Senaste Kommentarer

Top Commenters

Beckomberga på Elverket

Inlägg av Emil Viksell den 19 september 2015 i

Extramaterial

Beckomberga 4

Precis som den internationella filmbranschen mjölkar alla möjliga böcker, och allra helst bokserier, så är svensk teater inne i en period där det görs pjäser av romaner. Min kamp och Egenmäktig förfarande, för att nämna några utöver Beckomberga. Förståeligt, på sätt, dels för att teatern precis som varje ”publiksport” sedan sin begynnelse velat locka åskådare. Men också i linje med beteendet under detta ekonomismens tidevarv, där risker i bästa fall ska elimineras eller om inte annat minimeras. Och för att dra det ännu längre: Det är i ljuset av en sådan ideologi som en resurs. det vill säga en flykting eller en migrant, betraktas som en kostnad och risk.

Beckomberga 5

Läkaren Edvard (Reuben Sallmander).

Även det stora välfärdsprojektet innehöll ”risker”. Bland annat ”dårar”, som de kallades förr, men sådana benämningar är givetvis inte halal längre. ”Dårhuset”, ”hispan”, det låg en aura av kittling och rysning kring de där begreppen. Och mest ökänt och mytomspunnet var mentalsjukhuset Beckomberga. När jag var pöjk hotades det och skämtades det om den där platsen mer eller mindre hela tiden. Det gjorde ju också sitt till att Carl Westmans systematiska anhopning av byggnader låg där som en koloss. En mastodont kongenial med dåtidens idéer om storskalsfördelar.

Dårar är mest vanliga människor som är sjuka. Och sedan typ 60-talet har man kunnat medicinera sådana sjukdomar snarare än fösa ihop dessa människor på samma geografiska plats. Ibland lyder kritiken att: människor lämnades vind för våg när de stora institutionerna slog igen – Beckomberga stängdes i mitten på 90-talet. Hur det verkligen är med den saken vet jag inte. Men det är inte svårt att förstå den kritik som riktades mot det stora välfärdsprojektets mörkare sidor – för att bygga ett välfärdssamhälle måste man som bekant knäcka några ägg. Den svenska välfärden som den har sett ut har varit paternalistisk, med allt vad det innebär, repressiv och samtidigt omhändertagande.

Beckomberga 3

Patienten Sabina (Rebecka Hemse).

Sara Stridsbergs bok Beckomberga: Ode till min familj kan läsas som ett slags elegi över välfärdssamhällets existens och… utfasning, för att tala PR-svenska. Mellan åren 1932-1995 fanns Beckomberga. Vill man vara cynisk, eller realistisk – de där begreppen är ju ganska lika varandra – så är det där tidsspannet också ett mått på välfärdens livslängd. I alla fall på det sätt den såg ut tidigare. Och, som för att ytterligare befästa denna politiks död, så har sjukhusbyggnaderna i Beckomberga gjorts om till bostadsrätter.

Beckomberga 1

Scenen.

Stridsberg kan ju det där med stämningar. Att måla upp stämningar med ett brinnande bildspråk. På scen är det inte bildspråk som bygger denna stämning, utan andra beståndsdelar. Bland dem ett starkt lysrörsliknande ljus som lyser upp både publik och skådespelare pjäsen igenom. Man har strävat mot en uppluckring av sådana där gränser som normalt finns mellan scen och skådespelare samt publik. Aktörerna rör sig ledigt ut i publiken och nedanför den upphöjda scenen. Broccoli och färgen grön fyller också viktiga funktioner. Det senare är institutionsfärgen som scendekoren utgörs av. En dekor av större stycken än vanligt kakel men som ändå för tankarna till detsamma. Broccoli får väl sägas vara smaken och lukten av institutionen, av Beckomberga. Fadd liksom, märkligt illaluktande, men samtidigt inte jätteäcklig. Och samtidigt nyttig, bortom smak och lukt. Glasskivor som dras fram och tillbaka över scenen visar också ett slags ”innanför” och ”utanför” – skådespelarna rör sig ömsom bakom ömsom framför dessa glasskivor.

Beckomberga 2

Fadern, Jimmie Darling (Bejarano) och Edvard (Sallmander).

Det är ganska bra gjort, men samtidigt matchar inte stämningen den atmosfär som Stridsberg skapar i sin roman. De intagnas berättelser griper inte heller tag tillräckligt, ett problem som också boken till viss del dras med. Allt hålls ihop av dottern, Jackie (Emma Broomé), som rör sig i och kring mentalsjukhuset där hennes charmige far (Danilo Bejarano) sitter. Och det är egentligen den enda berättarspåret som utvecklas ordentligt. Resten av karaktärerna i persongalleriet får förvisso tid att berätta sina historier. Men det känns aldrig som att det blir berättelser som bottnar. Snarare är det långa sjok av människor som svamlar. Så beter sig eventuellt sjuka människor, men det är mest bara tradigt att lyssna till och betrakta, istället för tragiskt och gripande. Broomés tolkning och scenversionen av Jackie är en roligare figur än bokens karaktär. Hon fungerar till viss del som en comic relief bland mentalsjukhusets tungt vilande ångest och pladdrande patienter.

Beckomberga 6

Bird/Anna (Alexandra Drotz Ruhn).

Tanken är att en teatertolkning av en bok ska tillföra någonting. Men med denna pjäs känns det snarare som att det dras ifrån. Det bleka, anemiska, som är ett stilgrepp, gör sig inte lika bra i manus som det gör sig visuellt. Karaktärerna är inte riktigt lika trovärdiga och intressanta som de är i romanen. Pjäsen hade tjänat på att skala bort ännu mer av bokens grundstory, ta bort ytterligare en eller annan figur. Det har dock inte bara blivit sämre. Pjäsens Paul (Jan Waldekranz), hustrumördaren, är på sätt än otäckare när han, och barnet Jackies relation, bara är liksom vanlig. Och han bara är vanlig även till det yttre. Underströmmarna blir än starkare, och än rysligare.

Boken är en översiktligare och djupare skildring av Beckomberga än pjäsen. Och om man nu ska ställa dem mot varandra, som jag ändå gjort här, så är romanen angelägnare än teaterstycket. Men det finns också partier som gör sig väl både i text och på scen. Skildrandet av Beckomberga som en plats där hemskheter inträffade, visst, men också en plats där liv levdes. En repressiv och omhändertagande plats.

Beckomberga spelas på Elverket, Dramaten till och med 20 november. 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg