Äpple? Apelsin? Äpple? Apelsin? Äpple? Apelsin? Banan!

För några år sedan rekommenderade en vän till mig boken ”Freakonomics”, jag rynkade på näsan åt namnet och frågade vad den handlade om. Han sa att den handlade om att saker som man tror har en viss orsak inte alls har det, utan dom har egentligen en annan orsak som är mycket roligare. Jag rynkade nu på hela ansiktet, men hans ansikte lyste av genuin upprymdhet så jag gav med mig och läste boken. Jag sträckläste boken! Att försöka förklara vad den handlar om skulle nog resultera i ungefär samma beskrivning som min vän gav mig. Nu kommer i alla fall filmen, så kanske trailern kan sprida ljus över saken?

Click here to view the embedded video.

Jag måste säga att jag fortfarande har lite svårt att greppa exakt vad det handlar om. Om det beror på att trailern är otydlig eller om jag är dum i huvudet kan jag inte riktigt svara på. Den börjar ju med att författarna förklarar det på ungefär samma sätt som min vän och jag. Att göra trailer till en dokumentär skiljer sig en aning från att göra det till spelfilm, men upplägget bör vara detsamma. Presentera premissen, karaktärerna och tonen. Det tycker jag att dom lyckas OK med och dom ställer några intressanta påståenden och frågeställningar. Det blir dock aldrig riktigt intressant för mig, men jag kommer fortfarande att se filmen eftersom jag älskar boken och just införskaffat uppföljaren.

Hahahahahahaha!

Vännerna på Screenjunkies kommer ofta med roliga inlägg och annorlunda infallsvinklar. Här har de använt pålagda skratt på scener som..ja..kanske inte lämpar sig för det.

Mycket roligt.

CRASH

DEER HUNTER

THE MASK

SAVING PRIVATE RYAN

Det finns två saker här i världen som verkar omöjliga att lyckas med. Det ena är att Joe Labero ska få en show i Las Vegas. Det andra är att göra en bra uppföljare till en långfilm.

Men i och med att detta är en filmsida låter vi bli att analysera svårigheterna för Joe.

Ofta är det väl att uppföljaren görs snabbt och ska pumpas ut innan filmrullen hunnit bli kall och då blir väl materialet halvdant- det blir stressat och krystat.

Sen finns det ett sätt där uppföljaren faktiskt kan lyckas.

Man väntar en herrans massa år, skriver x antal versioner, försöker få med originalskådespelarna, spelar på människors nostalginerv (min är enorm) och vips så har man en lyckad uppföljare.
Nu har två av mina gamla favoritfilmer börjat sätta på sig uppföljar-kostymen.

Rivierans guldgossar och Midnight run.

Guldgossarna är fortfarande i ett mycket tidigt stadie, men Steve Martin har enligt egen utsago börjat skissa på uppföljaren och är även ruskigt sugen på att regissera. Fortfarande är det Rivieran som gäller och Michael Caine säger att han ”börjat spara mustaschen”.

Midnight run ( denna ultimata actionkomedi) har kommit längre i utvecklingen och De Niro är redo att bli prisjägare igen. I uppföljaren är det Charles Grodin´s son som tydligen hamnat i trubbel med lagen och maffian. Svårast är att få med Grodin som lagt det mesta av skådespelet på hyllan och ägnar sig numera mest åt att vara politiskt aktiv (demokraterna och krigsmotståndare) och att skriva barnböcker. Det är gänget bakom ”Släkten är värst” som ska producera filmen. Jag håller mina tummar så hårt att dom vitnar. Lika mycket för att filmen blir av som att det inte ska bli lika blekt som ”Släkten är värre”.

Håller ni era tummar för någon uppföljare?

Fukkar du mig Franke?

Oftast brukar det vara amerikanerna som förstör bra filmer med sina tafatta remakes men denna gång är det några brittiska indier som har fått för sig att ”Pusher” kan göras bättre. För det första förstår jag inte hur tanken ens kan ploppa upp i någons huvud, och för det andra så förstår jag inte hur de lyckades köpa rättigheterna att göra denna remake av Nicolas Winding Refn. En dålig idé brukar leda till en dålig film och om man går efter den här trailer så stämmer det även i detta fall.

http://pushermovie.com/

Anna Paquin

Du allsmäktige, jag vet att det var länge sedan jag hörde av mig och jag ber om ursäkt för det; sonandet för mitt syndiga liv tar på krafterna såpass att jag inte ens har tid att bikta mig. Nu känner jag dock att jag måste lätta mitt hjärta, ty jag bär på så mycket hat inom mig för en viss person att jag inte står ut med mig själv. Denna kvinna, detta kanadensiska käril av högmod och lusta; denna kvinna får mig att vilja enas med mörka krafter och avvika från min utstakade stig. Hon måste inte nödvändigtvis dö, men en liten bilolycka som resulterar i  ett abrupt slut på hennes ”skådespeleri” skulle göra mig lycklig./Leiyah Rose.

Jag medger att det kan tyckas lite överdrivet att be gud om hjälp, men jag svär att om jag ser den där kvinnan igen, kommer jag hugga ned henne med fonduegaffeln. Hennes skådespel i True Blood blir bara sämre och sämre i takt med att hennes lönecheckar växer. Jag älskar den där serien men jag HATAR henne. ”How fucking lame!” utbrister hon i avsnitt 11 i säsong tre, och jag kan inte annat än instämma. Det är nu du tänker: ”Hon är ju nybörjare, var lite snäll.”

Det är hon inte.

Det första hon överhuvudtaget gjorde var att som elvaåring plocka hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll i ”Pianot”.  Därefter har det bara gått utför. När normala människor blir bättre skådespelare  över tid verkar denna kanintandade blondin glatt gå åt motsatta hållet.

Le flicka lilla, det blir inga fler Oscar efter den här.

Får jag kanske  fresta med ett utdrag ur hennes CV. Det är en historia för sig.
”Amistad”, ”She’s All That” samt ”X-Men 1, 2 & 3″ . Ja, jo hon var ju med i ”The Squid and the Whale” också, men det var knappas en bärande roll. Utöver detta spelade hon Polexia Aphrodisia i ”Almost Famous”, hon har ungefär fem repliker i den filmen så ni kan ju själva avgöra hur viktig hon var för den.

Hur länge kan man leva på en enda roll? Länge har det visat sig. Hon är en guldko för HBO och en ikon för alla tjejer som alltid fått höra att det inte lönar sig att knulla i tv. Anna skrattar hela vägen till banken med fickan full av kanadensiska dollar. Hennes enda försonande drag är att hon gift sig med en om möjligt ännu sämre skådespelare än hon själv (vilket gör henne till Kanadas svar på Noomi Rapace, men säg inte det till Noomi; ignorance is bliss.)

Anna och maken Stephen.

Jag har egentligen inga belägg för det jag nu skriver, det behöver jag inte heller. Att jag gäspar käkarna i led så fort jag bara ser henne är bevis nog. Det är som ett rakbladssnitt över handleden, att se hennes menlösa uppenbarelse i rutan och veta hur det klirrar i kassan för varje själlöst ord: ”Fuck” *klirr* ”BILL” *klirr”*, ” where is Bill?” *klirr* klirr* *klirr*.

Hon är inte SJP, men det räddar henne inte. Och med tanke på deras dysfunktionella förhållande på vita duken, lär inte hennes man göra det heller. Jag säger som min stora idol Ani Difranco:” Lets go down to the East river and throw something in.” Förslagsvis Anna.

In the land of the blind...

Att som skådespelare medverka i reklamfilmer anses fortfarande vara ganska skamligt. Att samma skådespelare sedan medverkar i filmer med mer produktplacering än sargerna runt en hockeyrink visar om inte hyckleri så i alla fall en brist på konsekvens. Eller är det koketta förhållningssättet gentemot reklam bara en europeisk företeelse? Amerikanska skådespelare verkar ju inte alls ha samma betänkligheter kring det här. Men det är klart; advokaten, managern, ex-frun och langaren, alla ska ju ha en rejäl slant och det kan ju fresta på även den fetaste av plånböcker. Då kanske man får lägga Stanislavski på hyllan för ett ögonblick?

Det inte sagt att man måste älska sitt jobb alla gånger. Snarare tvärtom. Den första filmen är ett bra exempel på en underhållare som vet att han egentligen står över den här typen av produktioner men gör det med en så utstuderad klackspark att det funkar ändå. ”Jag är en första klassens underhållare och min underhållning kan ta sig alla möjliga former. Vem bryr sig?” – tycks Sammy tänka.

Klipp nummer två är fiktion och hämtat ur den underbara ”Lost in Translation” där Bill Murray gör den desillusionerade Hollywoodstjärnan med total tonträff. Kolla bara in hans blick. Den säger allt.

Jag är rätt säker på att Sophia Coppola fick sin inspiration till den scenen från det sista klippet där även Orson Welles gör reklam för whiskey. Vid det här skedet i han liv orkar han inte ens låtsas bry sig längre. Vi ser ett geni som har blivit en yrkesman som helt har kapitulerat. Med alldeles för många projekt i stöpet och en brinnande aptit för det ljuva livet gjorde Orson Welles helt beroende av de inkomster om reklamfilmerna gav.

Sällan har man sett en tydligare bild av oförfalskat självförakt. Jämför med Bill Murray-klippet. Så ser det ut när dikt och verklighet är samma sak.

Sammy Davis  jr.- Suntory

Bill Murray – Suntory time

Orson Welles – G&G

Zack Snyder har med filmer som ”300″ och ”Watchmen” ganska snabbt gjort sig ett namn som en visuell trollkarl, hans serietidningsliknande bildspråk och häpnadsväckande visuella effekter har upprepade gånger fått mig att tjuta som en 12-årig liten flicka. Så det är nu med skyhöga förhoppningar som jag tar mig en titt på trailern för hans nya film ”Sucker Punch”.

Click here to view the embedded video.

Det här är verkligen en nörds våta dröm och då menar jag inte bara på grund av alla lättklädda unga damer. Det verkar som om Zack Snyder bestämt sig för att ta reda på exakt allt vad nördar gillar och sen trycka ner det i en mixer och trycka på knappen. Förutom dom lättklädda unga damerna så slåss samurajer, steampunk-robotar, mechasuits, cyberpunk-städer, zombiesoldater, drakar, feta vapen, kampsport etc. om uppmärksamheten. Det är också det negativa med trailern, den försöker få med så mycket av allt som möjligt på kortast möjliga tid. Det är dock utan tvekan en rejäl visuell käftsmäll, men det blir lite svårt att hänga med. Trailern ger dock en mersmak hos mig och jag kommer definitivt gå och se filmen… för jag är en nörd.

"Ditt läppstift smakar ÄCKLIGT"

Jag har tre frågor till er.

1. Gillar ni att laga mat?

2. Gillar ni skräckfilm?

3. Svårt att hitta på något kul att laga till middag?

Låt mig då få hjälpa till!

Nej, det här är inget billigt raggningsförsök.

Men om ni svarat ”ja” på frågorna har jag planerat er helgmiddag.

Tacka mig sen och lova att berätta hur det smakade.

http://www.notmartha.org/archives/2009/10/27/meat-hand/

"Första platsen är vår älskling, nu ska vi fira."

Har du någonsin undrat hur många som egentligen dog i ”Titanic” eller hur många skurkar John Rambo slaktar i den senaste Rambofilmen? Då behöver du inte undra speciellt länge till, klicka bara in på ”Movie Body Counts” hemsida så hittar du svaren. Sidans administratörer har tydligen suttit framför Tv-n och räknat antalet avlidna i dom flesta kända filmer och jag kan knappast tänka mig att det finns någon tillräckligt anal människa därute som antar utmaningen att kontrollräkna. Du kan söka på filmer, karaktärer, skådespelare eller till och med regissörer. Kul sida om du, på nästa grabbkväll eller tjejmiddag, vill glänsa med att du till exempel vet att ”Konungens Återkomst” leder listan med 836 döda.

Hemligheter & Lögner

Måns säger: ”En i alla avseenden perfekt film. Mike Leighs mästerverk är till bredden fylld av värme och medmänsklighet, därtill är det knäckade bra personregi bland murriga miljöer med inrökta heltäckningsmattor och sjaviga diskbänkar. Den här filmen måste ni bara se.”

Christophers val:

Bound

Christopher säger: ”Bröderna Wachowskis (Matrix) långfilmsdebut, och vilken debut! En modern film noir som får dig att knapra på naglarna från början till slut. Det är sexigt, våldsamt, estetiskt fulländat, roligt och innehåller en Joe Pantoliano i högform. Jag citerar honom fortfarande från filmen när jag stiger in i ett mörkt rum – ”Fuckin dark in here”. Ett mycket bra tecken.

Alex val:

The Frighteners

Alex säger: ”En film som jag kan se hur många gånger som helst. Den förtjusande blandningen av rysningar, skratt, skruvade karaktärer, Peter Jacksons visuella regi och en skönt utflippad story landar som en påse Gott & Blandat i magen. En riktig popcornslukarrulle!”

Leiyah’s val:

Trainspotting

Leiyah säger: ”Snygga scener, rapp dialog och Iggy Pop, kanske inte räckte  för att ge mig ‘Lust For Life’ men seriously: Det var 1996, året som innehöll av mer skit än festivalernas ‘toaletter’. Jag säger bara Happy Gillmore, The Craft, Barb Wire och Striptease. Konkurrensen för Trainspotting var därmed (med några få undantag,) obefintligt.”

Christians val:

Beautiful Girls

Christian säger: ”Glädje, sorg, smärta och hjärta. Vad mer kan man begära. Skådespelarna för sig är väl inte de bästa i världen, men denna cast är perfekt hopsatt och de lyfter varandra riktigt högt. En av mina absoluta favoritfilmer. ”

]]> http://onyanserat.se/2010/09/04/onyanserats-favoritfilmer-1996/feed/ 2 http://onyanserat.se/2010/09/03/salt-recension/ http://onyanserat.se/2010/09/03/salt-recension/#comments Fri, 03 Sep 2010 11:13:16 +0000 Måns Lindén http://onyanserat.se/?p=8810 Läs mer]]>

Ge mig ditt barn!

Kommer ni ihåg att FBI nyligen avslöjade en rysk liga med så kallade ”sleeper agents”? Alltså ryskfödda medborgare som bott i USA i större delen av sina liv för att helt acklimatiseras i samhället men som på given signal kan aktiveras för diverse agent-hyss.

”Det är som på film” lät det i pressen när de häpna grannarna intervjuades.

Kanske refererade de till ”Salt”?

I så fall är det den enda verklighetsförankring det här action-spektaklet har.

Angelina Jolie spelar CIA-agenten Evelyn Salt som i början av filmen förhör en rysk agent som vill hoppa av till väst. Enligt honom har CIA en dubbelagent, en ”sleeper agent” inom organisationen. Den agenten har nu aktiverats för att utföra ett fruktansvärt dåd. Uppdraget är att mörda den ryska presidenten som gör ett statsbesök i samband med begravningen av den amerikanska vice-presidenten. I förhöret avslöjar han dubbelagentens namn. Det är Evelyn Salt själv! Inför häpna kollegor smiter Evelyn från CIA-kontoret och jakten kan börja. Men har verkligen den ryske avhopparen talat sanning? Det har nu gått ungefär tio minuter av filmen. I raskt tempo följer sen både attentatsförsök med spindelgift, massmord ombord på en båt, motorcykeljakt på bakhjulet och och ett avstyrt kärnvapenkrig.

Den här rivstarten är bra.

Men också dålig.

Det hysteriska tempot lyckas nästan med konststycket att få oss att ha överseende med den helt barockt osannolika intrigen som rullas upp allt efter som filmer går. Men bara nästan. Det är som en magiker som upprepar ett trick för många gånger; till slut vet vi vilken hand som gömmer kaninen och då är det inte lika roligt längre. Den snåriga intrigen gör också att vanligtvis starka skådisar reduceras till endimensionella pappfigurer vars enda uppgift är att leverera faktarutor så att alla i publiken kan hänga med.

Men det största problemet med den här flygande starten är att vi inte hinner lära känna karaktären Salt. Vi hinner aldrig bilda oss en uppfattning om henne och kan därför inte avgöra om vi ska bry oss eller inte. Det andra problemet är Angelina Jolie själv som är både humorlös, ocharmig och frånstötande i sin gestaltning av den livsfarliga superagenten. Helt klart är att producenterna önskar sig en kvinnlig Bourne/Mission Impossible-franchise men då krävs det också skådespelare med en helt annan magnetism än den som Angelina Jolie besitter här.

Det som är bra och känns lite ”nytt” är att kalla kriget används som inramning. Det har varit lite väl många ondsinta araber i amerikansk film på senare tid så att sparka liv i den gamla ryska björnen känns paradoxalt nog som en fräsch idé.

”Salt” är både spektakulär och bitvis spännande i all sin galenskap men det emotionella underskottet och den sinnesrubbade intrigen gör att man ändå känner sig otillfredsställd efteråt.

Salt har biopremiär den 3:e september

SVD: 3 av 6 : DN: 2 av 5 : Aftonbladet: 3 av 5 : Expressen: 3 av 5

Oftast så görs det ett flertal olika trailers för en film. Ibland är det ingen större skillnad på dom olika alstren, men ibland kan det gå helt åt helvete. Som med trailerserna (eller hur man nu pluraliserar det) till filmen ”Buried”. Kolla här.

Official Trailer 1:

Click here to view the embedded video.

När jag såg den här trailern första gången så satt jag i en biosalong och fick fan andnöd. Bara med hjälp av ljudbilden så skapar den en kvävande klaustrofobisk känsla. Man hör rädslan i Ryan Reynolds röst och att han befinner sig i ett mycket litet utrymme. Den sista snabba tändningen hinner avslöja att han befinner sig i vad som kan vara en kista av trä. Att dom dessutom väljer att inte lägga lådan i helbild utan nere i ena hörnet förstärker den tryckande känslan av instängdhet. En grym trailer.

Official Trailer 2:

Click here to view the embedded video.

Helt plötsligt så känns det som om jag tittar på introt till Mission Impossible 4 eller senaste James Bond. Är det här ens samma film? Det verkar som om producenterna har tänkt ”om vi lurar dom med en massa färger och visuella trick så kanske dom går och tittar på den”. Den skrämmande känslan som den första trailern förmedlade är som bortblåst och det är helt fel ton för filmen, det är ju för helvete en thriller! Jag har dessutom läst manuset till ”Buried” och trailern avslöjar alldeles för mycket!

Misslyckad blondering = 3 år i fängelse enligt Dansk lag

”R är en brutal film som realistiskt skildrar den skoningslösa tillvaron på Danmarks hårdaste fängelse. Dömd för en våldsam misshandel anländer den unge Rune till en av de tuffaste avdelningarna. De andra fångarna är större, starkare och hårdare. För att över huvud taget ha en chans att komma ut levande på andra sidan gäller det att snabbt lära sig fängelsevärldens oskrivna regler”.

Vi har sett det förut. Den unge killen som åker in i fängelset, sakta blir en del av sin miljö, rivaliserande gäng, danskar mot albaner och naturligtvis korrupta poliser. Men det gör inget, för när fängelsefilmer är bra så kan jag se hur många som helst.

Skådespelet är fantastiskt. Dom flesta är amatörer och f.d kriminella. Även plitarna har ett förflutet som just plitar. Detta skapar en oerhört realistisk upplevelse och jag finner mig själv många gånger upptryckt så långt bak jag kan i biostolen, rädd för att sugas in och möta ”Muraren” (En otroligt karismatisk fånge men som är ondskan personifierad.) Den hårda och vidriga stämningen skapas effektfullt med dogma-foto, rasslande ljud, närgångna våldsscener och sublim regi.

De första 45 minuterna av filmen är riktigt bra. Men sedan blir jag mer och mer frustrerad. Filmen står nämligen och stampar en bra stund. Den stampar så pass länge att det känns som filmmakarna inser det själva och gör ett slut som är så konstigt att jag blir provocerad.

Det är enkelt att avfärda ”R” som en sämre dansk variant av franska ”En Profet”. Filmen påminner nämligen otroligt mycket om den. Jag försöker tänka tanken om jag skulle sett ”R” före ”En Profet.” Hade jag tyckt bättre om ”R” då? Nej, det hade jag förmodligen inte och anledningen är följande – där man kunde tycka sig se en liten strimma hopp i ”En Profet” är ”R” helt nattsvart. Nej, det är blindsvart. Det gör att jag har svårt att helt ta filmen till mig. Lite som när jag såg ”Höstlegender” och gick ut strax innan slutet för att jag under tre timmar bara suttit, fått ångest och tänkt – ”nu räcker det, det kan inte bli jävligare”. Men det blev det. Precis som i ”R.”

Sammanfattningsvis – ”R” är en bra film minus slutet.

Det är ”Höstlegender” också. Minus Hopkins slaganfall.

”R” har biopremiär 3:e September

Expressen: 4 av 5 : Aftonbladet: 3 av 5 : DN: 3 av 5 : SVD: 4 av 6

Andreas (längst till höger) och gänget på Naive.

Jag är en timme sen till vårt möte på grund av att jag till frukost intog tjugofem sidor om Weimarrepubliken (tack Södertörn), så när jag anländer till Rörstrandsgatan och lokaliserat regissören till ”i rymden finns inga känslor”,väntar jag mig en utskällning. Istället ger pojken i ”indie-brillor”, skjorta och turkosa jeans mig ett leende som gör mig helt lugn.

Hej Andreas, förlåt att jag är sen.
- Det gör inget. Hur är det?

Bra tack, hur är det själv såhär innan premiären av ”I rymden finns inga känslor”?
-Jag vet inte..det är väl…

Kaos?
- Nej inte alls, snarare tvärtom, jag har väl gått in mer och mer i en yrkesroll den senaste tiden så jag går omkring med någon slags känsla av overklighet hela tiden. Jag var ju på P1 i morse, det var..annorlunda. Vi var ju på p3 populär för nån dag sen och det var väl kanske lite mer avslappnat… Och sen skulle jag lämna bilen och..Ja. Men jag fick ett sms om att jag ”lät seriös” så det känns bra.

Det låter som om det är full rulle.
-Ja och det är ju kul att intresset är så stort, men man hinner ju liksom inte riktigt reflektera över det när man är på språng hela tiden.Sen är man ju alltid lite orolig för hur filmen kommer tas emot; men om även en av de gnälligaste kritikerna gillar den, så ökar ju chansen att resten ska gilla den avsevärt. Jag vet inte, jag vill ju bara att folk ska gilla filmen liksom.

Vad är det som gör att folk inte gillar den tror du?
Andreas blir helt ställd.
-Jag vet inte. De tycker väl att den är fånig eller, nej. Jag vet faktiskt inte. Det handlar väldigt mycket om samspelet mellan människor. Man får ta filmen för vad det är helt enkelt, men jag tror absolut det finns något för alla i den.

Har du någon favoritscen?
-Balkongscenen, det var också den jag skrev först.

Vad är det du gillar med den då?
-Jag bara gillar den,

Vår mat kommer och jag får problem med att skriva, intervjua och äta samtidigt men SuperLeiyah fixar allt, så efter lite meck så går det lysande. Gaffel vänster, penna höger.

Men fanns det en tanke från början att Bill Skarsgård skulle vara med eller bara blev det så?
-Nej.. Han övertygade oss på castingen. Vi fick tips om honom innan men det var först på castingen som vi bestämde oss. Men vi testade ganska många innan, det är ju en process.

(mellan tuggorna) Men hur lång tid tog det att göra filmen då?
-Från idé till slutprodukt? Två år ungefär, men sen är det ju massa dödtid emellan.

Men då gick det ju ändå rätt snabbt ju.
- Ja men vi har ju kört på, det är viktigt att behålla energin i det man gör tycker jag.

Vad var det som tog längst tid då?
-Klippningen. Jag klippte ihop med en annan kille och vi klippte ibland på plats för att säkerställa slutresultatet. När jag är med och klipper själv blir jag väl lite extra självkritisk så det är väl det som tog mest tid.

Hur är du att jobba med?
- Jag tror jag är rätt ödmjuk. För mig är kommunikationen jätteviktig. Jag har blivit beskriven som pedantisk, ”fast på ett bra sätt”

Är du petig?
- Ja, jo det är jag väl. Men det viktigaste för mig är inte att man följer grundmanus till punkt och pricka, utan att det ska vara trovärdigt. Nu har jag varit så involverad i allt, men nästa gång kanske jag vågar lita mer på folk.

Första gången är alltid den svåraste.
-Ja, så är det ju. Det viktigaste är ju att man har folk runt sig som man litar på. Sandra (scenografen) har ju till exempel varit jätteviktig för filmen. Hon har engagerat sig otroligt mycket, jobbat dygnet runt under nästan hela inspelningen och hade bara en assistent. Det är ambitiöst med tanke på att hon målade allt själv och så.

Fanns det några bakslag som störde inspelningen?
-Tja… Svininfluensan kom ju kanske inte sådär superlägligt…

Vi blir avbrutna av servitören med den osunt stora livslusten, som frågar om vi vill ha kaffe. Andreas beställer en espresso och jag ”vadsomhelst som innehåller extra mycket ‘Heja!’” Andreas brister ut i skratt. Vardagshumor ligger som sagt Andreas varmt om hjärtat.

Berätta om  vad som inspirerar dig.
-Jag får ju min inspiration överallt, av att bara gå omkring, se folk, möta folk. Jag har hur mycket tankar som helst. Om drömmen slår in så blir min tredje film en cool sci-fi rulle. Sen jobbar ju jag och Måns Wide med en tv-serie för SVT, hittills har vi bara gjort två avsnitt men det känns bra.

Grymt! Berätta mer!
Den kommer handla om en livstrött miljonär som bestämmer sig för att bli manager åt ett sunkigt förortsband, så det blir lite gnissel. Vi har sagt att det ska luta lite åt Californicaton möter Arrested Development. Vi får se vad SVT säger.

Okej Andreas, nu är det bara det värsta kvar..
-Jaha…

Det går snabbt, jag lovar.

ÄLSKAR
Film: Eternal Sunshine of The Spotless Mind
Skådespelare: Robert Downey jr.
Regissör: PT Anderson
Replik:  ”Hey try not to suck any dick on the way through the parking lot.”(Clerks)
Tagline: Kärlek tar tid, precis som sås (I rymden finns inga känslor)
Tv: 30 Rock, Tematiken i s03 är helt övergrym.
Tidernas mest underskattade regissör: Alltså, jag är nörd, då är det få grejer som är underskattade, men får jag säga Måns Wide? Då säger jag Måns Wide.
Tidernas mest underskattade skådis: Jag tänker säga Martin Wallström.
I övrigt anser jag: Att Kartago bör förstöras, jag hoppas att folk förstår.

Nu är vi klara! Det var väl inte så farligt?*
-Nej men vi har ju jättemånga frågor kvar.

Men du håller ju på att somna.
-Jag vet förlåt, du får maila mig resten av frågorna. Jo förresten, den här är till dig.

Andreas räcker mig kortfilmen ”Blandband #307″, och jag blir alldeles stum av lycka och påminns återigen om hur mycket jag verkligen älskar mitt jobb. Sedan stoppar jag presenten bredvid min kopia av Weimar Republic Sourcebook och följer honom ut genom dörrarna till Non Solo Bar, som på små rosa moln.

Trivia: Andreas är 25 år och har inte utöver gymnasiet gått någon filmutbildning, hans devis är ”learning by doing” och den verkar ju hålla:  Hans spelfilmsdebut”I rymden finns inga känslor” som har premiär idag,  är redan tokhyllad av bland annat SvD.

Cornelis eller Hans-Erik?

Trots att jag nyligen recenserade mina tre första trailers på raken, så kände jag mig tvungen att recensera ännu en när jag såg den här. Om inte annat så för att göra er uppmärksamma på att den här filmen faktiskt är på väg. Det är en svensk film och en biografi om en av våra mest älskade musiker och underhållare, Cornelis Vreeswijk. Filmen är regisserad av Amir Chamdin som tidigare gjort uppmärksammade ”Om Gud vill”. Jag ska erkänna att jag inte sett den, men jag kommer garanterat att se den här!

Click here to view the embedded video.

Jag måste säga att jag har älskat Cornelis musik ända sedan jag var liten och det kanske färgar min recension av trailern, men ”what the hell” det här är ju ändå Onyanserat! Jag blir eld och lågor av det här och det är första gången på väldigt länge jag blir det av en svensk trailer. Det känns och ser äkta ut, trailern förmedlar en känsla som jag tycker speglar i alla fall den bild jag har av Cornelis. Hans-Erik Dyvik Husby är så skrämmande mycket Cornelis att jag får rysningar. Enligt rykten så var Jack Vreeswijks första reaktion efter en förhandsvisning av filmen; ”Kan jag få se den igen?!”.