Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Joan Didion – The center will not hold. Dokumentär som ger mersmak.

Inlägg av Cissi Eriksson den 22 november 2017 i

Dokumentär

Joan Didion är en amerikansk journalist, författare, essäist och manusförfattare som är en av de främsta som USA har vaskat fram. Skådespelaren och regissören Griffin Dunne, son till Didions svåger, har gjort en dokumentär producerat av Netflix om denna fascinerande kvinna. Dokumentären visar ett porträtt av en vass och oerhört intellektuell journalist som efter avslutade studier vid Berkley får jobb på något kända magasinet ”Vouge” i New York. Sedan gick det snabbt då Didion var den mest tongivande journalisten under 60 – och 70 – talet. Hon intervjuade och umgicks privat med celebriteter som Jim Morrison, Janis Joplin och intervjuade en utav kvinnorna som hjälpte Manson att döda Roman Polanskis gravida fru, skådespelerskan Sharon Tate.

Dokumentären börjar med en snabb inblick hur hon var som barn och sedan fokuserar på hennes bästa och mest kända verk såsom hennes karriär inom politisk journalism som blomstrade på 90 – talet och hennes biografiska böcker såsom ”Blue Nights” (handlar om dottern) och ”A year of magical thinking” (handlar om makens plötsliga död).  Inom två år förlorade hon både make och dotter. Hon berättar hur hon var tvungen att skriva om sina känslor för det var det enda hon kunde ta sig för att göra.

När Didion intervjuas av Dunne i dokumentären är det en liten och väldigt mager människa man ser. Det är svårt att avgöra om det är på grund av hennes aktningsvärda ålder eller om det är sorgen som har ätit upp henne inifrån. Men hon har ett jävlar anamma och en pondus i sina ögon som gör att jag vaknar till. Det är en blick som säger: ”Du skulle bara veta…”. Det vilar en gåtfullhet över denna människa och det är samma vakna, gåtfulla blick även på de fotografier som visas från när hon var ung. Hon är uttrycksfull och gestikulerar mycket med sina stela händer när hon pratar.

Som ni säkert förstått har Didion många kända vänner och bekanta. Harrison Ford intervjuas då han var anställd som snickare och byggde bokhyllor i Didions hus i Malibu. Ford och Didion blev vänner och varje år blev Ford bjuden på den påskfest Didion arrangerade hemma i sitt hus. Han berättar att han alltid kände sig obildad på dessa fester då det var kultureliten som fyllde gästlistan men att han ändå alltid kände sig välkommen. Vouges chefredaktör Anna Wintour, pjäsförfattaren David Hare, Warren Beauty, Steven Spielberg var bara några utav gästerna på festen.

Ett inslag i dokumentären som gör mig väldigt nyfiken är när hon pratar om sin man, författaren och manusförfattaren John Dunne, och vilket temperament han hade. När Dunne frågar henne vad som gjorde John arg svarar hon bara kort: ”Allt”. Som den dramaknarkaren man är så ville jag verkligen få reda på mer men den dörren stängdes lika fort som den öppnades tyvärr. Det pratas mycket om dottern Quantana som dog endast 39 år gammal. Quantana var adopterad och i en av slutscenerna säger Didion att hon fick en dotter men som hon misslyckades med att ta hand om. Att dottern var alkoholiserad nämns bara i förbifarten och det märks på Didion att detta är ett mycket känsligt ämne.

En fin scen är när hon tillsammans med skådespelerskan Vanessa Redgrave sitter och går igenom det fotoalbum Redgrave har från sin dotter Natasha Richardsons bröllop med en viss Liam Neeson. Richardson dog i sviterna av en skidolycka 2009. Redgrave och Didion fann ett vänskapsband då de kunde utbyta erfarenheter av hur det är att förlora ett barn så hastigt.

Det är en välgjord dokumentär men som bara putsar på ytan av denna mycket fascinerande kvinna. Jag tycker att 98 minuter är för kort då jag vill veta mer. Bästa hade varit att göra en dokumentär i flera delar för att gå in mer på djupet då här finns mycket att hämta. Griffin Dunne sa att han ville visa Didions fans hur hans faster verkligen är men att putsa på ytan räcker tyvärr inte för mig. Vart stod hon politiskt? Vad låg egentligen bakom hennes mans hemska temperament? Fanns det någon förklaring till att dottern blev alkoholist? Hur dog dottern? Hur var det att intervjua en av Mansons mördarmaskiner? Dokumentären skapar fler frågor hos mig än vad jag hade innan och det lämnar en nyfiken eftersmak hos mig som jag måste komma på hur jag skall råda bot på.

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg