egen estetik, säger Harald.

Han gillar som sagt science fiction, och nämner filmer som Metropolis, Terminator och A.I Artificial Intelligence som inspirationskällor. Men också regissören David Lynch.

– Jag är svag för David Lynch och har velat hitta en lite Lynchsk ton, där det känns som om det hela tiden finns en hemlighet bakom hörnet.

Harald Hamrell regisserar Andreas Wilson

I Äkta Människor finns det människor som har utvecklat en kärleksrelation till en hubot,  de används som sexleksak, som barnflicka och hemhjälp, och som fabriksarbetare, vilket lätt får en att tänka på det minskande behovet av mänsklig arbetskraft i många branscher. Och Harald Hamrell menar att storyn i serien mer eller mindre indirekt också handlar om saker som slavhandel, prostitution, arbetslöshet och invandring.

– Det är ju ett mångfacetterat spektrum. Hubotarna blir som en metafor för hur vi ska behandla varandra, men också för hur vi ska behandla den här intelligensen som vi själva skapat. Att behandla en hubot dåligt kanske inte gör den illa, men det kanske gör människan illa.

Hur kom du fram till hur hubotarna skulle se ut och föra sig?

– Svt var skeptiska till idén från början och ville att vi skulle göra en pilot på tio minuter. Jag tyckte det var lite konstigt först, jag har ju gjort så mycket tv och så redan, men sen insåg vi att det var ett bra sätt att testa oss fram till hur allt skulle se ut.

Harald beskriver de små gester och rörelser som människor har för sig hela tiden och som är en del i vår kommunikation med varandra. De finns inte hos hubotarna.

– Huboten kliar sig inte när det kliar, den kliar sig när den blivit programmerad att göra det.

Ett tydligt exempel är också blinkningar. Hubotarna blinkar inte lika ofta som människor, men de blinkar.  Skulle de inte blinka alls skulle de se för läskigt omänskliga ut, så de är programmerade till det.

Skådespelarna repeterade scenerna som människor och ”la sen på en procent hubot” i själva tagningen, som Harald uttrycker det. Detta för att få en mer organisk och varm känsla i det, så att det inte bara blir stelt. De fick också jobba med en mimare som lärde ut rörelsemönstren som ska förstärka robotkänslan.  ”Isolation” – den där rörelsen som Michael Jackson brukade använda sig av i sin robotdans, och ”toc” – en rörelse som Harald Hamrell beskriver genom att knycka med huvudet och säga ”som när hubotarna håller på att ladda ur sig”.

– Då kunde jag ge regiinstruktioner som ”lite mer isolation” här, eller ”lite mindre toc” här. Det är ju hela tiden en balansgång mellan för mycket eller för litet hubot.

Harald Hamrell beskriver det som ett väldigt roligt arbete att regissera skådespelarna som spelar hubotarna.  När det gäller hur de skulle se ut så provfilmade de fem olika sorters sminkningar och kom till slut fram till den airbrush-sminkning som används i serien. En timme tog det att sminka varje hubot vilket innebar att de fick börja sminkarbetet vääldigt tidigt på morgonen den gången de skulle filma i en hubot-affär med ungefär 23 hubotar i bild mer eller mindre samtidigt.

Leif Andrée lackar ur på sina hubot-medarbetare

Svt har aldrig gjort något sånt här tidigare och det hedrar dem att de vågar, och att de tar den finansiella risken, tycker Harald. Och trots att serien inte ens haft premiär än så har den redan varit framgångsrik. För brittiska Shine International köpte  de internationella visningsrättigheterna efter att bara ha sett grovklippta versioner av de två första avsnitten, och dotterbolaget Kudos har därmed också köpt rättigheterna att göra en egen version.  Vi får se vad som händer efter att alla tio avsnitt har visats, men helt orimligt är det inte att tänka sig en säsong två, säger Harald.

Vad är det mest spännande med historien i Äkta Människor?

– De filosofiska och existensiella frågorna kring vad det är att vara människa . Fast det kan ju låta lite tråkigt, det kan ju vara lite vad som helst… Men det är liksom så bra gestaltat genom bra historier som beskriver just det. Samtidigt som det är sagobetonat. Jag gillar ju verkligen science fiction, men inte för att det är flygande bilar, utan just för de här filosofiska tankarna.

Om man ännu inte fattat att Science Fiction är bra, vilken film eller tv-serie rekommenderar du att man ser?

– Blade runner, den håller fortfarande. Det är tyngd i scenografin, det är artificiellt liv, det är androidernas dröm om evigt liv och människornas också – alla de här grundfilosofiska frågeställningarna. Och väldigt vackert genomfört.

Äkta Människor sänds på söndagar i Svt1, med start den 22 januari. Serien är skapad av manusförfattaren Lars Lundström och regissören Harald Hamrell, som regisserat avsnitt 1-4 och 9-10. Övriga avsnitt är regisserade av Levan Akin.

Välkommen till Hell on Wheels, en helveteshåla på jorden i efterdyningarna av det amerikanska inbördeskriget. Hit kommer en sydstatare i jakt på them damn yankees som våldtog och mördade hans hustru under kriget. Cullen Bohannan (Anson Mount) är riktigt butter, han är en skitig suput fylld av hat, vilket visserligen stämmer in på de flesta i det lilla samhället. Hell on Wheels är i princip en leråker med ett gäng tält sporadiskt uppslagna för att inhysa allsköns personligheter men anledningen till att Hell on Wheels överhuvudtaget existerar är byggandet av den transkontinentala järnvägen. Här basar Thomas Durant (Colm Meaney), en provisionsplufsig översittare som profiterar på andras lidande för att kunna stoppa pengar i egen ficka. Vid sin sida har Durant ”The Swede”, fullständigt briljant spelad av Christopher Heyerdahl. ”The Swede” är egentligen norrman men jänkarna har inte riktigt fattat skillnaden så han får helt enkelt heta ”The Swede”. Det här är en riktigt otrevlig men karismatisk typ som direkt för tankarna till Hans Landa i Inglourious Basterds.

Okej Carola. Du är riktigt scary men i The Swede har du mött din överman.

När förmannen mördas anklagas Bohannan men lyckas genom en snygg räddning både undvika hängning och fixa jobbet som ny förman. Han får nu ansvaret för slavarbetarna vilket inte är en dans på rosor. Rasistiska tillmälen och otaliga bråk tillhör vardagen. Lägg sedan till att samtliga invånare hinkar whiskey som en annan dricker vatten så förstår ni att det ligger en hel del känslor och bubblar under ytan. Han lyckas dock vinna vissa sympatier och kommer allt närmare ett fåtal personer medan andra helst av allt vill se Bohannan hängd i närmsta träd.

Hell on Wheels är ingen ny Deadwood. Den har ingen Al Swearengen, inte samma samspel mellan karaktärerna. Historien är heller inte lika intressant. Hell on Wheels handlar mer om det politiska spelet bakom järnvägsbyggandet, vilket den i och för sig gör på ett övertygande sätt men det lossnar liksom aldrig. Trots fina skådespelarinsatser och trovärdiga miljöer så blir första säsongen aldrig varken riktigt spännande eller djuplodande. Varken karaktärer eller back-storys utvecklas tillräckligt mycket för att jag skall vara helt nöjd.

Karaktärsbyggnaden är väldigt stereotyp och inte direkt politiskt korrekt. Som i de flesta amerikanska westernfilmer och serier är indianerna ondskefulla och blodtörstiga vildar, en bakåtsträvande faktor som står ivägen för en industriell samhällsutveckling. I princip alla kvinnor är glädjeflickor. De som inte är det svansar omkring i balklänning i lervällingen och ser sköra och allmänt sårbara ut och de svarta har givetvis ingenting att säga till om och är förbrukningsmaterial. Lägg där till en skenhelig präst och två irländare som flytt den gröna ön för att söka lyckan i det förlovade landet och hela schablonen är komplett. Nu är det ju ingen nyhet att världen mer eller mindre såg ut så här men det känns ändå som om att man trycker extra hårt på den knappen i Hell on Wheels för att ingen skall missa att Bohannan är Gunslinger of the year och allas hjälte.

"Do you feel lucky punk? Well, do you?

Hell on Wheels är stundtals en mycket brutal historia  mycket blod, skalperingar och misshandlade kroppar. Annars är det inga nyheter här, en old-school story som doftar klassisk western á la Peckinpah vilket redan har blivit gjort gång efter annan.

Hell on Wheels kommer förmodligen inte att slå dig med häpnad men det är ändå en klart godkänd western som emellanåt är riktigt snygg och i brist på annat i genren så… Har du tillgång till AMC eller annan media så, what the hell, give it a shot!

Första säsongen av Hell on Wheels har precis rullat ut på AMC. Ingen svensk kanal har ännu köpt rättigheterna.

Hinsehäxan är den gripande berättelsen om Lillemor Östlin och hennes liv i 60- och 70-talets Stockholm. Lillemor är en vanlig tvåbarnsmamma som kämpar för sin familjs överlevnad i ett hårt ekonomiskt klimat. Pengarna räcker helt enkelt inte till och när hennes make inte gör någonting för att förändra situationen tvingas hon ta saken i egna händer men dras samtidigt djupare och djupare in i ett nät av kriminalitet.

En drogaffär som går fel resulterar i att hon tas på bar gärning och hamnar i häktet och när poliserna börjar gräva i Lillemors förflutna rullas den ena skandalen efter den andra upp. Det här är den sanna historien om hur en telefonist på Televerket plötsligt blev en av landets mest eftersökta brottslingar.

Axl Rose... Förlåt, Vera Vitali spelar Hinsehäxan, Sveriges längst inlåsta kvinna.

När hon efter tre uteblivna hyresinbetalningar hotas av vräkning ser hon endast en utväg, prostitution. Prostitutionen blir inkörsporten in till det fina livet. Pengarna rullar in och Lillemor börjar hänga med Stockholms Finest på exklusiva nattklubbar där droger och flickor byter ägare helt öppet. Det är ostron och det är champagne för hela slanten och hon har nu äntligen råd att unna sig det där extra som hon alltid drömt om. Det kan vara små glädjeämnen i livet som att kunna bjuda sin mamma och sina små döttrar på restaurang till att kunna klä sig i fina kläder. Det som tidigare varit omöjligt blir nu helt plötsligt vardag för Lillemor Östlin. Det är också nu hon träffar på den dåvarande justitieministern Lennart Geijer som hon inleder ett förhållande med. Eller förhållande och förhållande, hon ligger med honom mot betalning men ministern själv kommer att ha en betydande roll i Lillemors fortsatta liv.

Namnet Hinsehäxan fick Lillemor efter att lyckats rymma, inte mindre än tre gånger från den välbevakade kvinnoanstalten Hinseberg. Totalt har hon suttit av över 20 år av sitt liv i svenska fängelser och varit narkotikaberoende i nästan 40 år. Filmen fokuserar dock inte särskilt mycket på narkotikan utan mer på en mammas kamp för att få behålla sina barn. Hinsehäxan är inte en film om någon råbarkad kriminell person utan snarare en gripande berättelse om en stark, självständig och begåvad kvinna som förlorar omsorgen om sina barn och som trots livets alla motgångar fortsätter att kämpa vidare. Samtidigt är det också berättelsen om mänskligt förfall och det är smärtsamt att se hur Lillemor tvingas ta beslut som i hennes värld för henne ett steg närmare sina barn men i själva verket får stora konsekvenser i ett längre perspektiv. Att se en människa tappa fotfästet på detta vis gör att man känner oerhörd sympati för människan bakom brottet.

Hinsehäxan är en välproducerad historia med miljöer som verkligen fångar in tittaren i det grådaskiga 70-talets Stockholm. Kameraarbetet är stundtals skakigt och känns otäckt nära. Som Lillemor ser vi Vera Vitali. Hon övertygar från ruta ett. I rollen som justitieminister Geijer ser vi Göran Ragnerstam och som vanligt kan man inte avgöra huruvida han är motbjudande eller briljant. Ragnerstam är i mitt tycke en av våra absolut bästa skådespelare och trots att hans exponeringstid här är relativt begränsad gör han rollen som lagom dryg minister storartat. Manuset är skrivet av Maria Essén och Måns Holmqvist.

Japp, exakt såhär grått, stelt och grovkornigt var det på 70-talet.

Hinsehäxan är en klart sevärd miniserie med hjärtat på rätta stället men den känns ändå något ”förfinad”. Nu har jag inte läst boken som produktionen bygger på men känslan är ändå att man har plockat bort vitala delar från Lillemors personlighet, inte minst det tunga drogberoendet och bordellhärvan hon torskade i för att istället lägga till TV-vänliga scener som ibland kan kännas något överdrivna.

Det här gör mig väldigt sugen på att läsa biografin för att få reda på sanningen. Jag tror nämligen att Lillemor var betydligt mer trasig än filmen visar.

Hinsehäxan visas i SVT1 enligt nedan:

Del 1: måndagen den 9:e januari, kl. 21.00 (Se del 1 på svtplay)
Del 2: tisdagen den 10:e januari, kl. 21.o0 (Se del 2 på svtplay)

Ni som sett fram emot förnedrings-tv får stå med byxorna nere. The Voice saknar nämligen just delen av människor som ”tror” dom kan sjunga för att sedan bli utskrattade av en nyfärgad-skägg-Bagge. Till det här programmet har man med omsorg valt ut duktiga människor med personliga och bra röster.

Det känns faktiskt ganska uppfriskande. Fast ska jag vara ärlig så är det ju juryn som gör programmet. Det är riktigt bra sammansatt. Det spretar på ett mycket positivt sätt. Du vet att Carola och Petter inte tycker samma sak. Du vet att Ola Salo inte kommer välja Whitney Houston kopian och du vet att Uggla kommer leverera oneliners som om det inte fanns en morgondag.

För att bryta ner det enkelt kan jag berätta att efter första programmet väljer juryn följande röster:

Petter – Kvinnor som kan sjunga hiphop-hooks.

Carola – Killar med riviga röster (det är uppenbart att kvinnor med samma kvalité, uppfattas som hot…

Ola Salo – Indieröster. Ni vet vad jag menar.

Magnus Uggla – Se alla ovan.

Det är svårt att skriva mer om programmet efter ett avsnitt. Själva uttagningsprocessen är rolig men det är coachningen som kommer bli det jag ser fram emot.

Men ändå;

Kommer jag se fler avsnitt? Ja.

Kommer jag förmodligen tröttna efter avsnitt 4? Mycket möjligt.

Är The Voice ett underhållande program? Ja.

Jag tittar ikväll igen.

The Voice visas på vardagskvällar 20:00 på TV4

Den ekonomiska krisen slog till med full kraft och drabbade de flesta i vårt avlånga land. Det får ett antal högt uppsatta personer i finansvärlden bittert erfara när de brutalt mördas en efter en i den första av fem filmatiseringar av Arne Dahls bästsäljande böcker om Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott. Detta är gräddan av den svenska poliskåren, handplockade från hela landet med en enda uppgift, att hitta Maktmördaren som han kallas i skvallerpressen och när spåren börjar leda i riktning mot ryska maffian blir läget riktigt kritiskt.

Filmatiseringar av svenska kriminalromaner brukar sällan vara särskilt upphetsande. Vi har under den senaste 10-årsperioden fått en rejäl överdos av Beck, Wallander, Huss, Falk, Winter och fan och hans moster. Detta hade väl inte varit ett problem om man tänkt kvalitet före kvantitet men i takt med att volymerna blivit fler och fler och släppen skett tätare och tätare så har det verkligen bara blivit sämre och sämre och man undrar faktiskt när botten är nådd. Kul då att Misterioso faktiskt är skapligt underhållande och spännande. Det är en okej produktion med klart godkänt skådespeleri av framför allt Shanti Roney och även om de vanliga snutklyschorna finns där, trasig familj, alkohol och sena nätter på jobbet så känns Misterioso faktiskt rätt fräsch. Handlingen håller och det blir aldrig segt eller förutsägbart.

Det är både kända och mindre kända ansikten som dyker upp. De flesta känner väl till Shanti Roney och alla känner till Magnus Samuelsson. Efter att ha dansat Pasodoble i Let’s Dance och gjort hyfsat pinsamma reklamfilmer för en känd rakhyvel avsedd för kvinnans mer intima delar så ger sig nu muskelberget med nallebjörnspersonligheten in i skådespelarbranschen. Hur det går? Sådär faktiskt. Magnus känns inte helt övertygande som polis men han är så harmlös att man ändå låter honom hållas och man kan ju inte säga att han inte bjuder på sig själv. Dessutom ligger hans Östgötska dialekt honom direkt i fatet. Det låter inte helt skräckinjagande när han skriker ”uschaan härte ner sej så ja ente dänge te dej så du baxner pôjk”. Det är lite dubbelmoral får jag erkänna eftersom jag normalt inte gillar sell outs men han är ju så stor och snäll så det är svårt att bli förbannad på karln.

Världens starkaste man, nu också skådis

En annan sak som jag däremot stör mig rejält på är när svenska skådespelare i övre medelåldern skall försöka prata engelska. Det är ju rent horribelt vilket uttal gubbarna ligger inne med så snälla producenter nästa gång kan de väl få en snabbkurs i grundengelska i alla fall?

I övriga roller ser vi Irene Lindh, Claes Ljungmark, Matias Varela, Malin Arvidsson och Niklas Åkerfelt. Harald Hamrell har regisserat och för manus svarar Cilla och Rolf Björlind.

Nej, när ni alla ligger lite lätt bakfulla och proppmätta av julmat i mellandagarna kommer Misterioso att vara en välkommen flykt bort från efterdyningarna av julhetsen. Lite gammal hederligt polisdrama i två delar, dessutom utan reklamavbrott, bara en sådan sak!

Misterioso visas på SVT 1:

Del 1: 27/12 kl. 21.00
Del 2: 28/12 kl. 21.00

Resterande filmer kommer att visas under hösten 2012.

Behöver vi ännu en snutserie och dessutom en remake? Undertecknad och många med mig har väl vid det här laget tappat räkningen på hur många polisserier som har passerat de senaste åren. De flesta hinner dessutom inte ens komma halvvägs in i säsongen innan serien läggs ner och oftast när det är som mest spännande. Hur många gånger har man inte suttit där och spottat och svurit över att man nu får leva i evig ovisshet? Alla frågor som förblir obesvarade, alla sköna karaktärer som bara suddas ut för att snabbt falla i glömska. Nu är det dags igen. Just när jag börjat komma in i, och verkligen uppskatta NBCs nya serie Prime Suspect så nås jag av nyheten att den skall läggas ner efter bara 13 avsnitt. Trots detta faktum så tycker jag definitivt att den är värd att kolla upp. Rättigheterna köptes nyss upp av Kanal 5 och serien kommer att börja visas i januari nästa år.

Detective Jane Timony har händerna fulla i Prime Suspect

Prime Suspect är en amerikansk remake på den brittiska serien med samma namn, i Sverige känd som I Mördarens Spår med en strålande Helen Miller i huvudrollen. Originalet kablades första gången ut 1991 och det är givetvis en otacksam uppgift att försöka göra en nyinspelning av en sådan här gammal goding men alla inblandade gör ett riktigt bra jobb.  Alexandra Cunningham har plockat ihop ett imponerande team som jobbar väldigt bra tillsammans och samspelet är riktigt bra och trovärdigt mellan skådespelarna som nästan samtliga har haft biroller i andra TV-serier. Vi får se Kenny Johnson från The Shield, Brían F. O’Byrne från FlashForward, Damon Gupton från Deadline och min personliga favorit, the man with the voice, Kirk Acevedo från Oz och Fringe. En oerhört underskattad skådespelare som alltid övertygar i det tysta. Huvudrollen då? Nja, det är som sagt svårt att peta Mirren och Maria Bello är väl inte på något sett dålig men hon är helt klart den svagaste pjäsen i uppställningen. Betyget dras även ner av den fjantiga hatten  som hon springer omkring i, oavsett väderlek. Det känns lite väl klyschigt och rätt töntigt.

Brían F. O'Byrne är ilsken, introvert och irish

Prime Suspect utspelar sig på en oerhört mansdominerad polisstation i New York dit Jane Timony (Bello) rapporterar för tjänstgöring. Hon får snabbt lära sig att det här inte är en kvinnas värld. Karlarna dricker kopiösa mängder sprit på arbetstid, drar förnedrande sexskämt och gör narr av Timony bakom och framför ryggen på henne. Hon har dessutom, innan hon blev förflyttad, rullat sänghalm med The Chief of Police vilket inte direkt hjälper henne att nå några extra popularitetspoäng. På hemmaplan utkämpar hon ett till synes hopplöst slag mot pojkvännens ex som mer eller mindre bor i knät på dem. Trots dessa jobbiga odds kämpar hon i alla fall på och vinner mer och mer respekt genom att knäcka de svåraste av mordfall, kidnappningar och sexualbrott, gärna genom att låta belackarna stå med mössan i hand och skämmas.

Timonys närmaste chef, briljant spelad av en rejält sliten Aidan Quinn har ibland svårt att välja sida. Skall han stötta sina svårt manschauvinistiska, skrålande mannar eller stå på den välmeriterade men nedtryckta kvinnans sida? Detta dilemma är delikat hanterat och ger helt klart en extra dimension till serien. Brottsfallen skiljer sig annars inte mycket från andra serier. Det är några kidnappade ungar här, en pedofil där och ett gäng brutala överfall och mord i olika miljöer men tack vare snyggt foto, bra tempo och habilt skådespeleri höjer sig ändå Prime Suspect långt över your average cop drama och sedan The Shield och The Wire har det som bekant inte kommit mycket vettigt från jänkarna i denna genre. Det är snyggt, enkelt och högljutt. Recensenten i N.Y.P. formulerade väl det hela klockrent när tidningen ställde båda versionerna mot varandra. Den amerikanska versionen vann då med motiveringen ”We’re American. We like it loud, fast and uncomplicated.”

Prime Suspect har TV-premiär 1 januari 2012 i Kanal 5

Nästan hela första säsongen av Spielbergs Jurassic Park – The Series… förlåt, Terra Nova har nu rullat på amerikansk TV och eftersom TV4 nyligen köpte rättigheterna till serien så har det väl blivit hög tid för en onyanserad recension av spektaklet.

Chicago, 138 år från nu. Mänskligheten har vid detta laget genom girighet, krig och grov miljöförstörelse äntligen lyckats få planeten Jorden att vrida sig i plågor och det är nu bara en tidsfråga innan vårt hem är historia. Överpopulation är ett annat stort problem som man har löst genom att begränsa antalet familjemedlemmar till fyra. Sprider du din säd ytterligare blir konsekvenserna ödesdigra för både dig och din avkomma. Detta får Jim Shannon (Jason O’Mara) bittert erfara när specialstyrkan sparkar in dörren där hemma och hittar ett barn för mycket. Han kastas således i fängelsehålan men lyckas fly. Ett liv på flykt är som bekant inget värdigt liv och han skulle tvingas titta över axeln i resten av sitt liv. Tur då för honom att forskare lyckats hitta ett sätt att färdas bakåt i tiden genom portaler. Genom just en sådan portal flyr hela familjen Shannon och hamnar i ett, på ytan grönskande paradis. Problemet är bara att de inte är själva här. 85 miljoner år bakåt i tiden levde nämligen en numera utdöd art, en djurart vi idag känner som dinosaurier. Dinosaurier är stora och mäktiga, människor är små och rädda. Just på grund av detta faktum så lever man åtskilda här i Terra Nova. Människorna lever ett enkelt men ändå högteknologiskt liv i en liten by. En by som i sin tur omges av ett enormt grönområde där de forntida jättarna lever fritt.

Brachiosaurus a.k.a. Brachs

Terra Nova är i grunden ett familjedrama även om de första avsnitten levererade både spänning och så mycket action att det ibland kändes som ett TV-spel. Tyvärr flagnar allt med tiden och efter halva säsongen har färgen flagnat rejält och när ytan väl är borta så är det inte så värst flashigt längre. Vi lämnas nu med repetitiva dinosaurieattacker, seg schablonartad tonårskärlek och den Spielbergska sammanhållningspsykosen där alla håller tal och står i ring.

Terra Nova är Spielbergs andra Sci-Fi serie i år (Falling Skies) och jag undrar fortfarande. Vad har egentligen hänt med Spielbergs berömda och imponerande specialeffekter som man en gång brukade häpna av? Dinosarna i Jurrasic piskar ju de här CGI-gökarna med hästlängder och man har dessutom döpt om arterna så nu heter det ”slasher” istället för Velociraptor, skittöntigt. Serien är också alldeles för snäll och mesig och på tok för få dör. Visst, man hittar någon kropp här och där men oftast är den, i en sådan här produktion, nödvändiga skräckfaktorn som bortblåst. Har man slängt in ett gäng dinosaurier i en inhängnad så vill man för bövelen se lite blod också. Då må låta hårt och brutalt men vill jag se snälla dinosaurier så går jag väl och hyr Landet för Längesedan istället.

Något annat man stör sig otroligt mycket på är hur korkat folk agerar i olika situationer. Det är förvisso ingenting nytt i film och TV-sammanhang men här sker det lite för mycket, lite för ofta och lite för tydligt för att det skall kännas okej. Om man sitter i ett bepansrat fordon och sedan tidigare vet att skjutvapen inte biter på bestarna utanför så gör man kanske bäst i att inte ge sig ut och springa i mörkret? Nog för att mänskligheten ständigt blir mer och mer korkad men man behöver väl ändå inte ytterligare belysa detta faktum genom att göra tonåringarna i serien så vansinnigt blåsta att man sitter och svär högt för sig själv? Skådespeleriet över lag är dessutom under all kritik även om Stephen Lang briljerar som den hårdkokte ledargestalten Nathaniel Taylor. Annars kretsar det mesta kring tonåringarna Josh (Landon Liboiron) och Skye (Allison Miller) som är så naiva och sockersöta att man vill portera sig till en tid då TV inte fanns.

Helyllefamiljen flyttar in i Terra Nova

Terra Nova hade potential att bli en spännande och intelligent hybrid mellan Lost och Jurrasic Park men man pissar bort detta totalt genom att istället leverera ett smågulligt, korkat tonårsdrama med sporadiska inslag av CGI-våld och misslyckade försök till intriger.  Jag kan dock tänka mig att många kommer att bänka sig inför premiären med högt ställda förväntningar, precis som undertecknad gjorde men låt er inte luras. Terra Nova håller de första fyra avsnitten, sedan går det snabbt utför och serien är, i mina ögon nu lika utdöd som dinosaurierna själva.

Terra Nova har köpts in av TV4. Inget officiellt datum för premiär finns tillgängligt i skrivande stund.

 

Men saker har ändrats och nu är vi någorlunda i synk med ”nya” filmer.

Men vad är då det här? The Office på svenska 10 år efter originalet? Kommer det funka? Jag älskar ju Office så jag klagar inte. Vad jag tycker om den svenska versionen, kan jag inte riktigt säga än men detta lilla klipp gör mig inte mindre sugen på att se hur ”Ove” gör sig som David Brent…

Tidigt 2012 vet vi…

En billboard på Sunset Strip

Nicholas Brody (Damian Lewis) – krypskytt och marinsoldat – försvann för åtta år sedan i Irak. Myndigheterna och hans familj utgick från att han var död. Men när ett specialförband gör en raid mot ett al Qaeda-läger hittar de honom med yvigt skägg och illa tilltygad kropp efter långvarig tortyr. Han flygs hem och tas emot som en hjälte av alla. Men en person blir misstänksam: Carrie Mathison (Claire Danes) jobbar för CIA och fick strax innan Brodys fritagande ett tips från en dödsdömd al Qaeda-fånge att organisationen hade lyckats ”vända” en amerikansk krigsfånge till att bli agent för al Qaeda. Är Brody i själva verket en mullvad som under skyddet av sin hjältegloria planerar en attack mot sitt eget land?

Det är premissen för Showtimes nya dramaserie Homeland som har blivit sanslöst hyllad i USA. På hemmaplan har populärkulturens överstepräster Jan Gradvall och Kjell Häglund idag twittrat nästan identiskt och upplyst svenska folket att det här är en serie man absolut inte får missa. Jag har sett åtta (av tolv) avsnitt och om man bortser från första minuterna i piloten och den allra sista scenen i avsnitt åtta så är jag helt beredd att stämma in i hyllningskörerna.

Claire Danes som CIA-agent

Producenterna Howard Gordon and Alex Gansa är även männen bakom 24 vilket i min bok är en fet merit. Jag är (förmodligen) en av få som inte skäms för att säga att jag såg och gillade samtliga säsonger. Jag tror det var Howard Gordon som på frågan vad 24:s motto var svarade ”It may be bad, but it is never boring” vilket är en lysande sammanfattning. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt när Kiefer sprang runt och lekte McGyver på nandrolon och samma känsla får jag av Homeland. Spänningen är dock mycket mer lågintensiv och karaktärsdriven men det finns en framåtrörelse som inte går att värja sig mot, precis som i 24. Skillnaden är väl främst tonen; om Gordon och Gansa efter avslutad inspelningsdag på 24 halsade tequila och rökte crack  så är det snarare rökig maltwhiskey och nikotinplåster som gäller efter avslutat värv på Homeland. Kanske är det dags att byta motto: ”It may be mature, but it is never boring”.

Brody

Det som lyfter Homeland är de väl utmejslade karaktärerna. Om Jack Bauer och hans kollegor i princip var seriefigurer är karaktärerna i Homeland mångfacetterade varelser av kött och blod. Carrie Mathison är en komplex individ, i ständig brottningsmatch med sina demoner som delvis pareras med psykofarmaka. Hon drivs av skuld för att hon inte lyckade avstyra 9/11-attacken. Exakt vad hon gjorde för misstag framgår inte men skuldkänslorna har framkallat ett maniskt beteende. Därför vägrar hon släppa taget om sina misstankar rörande Brodys eventuella förräderi. Mot hennes chefs explicita order installerar hon kameror i Brodys hem och övervakar dygnet runt i hopp om att röja honom. Carrie Mathison förkroppsligar den paranoia som numer är självklar hos post 9/11-amerikaner som lyder under Patriot Act och andra ingrepp på den i Amerika, i alla fall i teorin, okränkbara friheten. Och hennes motsägelsefulla karaktär är seriens starkaste kort; hon kan under ett och samma avsnitt framstå som både älskvärd och empatisk och en person helt utan moralisk resning.

Det som gör Katt och råtta-leken mellan henne och Brody så intressant är att man som tittare hela tiden svävar i osäkerhet. Hade det varit 24 så hade Jack Bauer helt enkelt sagt att Brody är terrorist och så hade det varit bra med det. Jack har liksom aldrig fel och serien gjordes ju under Bush-åren då världen delades upp i svart och vitt. I Homeland finns det utrymme för gråskala. Både Brody och Carrie är människor med tvivel och våndor vilket gör att man känner empati för båda. Man vill att Brody är oskyldig samtidigt som man vill att Carrie ska ha rätt och återvinna sitt tappade anseende. Kanske spelar båda ett högt spel – men lika troligt är att bara en av dom gör det.

Spionvärldens bästa skägg

En annan viktig karaktär är Saul Berenson (Mandy Patinkin) som är något av en mentor för Carrie. Han är den enda på CIA som fortfarande tror på henne. Saul är en spion av den gamla skolan, färgad av kalla kriget och desillusionerad av att befinna sig i ett krig mot en svårdefinierad fiende. Ett krig som aldrig tar slut – det mot terrorismen. Han är en knivskarp analytiker och kommer med rationella argument när Carrie svävar iväg. De kompletterar varandra och det är i samspelet mellan dom som seriens hjärta finns. Det är skådespel på en nivå man sällan ser i dramaserier för TV.

Homeland är ett riktigt fynd. Du bjuds på glimrande skådespel i en känslomässigt engagerande politisk kontext med karaktärer man bryr sig om. Dessutom är det fruktansvärt spännande.

Homeland börjar visas på SVT ikväll kl 22:00

Klassisk logo

Pan Am skildrar kabinpersonalens glamourösa vardag på det klassiska flygbolaget med samma namn. Flygvärdinnorna och piloternas arbete och privatliv står i centrum, med allt vad det innebär av intriger, romanser och lyxiga luftfärder.

I samband med att SAS firade 60 år gjorde jag ett antal intervjuer med gamla medarbetare. Jag minns särskilt ett möte ute på Djurgården hemma hos en av de allra första flygvärdinnorna. Vi kan kalla henne Eva. Hon var lite till åren kommen och utstrålade den internationella värdighet man kan känna hos Jan Eliasson, och hon var en formidabel historieberättare.

Efter ett tag glömde jag helt att det var jobb och jag blev sittandes mycket längre än vad som var tänkt. Hon var märkbart förtjust att få dela med sig av alla historier som blev allt mer ekivoka och spännande ju längre timmen led. Bland annat berättade hon om en skidresa hon gjorde till Schweiz tillsammans med några kollegor. Då blev de inbjudna till Shahen av Irans ”lilla chalet” och innanför de väggarna var det inte kaffe och konversation på agendan om man så säger. Hon berättade om sin praktfulla våning i Rom som SAS tillhandahöll och hon berättade om mystiska ambassadfester i Berlin där ljusskygga agenter strök längs väggarna och smidde ränker.

Det Eva lyckades med sina historier var att återskapa en svunnen tid, en spännande tid då resandet var elegant och världen var full av mystik.

Exakt det vill Pan Am också göra men misslyckas på nästan alla punkter.

Hej. Vi åkte ut tidigt i castingen till Mad Men

Lite märkligt är det. Det är ändå Thomas Schlamme som är en av kreatörerna bakom Pan Am. Thomas vem? Thomas ”West Wing” Schlamme såklart. Många tror att West Wing helt och hållet var Aaron Sorkins konstruktion, men Schlamme var en driven producent och regissör under de gyllene åren och låg bakom många av de allra bästa avsnitten. Dessutom regisserade han den kriminellt underskattade serien Studio 60 on Sunset Strip. Det är med andra ord en gubbe som kan TV.

Varför funkar inte Pan Am då? För att svara på det måste man först fastslå vad serien inte är. Den är inte producerad av någon av premiumjättarna typ HBO, Showtime, AMC eller FX. Den går på ABC vilket innebär att innehållet måste vara barntillåtet. Alltså ingen sprit, inga cigaretter och absolut inget sex. Och eftersom Pan Am så uppenbart försöker rida på Mad Men-vågen blir det extra tydligt vad de begränsningarna innebär. Det snygga miljöerna och skarpa kostymerna känns bara märkligt sterila och Truman-aktiga.

Pan Am

Pan Ams drivande karaktärer är flygvärdinnorna med en udda castad Christina Ricci i spetsen. Det är kring dom serien kretsar och för att det ska funka måste karaktärerna vara komplexa och intressanta. Det är dom inte. Det är inte heller Ken-dockan som spelar pilot. Alla känns som riktningslösa skyltdockor berövade på både drivkrafter och inre liv. Det finns även ett kalla krigsspår som spinner på det faktum att en del Pan Am-flygvärdinnor värvades av CIA och MI6 som spioner. Även det känns livlöst, ogenomtänkt och en smula halvbakat.

Pan Am är kanske ingen kraschlandning men det beror enbart på att den aldrig riktigt lyfter.

Pan Am visas söndagar på TV3 med start den 16:e oktober.

Fred Armisen har tillhört Saturday Night Live-ensemblen sedan 2002, och han tycks alltid lyfta de sketcher han medverkar i. Ofta har han inte den mest framträdande rollen, men han har liksom en slags förmåga att spela väldigt olika typer av roller (på ett väldigt roligt sätt). Ett tydligt exempel är att han har ett utseende som på nåt sätt gör att han kan spela alla möjliga olika etniciteter, han har exempelvis varit indian i SNL, latinamerikansk diplomat i Parks & Recreation, granne med bakgrund i Mellanöstern i 30 Rock, och såklart – det är ju han som väldigt pricksäkert gör Saturday Night Lives imitationer av självaste Barack Obama.

I sketchserien Portlandia, som visades i USA i början av förra året, och som börjar visas på svenska TNT7 ikväll, samarbetar han med Carrie Brownstein, som är musiker från början och har en bakgrund i bandet Sleater-Kinney. Brownstein och Armisen har samarbetat och gjort sketcher under namnet Thunderant (på deras hemsida kan man se många roliga klipp, varav flera utvecklats till sketcher i Portlandia) sen ett tag tillbaka, och det märks att de är två kompisar som har samma humor och verkligen gillar att jobba ihop.

Namnet Portlandia kommer sig av att serien utspelar sig helt och hållet i Portland, Oregon, och har sin utgångspunkt i stadens karaktär av ett slags hipstermecka, som befolkas av kreatörer och bohemer som är miljömedvetna och progressiva. Ja, typ så, för jag har ju egentligen ingen aning om hur Portland är, har aldrig varit där, men att döma av många kommentarer från folk som bor där eller har varit där, så verkar det vara en träffsäker skildring av staden. Ett annat sätt att formulera det är att det är som att ”the dream of the 90′s” fortfarande lever i Portland, som i det här klippet som inleder första avsnittet och är som en slags programförklaring för serien.

Fred Armisen och Carrie Brownstein är  med i nästan samtliga sketcher, ofta som återkommande karaktärer, och de funkar verkligen lysande ihop. Bland annat får man stifta bekantskap med Toni och Candace, innehavarna av den feministiska bokhandeln Women and Women First, den hetsiga cyklisten som stör sig på alla andra som rör sig i trafiken, sopdykarna Daniel och Meg, och paret som är så angelägna om att kycklingen är lokalt producerad att de måste besöka farmen innan de kan beställa på restaurangen.

Det är något med Fred Armisens gester och minspel som är så otroligt träffsäkert och roligt, och Brownstein hamnar verkligen inte i bakgrunden av Armisen och andra mer erfarna gästskådisar som Kyle MacLachlan, Jason Sudeikis och Aubrey Plaza. Visst är det mycket lokala referenser i humorn, men ärligt talat, mentaliteten känns igen även härifrån (matnörderi, någon?), och det är inte svårt att relatera till skämten.

Det är lite ojämnt ibland, men för det mesta är Portlandia en väldigt rolig serie, där man aldrig känner att de är elaka mot karaktärerna utan snarare driver kärleksfullt med de här persontyperna. Dessutom har serien ett väldigt snyggt intro!

Portlandia kommer visas på måndagar kl 21.00, på TNT7, med start ikväll. Säsong två har precis blivit inspelad och har premiär i USA i januari nästa år.

Suits är en ny amerikansk serie från USA Network som utspelar sig på ett advokatkontor i New York.

- Åh, nej! Ännu en seg pretentiös kabelserie med skitnödiga gubbar som hänger i en rättssal i 60 minuter! tänker du.

- Tänk om! Vidga dina vyer, för det här, det här är riktigt bra grejer! säger jag efter att ha sett hela första säsongen.

Trots vissa, oundvikliga likheter med exempelvis Law & Order så ger Suits helt nytt blod till genren. Många har liknat serien vid House, vilket faktiskt inte är helt off the map. Dock hittar man ingen självdestruktiv, bitter Gregory House i serien, det är snarare hierarkin som gör att serierna påminner om varandra.

A room with a view

Mike Ross (Patrick J. Adams) är en begåvad ung strulputte som precis har blivit utkastad från college för att ha gjort proven åt sina klasskompisar. Han har en mormor som behöver specialbehandling och behöver därför trolla fram 25 000 dollar snabbt som ögat men hur skall det gå till? Det enda Mike har är ett fotografiskt minne, en brinnande passion för juridik och en snorrik polare som dealar röka. Efter en hel del övertalning så går han i sin desperation med på att agera knarkkurir åt vännen men det skall visa sig vara en fälla och på sin flykt undan lagens långa arm hamnar han av misstag mitt i en intervju för en välrenommerad advokatfirma som söker ny toppadvokat. Mike löper linan ut och imponerar stort på karriärsesset Harvey Specter (Gabriel Macht), en kaxig alfahanne med sylvass tunga och ett jätteego. Harvey gillar vad han ser, mörkar att pojkspolingen inte har någon utbildning från Harvard och fixar ett jobb åt honom på Pearson & Hardman. Med sin oslipade diamant vid sin sida ger de sig ut i staden som aldrig sover för att lösa komplicerade fall.

Seriens arroganta skitstövel Louis Litt spelas av den alltid lika utmärkta Rick Hoffman

Suits är ett väloljat maskineri. Allt fungerar. Serien är smart, sofistikerad och underhållande. Hela rollsättningen är spot on och personkemin mellan skådespelarna är oerhört trovärdig och vi blir serverade ett smörgåsbord med snygga dialoger. De luxuösa miljöerna är sobra och spektakulära och fallen är snillrikt uppbyggda med många spännande överraskningsmoment. Med en hel del gliringar och subtil, väl avvägd humor mellan de väldigt olika personligheterna blir det hela heller aldrig stelt och tråkigt.

Redan efter pilotavsnittet kände jag att det här vill jag se mer av och Suits är nu officiellt min nya drog.

Nämnde jag att kostymerna är grymt snygga?

Twin Peaks (1990-1991)

Det finns ett enda intro som för evigt etsat sig fast i mitt minne. Den hypnotiskt vackra kompositionen, signerad Angelo Badalamenti, de rykande skorstenarna, de tuggande sågklingorna och rödhaken som förkunnar förekomsten av kärlek i den lilla staden Twin Peaks.

Twin Peaks, en av historiens mest banbrytande produktioner fångade betraktaren i ett förföriskt och närapå destruktivt grepp och vägrade därefter att släppa taget. Med sina udda och geniala personporträtt slog Twin Peaks ned som en bomb i det svenska samhället och Agent Dale Cooper är förmodligen den coolaste katten genom alla tider. Hans enkla passioner och egendomliga beteende förtrollade miljoner svenskar varje vecka under en kort tid under början av 90-talet.  Vad var verklighet och vad var fiktion och vem mördade egentligen Laura Palmer? Twin Peaks bröt mot alla konventioner genom att vara provokativ, innovativ och sensitiv, allt på en gång och just när man trodde att man knäckt nöten så kom det alltid en ny twist och rörde om i grytan och man var tillbaka på ruta ett igen.

Twin Peaks var serien som enligt all statistik och vetande aldrig borde blivit en folkhemssuccé men likt förbannat blev ett begrepp inom TV-historia och ett samtalsämne på varenda arbetsplats och skolgård under 90-talet.

The Wire (2002-2008)

The Wire har av många kallats ”världens bästa TV-serie” och det är lätt att förstå varför. Aldrig tidigare har en TV-serie berört sin tittarskara så djupt och skildrat verkligheten så naket och realistiskt som i The Wire. Våldet och knarket är ständigt närvarande men ingenting förskönas eller bagatelliseras. Det finns nämligen inga goda och det finns heller inga onda, alla gör precis vad man behöver för att överleva dagen, oavsett om du är snut eller gangster. Något jag gillar med The Wire är att det är en enda lång sammansatt historia. Man kan alltså inte ”hoppa in” i säsong 4 och slökolla ett avsnitt eller två. Detta gör att hela storyn och alla karaktärer sakta men säkert lämnar rutan och flyttar in i ditt vardagsrum och vägrar att lämna dig ifred. Jag tror heller inte att jag har sett en enda dålig skådespelarinsats under hela seriens livslängd. Från hårdkokta snutar, till 12-åriga knarklangare, desperata crackpundare och förtvivlade föräldrar som tvingas identifiera sitt barns döda kropp efter en knarkuppgörelse mitt på ljusa dagen.

I The Wire finns inga cliffhangers, inga hjältar och heller inga lyckliga slut, bara ett starkt jävla beroende efter mer.

Arrested Development (2003-2006)

Arrested Development är serien som blev en massiv succé efter att den lades ned.

Det finns som bekant mängder med framgångsrika sitcoms och jag kunde valt både Vänner och Seinfeld men måste jag välja en så blir det ändå A.D. Där andra sitcoms fokuserar på enkla snabba one-liners eller skämt, följt av burkskratt så tog A.D. genren till en helt ny nivå genom riktigt genomtänkta, smarta skämt som kunde påbörjas i ett avsnitt och avlutas först i ett senare. Jag kan plocka mängder med oförglömliga ögonblick och karaktärer men jag kan inte plocka ut en ren favorit, någon som är lite roligare än den andra. Det kan jag däremot i både Vänner och Seinfeld och det får avgöra striden.

Seinfeld lade grunden och Vänner tillförde något nytt de första säsongerna men A.D. utvecklade konceptet och var solitt rakt igenom och hur man kunde lägga ner en sådan här fantastisk serie är fortfarande ett av TV-historiens största mysterium.

Pacific Blue (1996-2000)

“Sexy cops on bicycles” Jo, jag tackar jag. Det var med den taglinen man öste man in pengar i ett försök att göra ett Baywatch på land. Hur blev det då? Ett gäng cykelpoliser i tights, mobbade av övriga poliskåren, jagar väskryckare och raggar på storbystade blondiner längs stranden i Santa Monica. Serien är så dålig att den ännu inte släppts på engelskspråkig DVD. Faktum är att det faktiskt finns ett on-lineformulär som måste fyllas i av tillräckligt många för att serien överhuvudtaget skall ges ut. Nästan 2 000 namn i skrivande stund och vill du också återuppleva Lt. Anthony Palermo och hans cykelsnutar så är det väl bara att krita på:

http://www.petitiononline.com/pacblue2/petition.html

Sex and the City (1998-2004)

Nu kommer jag väl att få mina fiskar varma men trots den enorma framgången så är SATC i mina ögon en fruktansvärd serie. Skådespeleri och dialog är så uselt att man riktigt kan ana hur de håller sina manus i handen och läser innantill. Showen försöker säga oss sex är det viktigaste i varje relation, ändå är poängen med hela serien att alla skall hitta äkta kärlek, the one! För att hitta denna enda sanna kärlek så hoppar man i säng med varenda fåne man springer på och förväntar sig ett frieri, helst dagen efter. Blir det inte så så bölas det, skriks och kastas föremål. De här kvinnorna är självupptagna, ytliga karikatyrer och skrämmande nog förebilder. Jag har inget problem med att tjejer har sex, makt och pengar, tvärtom. Det är snarare hur man belyser detta faktum som skrämmer mig. ”Har han lämnat dig för någon annan? Gumman, gå och köp en väska från Chanel och ta dig en Cosmopolitan så skall du se att Mr. Right dyker upp ikväll”. What? Om du är ledsen och förbannad, gör vad fan du vill men gå inte och köp en väska bara för att den är dyr och för att din bästa vän, som för övrigt låg med din dejt säger så! Sensmoralen är fruktansvärd. Köp dig lycka och eftersom män har förtryckt kvinnor i massor av år, se för sjutton till att utnyttja så många som möjligt på vägen annars kommer de att utnyttja dig. Det finns nämligen inga goda män, alla män är svin. Nej, köp en sexleksak och sitt och gagga på dyra fik istället. Och när en av dessa stackare slutligen hittar ett ”riktigt liv”, då skall hon genast talas ur det för att inte riskera att bli sårad. Sorry, men det här är pinsamt och förolämpande för alla kön.

Joey (2004-2006)

Matt LeBlanc fick storhetsvansinne efter den enorma succén med Vänner. Han ville ha en egen serie där alla kunde dyrka bara Joey Tribbiani. Utan Matthew Perry vid sin sida gick det dock inget vidare. Ingen tyckte att LeBlanc var särskilt kul utan sin parhäst och man lade snabbt ner skiten och slängde resten av manuskriptet, uppskattningsvis ca. 4 sidor, i papperskorgen och gick vidare.

]]> http://onyanserat.se/tv/tv-seriernas-hall-fame-shame/feed/ 8