Senaste Kommentarer

Top Commenters

Måns Nathanaelson om thrillerpodden De dödas röster

Inlägg av Ingrid Forsberg den 26 juli 2016 i

Extramaterial

de dodas roster

Måns Nathanaelson spelar en av rollerna i De dödas röster. Foto: Mattias Ahlm, SR

Jag tipsade för några veckor sedan om P3-podden De dödas röster, en thrillerserie i mockumentär-format. Nu har jag lyssnat klart på alla åtta avsnitt, och jag blev verkligen inte besviken. Jag tog och ställde lite frågor till skådespelaren Måns Nathanaelson som spelar en av rollerna i serien, om hur det är att skådespela med bara rösten. Men först en liten recension!

Serieskaparna har gjort en spännande och fängslande poddserie, med fina rollkaraktärer och ett jättebra ljudarbete. Det är ju det som gör halva grejen (minst) när det är radio, att de får till ljudbilden så att stämningen suger in en i historien och dramaturgin. Och det stämningsfulla och suggestiva soundtracket från Ludvig Andersson och Mats Lundgren spelar förstås också en stor roll i att få till den lätt mystiska stämningen.

Sara Bergmark Elfgren har skrivit (ihop med tre avsnittsförfattare), Mattias J Skoglund har regisserat och de har klippt avsnitten tillsammans. Och en stor del i varför det blir så bra är också skådespelarinsatserna. Den som befarar Radioteater med Dramaten-svenska kan vara lugn, det här är något helt annat. Serien är som sagt uppbyggd som en dokumentär, om mordet på 17-åriga Jessica som hände i mitten på 90-talet, gjord av journalisten Emma Nylander (spelad av Sanna Sundqvist, med en ljuvligt melankolisk berättarröst). Emma var själv en del i det tajta kompisgäng på sex personer som den mördade tjejen ingick i, och i serien intervjuar hon sina gamla vänner för att försöka förstå vad som egentligen hände. Det varvas med intervjuer med andra inblandade, och med klipp från den mördade tjejens kassettbandsdagbok. Att det är uppbyggt som intervjuer ställer ju verkligen krav på att det ska låta atuentiskt, och som sagt, det är verkligen ingen Dramaten-svenska här, det funkar skitbra. Och 90-talsvibbarna är ljuvligt närvarande, med blandband, rollspel och väldigt bekanta film och musikreferenser.

dedodasroster

Leona Axelsen, Gustav Lindh, Måns Nathanelson, Sanna Sundqvist, Peshang Rad och Siri Hjorton Wanger spelar de sex vännerna. Sara Bergmark Elfgren har skapat serien. Foto: Mattias Ahlm/ SR

Måns Nathanaelson spelar Frippe, en av de sex personer som ingick i det tajta kompisgänget kring den mördade tjejen Jessica Lundh. Han var skjortkillen i gänget, som nu börjat jobba med typ ekonomi, aktier och såna grejer (ursäkta det oprecisa, har dålig koll på sånt…).

Måns, här skådespelar du ju bara med din röst, hur skiljer det sig från ”vanligt” skådespeleri? Vad är den största utmaningen?

– Det kan vara en utmaning att bara använda rösten, samtidigt som det också kan bli lättare eftersom det just bara är rösten man behöver tänka på. Om man dessutom skulle ha en finne i pannan skulle inte det bli något problem under inspelningen… I det här fallet låg utmaningen i att hitta rätt dokumentär ton då folk som blir intervjuade brukar vara ganska nedtonade.

Skådespelade ni mot varandra, eller spelades era roller in var för sig och sen klipptes ihop?
– Jag och Sanna (Sundqvist, spelar Emma som gör dokumentären om mordet och intervjuar alla i det gamla kompisgänget, bland annat Frippe) spelade in de flesta intervjuerna ihop. Jag tycker verkligen det hjälpte eftersom hennes frågor blev ett startskott i monologerna, även om det kanske inte alltid fanns i manus. Jag tror att alla längre intervjuer med de andra spelades in så.

Hur gick det till när ni spelade in, hur gjorde du för att ”bli” Frippe? 
– Vi spelade in i några omgångar och på olika platser i Stockholm, bland annat i en villa i Täby där Frippe troligen skulle ha bott. Jag tog med mig passande skjorta, kavaj och skor för att lättare komma in i rollen, och för att kläder förhoppningsvis kan höras ibland. Till exempel kanske en skjorta kan frasa till om man vrider på sig, och möjligen ge en bild av vad Frippe har för klädstil.

Många brukar säga att de tycker alla pratar ”Dramaten-svenska” i radioteater, men De dödas röster är mer som en tv-serie än teater, och skådespelarinsatserna känns ovanligt autentiska. Vad var nyckeln till att det blev så?
– Den dokumentära stilen är ju en annan form än den teatrala så jag tror serien skulle tappa i trovärdighet om den då lät för teatral. Folk är också vana vid hur exempelvis P3-dokumentärer låter, där det dramatiska istället läggs på ljudbilden och musik. Men många gånger spelade vi in flera varianter för att hitta rätt tonläge.

Den här fascinationen för magi och ockultism och spel, som jag själv känner igen mycket från 90-talet, hur mycket känner du igen dig i det?
– Jag känner absolut igen mig i det. Jag spelade ju själv lite rollspel som yngre och har varit en spelnörd sedan dess.

Alla lyssnar ju på poddar nu för tiden, för att inte tala om att alla kollar på tv-serier. Vad tror du om framtiden för det här konceptet med fiktion i podd-format?
– Jag hoppas vi kommer få höra mer sånt, tycker att det är ett grymt bra format för dramatik!

De dödas röster går att lyssna på i appen Sveriges Radio Play (sök på P3 Serie), eller på webbsidan här.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg