Senaste Kommentarer

Top Commenters

D.C. Cab – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 28 april 2012 i

Dvd Recensioner

Välkommen till Washington år 1983. Här slåss taxibolagen om passagerarnas gunst och D.C. Cab ligger i kraftigt underläge. Genom att ge vem som helst med ett giltigt körkort anställning har man nu satt sig i en prekär situation. Kunderna lyser med sin frånvaro, bilarna sjunger på sista versen och företagsledningen, bestående av krigsveteranen Harold (Max Gail) har slut på idéer. Vad göra?

Räddningen kommer i form av den unge Albert Hockenberry (Adam Baldwin). Han anländer till huvudstaden för att lära sig allt om taxibranschen och får bekanta sig med hela personalstyrkan. En brokig samling personligheter bestående av rastafaris, anabola jättar  och sliskiga casanovor.
De har små roller och begränsad tid i rutan men tar givetvis störst plats, kultlegenderna Mr. T och den alltid bindgalne Gary Busey och det är väl ingen vild gissning att Busey redan här börjat doppa snoken i det vita pudret. Andra bekanta ansikten som dyker upp är Bill Maher, Barbarian Brothers och sångerskan Irene Cara i en cameoroll.

Förutsättningarna kunde väl vara bättre men med ett arv på fickan påbörjar Albert operation total makeover. Det måste vara slut med att blåsa kunder på pengar, kalla dem idioter och man måste höja arbetstempot. Målet är solklart, vägen dit är stenhård men vändningen kommer, firman blomstrar igen och allt är på väg att vända men då går tyvärr frälsaren och blir huvudmisstänkt i ett kidnappardrama och man är genast tillbaka på ruta ett. Lokalkonkurrenten Emerald Taxi jublar och nu sätts vänskap och hjärta på spel. Vem håller vem om ryggen och har man vad som krävs nu när det blir blodigt allvar.

Joel Schumacher har regisserat denna gamla hederliga B-rulle från det glada 80-talet. Den har den där sköna, simpla feel good-känslan men är samtidigt både explicit och råtöntig men så där såg det ju ofta ut på den tiden, mycket nakna bröst, hockeyfrillor, neonfärgade kläder och vassa repliker. D.C. Cab är faktiskt inte helt olik filmer som Polisskolan och Summer School. Det är omoget, ytligt och helt oförargligt. På 80-talet gjordes all filmmusik av Giorgio Moroder och D.C. Cab är inget undantag. Moroders tidstypiska soundtrack lyfter filmen med sköna elektroniska beats mixat med mäktiga ballader. I en tid när allting skall vara så förbannat politiskt korrekt hela tiden känns det uppfriskande med en film där det goda vinner över det onda utan att det skall handla om etnicitet, religion eller politisk inriktning, även om det riktas en och annan gliring mot Reagan och hans administration. Annars verkar alla inblandade mest bara ha haft en riktigt kul dag på jobbet. Det dansas på gator, motorhuvar och hustak och här finns en gemenskap som trots alla olikheter förenar karaktärerna på ett sätt som känns både ”oregisserat” och naturligt, något man sällan ser idag.

D.C. Cab finns ute på DVD nu.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg