Senaste Kommentarer

Top Commenters

Uncharted 4: A Thief’s End – En värdig sorti

Inlägg av Måns Lindman den 19 maj 2016 i

Extramaterial

Uncharted

Efter att ha köttat igenom 16 timmar Uncharted 4: A Thief’s End på två dagar kan jag konstatera att filmbranschen bör känna sig allvarligt orolig. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer Hollywood nämligen att vara en dammig spökstad med gator fyllda av gråtande A-listeskådisar på bidrag. Oscarsgalan förpassas snabbt till historieböckerna när den röda mattan en sista gång rullas ihop och för evigt dumpas i ett förråd längst in i Dolby Theatre och jag ser framför mig ett dystopiskt landskap där biografstolarna gapar tomma och trasiga neonskyltar blinkar ödesmättat i mörkret. Likt en zombieapokalyps slår framtiden till och förvandlar världen som vi känner till den men där det finns död föds också liv. När Hollywood kämpar med idétorka och åldrande kassakor frodas TV-spelsbranschen och det är en helt naturlig utveckling där möjligheterna i en virtuell värld är oändliga.

När filmbranschen ständigt behöver hitta nya talanger, nya miljöer och intressanta berättelser behöver en TV-spelsstudio ”bara” programmera ihop sina skräddarsydda komponenter. Skapa känslor, skapa karaktärer, skapa föremål och addera en bra story. Ingen åldras så länge inte storyn kräver det. Inga giriga skådisar som kräver löneförhöjning eller dyra inspelningsplatser, man bygger sitt eget drömscenario och ändrar det vid behov. Med den nya generationen konsoller ges tekniska möjligheter som man tidigare bara har kunnat drömma om. Den amerikanska spelstudion Naughty Dog är nu skrämmande nära ”filmkvalitet” och är det något som aldrig slutar att utvecklas så är det tekniska plattformar och man kan ju bara tänka sig hur det kommer att se ut om ytterligare något år när nästa generation konsoller lanseras.

Uncharted5

Hemma hos en helt vanlig virtuell familj

Naughty Dog satte ribban redan i the Last of Us, fortfarande en milstolpe i spelhistorien när det kommer till atmosfär, karaktärsutveckling och historieberättande. När spelet förra året sedan konverterades till en PS4-version fick vi en inblick i den fulla potentialen när det kommer till teknisk kapacitet i plastlådan och nu har man alltså överträffat sig själv och därmed krossat alla högt ställda förväntningar. Uncharted 4: A Thief’s End är utan tvekan snyggaste liret på marknaden och med en tvättäkta själ. The Order 1886 från i fjol hade visserligen sina höjdpunkter med sin fotorealism men som helhet nådde det inte hela vägen fram. Tar man dessutom hänsyn till samtliga aspekter som spelmekanik, röstskådespeleri, story och hållbarhet var det inte ens i närheten.

Min kollega hävdade att ”TV-spel, hur jävla svårt kan det vara? Upp upp ner ner, spark spark typ?* och det må vara sanning i renodlade fightingspel som Mortal Kombat och Street Fighter men här gäller det att hålla tungan mitt i mun när det har blivit dags att hoppa över ett stup eller bestiga ett berg där minsta millimeter kan vara skillnaden mellan liv och död. Når du avsatsen med fingertopparna har du chans att klara dig annars är du rökt. Eller när du ställs inför ett klurigt pussel där ett enda felsteg innebär att du blir spetsad på en vass träpåle. Nu är det inte hela världen att dö i Uncharted-serien eftersom du får börja om från senaste checkpoint och de ligger tack och lov tätt, vilket ger hela spelet ett makalöst bra flow. Det här är ett äventyr som skall avnjutas så sömlöst som möjligt, det skall helt enkelt flyta på och dessutom på en hanterbar svårighetsnivå. Det skall inte vara som i spel som Dark Souls och Bloodborne där man kan tvingas kämpa igenom timmar av respawnat otyg på grund av ett misstag, vilket givetvis har sin charm det också men det hör helt enkelt inte hemma i ett spel som Uncharted 4: A Thief’s End där karaktärsutveckling, spelmekanik och story är A och O.

Uncharted2

Pressat läge

Jag har gillat hela serien men egentligen aldrig riktigt varit så där euforisk. I mitt tycke har det varit lite för mycket generiskt pang och pang och lite för klent med hjärngympa. Efter ett tag har de storslagna miljöerna varit mer spännande än själva äventyret. Uncharted står ju på en tydlig Indiana Jones-grund med sitt fartfyllda äventyrande och skattletande i exotiska miljöer men där Indy helst avstod från dödande har Drake inga problem med att fylla sina fiender med bly och knäcka en och annan nacke. Det är dock inte tal om några snaskiga våldsamma splatterscener där huvuden sprängs eller folk och fä blir av med diverse lemmar. Det är vanlig ordinär död helt enkelt. Lättsmält videovåld som passar de flesta.

När vi nu återser Nathan Drake har det gått tre år och han har stadgat sig och skaffat ett hederligt kneg där han dyker efter koppartråd och annat värdefullt som har gått till botten med sina lastfartyg. Han kommer hem efter en arbetsdag och chillar med TV-spel (det är sjukt meta att lira Crash Bandicoot på PS One) och matlagning tillsammans med frugan Elena. Japp, det är samma Elena som i tidigare spel och det är klart att det är en utmaning att bara släppa allt och leva Svenssonliv men vad gör man inte för att bli hederlig. Åren går ju dessutom och han är inte purung längre. Allt skall dock ta en ordentlig vändning när brorsan plötsligt dyker upp i farstun. Nu är det väl i sig inget märkligt om det nu inte vore så att han egentligen borde vara död. Sam drar en lång förklaring och tillägger att han snart är död på riktigt den här gången om inte Drake hjälper honom att hitta alla tiders största piratskatt. Och vips så var Drake tillbaka i sadeln.

Uncharted3

Väldressat och välrenderat

Nu tänker jag inte förstöra upplevelsen genom att berätta storyn och tittar man bara lite snabbt på innehållet så liknar det också tidigare titlar till punkt och pricka men ändå är det oceaner mellan de olika spelen. Grundstoryn är en skatt som Drake och co. behöver hitta innan en ond falang ledd av en karismatisk boss hinner lägga vantarna på den och därmed bli envåldshärskare. Det som Uncharted 4: A Thief’s End gör betydligt bättre än sina föregångare är att ta berättandet på större allvar än tidigare. Samtliga karaktärer visar upp ett känsloregister och en dialog som ibland överträffar filmproduktioner och ju längre in i spelet vi kommer desto mer komplex blir storyn. Dessutom kastas vi mellan tidseror och får en därmed en bättre förståelse för varför Drake och Sam agerar som de gör och vad som ligger till grund för deras val i livet. Detta koncept introducerades redan i Uncharted 3 men finslipas här till perfektion.

När det kommer till animationsteknik har Naughty Dog lyssnat på kritiken och förbättrat rörelsemönstret betydligt både i aktiva och passiva scener och dessutom har man vidareutvecklat förmågan att smyga på sina fiender. Oftast är anfall bästa försvar men ibland kan det vara vettigt att glida fram genom djungeln som en panter och överraska en intet ont anande soldat med en välbalanserad nacksving. Vapnen har blivit fler och roligare om man nu kan säga så, de känns i alla fall betydligt stabilare och låter dessutom som ett skjutvapen skall. Tidigare har det varit lite för mesigt i mitt tycke, skall man avfyra ett helt magasin kulor så skall det banne mej höras in till grannen också.

Uncharted1

Mot nya äventyr

Även om man har öppnat upp betydligt mer så är det inte riktigt en öppen värld men spelet känns trots detta både stort och fritt att utforska. Till din hjälp har du nu dessutom två helt nya hjälpmedel, en änterhake och en jeep som erbjuder en makalös offroad-körning. Längs trånga bergssluttningar och lerfyllda savanner tar du dig fram på ett snabbt, snyggt och smidigt sätt. Styrmekaniken är klockren och dessutom blir jeepen smutsig av att köra i nämnda välling men kan snabbt bli, åtminstone något mindre smutsig genom att köra genom en vattenpöl strax efteråt. Det är bara ett litet exempel på detaljnivån i Uncharted 4: A Thief’s End men det är omöjligt att förklara exakt hur vackert spelet är, ibland är det nästan BBC-nivå på omgivningen när en vidsträckt regnskog plötsligt uppenbarar sig framför dig eller när du strosar runt på en utomhusmarknad som kryllar av färgglatt virtuellt liv och dessutom tillåter dig att klappa en lemur som sedan vägrar att lämna dig ifred. Det finns så oerhört mycket att häpnas över att det känns löjligt att rabbla upp i textform, det måste upplevas. Jag har både ramlat av stolen och varit lipfärdig under resans gång.

Pusseldelen har till min stora glädje fått mycket större utrymme och hjälper till att lyfta hela upplevelsen till skyhöga höjder. Fördelningen mellan problemlösning, förflyttning och strid är perfekt och de flesta pusslen följer också en linje som gör att de passar utmärkt in i huvudberättelsen och det resulterar faktiskt i en Dan Brown-känsla, där de intrikata pusslen inte bara är ett hinder utan också en vital del för själva upplösningen.

Multiplayerdelen har också förbättrats men det är inte här Uncharted 4: A Thief’s End skall avnjutas. Även om en dödsmatch kan roa för stunden så är det äventyret som är huvudattraktionen.

Uncharted4

Aldrig en tråkig stund

Naughty Dog har i Uncharted 4: A Thief’s End skapat ett näst intill perfekt spel. Det enda klagomål jag har är att vissa hinder ibland ter sig märkligt. Det finns ett par ställen där ett dött objekt egentligen borde gå att passera och sen har vi Drakes ibland monotona monologer. Majoriteten av tiden är den fläckfri och vi har lärt oss vid det här laget att Drake är monologernas mästare men det finns två fraser som överanvänds och som jag nu ibland hör i sömnen, ”here we go” och ”here goes nothing” men i sammanhanget är det petitesser.

Det här är sista delen i spelserien och bättre än så här kan man knappast avsluta en era. Spelet är värt varenda krona och i sin genre står det helt utan konkurrens. Tyvärr kommer första chansen att vanära minnet redan nästa år när filmatiseringen släpps men tills dess är det bara att öppna plånkan och investera i årets bästa äventyr.

Uncharted 4: A Thief’s End finns ute nu till Playstation 4

betyg5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg