Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Dubbelt upp med Marty Feldman – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 2 april 2012 i

Dvd Recensioner

Humor, vad är det egentligen?

Enligt Wikipedia är humor förmågan hos människor, saker eller situationer att framkalla glädjekänslor. För att uppfatta det roliga i en situation krävs ett ”sinne för humor”, något som alla människor har, men det finns många olika individuellt styrda faktorer som avgör om en enskild person finner en specifik händelse rolig. Bland de mest avgörande variablerna finns geografisk plats, kultur, mognadsnivå, utbildningsnivå, och kontext. Barn föredrar generellt sett fysisk humor, såsom slapstick (en stundom våldsam typ av humor), medan satir kräver en djupare förståelse för det som humorn riktar sig mot, ofta samhällskritik, och därför ofta kräver en mer vuxen publik. Konsten att vara rolig kallas komik, medan den skönlitterära och filmiska genre som är främst förknippad med humor kallas komedi.

Med detta som underlag så bör rimligtvis barn tycka att Marty Feldman är en riktigt kul kille. Hans lustiga utseende och dåliga balans ger upphov till många dråpliga situationer som bör tilltala en yngre generation men vilken ungdom vill se Marty Feldman när man kan se Sean Banan och som vuxen vill man ju enligt Wikipedia ha en samhällskritisk satir så frågan blir då, vem uppskattar Marty Feldman år 2012?

Två filmer som Feldman själv har regisserat är nyligen släppta på DVD och det har därmed blivit dags att kasta ett onyanserat glosöga på Glöm Inte Kamelerna och Vi Litar På Gud.

Lägg märke till skylten. Denna typ av humor kan man förvänta sig i Glöm Inte Kamelerna

Glöm Inte Kamelerna

Filmen kretsar kring två adopterade bröder, Beau och Digby Geste. Adoptivfadern, den maktgalne stridsherren Sir Hector hoppades på att få en stolt krigare till son men frugan dog i barnasäng efter att ha fött deras enda barn, en dotter. Detta var givetvis ett rejält bakslag och Sir Hector såg ingen annan lösning än att söka en son på den lokala adoptivbyrån. Problemet var bara att för att få den stilige Beau (Michael York) var han även tvungen att ta den mindre karismatiska Digby (Marty Feldman) under sina vingar. Inte helt oväntat är Beau en naturbegåvning i allt han tar sig för och han växer snabbt upp till  en ståtlig charmör som får alla flickor på fall medan Digby förblir en loser.

Sir Hector skaffar sig ett bombnedslag till trophy wife i Flavia (Ann-Margret). Det skall dock visa sig att styvmodern inte ha rent mjöl i påsen. Hon är snarare en riktig golddigger som endast vill lägga sina vackra händer på den åtråvärda blå familjesafiren ”Blue Water”. Juvelen försvinner plötsligt under ett strömavbrott och Flavia misstänker genast Beau som kvickt lämnar fortet och tar värvning i Främlingslegionen medan Digby hamnar i fängelse.

Livet i Främlingslegionen är ingen dans på rosor. Här styr den sadistiske Sergeant Markov (Peter Ustinov) med järnhand. Med utbytbara träben och löstagbara ärr är han en skräck för samtliga rekryter. När Digby, med lite hjälp sedan lyckas rymma från fängelset hamnar även han i öknen och en snurrig jakt på juvelen tar vid.

Det är mycket ramla omkull och gå in i saker-humor och man sitter väl inte direkt och vrider sig av skratt. Blinda soldater, hästar med träben och metrosexuella fransmän känns inte jättefräscht och det mesta är otroligt förutsägbart och taffligt frammanande. Glöm Inte Kamelerna är på sin höjd en småmysig och oförarglig militärfars där skratten kan räknas på ena handens fingrar. Det mest intressanta är faktiskt att få se en ung James Earl Jones i en liten roll som vänligt sinnad shejk.

Vi Litar På Gud

Den mindre kända Vi Litar På Gud är även den en tidstypisk fars men något mer sansad och en drypande satir över religion och pengakåta Hollywood-predikanter. Feldman spelar här munken Ambrose som tillbringat hela sitt liv på ett kloster där totalt tystnad råder, förutom när man pratar med gud fader. Han har aldrig lämnat den isolerade miljön och har inte en susning om vad som pågår utanför murarna. Detta skall dock snart ändras när han tvingas ut i verkligheten för att kunna uppbringa tillräckligt mycket cash för att klostret skall undvika konkurs. Huruvida ett kloster verkligen kan försättas i konkurs överlåter jag åt andra att analysera.

Den första han stöter ihop med är Dr. Sebastian Melmoth (Peter Boyle), en nedsupen charlatan som i egenskap av ambulerande präst kör runt och lurar djupt troende människor på deras surt förvärvade slantar. I ett ögonblick av naivitet blir även Broder Ambrose av med de 50 Dollar han fick med sig från klostret. Besviken på att gud inte skyddat honom släpper han garden och förtrollas av den prostituerade Mary (Louise Lasser). Hon visar sig vara en godhjärtad hora som tar hand om den stackars Ambrose i hans mörkaste stund. Plötsligt börjar konstiga saker hända med vår hjältes kroppsdelar och han tvingas till iskalla duschar i tid och otid för att driva ut djävulen som har tagit över hans kropp.

För att få tag i pengarna behöver Ambrose få tag i den största bedragaren av dem alla, Armageddon T. Thunderbird, fantastiskt porträtterad av ingen mindre än Andy Kaufman). Han driver en verksamhet med det briljanta namnet  ”Church of Divine Profit”, men Armageddon vill inte veta av honom förrän han inser hur han kan utnyttja Ambrose för att tjäna ännu mer pengar. När Ambrose till slut inser att han bara utnyttjas ser han till att med guds hjälp hämnas och samtidigt försöka rädda sitt kloster. Gud spelas för övrigt av Richard Pryor, bara en sådan sak.

Det är fortfarande mycket snubbel och enkel bondfångarhumor men det finns ändå tillräckligt mycket värme, karaktärsutveckling och vass satir i Vi Litar På Gud att jag känner mig underhållen.

Där Glöm Inte Kamelerna byggde på simpel slapstickhumor är Vi Litar På Gud mer substantiell och satirisk och då jag som vuxen man faktiskt föredrar Vi Litar På Gud betyder det ju att Wikipedia, i alla fall i mitt fall hade helt rätt i sin beskrivning av humor. Bravo!

Det visar också att det faktiskt finns en plats för Marty Feldman även år 2012 även om den inte känns helt berättigad i konkurrensen.

 Båda filmerna finns tillgängliga på DVD nu.

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • AnnaHHHAndersson

    Jag avgudar Marty Feldman!!!!

Fler onyanserade inlägg