Senaste Kommentarer

Top Commenters

Teater VS. Film – Mannen utan minne

Inlägg av Ingrid Forsberg den 14 mars 2015 i

Extramaterial

Mannen utan minne teater VS film

Aki Kaurismäki, Finlands antagligen största regissör, fick stor framgång med sin film Mannen utan minne 2002. I Cannes fick den jurypriset och Kati Outinen blev utsedd till bästa kvinnliga skådespelare, och den blev Oscars-nominerad till bästa utländska film. Nu har Nadja Weiss gjort en teaterpjäs av filmen, som man just nu kan se på Dramatens lilla scen i Stockholm. Film som blir teater alltså – ett ypperligt tillfälle för Onyanserats Emil och Ingrid att ta en titt.

INGRID: När Mannen utan minne kom var jag väldigt inne på den typen av film – det vill säga filmer av de där regissörerna som var mest uppburna av kulturvärlden, som Kaurismäki, Wim Wenders, Jim Jarmusch och Pedro Almodovar. Jag säger inte att de nödvändigtvis är liknande regissörer, men de brukar väl rätt ofta kallas ”auteurer” och göra så kallad kvalitetsfilm som visas på typ Folkets Bio. Och ha en rätt egen stil som inte alltid är den mest lättillgängliga. Jag tänkte på det när jag nyligen såg om Mannen utan minne – att det verkligen är en speciell stil. Jag gillar det, men är man inte på rätt humör så kan man nog lätt hamna i känslan av att det bara är allmänt konstigt och stelt… du vet, som med Roy Andersson. Vad har du för förhållande till Kaurismäki, Emil?

Mannen utan minne 3

Mannen (Andreas Rothlin Svensson) blir nedklubbad.

EMIL: Egentligen har jag bara gott att säga om Kaurismäki. Även om det även för mig var en tid sedan jag engagerade mig i honom. Han jobbar ju rätt hårt stiliserat i sina filmer, men jag tycker ändå att de innehåller en del syre, jämfört med en sådan som Roy Andersson – där är det så kompakt att jag mest får andningsnöd. Det finns en viss frihet i det konstiga och stela, det ”normala” är sällan det som talar mest sant – japp, lägger pretentionsribban här någonstans då. Denna teateruppsättning tycker jag saknar den ton som Kaurismäki har. Och det är ju inget problem, det är en annan tolkning. Men den bristen på Kaurismäki-ton följs inte riktigt upp med en egen ton. På tal om något annat: Almodóvar har jag aldrig förstått.

Mannen utan minne

Kaisa (Nina Fex) och Nieminen (Peter Perski) hjälper mannen.

INGRID: Åh, jag älskar Almodóvar. Men det är som sagt en annan femma. Det första som slog mig med pjäs-Mannen utan minne var att den var så trogen filmförlagan. Visst, det är klart som du säger att det här är en tolkning, det är ju oundvikligt när man flyttar det från film till scen, men samtidigt vill jag säga att det inte är en tolkning, utan snarare bara en teateruppsättning av filmen. Nadja Weiss har ju inte tagit Kaurismäkis filmförlaga och gjort något helt eget av det – typ stoppat in historien i en helt annan kontext eller tid, som så ofta sker på teaterscener (även om det ibland också kan bli rätt krystat).

Dialogen i filmen är ju minst sagt sparsam, och mycket i pjäsen är ju direkt ordagrant som i filmen (fast på svenska istället för finska då). Men jag tycker att det funkar bra som pjäs – upplägget passar ju bra till den formen. Kaurismäkis film är ju som sagt rätt stiliserad redan från början, det är inte direkt superrealism det handlar om. Det finns ju en absurd känsla i filmen, och den förs delvis över till teaterscenen, men jag håller med dig att den saknar en lite egen ton. Fast den har ett väldigt starkt kort i det musikaliska inslaget, som här är ännu mer framträdande än i filmen. Jazzbandet Tonbruket (med övergrymma multiinstrumentalister som Martin Hederos) medverkar ju på scen som musiker som samtidigt spelar små roller, och det är verkligen ett av pjäsens starkaste inslag. Dels för att själva musiken är så bra, men också för att den bidrar till flytet i föreställningen, som verkligen är bra.

Mannen utan minne 2

EMIL: Håller med om Tonbruket! Hur de har inkorporerats i föreställningen är… genialiskt, för att dra till med det lite tyngre adjektivartilleriet. Och scenbytena hanteras snitsigt både i praktiskt och fiktionsmässigt hänseende, och bandet är en stor anledning till det. Vill puffa för Ruben Salamander, i alla möjliga roller, och Marie Richardson som den som tar sången till Tonbrukets toner. Men det är ändå någonting som inte rimmar, något jag inte kommer ifrån. Kaurismäkis ton, återigen, är så tonsäker och klar att teateruppsättningen framstår lite tam i jämförelse. Det är någonting som silats bort i behandlingen som gör filmen till en fullträff och teatern till bara en träff. Manuset är roligt, men i filmen är kuligheterna marinerade i en form av ömsint svartsyn. Här blir de mer som enkla punchlines. Sedan är det tempot, filmen är knappast någon Crank, men här blir det mer än lovligt söligt.

Mannen utan minne 4

INGRID: Jo, håller med, det är nånting som saknas här. Huvudkaraktärernas lakoniska sätt funkar bättre på film än på scen. Här stör jag mig mer på deras stela fåordighet, vilket jag inte alls gör i filmen. Men överlag är det ju en välgjord och underhållande teaterföreställning, men jag kan inte låta bli att undra lite vem den är till för. Den som har sett filmen får inget jättenytt, och har man inte sett filmen så bör man i alla fall inte välja pjäsen istället. Kaurismäkis film hör trots allt till en av klassikerna i den moderna europeiska filmhistorien.

Mannen utan minne hade premiär 5 mars och spelas på Dramaten, Lilla scenen fram till 31 maj.  

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg