Den otroligt produktive regissören Michael Winterbottom gör minst en film om året. Det är imponerande vilket kreativt flöde den mannen måste ha. 2010 gjorde han The Trip, en av det årets bästa filmer, och nu har han gjort Trishna, en uppdaterad filmatisering av den brittiska 1800-talsromanen Tess av D’Urbervilles av Thomas Hardy. Här har Winterbottom placerat historien i nutidens Indien, och döpt om Tess till Trishna.

Med tanke på Winterbottoms höga produktivitet är det kanske inte så konstigt att det blir lite ojämnt ibland, och Trishna lever inte riktigt upp till de höga förväntningarna. Freida Pinto (som slog igenom i Slumdog Millionaire) i huvudrollen är den som lyser starkast, hon är fantastisk, men filmen lider av att det blir lite för mycket melodramatiska drag av otidsenlig 1800-talsroman. Historien om Trishna, som kommer från en fattig familj på landsbygden i Rajahstan, som möter Jay, en indiskättad brittisk rikemansson som är i Indien för att driva sin fars hotell, har potential att bli riktigt intressant. Det är inte direkt oproblematiskt med ett förhållande som inleds med att Jay anställer Trishna på sin fars hotell, under förevändningen att hjälpa hennes fattiga familj. Hierarkin, att hon arbetar för honom och kommer från en lägre samhällsklass, tycks aldrig försvinna, och ju mer tiden går ju mer får deras förhållande en obehaglig eftersmak som väcker frågor om övergrepp och beroende. Det glimrar till i skildringen av parets liv tillsammans i storstaden Bombay, tillsammans med Jays moderna vänner som jobbar i medie och kulturvärlden, och det hade kunnat bli ännu mer intressant att fördjupa sig i det, kontrasterna och svårigheterna att överbrygga skillnader i klass och kulturellt kapital. Men istället går historien mer och mer utför, och vissa bitar, framför allt slutet, blir för dramatiska och drastiska för att det ska kännas logiskt i filmen som helhet. Jag skulle antagligen ha haft lättare att godta det om det faktiskt var en kostymfilm som utspelade sig på 1800-talet, men när Winterbottom nu gör en uppdaterad version tänker jag att han även kunde uppdaterat vissa händelser i historien för att få dem att bättre passa in.

Riz Ahmed som Jay och Freida Pinto som Trishna

Men det finns många kvaliteter med Trishna också. Det är ett vackert och levande foto med Indiens stora kontraster – myllrande storstad, dammig och primitiv landsbygd och de fantastiska tempelliknande hotellen – och ett soundtrack som blandar Bollywoodinspirerade låtar där texten uttrycker en del av handlingen, med Shigeru Umebayashis vackra stråkdrivna musik (han gjorde också det fantastiska soundtracket till In the Mood for Love 2000) Skådespeleriet är också bra, särskilt från Freida Pinto, som är den som bär upp filmen helt. Att Michael Winterbottom också har blandad upp med folk som spelar versioner av sig själva, till exempel Trishnas familj i filmen och några av Jays vänner i Bombay, är ett intressant drag som verkligen funkar. Jag får också känslan av att mycket av de klippbilder av stadsvyer och dylikt som finns i filmen är inspelade ”live” så att säga, inte med massor av förberedda statister och så vidare. Allt detta bidrar till den nerviga känslan i filmen, men som helhet blir det tyvärr lite för ojämnt, och också aningens för långt.

Trishna har visats på Göteborgs Filmfestival och har biopremiär i Storbritannien den 9 mars. Svenskt premiärdatum är ännu inte klart.

Eva Khatchadourian mår skit. Hon är utmärglad, trött och tvingas dagligen utstå både fysisk och psykisk misshandel. Vid ett tillfälle går hon hem från närbutiken när två jämnåriga kvinnor plötsligt stegar fram och delar ut en kraftig örfil. Blod, sirener och blåljus. Små minnesfragment som spelas upp och vi vet att något fruktansvärt inträffat men vi vet inte vad. Vi Måste Prata om Kevin är en psykologisk mardröm som aldrig vill ta slut.

Eva och Franklin (John C. Reilly) levde en gång lyckliga i tvåsamhet men en dag öppnades helvetets portar på vid gavel och ut kom Kevin (Ezra Miller) och världen skulle aldrig mer bli sig lik. Den korta babylyckan gick snabbt över och Kevin börjar nu att bryta ner Eva bit för bit tills endast ett tomt skal återstår. Allt som hon håller kärt eller tycker om förstör han direkt. Han vägrar att bli pottränad och bär blöjor långt efter att det är okej. Han är heller inte intresserad av att säga mamma eller svara på tilltal. De enda gånger han pratar med Eva är när han vill sätta henne på plats genom att säga att hon är ful eller dum. Det här är en unge som får Damien i Omen att framstå som ett helgon och det är inte bara det att han beter sig ondskefullt, han ser dessutom riktigt jävla otäck ut, både som barn och tonåring. Vi Måste Prata om Kevin utspelar sig nämligen under hela Kevins uppväxt, en uppväxt som blir mer och mer skrämmande för var dag som går och man vet redan från start att detta bara kan sluta i tragedi.

I Dödens väntrum

En intressant aspekt är att i sin faders ögon är Kevin precis som vilket barn som helst men så fort han blir lämnad med Eva är det tydligt hur han förändras. Han tycker inte om henne och hon tycker inte om honom. Det är också här regissören Lynne Ramsay vill skapa debatt. Är det okej att inte vilja känna av sitt eget barn? Mycket av förhandssnacket har handlat om detta faktum och om det är Evas eget fel att Kevin blir den han blir och att det endast är i hennes egen lilla värld han beter sig som ondskan själv. Annars är det detaljer som ständigt lyfter filmen framåt. Små korta men genomtänkta scener som kan innehålla något så litet men ack så beskrivande som en reflektion i ett öga, en tanig fot eller en klick sylt på ett bord. Oljud från en pneumatisk borr som dränker den nyfödde Kevins gallskrik, gräsklippare, slipmaskiner och fläktar utgör samtidigt ett effektivt soundtrack till Evas desperata vandring genom helvetets alla kretsar.

I takt med att tiden går och Kevin växer upp till en lätt androgyn nihilistisk tonåring med alldeles för korta tröjor är det tydligt att Eva sedan länge har gett upp hoppet och där någonstans ligger också filmens svaghet. Man undrar hur kunde man som förälder låta det gå så långt? Varför satte man inte ner foten stenhårt och visade att man inte tolererade ett beteende som detta. Dessutom kan man fråga sig varför skaffa ytterligare ett barn när det inte går en dag utan att modern behöver proppa i sig ett halvt medicinskåp, allt medan den ständigt arbetande fadern inte bidrar med någonting i den dagliga servicen utan bara hoppar in när det det skall lattjas. Detta är dock endast egna reflektioner och sänker inte filmen som helhet.

Det är en jävla soppa hon har hamnat i

Eva spelas av Tilda Swinton och rollen som nedbruten kvinna millimetrar från ett totalt sammanbrott är som klippt och skuren åt henne.
Hon har belönats med European Film Award för Bästa kvinnliga huvudroll för sin insats och regissören Lynne Ramsay har erhållit British Independent Film Award för bästa regi och det är lätt att förstå varför. Filmen är oerhört välspelad och så långt ifrån en bekväm filmupplevelse man kan komma. Frågorna är många, svaren få och personligen kan jag önska att man fick mer insyn i faderns roll i händelserna och Kevins liv utanför hemmet men jag gissar att Ramsay helt enkelt vill att vi bildar oss en egen uppfattning kring skuld och vad som kunde ha gjorts för att förhindra händelseförloppet.

Vi Måste Prata om Kevin har svensk biopremiär 17:e februari

Prisvinnarna på Dragon Awards. Foto: Gabriella Duraffourd/GIFF

Igår kväll delades filmfestivalens priser, Dragon Awards ut, och det största priset – Dragon Award Best Nordic Film – gick till den norska filmen Kompani Orheim av Arild Andresen. En uppväxtskildring om Jarle, vars far är alkoholiserad och allt mer oberäknelig. Juryn motiverad bland annat priset med den unge huvudrollsinnehavarens starka insats, ”Tack vare extremt fint skådespeleri av huvudrollsinnehavaren blev vi djupt rörda av att följa den unge huvudpersonen och hans svåra upplevelser”. Förutom äran innebär priset en miljon kronor, vilket gör det till ett av filmvärldens största priser.
Juryn leddes av österriska regissören Jessica Hausner (som bland annat regisserat Miraklet i Lourdes), och tydligen var det lite turbulens i juryn kring valet av vinnare, och det slutade med att de fick göra ett särskilt hedersomnämnande till Ester Martin Bergsmarks Pojktanten. Den fick också publikens pris som Bästa Nordiska Film, vilket var ganska överraskande tycker jag. Nu vet jag inte hur många som röstade totalt, men det var inte en typ av film jag förväntade mig skulle gå mest hem hos publiken. Å andra sidan kul att en oväntad, och inte helt lättillgänglig film får ett sånt pris (även om den inte gick hem hela vägen hos mig, personligen).
The Ingmar Bergman International Debut Award gick till den italienska filmen Corpo Celeste av Alice Rohrwacher. Tidigare vinnare av detta pris är bland andra brittiska Andrea Arnold (som senare gjorde min favoritfilm Fish Tank) och norske Joachim Trier (som gjorde en av förra årets bästa filmer Oslo 31 Augusti), så ska bli intressant att se om Alice Rohrwacher blir ett namn som man får se mer av även här i Sverige framöver.
Ytterligare en norsk långfilm fick pris, nämligen Revolt (Sönner av Norge) av Jens Lien som fick FIPRESCI-priset (som delas ut av internationella filmkritikerförbundet). Och den har svensk biopremiär i april! Om Kompani Orheim går upp på bio i Sverige vet jag ännu inte, men chansen borde ju vara rätt stor med tanke på priset den tog emot igår.

Alla utdelade priser:

Dragon Award Best Nordic Film: Kompani Orheim av Arild Andresen
Dragon Award Best Nordic Film hedersomnämnande: Pojktanten av Ester Martin Bergsmark.
The Ingmar Bergman International Debut Award: Corpo Celeste av Alice Rohrwacher.
Bästa svenska dokumentär: För dig naken av Sara Broos.
Publikens val: Bästa nordiska film: Pojktanten av Ester Martin Bergsmark.
Publikens val: Bästa långfilm: Halt auf freier Strecke (Stopped on Track) av Andreas Dresen.
Dragon Award New Talent: House av Ahmad Saleh.
Lorenspriset: Josefine Tengblad för Kyss mig.
Kodak Nordic Vision Award: Pojktanten av Ester Martin Bergsmark.
FIPRESCI-priset: Sønner av Norge (Sons of Norway) av Jens Lien.

Romantisk komedi. Att två sådana vackra och positivt laddade ord kan innebära så mycket olust. Utan romantik vore världen en än mer hopplös plats och ett gott skratt förlänger som bekant livet men när man i filmsammanhang väljer att sätta ihop dessa två emotioner blir det genast ångestfyllt. När jag läser orden romantisk komedi i spalten för filmgenre börjar det genast att krypa i kroppen på mig. Jag kallsvettas och känner ett lätt illamående. Lite överdrivet kan kanske tyckas men med vetskapen att man skall tvingas genomlida 90 minuter präktigt och ambivalent boy meets girl-dravel ger mig faktiskt en genuin vånda.  Man vet exakt vilka skådespelare man kommer att få se och den enda överraskningen är egentligen vilka konstellationer regissören valt den här gången.  Har man parat ihop Hugh Grant med J-Lo, Ashton Kutcher med Kate Hudson eller kanske Matthew McConaughey med Aniston? Annars är det samma schablon, mycket New York, handväskor, biofilmer med popcorn och hålla handen, en kvällspromenad vid en jättestor fontän, söta e-mail och tokroliga situationer som gör att killen alltid klantar till det, alternativt kan han vara en riktig skitstövel men tjejen faller likt förbannat handlöst och sedan lever de  lyckliga i alla dagar.

Filmen Your Sister’s Sister är något så uppfriskande som en äkta romantisk komedi, en film helt utan påklistrad lycka och materiell glädje. Vi bjuds här på en avklädd och kärleksfylld brygd smakfullt kryddad med intelligent och härlig humor som värmer det kallaste av hjärtan.

Vi kastas rakt in i en vaka för den nyligen avlidne Tom där vänner och familjemedlemmar är samlade. Gulnade foton skickas runt och vi får höra blandade historier om hur varmhjärtad och kärleksfull Tom var när han levde. Jack, den bittra och utbrända brodern har dock en helt annan syn på sin bror och håller ett fantastiskt tal om vilken skitstövel och manipulativ liten djävul han egentligen var men att han var hans bror och att han bara kände kärlek för honom så alla andra med sina falska fasader kan dra åt helvete.

Iris är både Jacks bästa vän och hans döde brors före detta vilket nästan gör dem till syskon. Ett faktum som så småningom kraftigt kommer att komplicera den inte helt platoniska känslostorm Iris under åren har utvecklats för Jack. Efter sin brors död blir Jack ett känslomässigt vrak och för att hitta tillbaka till sig själv tvingar Iris honom att olja upp sin gamla cykel för att bege sig till en isolerad stuga på en öde ö men när han väl anländer till stugan upptäcker han snart att han inte är ensam. Iris syster Hannah har efter ett 7 år långt förhållande som precis gått i kras även hon sökt isolerad terapi i den gamla jaktstugan. Två personer med sårade hjärtan delar den natten både en flaska tequila och kroppsvätskor. Nu är det dock så att Hannah inte bara är Jacks bästa vän Iris, som ju som sagt var har starka känslor för honom, hon är dessutom lesbisk. Det här blir som ni säkert förstår en hyfsat komplicerad historia som inte blir lättare av att Iris oannonserat dyker upp dagen efter för att hänga och förhoppningsvis kunna hitta ett bra tillfälle att deklarera sin kärlek till Jack. Under tiden kämpar Hannah med samvetskvalen. Skall hon berätta eller inte?

Trion som har bevisat att man kan göra en romcom utan att det blir råtöntigt

Your Sister’s Sister är ett komiskt guldkorn med en superb Mark Duplass i rollen som Jack. Han påminner faktiskt en hel del om Martin Freeman i både beteende och ansiktsuttryck. Fan, vem försöker jag lura? Karln är faktiskt genial och jag hoppas verkligen att han dyker upp i fler produktioner framöver. Emily Blunt övertygar som en söt och sårbar Iris och Rosemarie DeWitt är skönt kaxig som den hemlighetsfulla lesbiska systern.

Det som gör Your Sister’s Sister både annorlunda och briljant är att precis allt kretsar kring dessa tre skådespelare. Inga flashiga sportbilar, kreditkort, datorer eller gigantiska bröllopssviter, bara tre personer i en öde stuga mitt ute i skogen. Regissören Lynn Sheltons insiktsfulla manus bevisar att intima filmer inte behöver mer, i själva verket är det just denna känsla av närhet som producerar stora emotionella resonanser och en humor som svänger från diskret till direkt oanständig men alltid med en intelligent underton.

Your Sister’s Sister har premiär i juni 2012. Ingen trailer finns ännu tillgänglig.

Happyland är den sanna historien om ett, på papperet omöjligt projekt. Att i Manilas absolut fattigaste och mest problemfyllda distrikt försöka göra ett antal små ligister som växt upp under fruktansvärda förhållanden till fotbollsstjärnor. De här pojkarnas vardag består av gatuslagsmål, rån, snatteri och att sniffa kemikalier för att döva hungern. Inte det bästa utgångsläget men den spanske prästen José (Johannes Andreu) ser någonting i barnen, en glöd och en bolltalang. På Filipinerna finns ingen kärlek till fotboll, här är det är basket och boxning som gäller. Fotboll är de rikas sport och visst finns det drömmar men det är just bara det, drömmar och för att kunna bli framgångsrik inom fotboll behöver du någonstans att träna, du behöver en boll och du behöver dessutom stöd från dina föräldrar. Alla tre ingredienserna är problematiska. Plan och boll kostar pengar och då de här barnen bokstavligen bor på en soptipp så är det ingenting som finns i överflöd direkt. Föräldrarna vill inte att deras söner slösar sin tid på ouppnåeliga drömmar utan ser hellre att barnen stjäl och rotar bland soporna för att kunna försörja familjen och med tanke på att genomsnittsfamiljen väl består av ca. 10 barn så är det ett heltidsarbete.

Ismail (Mo Ibrahim) är en god muslim, duktig student och lokal basketstjärna och blir startskottet. Alla vill vara som Ismail så när han överger basketen och istället börjar joxa med trasan ansluter fler och fler men man saknar en riktigt bra playmaker som kan slå långa bollar på Ismail. Ramil (Joseph Anthony Cerdena) är Filipinernas Balotelli, ett problembarn med hett temperament och stor talang och han tar givetvis enkelt en plats i startelvan.

Man skapar en improviserad fotbollsplan där gamla trälårar får utgöra mål och börjar träna. I början blir det givetvis som Bambi på hal is men snart lär sig pojkarna att spela fotboll för att glömma sina eländiga liv och spela för gemenskap och kärlek. De lär sig laganda, samarbete och disciplin och hittar glädje i tillvaron även om de spelar utan skor och på en liten skitig sandplätt omgiven av gamla däck.

Regissören Jim Libiran är en okuvlig berättare och hans entusiasm för denna film är smittsam. Det går inte att ta miste på hur mycket detta projekt betyder för pojkarna utan framtid och vilka offer man gör för att nå den där drömmen som alltid bara har varit just en dröm och som sporre nöter Fader José namnet Paulino Alcantara, den enda Filipino som spelat i FC Barcelona. Kunde han så kan ni är mantrat. Resan är lång och obekväm men jobba hårt varje dag och du kan forma din egen framtid.

Musiken spelar en stor roll i Happyland. Varje rörelse har en rytm och de som är bänknötare peppar sina lagkamrater till nya höjder med ett intensivt trummande på improviserade instrument, gjorda av gamla vattenbehållare och annat skräp från soptippen.

Happyland är en fantastisk film gjord med enkla medel, en film om hopplöshet, glädje och kärlek till fotbollen. Alla inblandade är amatörer och Libiran har gjort ett makalöst jobb med dessa ungdomar. Det är så att man vill slänga av sig skorna och hoppa in och lira själv.

För att få råd att slutföra produktionen tiggde man pengar på diverse sociala medier och även filmfestivalen själva har varit med och sponsrat filmen.

Man säger ju att män aldrig gråter och när det väl sker så är det inte sällan i samband med idrottsevenemang. Nu är inte Happyland ett idrottsevenemang men tårarna gick inte att hålla tillbaka och de fick symbolisera både glädje och sorg.

Happyland har inget premiärdatum men den visas just nu på Göteborg International Film Festival

Michael Winterbottom mötte publiken. Foto: Gabriella Duraffourd/GIFF

För andra året i rad delade Göteborgs Filmfestival ut sitt ”Honorary Dragon Award” till en filmarbetare  vars hela karriär man vill uppmärksamma och hedra lite extra. Förra året gick utmärkelsen till amerikanske manusförfattaren Charlie Kaufman, och i år var det den brittiske regissören Michael Winterbottom som fick äran.

Han tog emot priset igår i samband med en ”master class” på filmfestivalen, det vill säga en slags liveintervju inför publik, där både moderatorn och publiken fick ställa frågor. Även om det kanske inte kändes som en jättestorslagen prisceremoni så sa Michael Winterbottom i alla fall att han var ärad av att följa i Charlie Kaufmans fotspår.

Michael Winterbottom är extremt produktiv, minst en film om året blir det. Någon i publiken frågade hur han orkar, han måste ju knappt hinna avsluta en film innan han påbörjar en ny? Men Michael Winterbottom gillar just det där, att ha flera projekt på gång samtidigt, i olika stadier, berättade han. På det sättet kan han till exempel lämna manusarbetet för en stund, jobba med post production på en annan film, och sen komma tillbaka till manuset med ”nya ögon”. Hans senaste film innan Trishna, som har premiär på festivalen, var The Trip, vilket tydligt visar den enorma bredden i hans filmskapande. Han har samarbetat med komikern Steve Coogan i 24 Hour Party People, Tristram Shandy och The Trip, han har gjort dokumentärer som The Road to Guantanamo och The Shock Doctrine och krigsreporter-historien Welcome to Sarajevo, bara för att nämna några. Han gör helt enkelt historier som intresserar honom, oavsett vad det handlar om, berättade han.

Trots de till synes diametralt olika typer av filmer Michael Winterbottom gör är en dokumentär känsla, och improvisation, något som återkommer ofta. Eller att skådisarna spelar en version av sig själva, som Steve Coogan och Rob Brydon i Tristram Shandy och The Trip. Han berättade också att han gillar tanken på att stoppa in skådisar i situationer där vanliga människor spelar sig själva.

Prisutdelning i all ära, Michael Winterbottom är nog främst på festivalen för att visa sin senaste film Trishna, en moderniserad filmatisering av Thomas Hardys roman Tess av D’Urberville , en historia om mötet mellan kvinnan av folket och mannen av börd. Romanen utspelar sig i 1800-talets England, men när Michael Winterbottom var och filmade i Rajasthan i Indien för några år sedan insåg han att det indiska samhället på flera sätt har likheter med det brittiska samhället då, och bestämde sig för att placera historien om Tess (Trishna) i en indisk kontext. Thomas Hardy var hans favoritförfattare som tonåring berättade han, och han har nu filmatiserat tre av hans romaner: Tess D’Urberville, Tristram Shandy och Jude. Och här har han gjort precis det han gillar, att placera skådisar i situationer med ”vanliga människor”. Freida Pintos karaktär har nämligen placerats i en riktig indisk familj, som spelar sig själva.

Dino Jonsäter

Tinker Tailor Soldier Spy har rättmätigt hyllats över hela världen. Främst är det Tomas Alfredssons regi, Gary Oldmans skådespeleri samt Hoyte van Hoytemas foto det har pratas om.

Men.

Produktionens osjungne hjälte är Dino Jonsäter som har klippt filmen. Med en fantastisk fingertoppskänsla har han kramat ur maximal dramatik från grundmaterialet och skapat en känsla av konstant paranoia som påminner en del om stämningen i Coppolas mästerverk The Conversation; lågt tempo och oavbrutet spännande.

Vi fick en liten pratstund med Dino där han bland annat berättar om jobbet med Tinker Tailor Soldier Spy.

En svensk, en engelsman och ett flygplan

Hej Dino! Hur kom du in i branschen och hur blev du klippare?

Mitt första kreativa jobb var som inslagsproducent för Knesset och Cumbaya på ZTV 1995. Vi var en liten tight redaktion, och hittade på och genomförde allt i stort sett från dag till dag. Sedan började jag regissera musikvideos och reklamfilm, men märkte att det var i klipprummet jag trivdes bäst. Det första jag klippte själv var komediserien Pentagon, påhejad av en tålmodig Felix Herngren. Felix var den som lärde mig hantverket från början och jag klippte en hel del åt honom där i slutet av 90-talet.

Har du några förebilder?

Dylan Tichenor, som har en fantastisk lugn rytmkänsla, men även Tom Rolf (son till Ernst och Tutta Rolf) har en ton jag beundrar

Vad använder du för klippverktyg?

Avid. Jag har gett Final Cut Pro några chanser, men det slutar alltid i gråt och tandagnissel

Dino, Tomas och filmens struktur

Hur ser processen ut när du jobbar med Tomas Alfredsson? Hur möts era visioner?

Tomas lägger sig inte i klippningen alls under inspelningen, vilket ger mig en chans hitta en egen väg och tolkning av materialet. När vi väl är igång jobbar vi noggrant, ganska långsamt och tätt – eftersom Tomas är en duktig klippare själv jobbar vi i stora stycken parallellt. Vi har en gemensam smak och syn på hur historier fungerar och skall konstrueras. Jag tror en gemensam smak är helt avgörande för om ett regissörssamarbete skall funka.

Jag har förstått att Tomas Alfredsson har en väldigt tydlig vision och att han spelar in väldigt ekonomiskt och att det á la Hitchcock egentligen bara finns ett sätt att sätta ihop filmen.

Det stämmer att Tomas är mycket ekonomisk på inspelning och genom att ha väldigt genomtänkta idéer om hur en scen skall berättas inte behöver ta så mycket material som en andra regissör skulle göra. Att det bara skulle finnas ett sätt att klippa såväl scenerna som filmen är däremot fel – Det är ganska få scener som i slutändan är konstruerade som de var tänkta, oftast för att åstadkomma just det de var tänkta att vara. Det finns förstås scener som dessutom har fått en annan funktion och valör än den ursprungliga intentionen.

Vad det gäller själva filmens konstruktion är den i stora stycken inte alls som den var skriven. Jag skulle vilja säga att det är det klippning i stora stycken handlar om – att på bästa sätt berätta den historia och förmedla den stämning regissören vill förmedla, utan att låsa sig vid originalritningen. Såväl Tinker Tailor Soldier Spy som Låt Den Rätte Komma In innehåller scener som vi helt konstruerat i klipprummet av överblivet eller lånat material från andra scener. Allt detta är en lång och i mitt tycke helt nödvändig process – att vända ut och in på filmen – för att tillfullo förstå materialet och vart det vill.

Gary - eller Bill Nighys dubbelgångare?

Var i låg svårigheterna att kondensera ner en så komplex historia som Tinker Tailor Soldier Spy till två timmar? Hände det att ni gick vilse i klippningen ibland?

Jag var naturligtvis panikslagen – jag tror att jag läste boken två eller tre gånger parallellt med manuset för att få lite kläm på den. Nyckeln ligger i att det inte är en ”who did it”-thriller, eller ens en thriller, det är primärt en film om svek, förtroenden, ensamhet och lojalitet. Själva jakten på mullvaden ligger därför svagt i ofokus, medan Smileys inre resa är det som ligger i förgrunden. Le Carrés roman är även den i stora stycket ogenomtränglig, och det är ogenomträngligheten som är själva fundamentet. Och vilse är man ju egentligen ända fram tills man är färdig.

Min absoluta favoritscen i filmen är den i Budapest på cafét. Berätta om arbetet där; jobbade ni länge med den scenen innan den satt?

Vi jobbade oerhört mycket med den scenen, eftersom den både ska berätta en väsentlig del av det som hela den yttre historien vilar på, men också ska etablera den paranoia och osäkerhet som sedan ska komma att prägla resten av filmen. Det var den första scenen vi började med, och även den scenen som blev färdig sist. Så är det ofta – nyckelscener som den måste bearbetas genom hela processen.

En av Dinos favoritscener

Vilken är din favoritscen i filmen?

Mötesscenerna på MI6 i det ljudisolerade rummet ligger mig varmt om hjärtat, men även slutscenen och Galleriascenen. Faktum är att en av mina favoritscener valde vi att klippa bort ur filmen, inte för att den var dålig, utan för att den helt enkelt inte platsade i den slutgiltiga klippningen. Förhoppningsvis kommer den att återfinnas på DVD-utgåvan som en outtake.

När vi pratades vid första gången var du på väg till Los Angeles. Är det Hollywood som kallar?

Det finns inte så mycket att berätta. Jag träffar lite folk och läser lite manus – ingenting konkret. Jag ser inget egenvärde i att jobba i Hollywood – jag vill berätta bra historier som berör, oavsett var det sker. Däremot är det kul att få en inblick i systemet, och träffa människorna som jobbar i det. Och vem vet, det kanske dyker upp nåt…

Pojktanten, som är med och tävlar om Dragon Award Best Nordic Film, är en dokumentär av Ester Martin Bergsmark. Eller – kanske snarare en dokumentär korsad med konstfilm. Det är en svårbeskrivbar film helt enkelt. I filmfestivalens katalog står det så här: ”När Ester Martin såg Eli på avstånd kände han för första gången igen sig själv hos någon annan. Långt senare möts de, blir vänner, älskare och själsfränder och Ester Martin anammar Elis ord för att beskriva sig själv: pojktant.”

Eli är Eli Levén, som romandebuterade med boken ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”. Och pojktant är den beskrivning han själv har satt på sig själv. Regissören Ester Martin Bergsmark, som 2009 fick en guldbagge tillsammans med Mark Hammarberg för Maggie vaknar på balkongen, har här gjort en film som tar sin utgångspunkt i Eli Levéns brottande med identitet och tillhörighet, men handlar mycket om honom själv också. Filmen inleds med Elis röst som berättar att han när han var liten trodde att sniglar kunde byta skal, och att det var något lockande med det, att liksom kunna byta utsida. Det är ganska tydligt vad man ska få för associationer till detta, att det handlar om att kanske leva i ett skal som man inte känner att man passar in i, eller att man inte riktigt kan eller vill leva upp till det som förväntas av detta ”skal”.

I Pojktanten (som för övrigt heter She Male Snails på engelska, apropå det där med sniglarna) varvas dokumentära bitar med iscensatta episoder. Elis och Ester Martins berättarröster som ger tittaren delar av deras liv, Ester Martin och Eli i badkaret, och så iscensatta episoder ur en pojktants uppväxt. Det där sista – att det är ”iscensatta episoder ur en pojktants uppväxt”- det stod i katalogens beskrivning av filmen, men ärligt talat insåg jag inte riktigt själv att det var det när jag såg filmen. Det är en väldigt personlig film på många sätt, både ämnet, berättarsättet och bildspråket. Och som jag skrev tidigare så känns det mycket som en konstfilm. Det är vackert, men jag känner att det blir lite långsamt och att det går för lång tid mellan de dokumentära bitarna. Jag vet inte om det var för att jag såg filmen kl 10 på morgonen, men jag hade liksom svårt att hålla koncentrationen uppe bitvis.

Det är färgstarkt och vackert, och det är verkligen ett fascinerande och livsviktigt ämne, att få ha den identitet man vill, att inte behöva bli kategoriserad. Men för min smak blir det i en lite för konstnärlig form.

Pojktanten visas på Göteborgs filmfestival 3/2, 4/2 och 5/2.

Så var den då här, det uppmärksammade och prisbelönta romantiska dramat mellan två unga män i Storbritannien. Weekend är en avskalad och vacker kärlekshistoria som tyvärr tenderar att bli lite väl innehållslös.

Russell är en blyg och rätt tystlåten person som säger att han har ”kommit ut” men vi blir snart varse att det endast är hans närmsta vänner som känner till hans sexuella läggning. Rädslan för vad omvärlden skall tycka är påtaglig och verklig men efter en blöt kväll på en rökig gayklubb möter han så Glen. En utåtriktad, ganska bitter kille som inte hymlar med att han är homosexuell. Det är snarare så att han trycker lite väl mycket på detta faktum, så hårt att han glömmer bort att älska. Han säger sig vilja vara fri och visa världen vem han är, att han vill förändra samhällets syn på homosexualitet men stänger samtidigt ute sina egna känslor. De hamnar givetvis i bingen och detta möte leder till att det nyfunna paret tillbringar en helg tillsammans. Glen spelar in deras samtal för ett konstprojekt och det är mycket ”cock and balls” men dialogen är både vass och realistisk, framför allt när drogerna kommer fram. I Weekend så knarkas det nämligen på rätt friskt. Det börjar mjukt med en liten joint och slutar med ett bord fullt av linor och kreditkort.

En kort och en lång...

Russell jobbar till vardags som livräddare i en simhall. Han lever ett enkelt liv utan extravaganser och han är noga med att inte synas med andra män. Nervositeten och paniken när Glen dyker upp på parkeringen utanför jobbet är tydlig och återigen realistisk och nära och det är också det här som är den största behållningen med Weekend. Både Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) är fantastiska i sina roller. Man känner sig nästan som en inkräktare där man sitter i biofåtöljen och lyssnar på deras mest intima samtal och får se både det ena och det andra men det är ingen ”nakenchock” som skvallerpressen skulle sagt. Weekend är inte ute efter att chocka publiken även om vi ibland kanske bjuds på lite mer detaljer än vi önskat, snarare att väcka trångsynta människor genom att visa att ett gayförhållande egentligen är precis som ett heterosexuellt. I Weekend får du inte se några fjäderboer, rosa inredning med små yuccapalmer eller lila sidenlakan. Russell bär heller inte omkring på någon liten skinntorr Chihuahua i blingad väst. Nej han bor i en anspråkslös lägenhet, han bär joggingskor och har tredagarsskäggstubb. Han diggar rock och cyklar till jobbet på en väl använd cykel med bockstyre. När han kommer hem efter en arbetsdag lägger han sig alltså inte i divanen och målar tånaglarna och lyssnar på Erasure. Han är precis som folk är mest och det är också här filmens svaghet finns. Hur kul är det i 90 minuter egentligen? Efter halva filmen har man insett att det egentligen inte finns någonting att basera en hel film på. Hade filmen handlat om ett heteropar som rökte på och gängade en hel helg kan jag lova att filmen aldrig hade sett dagens ljus. Detta är också lite motsägande, regissören Andrew Haigh tycker inte att homosexualitet skall ses som något annorlunda men ändå gör man en film som får näring genom just dessa premisser. En annan ganska störande sak är att vi här får uppleva det som måste vara tidernas längsta helg. Det känns helt enkelt inte trovärdigt att allt som händer i filmen, både känslomässigt och händelsemässigt faktiskt sker under en och samma helg.

Russell och Glen delar det mesta i Weekend

Sammanfattningsvis kan man säga att Weekend inte lever upp till hypen, att det definitivt inte är någon ny Brokeback Mountain och att filmen förmodligen hade gjort sig bättre i kortfilmsformat. Det är ändå en habil filmupplevelse som förmodligen tyvärr är både nödvändig och angelägen i dagens samhälle.

Den håller för stunden men lämnar inga djupare avtryck.

Weekend har premiär 31:e januari på Göteborg International Film Festival.

WEEKEND trailer from Andrew Haigh on Vimeo.

Donald Clarke är en ung och begåvad man på väg mot sin egen undergång. Han kommer aldrig att få uppleva sin 18-årsdag. Detta vet vi och det finns absolut ingenting som kan göras åt situationen. Donald kommer inom kort att dö i leukemi, these are the indisputable facts.

Trots denna vetskap är han som vilken ung pojke som helst. Han umgås med sina kompisar, dricker en öl då och då, snackar brudar och röker en cigarett vid väl valda tillfällen. Utåt sett är han är varken bitter, arg, ledsen eller rädd, han verkar ha accepterat att han kommer att kasta in handduken och försöker helt enkelt göra det bästa han kan av situationen. Hur han verkligen känner är en helt annan sak och det är det som den här filmen egentligen handlar om.

Unga människor döende i cancer har vi sett på vita duken förr men det som skiljer filmen Death of a Superhero är att filmen delvis är animerad. Donald besitter nämligen en jättetalang och det är att teckna våldsamma serier och det är också här han lever sitt liv. När livet blir för tufft antar han rollen som den tystlåtne superhjälten som tvingas slåss mot den onda karaktären ”the glove” som här symboliserar cancern. Serierna innehåller också mängder av halvnakna tjejer i sexiga sjuksköterskekläder av lack, hånfullt skrattande och stönande. De vet att superhjälten är på väg att dö och gör allt för att göra hans sista tid på jorden till ett rent helvete. Man behöver inte vara legitimerad hjärnskrynklare för att fatta att superhjälten är Donald’s alter ego och att hans reaktioner och problem återspeglas i dennes handlingar.

I den situation Donald befinner sig i så har samhället givetvis bestämt att han inte klarar sig på egen hand utan behöver hjälp av en psykolog. Han avverkar den ena efter den andra tills han slutligen hamnar hos Dr. Adrian King, spelad av Andy Serkis, ni vet han som är Gollum i Sagan om Ringen-trilogin. Det ironiska här är att han nu får ta hand om en liten blek kille helt utan kroppsbehåring och med lätt utstående ögon, lite åsidosatt och hånad i vardagen. Det börjar i alla fall växa fram en ömsesidig och värmande relation där King försöker att ta reda på vad Donald egentligen tycker och känner utan att trampa honom på tårna. Har han försökt begå självmord? Tänker han på vad som skall ske med hans familj efter sin bortgång? Instängd som han har blivit med tiden kommer svaren långsamt och förklädda. Donald möter också sin stora och enda kärlek i Shelly (Aisling Loftus). En söt tjej som har tröttnat på pantade sportjocks och ser Donalds varma hjärta och talanger. En ovanlig situation som Donald har svårt att hantera och han tvingas åter ta hjälp av sina tecknade superhjältar.

Death of a Superhero är som ni förstår ingen lycklig historia. Vi sitter trots allt och väntar på att en liten kille skall dö i cancer innan han ens hunnit växa upp men Donald som spelas av Thomas Brodie-Sangster gör en hjärtvärmande roll och det finns både allvarliga och småroliga moment som gör att man tar det som sker på vita duken på fullaste allvar, faktiskt ända fram till sista delen av filmen när den irländska regissören Ian Fitzgibbon plötsligt får ett hjärnsläpp och skall göra American Pie av det hela.

Det är ändå en rörande berättelse om sorg som Fitzgibbon hanterar fint och den råa animeringen passar väl in i storyn. Genom att vara superhjälte måste Donald helt enkelt hitta ett sätt att låta de andra fortsätta att leva vidare och genom att få en inblick i hans djupaste känslor förstår vi att hans kamp snarare är för dem och inte för honom själv. Donald är deras frälsare, en martyr för dem som hellre vill vältra sig i depression inför döden, istället är det genom hans bortgång som de närstående återfår förmågan att leva. Death of a Superhero är en film om att lära sig leva med döden lurande runt hörnet och att hitta något i varje dag som gör just den dagen till livets bästa för det kan trots allt också vara den sista.

Death of a Superhero har ännu inget spikat premiärdatum i Sverige och det finns heller ingen trailer att tillgå.

Cairo 678 är filmen som tar upp det kontroversiella ämnet sexuella trakasserier av kvinnor i Egypten. Regissören Mohamed Diab plockar här upp en riktigt het potatis, ett gigantiskt problem ingen vill kännas vid eller eliminera.

Vi får följa tre centrala karaktärer, arbetarklassens Fayza (Bushra), överklassfrun Seba (Nelly Karim) och den lovande stå-upp komikern Nelly (Nahed El Sebai). Alla har de någon gång upplevt sexuella trakasserier i olika former. Fayza tar bussen varje dag och det här är verkligen bussen från Helvetet. Den är till bristningsgraden överfull vilket ger männen ett ypperligt tillfälle att vara där och pilla när alla står som packade sillar. Man har till och med utformat en metod som kallas ”citrontricket”. Om en kvinna nu, mot all förmodan faktiskt skulle reagera på den okända mannens närmande stoppar mannen helt enkelt snabbt citronen i fickan och skyller på att det var den och inget annat kvinnan kände trycka på bak över. Nelly blir attackerad på öppen gata med massor av vittnen som står med händerna i fickorna och skrattar och Seba blev en gång i tiden utsatt för en brutal gruppvåldtäkt.

De här kvinnorna har nu fått nog av att alla tittar bort eller lägger skulden på kvinnorna varje gång det händer och det händer varje dag, på varje gata, butik och framför allt på Buss 678. Nelly bestämmer sig därför att göra landets första anmälan vilket inte faller i god jord. Problemet är att när en kvinna i Egypten anmäler ett brott av denna karaktär så drar hon skam över sin familj. Det är bättre att mörka allt, skratta bort det eller sopa problemet under mattan. Då kan alla gå vidare med sina liv och ingen behöver lida. Hon tvingas nu till ett antal svåra beslut som kommer att påverka hennes karriär, familjeband och förhållandet med pojkvännen Omar (Omar El Saeed). Fayza börjar att attackera alla som gör närmanden på bussen och Seba driver sedan ett tag tillbaka en självförsvarsskola för kvinnor där hon försöker få sina elever att öppna sig och berätta om sina fruktansvärda upplevelser, dock utan framgång. När de tre kvinnornas liv en dag korsas uppstår en gemenskap och man börjar ta lagen i egna händer.
Tyvärr går inte dåden obemärkta förbi och en polisutredning startar, ledd av den korpulente, sarkastiska men samtidigt förstående kommissarie Esam (Maged El Kedwany)

Cairo 678 är tänkt att beröra och ifrågasätta, vilket man lyckas väl med. Filmens absoluta styrka ligger i dess intima undersökning av hur djupt rotad kulturen faktiskt är och hur skev balansen mellan könen har blivit. Filmens största problem är å andra sidan att den är lite ojämn. Första delen är fasansfull och gripande och man äcklas verkligen av det manliga släktet och dess beteende. Andra delen av filmen handlar mest om de tre kvinnornas egna lilla medborgargarde och Esams försök att springa omkring och leka Kojak. Han är dessutom ingen ängel själv. När hans höggravida fru klagar på smärtor är han både otrevlig och ointresserad. Han vill hellre hänga på polisstationen eller glida runt och fråga ut offren.

Mitt i denna hemska skildring har Diab smugit in en rejäl dos av vass humor och då jag fick den stora äran att stanna kvar och ställa några frågor till regissören så fick jag svaret att han kände sig tvungen att ”lätta upp” stämningen lite då ämnet är så overkligt och brutalt. Att bara rada upp elände skulle kännas för jobbigt, både för honom själv och för publiken. Han berättade också att han flugit hit, inte bara för festivalen utan också för att deltaga i de många demonstrationer som just nu pågår runt om i landet på grund av den allmänna situationen i Egypten och han passade givetvis också på att håna oss för vårt klimat.

Cairo 678 är inte prickfri men den är väl värd ett besök, inte minst för att få upp ögonen och inse att världen utanför vårt trygga folkhem är i behov av stöd för trots Nelly’s anmälan är mörkertalet fortfarande enormt  och det är fortfarande skamligt för en kvinna i Egypten att utsättas för sexuella trakasserier.

Cairo 678 har biopremiär 9:e mars

Det här skulle kunna bli en väldigt kort recension då jag faktiskt äntligen kan ha lyckats att hitta ett effektivt botemedel mot min  sömnlöshet för The Idiot är i sanning ett sömnpiller av episka mått.

Det är långt ifrån första gången som någon dramatiserar eller tolkar Fjodor Dostojevskijs mästerverk och jag är själv en beundrare av Mr. D’s största litterära verk men att tolka en bok där inte särskilt mycket händer är av ganska självklara skäl väldigt svårt. Den stora behållningen i boken är trots allt författarens fantastiska språkbruk och miljöskildringar.

När den Estländske regissören Rainer Sarnet nu ger sig på en egen tolkning av denna värld blir det extremt långrandigt och platt. Furst Mysjkin (Risto Kübar) återvänder till S:t Petersburg efter att ha spenderat fyra år på ett mentalsjukhus i Schweiz p.g.a. sin epilepsi som på den tiden ansågs vara en sinnessjukdom. Vi får sedan följa hans kamp mot stadens invånare som ser honom som en idiot. Mysjkin lever dock efter den falska devisen att varje människa i grund och botten är god och låter sig inte påverkas trots att han gång efter annan blir både gjord till åtlöje och utnyttjad. Han faller snart handlöst för landets vackraste kvinna, Nastasia Filippovna (Katariina Unt) och tvingas nu slåss för hennes kärlek då det är många sökande till just den platsen, där främsta konkurrenten är socitetsskurken Rogozjin (Tambet Tuisk), i Sarnets tolkning en hårdtatuerad, kajalprydd hårding med urban mohikanfrisyr.

Om man skall analysera The Idiot med Dostojevskijs egna ord så finns det knappt en enda hederlig människa kvar i Ryssland men den ovanlige fursten förkroppsligar godheten och givmildheten mitt i detta förfall. Han lyser upp tillvaron för alla genom sin ständiga vänlighet och med sitt säkra sätt får han karaktärisera Dostojevskijs idealmänniska, en människa med en orubblig tro på det rena och på Guds absoluta moral.

Sarnet har tydligen kämpat i 15 år för att få göra den här filmen, inte helt väl spenderad tid kan jag tycka.

En tjej, ett jättestort kattdjur och en transvestit. En helt vanlig kväll i S:t Petersburg

Inte mycket nämns om Furst Mysjkins bakgrund som spelmissbrukare och hans arv som son till en utarmad adelsman och en köpmansdotter. Vi får dock veta att han har en mycket vacker handstil, vilket, utåt sett egentligen är hans enda tillgång. I boken beskrivs huvudpersonen som ett barn, vilket är förutsättningen för hans tro och godhet. I filmen är han förvisso rätt naiv men Sarnet har snarare velat framhäva en naiv Jesusgestalt som inte kan hantera kvinnor och deras skönhet.

Halvvägs in i filmen var det så förbannat segt att även huvudrollsinnehavaren somnade

Konceptet är intressant men de långdragna scenerna och påtvingade dialogerna gör att The Idiot faller ihop som ett korthus. Trots närmare två och en halv timme lämnas alltför många, för historien, viktiga delar utanför. Har man läst boken vet man hur huvudpersonen lyckas att slå sig in i den S:t Petersburgska societeten men här får vi helt köpa att han mer eller mindre går in genom en dörr i en scen och i nästa står han och skålar i vodka med den fina samhällsklassen. När det gäller den svåra kärlekshistorien mellan Mysjkin och hans två kvinnor, den odrägliga Filippovna och den godhjärtade Aglaja (Ragne Veensalu) beskrivs denna på ett trovärdigt sätt som följer sin litterära förlaga rätt väl men det blir aldrig riktigt gripande när regissören går vilse i alldeles för många körsånger med små pojkar och långa eleganta klänningar.

Kübar är riktigt bra i sin roll som Furst Mysjkin och Juhan Ulfsak gör en liten men imponerande insats som den dödsjuke och suicidala poeten Ippolit. Som helhet saknar filmen alltför många vitala delar, tempot gör sig inte på vita duken och det som förmodligen var tänkt att vara pampigt och storslaget blir mest utdraget och tröttsamt.

The Idiot kommer förmodligen aldrig att ha någon riktig premiär på en svensk biograf men den visas just nu på Filmfestivalen för den som har sömnproblem.

The Idiot TREILER / dir.Rainer Sarnet from Homeless Bob on Vimeo.

Gör George Clooney sitt livs roll?

George Clooney spelar juristen Matt King. Matt King har allt. En vacker fru, två härliga döttrar och en massa pengar men allt är så klart inte så bra som de verkar.

Regissören Alexander Payne slog igenom rejält med filmen Sideways. Filmen fick lysande recensioner och vann 99 priser världen över. Jag såg den ungefär två år efter alla andra och blev lite besviken. Absolut ingen dålig film men inget mästerverk heller. Jag är väldig dålig på att hantera förhandshype. Därför blev jag väldigt glad över att jag skulle få se Alexander Paynes nya film The Descendants innan hypen dragit igång. Tyvärr är det inte riktigt sant. The Descendants vann ett par Golden Globes och förhandssnackat på nätet har varit överväldigande så mina förväntningar var ganska höga ändå.

Tyvärr levde filmen inte upp till mina förväntningar. The Descendants är en bra film. Lite smårolig och många starka och rörande scener. George Clooney är bra men absolut ingen Oscars-kandidat. Det puttrar på och jag får en tår i ögonvrån då och då men det är några saker som gör filmen till en besvikelse.

Filmen inleds med en voiceover där Matt King berättar vad som hänt innan vi får äran att följa hans liv. Voiceovern ger oss bakgrundsinformation och sätter oss in i hur Matt mår. Det är väl bra tänker ni. Det är jävligt slappt tänker jag. Låt scener berätta vad vi behöver veta. Låt scener visa hur karaktärerna mår. Viska det inte i mitt öra under förtexterna. Som tur är tar det slut ganska fort och filmen kan starta på riktigt. Då levereras det en rörande och charmig historia om en man som inte har koll på någonting och har hamnat i en situation som han inte har en aning om hur han ska hantera men ganska snart kommer vi till det andra problemet som är ganska stort.

För att denna ganska sorgliga historia inte ska gräva ner sig i ångesten så kastas en ”comic relif” in från vänster. Sättet han beter sig på är så icke trovärdigt och omänskligt att det snarare hör hemma i Nakna Pistolen än här. Inte nog med det. För att han ska ha en plats i filmen så börjar alla de andra karaktärerna runt omkring honom bete sig som idioter också och det är där det faller. Trovärdigheten försvinner och vi får några skratt istället. Är det värt det? Nej.

Om man struntar i de två problemen, och det kan man absolut göra, så är nog The Descendants en riktigt bra film.  Jag hoppas att ni inte läst den här recensionen innan ni ser filmen eller att ni inte bryr er om dessa saker lika mycket som jag. Eller så kanske jag tar ner era förväntningar så ni blir glatt överraskade. Själv hatar jag hype. Det gör mig så lätt besviken.

Trots att jag blir väldigt irriterad på dessa saker blev jag ändå berörd från och till. Det gör att jag ändå inte tar fram stora motorsågen.

The Descendants har biopremiär den 27:e januari

Janne och Klasse är två övervintrade stekare i 60-årsåldern. De söker efter svunnen tid som för länge sedan flytt. Avalon är den smärtsamma historien om ett uppvaknande och jakten på en ungdom som aldrig kommer igen.

Janne (Johannes Brost) är en mångsysslare utan identitet, en vilsen person med drömmar som aldrig slagit in. Han är inte misslyckad men han är heller inte framgångsrik. Hans spretiga CV innehåller både nattklubbsägare, mäklare och konsthandlare. Janne har precis blivit av med sin fotboja och i ett försök att gå vidare i livet samlar han familjen och drar till Båstad för att, tillsammans med sin parhäst Klasse (Peter Carlberg), starta Västkustens fetaste nattklubb, Avalon. Allt låter som en dröm men det finns ingen lycka i Avalon. Jag skulle faktiskt vilja påstå att Avalon är en av de mest ensamma och obehagliga upplevelser jag sett på bio på väldigt länge. Filmen är till bredden fylld av ångest och hopplöshet och vill man vara lite elak kan man i Janne se vissa likheter med den gamle vinylgurun Clabbe, en snubbe som var stekhet någon gång på det glada 80-talet och sedan fastnat där. Janne glider omkring i Ralph Laurens urblekta gula fladdriga skjortkollektion från nämnda årtionde och dövar sin ångest med alkohol och senare också droger.

När Janne råkar ha ihjäl en baltisk hantverkare förvärras situationen ytterligare. Han pendlar nu mellan total apati och ilska och det är tydligt att hans livlina sakta börjar löpa ut och när han och Klasse tvingas till samröre med kriminella element, visserligen inte de mest skrämmande genom filmhistorien men valmöjligheterna börjar i alla fall ta slut och väggarna kryper allt närmre.

Det är inte ballt att vara balt i Båstad.

Avalon är förmodligen inte för alla men en sak är säker och det är att ingen går från biosalongen oberörd. Filmen klibbar sig fast och det är omöjligt att tvätta bort den obekväma känslan som vilar över hela produktionen för även om det är svensk högsommar och tennisvecka med fulla brats i framgångsfrilla och klubblazer så känns varenda bildruta både kall och färglös.  Faktum är att filmmiljön snarare påminner om en karg och övergiven förort i någon öststat än en flashig lekstuga för de bemedlade , det är smutsigt, trasigt och livlöst. En Tjernobylreferens ligger nära till hands och i en film där det mest färgsprakande inslaget förmodligen är det röda boxvinet som huvudpersonerna hinkar friskt ur så blir man som betraktare både nedstämd och smärtsamt medveten om hur kort livet faktiskt kan vara. Avalon är en film som griper tag i dig och den släpper inte taget förrän slutscenen rullar ut till tonerna av en lågmäld version av nationalsången.

Regissören Axel Petersén står här för en regidebut som är värd varje hyllning. Han levererar en här lavett som känns i hela kroppen när han trampar på den svenska välfärden och orädd utforskar områden där de flesta aldrig skulle våga sätta sin fot.

Johannes Brost då? Ja, han är precis så lysande som den samlade kritikerkåren redan predikat om. Brost är Avalon och medvetet eller omedvetet är han skvallerpressens version av Johannes Brost. Brost är kokain, lådvin och stesolid i ett tragikomiskt självporträtt, ett förbannat bra sådant!

Avalon har biopremiär 24:e februari.

Avalon from Film&TV-Producenterna on Vimeo.

Tom som spöke

När Ethan Hunt och IMF beskylls för att ha bombat Kreml klipper den amerikanska staten plötsligt alla band till organisationen, något presidenten kallar ”Ghost Protocol”. Utan resurser eller manskap måste Ethan hitta ett sätt att rentvå sin organisations namn och dessutom förebygga ännu en terrorattack.

När jag berättade för mina vänner att jag skulle se Mission Impossible 4, och dessutom såg fram emot det möttes jag av skeptiska blickar och den rätt självklara frågan: Varför då?

Visst, Tom Cruise är utan tvekan fortfarande världens största filmstjärna men för mig är och förblir han mest en scientologdvärg med för högt uppdragna jeans. Vill jag ha högoktanig action tycker jag fortfarande att Bourne-filmerna övertrumfar det mesta inom genren. Den enskilt största anledningen att jag ville se Ghost Protocol var att Brad Bird, mannen bakom den absolut bästa Pixar-filmen The Incredibles, stått för regin. För trots att Mission Impossible-franchisen i mångt och mycket är The Tom Cruise Show har han i egenskap av producent alltid varit mån om att ta in visionära regissörer. Brian DePalma, John Woo och J.J. Abrams är alla regissörer med tydliga idéer och egenheter. Så även Brad Bird, men att ta steget från den animerade världen till traditionell spelfilm känns kanske spontant inte som det mest självklara men Bird gör det med den äran.

Ska jag ta mig an uppdraget eller inte?

Efter ett skickligt koreograferat fritagande av Ethan Hunt från ett fängelse i Moskva sätter filmen igång och rullar iväg i ett rasande tempo och stannar egentligen bara upp när filmmakarna känner att skådespelarna måste sätta sig ner och sammanfatta vad som har hänt och vad de vill göra. Vilket är helt överflödigt eftersom intrigen är barnsligt enkel.

Hej, jag är ond

Innan Kurt Hendricks (Michael Nyqvist) blev superskurk arbetade han som kärnfysiker på KTH. Där fick han den über-Nietzscheanska idén att det enda sättet för mänskligheten att överleva är att upplåna den och börja om på ny kula. Så han gör det som de flesta världsutplånare brukar göra; han nästlar sig in i djupaste Kreml och stjäl kärnvapenkoderna för att iscensätta ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland. Efter att ha kommit över koderna spränger han halva Kreml i luften och lyckas lägga skulden på Ethan Hunts gäng vilket leder till att IMF läggs i malpåse och chefen Tom Wilkinsson tvingas sammanbitet konstatera att nu är det Ghost Protocol som gäller. Det innebär att USA inte längre vill kännas vid IMF, så agenterna tvingas därför jobba under radarn helt utan support. Jakten startar och jordens existens står på spel.

Burj Khalifa

Brad Bird har förstått att Ethan Hunt (Tom Cruise) i grund och botten är en seriefigur som måste sättas i en humoristisk kontext. Simon Pegg är bättre än någonsin som den roliga sidekicken och balanserar upp Tom Cruises bekymmersrynka genom resan som tar oss till Budapest – Moskva – Dubai – Mumbai och Seattle. Redan i den obligatoriska scenen, där Hunt får uppdraget, förstår vi att nu gäller andra regler. När meddelandet ska självförstöras händer ingenting och Hunt tvingas gå fram och bokstavligt talat slå sönder lådan för att den ska börja ryka. Att tekniken sviker är ett genomgående tema i filmen.

Bird återanvänder skickligt ett av huvudpersonen i The Incredibles viktigaste karaktärsdrag; tvivlet. För första gången i Mission Impossible-filmerna får man se Ethan Hunt tveka inför alla spektakulära lösningar. Han inser helt enkelt sin dödlighet och det gör att man bryr sig så mycket mer. Tom Cruise blir, hur konstigt det än kan låta, mänsklig. Actionscenerna är samtliga av högsta kvalitet. Klättrings-sekvensen på Burj Khalifa (se bilden) är visuellt hisnande och tekniskt sett helt obegriplig. Jag skulle ge väldigt mycket för att se hur den scenen är filmad.

Mission Impossible – Ghost Protocol är en spektakulärt underhållande film och man bara kan ha överseende med den bisarrt osannolika handlingen. Och det måste man ju eftersom logik och action är som olja på vatten.

Mission Impossible – Ghost Protocol  har biopremiär den 27:e januari