Onyanserat – Blogg om film och tv En blogg av oss som jobbar med film och tv. Recensioner Trailers Intervjuer Skådespelare 2016-05-28T13:37:10Z http://onyanserat.se/feed/atom/ Therese Wåtz <![CDATA[Alice i Spegellandet – Uppföljaren du aldrig behöver se]]> http://onyanserat.se/?p=52970 2016-05-28T13:37:10Z 2016-05-28T13:07:59Z Läs hela]]> Alice1

Alice i Spegellandet är uppföljaren till Tim Burtons Alice i Underlandet från 2010, där Alice (Mia Wasikowska) springer ifrån ett frieri och faller ner i ett kaninhål som tar henne till den magiska platsen Underlandet, en plats som hon sedan räddar från den tyranniska ”röda drottningen” (Helena Bonham Carter). Alice var som bekant i Underlandet även som liten flicka och den historien känner de flesta av oss till som har sett den tecknade Disney-filmen med samma namn.

Den här gången står James Bobin för regin och vi kan konstatera att han inte är någon Burton. I Alice i Spegellandet har det har gått tre år sedan hon räddade Underlandet. Hon är här någon form av sjökapten och har varit på expedition världen runt med hennes fars skepp, ”Wonder”. Vi möter henne mitt i en storm, och här inser vi snabbt att filmen borde setts i 3D då det är ganska fartiga scener på fartyget som tyvärr ser ganska platta och tråkiga ut i 2D. Att hon kan styra ett skepp kommer däremot att vara bra att veta senare i filmen, så det lägger vi på minnet.

Vi får snart veta att Alice är väldigt sen tillbaka till hamn men väl hemma är det dags för bal igen (precis som början på förra filmen). Hon går på balen iklädd sin finaste kina-stass i knalliga färger för att erlägga rapport om sina äventyr i Asien för ett gäng bistra mustascher. De meddelar henne dock att detta var hennes sista resa då hennes mamma sålt sina aktier i bolaget när Alice inte kom hem i tid och att hon därmed kommer att förlora skeppet.

Helena Bonham Carter är åter tyrannisk och röd

Alice blir såklart väldigt upprörd och springer iväg för att rensa tankarna. Hon hamnar i ett rum med en fjäril som plötsligt pratar till henne och hon förstår direkt att det är hennes vän Absolom från Underlandet (Absolom spelas av ingen mindre än den bortgångne Alan Rickman och vi får till och med höra hans röst från andra sidan). Han visar henne en passage genom en spegel som hon ganska snart flyr in i. Varför hon flyr genom spegeln är dock ett mysterium i sig, då ingen jagar henne och hon absolut inte är i fara. Det skulle vara för skammen att ha klätt sig HELT fel i sin kina-stass på balen då.

Spegeln tar henne i alla fall tillbaka till det färgsprakande Underlandet och här får vi möta hennes vänner vid tebjudning som vanligt. Det är dock dystra miner. Den galna hattmakaren (Johnny Depp) är tydligen inte så galen som han brukar vara, eller ja, galen är han, men nu är han mest bara galen på ett isolerat, deprimerat och tråkigt vis. Hattmakaren har varit ute och lekt och på marken hittat den första hatten han någonsin gjort. Detta har, på något sätt, fått honom att minnas sin bortgångne familj som han nu tror lever och vill hitta till varje pris. Alice tror honom dock inte vilket gör Hattmakaren ännu mindre galen och ännu mera tråkig.

Det är färgglatt värre men tyvärr inte särskilt kul

 

Alice och de andra vännerna är överens om att hon måste försöka resa tillbaka i tiden för att rädda Hattmakarens familj från undergång och därmed göra honom glad och så där roligt galen igen. Det måste vara hon och ingen annan då hon ju inte levde i Underlandet när familjen dog och därför inte riskerar att träffa sig själv, vilket givetvis hade haft ödesdigra konsekvenser.

Sagt och gjort, Alice beger sig ut på sitt äventyr i sann tidsresar-anda men först måste hon ju skaffa sig en tidsmaskin innan hon kan ändra historien. Den finns hos Tiden (Sacha Baron Cohen) och kallas för kronosfären.

Tiden bor i en stor farfarsklocka med korridorer formade som honom. Kanske en rolig idé för en arkitekt men tyvärr inte så praktiskt (Jag gillar det dock). Tiden är den som har koll på vilka som lever och vilka som är döda i Underlandet och detta gestaltas av en hel drös med fickur som hänger i luften och tickar (alternativt inte tickar då om någon dött). En rolig och smart idé som faktiskt är riktigt snyggt utförd också.

Tiden meddelar i alla fall Alice att hon inte kan ändra på det förflutna och att alla i Underlandet kan sluta existera om hon beger sig ut på tidsresor. Trots att hon absolut inte kommer att lyckas, beslutar hon sig för att testa ändå (det hade blivit en ganska kort och konstig film annars) och iväg far hon. Och det är här det är bra att veta att hon kan styra skepp, för det är tydligen på samma sätt man styr tidsmaskinen.

Alice5

Sasha Baron Cohen är klockren i en film som annars är urbota dum

Tidsresor är det få som får till riktigt bra, och den här filmen räknas tyvärr inte in ibland dem. Tanken är att Alices tidsresor ska ge oss en inblick i varför den röda drottningen blev ond (ungefär som i Maleficent), men inte heller här blir jag särskilt inspirerad. Jag kan knappt säga att jag ens förstår grejen överhuvudtaget.

Något som dock är snyggt är miljöerna, vi tar oss fram längs mysiga små gator och ser färgsprakande landskap breda ut sig i all sin prakt. Här har man verkligen gått all in och det ser sannerligen magnifikt ut. Tyvärr placeras karaktärerna i ett lager framför omgivningen (antagligen för att få till djupet i 3D-effekterna) så det syns hela tiden att de står framför en green screen. Detta trista faktum gör tyvärr att de vackra miljöerna ganska snabbt faller i glömska.

Men något positivt måste ju finnas och det gör det faktiskt. Det är den nya karaktären Tiden (Sascha Baron Cohen). Trots att han får utstå hutlöst många dåliga skämt på sin egen bekostnad är han något av en bad/good guy som bara försöker fixa till allt som Alice strular till. Han är den mest intressanta karaktären i den här filmen och valet av skådespelare kunde inte varit bättre. Cohen är både rolig på ett roligt sätt och på ett lite läskigare sätt. Tiden har dock någon form av relation till röda drottningen som tyvärr inte känns särskilt äkta. Den känns bara som att den skapats för att ge röda drottningen en brygga in i handlingen.

Det sägs att Tiden läker alla sår men tyvärr hjälper inte ens det den här filmen.

Alice i Spegellandet hade premiär 25 maj

betyg2

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Imperiet växer – Möt vår nya medarbetare Therese Wåtz]]> http://onyanserat.se/?p=52945 2016-05-27T19:34:29Z 2016-05-27T19:24:16Z Läs hela]]> imperiet-växer

Hej Therese och varmt välkommen till teamet! Så, Wåtz up? Förlåt, det förväntas av mig som Göteborgare att aldrig missa ett givet tillfälle till en torr ordvits. Men Therese, när fick du reda på att du skulle börja skriva för Onyanserat?

– Idag faktiskt. 27 maj, men det hintades lite redan igår.

Och den klassiska frågan; Hur känns det?

– Det känns jättekul och spännande. Jag har massor av tankar om film och TV som mina vänner tröttnat på att lyssna på för länge sen.

Härligt att höra! Men berätta lite för våra läsare, vem är Therese Wåtz och hur föddes filmintresset?

– Filmintresset kom tidigt. Det började med en tecknad hund som sprang runt och ville döda björnar, och det har bara växt efter det. Min mamma jobbade på bio så jag fick ofta komma dit och se film med mina kompisar.

I övrigt är jag en nyexad etolog (djurbeteendevetenskap) med en förkärlek till höns. Jag tycker att inälvsmask är det äckligaste som finns och jag döpte min dotter efter världens coolaste filmkaraktär (Matilda i ”Leon: the Professional”).

Inälvsmask? Där har vi kanske vårt nästa veckotema, äckliga saker på film. Men vad kan våra läsare förvänta sig? Har du någon speciell stil eller kanske något du brinner lite extra för?

– Jag älskar att känna mig lite smartare än alla andra så jag letar alltid efter dolda budskap och detaljer. Jag har en ärlig stil och älskar att diskutera, så bjud gärna upp.

Well, don’t we all. Så hur firar du det här i kväll? 

– Det blir tacos och hallonsoda. I know, klackarna i taket, am I right?

Jag tänker inte ens gå in på en analys av kombinationen tacos och hallonsoda så jag säger smaklig spis och än en gång välkommen!

 

Therese2

 

THERESE ÄLSKAR:

Film: Leon: the Professional, Nausicaä, District 9

Skådespelare: Leonardo DiCaprio

Regissör: Hayao Miyazaki, Neill Blomkamp

Replik: ”I have had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane”

Tv: Sense 8, Attack on Titan, Fullmetal alchemist

Programledare: Jimmy Fallon

 

THERESE AVSKYR:

Film: College-komedier och skräck

Skådespelare: Angelina Jolie

Regissör: Colin Nutley

Tv: Hollywoodfruar och liknande program

Programledare: Dr Phil

 

 

]]>
0
cpanov <![CDATA[Weiner – En politikers uppgång och fall och fall]]> http://onyanserat.se/?p=52922 2016-05-27T07:15:37Z 2016-05-27T07:15:37Z Läs hela]]> weiner

Kommer ni ihåg Anthony Weiner? Demokraten som skulle ta över efter Obama. Mannen som skulle ge republikanerna en match. Mannen som inte var ”artig” som dom flesta Demokrater utan sa ifrån, nej, skrek ifrån, när Republikanerna körde sina regisserade Karl Rove smutskampanjer? Han var hetare än någonsin 2011. Tills han bestämde sig för att skicka lite snopp-bilder till en tjej han var lite het på och bilderna läckte. Aldrig har så många Weiner (slang för pillen) ordvitsar prytt löpsedlarna over there. Att han var gift och väntade ännu ett barn med en av Hillary Clintons närmaste medarbetare gjorde ju bara fallet ännu större.

Ridå.

Eller?

Nej du. Anthony kom tillbaka. Nu skulle han kandidera till borgmästare av New York. Och det var som folket glömt allt snusk. För djupt inne i demokrat-hjärtanen så hade man en softspot för mannen som faktiskt verkade bry sig om den ”vanliga” människan. Anthony tog täten och gjorde sig beredd att bli en prins i New York.

Men den här historien slutar inte lyckligt. Några veckor innan röstningen började nya bilder dyka upp. Japp. Anthony hade gjort det igen. Skickat nya foton till kvinnor som han gillade. Just det – kvinnor. Plural. Det blev ingen borgmästare av Anthony Weiner.

Det som blev var däremot en dokumentär som hyllats var den än visats. Aldrig har en dokumentär varit mer intim och avslöjande. Vi följer Anthonys uppgång och fall och uppgång och fallet på så nära håll att man får nypa sig mer än en gång om det faktiskt är på riktigt. Hur kunde han gå med på att filmas under och sedan efter alla skandaler?

Mina vänner, om ni som jag, älskar amerikansk politik kommer julafton tidigt i år.

]]>
0
Emil Viksell <![CDATA[Youth – Lyxigt gubbchill]]> http://onyanserat.se/?p=52893 2016-05-26T13:38:28Z 2016-05-26T13:31:05Z Läs hela]]>

I måndags (23/5) kom Paolo Sorrentinos Youth ut på video – eller vad man säger nu för tiden. Sorrentino kammade hem en Oscar i kategorin bästa utländska film 2014, för Den stora skönheten. En genomvacker och tillika vulgär italiensk film om Rom och post-Berlusconi-erans samhällselit.

Sorrentino har ett väldigt speciellt sätt att göra film. Det enklaste sättet att beskriva det är kanske genom att säga vad det inte är. Den stora skönheten var förvisso ett slags kritik av Berlusconi och den livsföring han förfäktade, en livsföring som också eliten anammade. Men Sorrentino jobbar sällan med en sådan tydlighet som framför allt politiska opinionsbildare önskar. Detta är ju en ständigt återkommande diskussion när det kommer till film och andra konstverk. När det gäller filmen står på ena sidan cineaster som framhåller filmens egenvärde och på andra sidan står kulturskribenter och opinionsbildare som kritiserar filmen utifrån hur de tycker att den borde vara; utifrån aktuell individs politiska inriktning.

Gubbdirigent.

Därtill sportar Sorrentino ofta inte en uttalad och tydlig berättarkurva. Det är sådant som förnuftiga kulturskribenter (ibland) dislajkar. I Youth finns det dock en dramaturgisk båge, framför allt när det kommer till Michael Caines karaktär: kompositören och dirigenten Fred Ballinger. Annars är det mest lösryckta scener som vegeterar kring det alpspa där huvudkaraktärerna Fred (Caine) och Mick (Harvey Keitel) befinner sig på ett slags semester/vi-är-rika-och-högborgerliga-män-och-kulturpersonligheter-och-kan-därför-ta-pauser-från-livspusslet. Fred har fått en förfrågan om att dirigera sitt kändaste stycke Simple Songs för Drottning Elizabeth och hennes man, på den senares födelsedag. Men han saknar liksom musiklusten och geisten, även om han spelar upp musik i huvudet och slår rytmen med ett karamellpapper (!). Mick (Keitel) är en filmskapare som ska till att göra en film med ett gäng ungtuppar, men inte heller han står på toppen av sin kreativitet och det tycks som att tiden har sprungit ifrån honom. På den här kurorten rör sig också andra ”kändisar” och kufiska personligheter: en ung skådespelare (Paul Dano), Diego Maradona (även om han aldrig nämns vid namn), Miss Universum, skådespelerskan Brenda Morel (Jane Fonda), en buddistmunk och så vidare.

Gubbhipster.

Fred (Caine) och Mick (Keitel) är två åldrande herrar som har tid och pengar att fundera över detet, jaget och överjaget. Och det är två män som inte så där jätteälskvärda, även om de är mycket mysigare gubbar än Jep Gambardella (Toni Servillo) i Den stora skönheten. Sorrentino tycks ha en förkärlek för att skildra rätt misogyna män, och då tänker jag inte mest på scenen i poolen, där Fred och Mick ”vilar ögonen” på den nakna Miss Universum. Utan på de underliggande antagandena och kommentarerna gubbparet gör och lägger angående Freds dotter Lena (Rachel Weisz) och dennas avslutade relation med Micks son Julian (Ed Stoppard). Julian har istället fallit för Paloma Faith (som spelar sig själv).

Ibland är det bland annat här skon klämmer för de som ser en Sorrentino-film. Det är svårt att sympatisera med karaktärer som är svin, och särskilt när de är småsviniga och subtilt lättsinniga, och inte artikulerat illvilliga. Sorrentinos syfte blir liksom otydligt, och det kan ju vara frustrerande om man ser världen arrangerad enligt dikotomiskt disposition. Men grejen är att Sorrentino antagligen inte jobbar med syften. Det blir än tydligare med de fragmentariska scenerna, drömsekvenserna och bildkompositionen. Sorrentino vill fånga en sinnesstämmning som är lika delar livet som det är en film som förhåller sig till tidigare filmer. Federico Fellini är en referens som väcks till minne, här specifikt filmen 8 ½ (1963). Sorrentinos bildbehandling är överjordisk, ett slags Roy Andersson möter Vogue, med en omsorgsfull behandling av ljuskällor. Tillsammans med musiken, som bland annat inkluderar Mark Kozelek i en ljud och bild-cameo, skapas en mysig, lyxigt melankolisk och audiovisuell reflektion över livet.

”Åh, livet …”

Så där särskilt mycket säger inte Sorrentino och hans gubbar om den tematik kring vilken filmen rör sig: åldrande, minnen och ungdom. Att prostatan inte är vad den brukade vara när män grånar är knappast någon nyhet. Och den saknar den satiriska udd som Den stora skönheten kom med, även om det finns ett humoristiskt skimmer. Istället är det en film att vila i och att vila ögonen på. Fantastisk i det avseendet.

Sorrentinos inslag av typ magisk realism har inte alltid varit särskilt välfunna. I tidigare filmer har han ibland slängt in djur. Det är långt ifrån en sådan som Haruki Murakami, som skriver obegripliga tjockböcker om kissekatter och annat skit. Men ibland känns det bara ansträngt med de där inslagen. Som att konstnären poserar med ett symbolspråk och arketyper med möjlig betydelsebärande betydelse. Men vad betydelsen faktiskt är blir sällan klarlagt. Ett slags slapp göra-sig-till-intellektualism. I Youth är det dock inga djur och ”magin” är nedtonad, passande och mest avgränsad till drömmarna. Som det bör vara.

Youth finns ”ute på video”. 

betyg4

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Warcraft: The Beginning – Lättsmält hack and slash]]> http://onyanserat.se/?p=52906 2016-05-26T14:07:15Z 2016-05-25T16:16:42Z Läs hela]]> WoW0

Redan Nostradamus visste att profetian skulle infrias någon gång. Det stod skrivet i stjärnorna och utgången var givetvis oundviklig. Med miljoner spelare världen över och mängder av storsäljande merch på hyllorna var det en given kassako som var tvungen att mjölkas. Det tog dock tjugo år innan MMORPG-fenomenet World of Warcraft blev film och så här med facit i hand var det nog en förbannad tur. Konceptet i sig är oerhört svajigt, antalet lyckade spelfilmatiseringar räknar man snabbt på sina fingrar och till skillnad från andra spel som har ”förärats” med en rulle finns det ju ingen direkt bakgrundsstory i WoW. Snarare byggs spelseriens lore upp allt eftersom och det handlar om utföra uppdrag av olika slag där sidouppdragen har en stor del i framgången. Banka skiten ur någon här, rädda någon där och uppgradera dina vapen. Bygg lite prylar, riv lite prylar, joina och levla för att kunna slakta mäktigare fiender. Hur gör man en film av det? Man gör en prequel såklart! Detta kommer säkert att göra en och annan hardcore gamer upprörd då filmen handlar om Azeroth precis när orcherna kommer dit. Man kan alltså förvänta sig att se både dvärgar och troll här och det finns inga odöda, inga night elves, inga death knights, inga wardens eller horde paladins. Det är i princip bara människor och orcher och lite utfyllnad i form av dvärgar så striderna blir tyvärr inte särskilt episka. Om man nu vill jämföra med spelet vill säga. Man blandar också ganska friskt från Warcraft-spelen och World of Warcraft. Fördelen är att man inte behöver ha spelat en enda minut av spelet för att hänga med i filmen.

 

WoW5

Lothar har något som inte du har. En Gryphon!

Nu skall det väl också sägas att det finns en anledning till att WoW krossade alla rekord och gjorde ett par fjuniga gossar i Silicon Valley ekonomiskt oberoende. Det är svårt beroendeframkallande och jag har personligen ett stort antal människor i min närhet som helt försvann från Jordens yta under ohemult många timmar, dagar, månader och vissa fall även år. En arbetslös tonåring i Japan kom dessutom på den geniala idén att levla upp karaktärer och sälja dem till högstbjudande. Han satt dag och natt och bara tuggade XP så att fingrarna brann och det tog sin lilla tid men han blev miljonär och efter det följde också fler i hans fotspår. Nöden är som bekant uppfinnarnas moder. Men mest av allt var WoW en gemenskap, ett community som förde samman mängder av människor från alla möjliga nationaliteter för att umgås och tillsammans sträva mot ett gemensamt mål. Visst var det som ett distansförhållande och det var sällan folk faktiskt träffades IRL även om det finns exempel på personer som gift sig on-line, mitt i en brinnande strid med arméer av svarta demoner ledda av Kil’jaeden the Deciever. Att riska sitt virtuella liv i det här skedet, mot en sådan mäktig fiende tyder nog ändå på äkta kärlek. WoW var helt enkelt en drog som var omöjlig att kicka för väldigt många. Själv gick jag inte ner mig men visst spenderade även jag en del tid i den enorma spelvärlden och kan inte på något sätt förneka dess storhet. Det var ett höjdarlir men numera föredrar jag spel som inte tar hela livet i anspråk.

WoW

For doomhammer!

Men det är en helt annan femma att se orcher på film. Peter Jackson älskar Sagan om Ringen och David Benioff och D.B Weiss är inbitna Game of Thrones-fantaster och trion tog sig därför an enorma och komplexa projekt med allt att förlora och samma sak gäller här. För att kunna göra en film som Warcraft rättvisa krävs det nog att man har koll på grejerna och Duncan Jones, som tog över projektet när Sam Raimi drog är inte bara David Bowies son med samma uppenbara talang som farsgubben sin, han är dessutom helsåld på WoW och det märks. Man kan dividera i all evighet om det här är en film som borde gjorts eller ej men att den gör spelserien rättvisa råder det inget tvivel om. Visuellt är det en fest för ögat och man kan spendera hela filmen åt att häpnas över detaljrikedomen och hur exakt han återskapat Blizzards karaktärer och miljöer, även om diskussionen om orchernas färger säkert kommer att frodas i diverse forum, och det är precis det jag menar med att det här är en film som förmodligen inte hade fungerat alls om den hade kommit tidigare. Den vilar tungt på sina specialeffekter och utan den detaljen på plats hade det garanterat blivit platt fall för Warcraft. Det må låta både ytligt och tragiskt men ibland får man lägga finkulturen åt sidan och bara njuta av en tekniskt fulländad åktur. Nu saknar Warcraft lite för mycket substans för att kunna nå de riktigt höga betygen men att avfärda den bara för att den är baserad på ett spel är inte helt rättvist. Jag var själv inställd på att det här skulle bli ett bottennapp av bibliska proportioner men ibland hoppar fördomarna upp och biter en i arslet med en piercad hörntand.

WoW2

Käftis var inte glad och skickade genast hem Durotan med tandtråd

I grund och botten handlar Warcraft om kampen mellan gott och ont och det är en ytterst linjär berättelse. Den obeskrivligt onda Gul’dan (Daniel Wu) öppnar en portal till människornas värld och eftersom han och hans mörka magi har förstört alla förutsättningar att leva kvar i Orch-land ämnar han nu skövla och erövra. Under sig har han ett antal befälhavare av olika rang men lika dålig tandhygien där Blackhand (Clancy Brown) är hans främsta krigsherre. En stolt orch som bär skeletten av sina offer på ryggen och inte tvekar att ha ihjäl både kvinnor och barn. Någon som däremot inte köper Gul’dans besinningslösa slakt är Durotan (Toby Kebbell) som är nybliven farsa och äkta make. Han ser sambandet mellan död mark och mörk magi och börjar smida planer.
På människosidan regerar den godmodige konungen Llane Wrynn, porträtterad av en underspelande Dominic Cooper. Vid sin sida har han väktaren Medivh, en överspelande Ben Foster och krigaren Anduin Lothar, en välbalanserad Travis Fimmel. Dessutom har de tidigt in i filmen tagit en fånge, ett halvblod, hälften Orch, hälften Draenei vid namn Garona (Paula Patton). Planen är att hon skall hjälpa människorna genom att förräda sin egen stam men är hon verkligen redo att byta sida?
Ett inte så kärt återseende blir det när Medivh och hans tidigare lärljunge Khadgar (Ben Schnetzer) möts igen. Av olika anledningar avsade han sig uppdraget men har kvar sina förmågor och den ursprungliga väktaren känner sig hotad men tvingas samarbeta med ynglingen för att kunna stänga portalen och förhindra horden av Orcher att ta sig igenom. Av den totala mängden illasinnade bestar är det nämligen bara en bråkdel av grön massa som nu grymtande gör mos av ädla riddare i blanka rustningar.

WoW3

Men Garona kan vara riktigt gla, hon har använt sin Flux var da

Warcraft är givetvis utomordentligt fånig om man skärskådar den men faktum är att den överraskar genom att vara både spännande, underhållande och välproducerad. Dessutom känns orcherna oväntat mänskliga. Durotan och Garona är filmens starkast lysande stjärnor och det finns gott om ögonblick där jag som åskådare känner mänsklig värme och håller tummarna för deras fortsatta välmående. Gul’dan är härligt ondskefull, krum och fullproppad med kusliga detaljer och med en röst som får blodet på räddhågade att frysa till is men lika mycket som det finns att imponeras över, lika mycket finns det att störa sig på. Av uppenbara spoilerskäl kan jag dessvärre inte gå närmare in på detta men trots den klena storyn finns här logiska luckor stora som portaler.

Går man in på IMDb och ser vad tittarna har att säga om filmen i ett tidigt skede är det idel lovord och Twitter svämmar över av superlativ. Själv är jag inte riktigt lika lyrisk men inte heller lika bitter som amerikanska filmkritiker som har sågat den längs fotknölarna. Duncan Jones har ändå gjort vad han har kunnat för att leverera en övertygande film på väldigt svaga premisser. Han ville ge liv åt ett intresse och det lyckas han med. Den kommer knappast att lämna några bestående avtryck i historien men har du två timmar över för lite lättsmält hack and slash i magnifik artificiell miljö får du hyfsat mycket vulgärt röj för pengarna. En stabil trea med andra ord.

Warcraft: The Beginning har premiär 27 maj

betyg3

 

 

 

 

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[TV-Klubben: Game of Thrones säsong 6 – Avsnitt 5]]> http://onyanserat.se/?p=52879 2016-05-24T16:25:22Z 2016-05-24T14:17:17Z Läs hela]]>  

GOT Cover

Då var det dags att summera veckans avsnitt av Game of Thrones, ”The Door” Observera att detta är en recap och den innehåller i vanlig ordning mängder av spoilers.

#freethepenis

Game of Thrones har aldrig hymlat med sin nakenhet. Trots högljudda protester och debatter har man kört på som vanligt och skitit fullständigt i opinionen. Den största kritiken har egentligen inte varit nakenheten per se, snarare att nakenheten är rejält felbalanserad. Det går 300 nakna kvinnobröst och 20 vaginor på 0 penisar. Detta har fått både branschfolk och allmäntyckare att rasa och kalla serien sexistisk och inför säsongstarten gick Emila Clarke ut med att hon krävde mer snopp. För jämlikheten och även hennes eget höga nöjes skull krävde hon att GoT skulle vara fullproppad med manliga könsorgan. Det uppmärksammade uttalandet, det blev uppmärksammat eftersom det var en kvinna som krävde nakenhet slog ner som en bomb.
En hel nation satte Starbuckskaffet i halsen och löpsedlarna skrek ut det chockerande budskapet. Det slutade med att hon fick sitta i varenda amerikansk talkshow värd namnet och förklara sin stånd(!)punkt efter att känsliga tittare varnats.

Inget 2000-tal utan hashtag, #freethepenis var nu ett faktum och i avsnitt 5 fick alla som hashtaggat för glatta livet äntligen sitt lystmäte mättat. En vinballe med tillhörande hängpung och vårtor zoomades in under ett par historiska sekunder och man kunde riktigt höra en unison suck av lättnad i bakgrunden. ”Så! Där satt den! Då var det problemet löst, låt oss nu gå vidare med att visa bröst.” Och nog fick vi det, direkt efter i samma scen till och med.

Annars var ”The Door” inte bara ett av seriens allra bästa avsnitt, det var även det sorgligaste.

GoT652

En flicka hittar föregångaren till Facebook

Men vi börjar med Sansa Stark, i mitt tycke en karaktär som har har haft en ganska undanskymd roll men nu äntligen börjar få de rätta förutsättningarna att leverera stort. Hon fick här chansen att avpollettera Petyr Baelish en gång för alla (?) och som hon tog den! Utan att röra en min berättade hon om sin fasansfulla bröllopsnatt med praktarslet Ramsay och Petyr såg faktiskt märkbart berörd ut och bad om ursäkt men det var så dags nu. Han bedyrade att han skulle skydda henne men det var givetvis ren jävla bullshit. Han skulle inte ha en sportmössa om Brienne fick order att attackera honom där och då. Littlefinger you’re out, Brienne you’re in. Om det nu fortfarande skulle råda några tvivel.

I Braavos är det fortfarande wax on, wax off mode som gäller. En flicka och Waif slåss med pinnar och det är precis lika kul som det låter men när det är som absolut träligast dyker mannen utan ansikte upp och lanserar ännu en fågelart. Efter höga och låga sparvar, korpar och kråkor är det nu dags för Fru Trana att äntra scenen, i dubbel bemärkelse. Av relativt oklar anledning måste en flicka döda henne och beger sig därmed av till den lokala amatörteatern där det genast blir meta. En Game of Thrones-föreställning med fokus på King Joffreys uppgång och fall spelas upp inför en förfriskad publik och en flicka var väl hyfsat road till en början men när Ned Stark visar sig vara värsta jubelåsnan knyter en flicka näven i undertryckt vrede. Och om det var meta innan så jävlar i min lilla låda vad det blir meta nu. En flicka skall alltså döda en skådis som spelar en karaktär i en Game of Thrones-föreställning i Game of Thrones.

Backstage när den största pungchocken har lagt sig: En flicka upptäcker att endast Fru Trana dricker rom och därmed öppnas ett ypperligt tillfälle till mord.

BTW, är det någon som tycker att det är extremt störigt att jag skriver ”en flicka” istället för Arya Stark hela tiden? JA MEN PRECIS! DÄR HÖR DU GEORGE R.R. MARTIN!

GoT653

I blåshålet är risken för regn 93 %

I blåshålet skall en ny härskare väljas av folket. Adrianna ifrågasatte i en tidigare recap hur någon vid sina sinnens fulla bruk överhuvudtaget skulle vilja regera över Järnöarna och då visste hon inte ens hur kröningsceremonin var utformad. Det här är en lång scen så vi snabbspolar oss fram lite i texten. Okej, så de hade möjligheterna att välja Yara som ändå bott i blåshålet och visste hur saker och ting funkade där och dessutom stöttad av en nystylad Theon men precis när hon hade pöbeln på sin sida dök nästa apskaft upp och förstörde festen. Theons onda farbror Euron våldgästade plötsligt valvakan och berättade att Järnöarna måste förklara krig mot alla som inte var Iron born. Han drog någon icke förankrad ”sanning” (eventuell likhet med riksdagsparti är en ren slump), påverkade de kränkta öborna och fick därmed flest röster och vips stod Euron högst i kurs men sjönk lika snabbt. För att få bära den fåniga kungakronan gjord av blandade träpinnar måste man nämligen skendränkas och få sina ögon uppätna av fiskar. Nu fick han visserligen behålla sina ögon men svälja duktigt med vatten. Theon och Yara anar oråd och flyr med hela flottan varpå Euron gormar till sina nya undersåtar att påbörja byggandet av en ny flotta för att sätta efter de förrädiska svinen. Jag gissar på att deras försprång kommer att vara någonstans mellan 140 och 600 dagar.

Nu blir det plötsligt så där monumentalt sorgligt. Ser Jorah förklarar sin kärlek till Khaleesi och visar samtidigt sin infektion, eller vad vi nu skall kalla den. I brist på bättre ord får det bli infektion. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger hon avskedar och förvisar honom, han dyker alltid upp igen. Karln är som en gammal katt och med tårar i ögonen beordrar hon Ser Jorah att ge sig ut och hitta ett botemedel för att kunna stanna vid hennes sida men jag vet inte jag. Det är som att be någon att hitta ett botemedel mot cancer på en vecka. Var börjar man liksom?

GoT651

Är det det här du kallar kärlek?

I Meeren lyckas Tyrion gräva fram en privat prästinna i rött. Ni vet en sådan som hämtade hem Jon Snow från de döda i förrförra avsnittet men här är det mer politiska undertoner. Kinvara skall helt enkelt ut och sprida ordet på gatorna, Drakdrottningen is still the shit! Det uppstår en hätsk diskussion om vem som egentligen är ”the chosen one” och hon passar i förbifarten på att håna stackars Varys för hans kullösa tillstånd. Tänk om han hade fått ett kopparmynt för varje gång…

Tillbaka i Castle Black är stämningen tryckt och framför allt då mellan Brienne och Tormund, eller Snorre eller whatever his name is. Luften fryser till fucking is mellan dem när de tilltalar varandra, så mycket beef vädrar jag där. Efter förra avsnittet var det snack om att det förmodligen skulle bli ligga av men just nu känns det lika troligt som att Eminem och Mariah Carey skulle börja dejta igen. Men det sägs att kärlek alltid börjar med bråk så inget är omöjligt.

GoT654

Man måste älska ett sådant ansikte

#poorhodor

Seriens sorgligaste avsked är nog tyvärr ett faktum. Game of Thrones har aldrig tvekat att plocka folk med makt av daga men stackars Hodor, vad har han gjort? Okej, han kanske inte har varit seriens roligaste inslag men det är ju synd om grabben. Han har varit mobbad och utfryst i större delen av sitt liv och när han äntligen får lite egen screentime och upprättelse, skall han behöva dö då? Vad är det för rättvisa? Nu lämnar han förvisso jordelivet som en hjälte men ändå.
Jag är den första att erkänna att de här trädgubbsutflykterna inte bara har varit flummiga utan även rätt trista men nu händer det äntligen grejer! Vi får veta att de som skapade White Walkers var Avatarer med kasst pigment och att tiden är knapp. Bran har nämligen genom att bryta mot reglerna gett vålnaderna gruppens exakta position. Det är lite som Bilbo och hans ring. Stanna inte för länge i den psykadeliska dimman då kommer något fanstyg slutligen att hitta dig och det är precis det som händer här och eventuellt också orsakar stackars Hodors död. Horder av White Walkers stormar in, den ena fulare än den andra och snart är det som en jävla Slipknot-efterfest i det där gamla trädet. Ledar-Avataren ”Lövet” självmordsbombar ett gäng bastarder men det hjälper föga. Gruppen måste fly genom en stor dörr utan naturlig låsmekanism, så vem skall hålla emot? Någon bastant lirare måste mota Olle i grind och genom telepati eller whatnot når Bran stackars Hodor eller ja, inte Hodor då utan Wylis. Hodor blev han nämligen först när han förtvivlat försökte hålla emot den tryckande massan. ”Hold the door” Hold the door” ”Hodor” ”Hodoooor”

Rutan blir svart och Twitter exploderar igen.

 

 

 

]]>
0
Embla Sue Panova http://www.onyanserat.se <![CDATA[Onyanserat recenserar James Bonds läppar]]> http://onyanserat.se/?p=52840 2016-05-24T07:09:31Z 2016-05-24T06:47:01Z Läs hela]]> bond12

Samtalet i soffan häromdagen. ”Jag hoppas att han blir nästa Bond!” sa min man när vi såg Tom Hiddleston på Graham Norton show. ”Nej gud, han har för dåliga läppar”, svarade jag. Det kräver kanske sin förklaring, men skådespelare som har väldigt smala, till inga läppar alls, brukar generellt få spela vessliga, elakare typer. Folk med mulliga läppar har tydligen ett snällare utseende och får oftare spela goda. Det slår liksom aldrig fel. You’ll see.

Bara för att bevisa (och motbevisa) min teori var vi tvungna att kolla igenom de föregående James Bond-sen för att se om det stämmer. Jag kan säga att det blev 1-0, till min fördel. Låt oss ta en titt!

Sean Connery

bond1

Som ni ser har Sean plumpiga läppar. Han har en något svagare överläpp, men det gör bara att han får ett något skarpare utseende, som ju sig bör när man har rätt att döda. Summering: ja, Sean passerar tveklöst läppgränsen och passar som agent 007.

David Niven

bond2

David Niven gjorde en enda Bond, och den räknas ju inte ens, men låt oss för skojs skull ta en titt på läpparna. Obefintliga! Inte undra på att det inte blev fler filmer.

George Lazenby

bond3

Oj! George har mycket bra läppar för en Bond! Ganska stor storlek, men ändå inte fladdriga och okontrollerade som Mick Jaggers. Det här känns som undantaget som bekräftar regeln, eftersom inte heller han blev långlivad. Ofattbart. MEN! Det KAN ha att göra med att Roggan Moore, tidernas BÄSTA Bond kom och snuvade George på konfekten. Då återstår bara att se om hans läppar var så bra och teorin är vattentät?

Roger Moore

bond4

Score! Roggan har, precis som Sean, en lite större underläpp och lite mindre överläpp och passerar därför som mycket väl godkänd enligt våra (mina) kriterier. Här måste vi dock ta en annan sak i beräkning: ögonen. Roger tillförde trots allt karaktären något som ingen annan lyckats med innan: charmen. Och den sitter inte i läpparna. Very good, mister Bond.

Timothy Dalton

bond5

Timothy Dalton. Njä. Läpparna är inte obefintliga, men liksom dorkiga? Han borde bli en av papporna i Titta han snackar-filmerna ihop med Steve Guttenberg och Tom Sellek. Men nån Bond är han inte och det bevisar ju också filmhistorien. Sorry, Timmy.

Pierce Brosnan

bond6

Pierce har bra läppar, utan tvekan. MEN. När han är Bond poserar han av någon anledning med väldigt stram, konstlad mun. Förmodligen för att han vill se lite tuffare ut än han gjorde i Remington Steele. Synd, Pierce. Synd. Många (ok, min man) tycker att han är en fullvärdig Bond, men jag ser allt igenom den där brittiska accenten. Inte ens en Blue Steele kan rädda dig.

Daniel Craig

bond7

Nej, men nej. Jag har ingen aning om vad som pågår med Daniels läppar. Överläppen finns inte och underläppen är sned och stel som i första försöket till Botox. Enligt mig det konstigaste Bondvalet genom tiderna och även om charmen inte sitter i läpparna utan i ögonen får han fail på båda!

Låt oss ta en titt på de påtänkta Bondsen, nu när Craig
(tack och lov) inte gör fler!

Tom Hiddleston

bond8

Som sagt. Alldeles för lite läppar. Dock finns en överdos av charm. Kan funka, men nope, läppmässigt blir han en ypperligt äcklig skurk istället.

Idris Elba

bond9

Jamen här pratar vi. Idris, aka Luther, har är alla rätt! Bra avvägning på läppar OCH charmen. Dessutom vore det ju kul om Bond fick representas av någon som inte är vit, medelålders och ja, man.

Gillian Anderson

bond11

Gillian lär ha anmält sig som frivillig att axla rollen som Jane Bond! Skönt, det började bli lite väl gubbigt här inne. Gillians läppar är bra, absolut inte för smala eller för tjocka. Men de är liiiite stela. Jag är dock beredd att se genom fingrarna ifall Bond kan få bli tjej. Det hade varit en välbehövligt uppfräschning. Hoppas hoppas hoppas bara vi slipper se en trött hård-agent-med-ett-enda-ansiktsuttryck, vilket KAN bli en utmaning för regissören då Gillian brukar spela ganska stramt.

Min önskebond

bond10

Jag har sagt det förut, Robbie Williams vore den ultimata Bond om franschisen bestämmer sig för att gå tillbaka till the good ol’ Moore days istället för detta mishmash av Bond/halvkass action. Robbie är lite lik en ung Sean, ultimata läppar och en överdos charm. Det går liksom inte att bli mer lämpad. Ja, om man nu inte skulle vilja se något helt annat när man serveras en ny Bondfilm – och det vore kanske på tiden? I så fall kan ni glömma allt ni just har läst.

]]>
0
Jonas Derne <![CDATA[Måndagslistan: Sprit på film]]> http://onyanserat.se/?p=52846 2016-05-23T14:53:42Z 2016-05-23T14:48:04Z Läs hela]]> mandagslistan

Produktplacering är numera ett naturligt inslag och grepp för att smyga in reklam i filmer. Filmproducenterna tycker kanske att denna typ av marknadsföring är finurlig, medan jag som tittare oftast avfärdar det som mediokra propagandaförsök. När finske regissören Renny Harlin placerar en Finlandia i The Long Kiss Goodnight blir det däremot mer underhållande, även om spritbolaget säkert slantade upp en hel del för placeringen också.

Dagens lista handlar just om sprit på film. Produktplacering i all (van)ära, när en film eller TV-serie verkligen bygger in själva drickandet som en naturlig del i handlingen kommer vi som tittar påverkas bra mycket mer än av en ditställd flaska av random märke. Nedan produktioner har alla sprit, vin eller öl som alkoholmässigt inslag. Skål.

lebowski-white-russian

White Russian – The Big Lebowski (1998)
Vore tjänstefel att inte placera The Dude överst på denna lista som under filmens gång hinner med hela nio glas White Russian. Det blir man både snygg och hyfsad på bowling av.

quantum-of-solace-martini

Martini – James Bond
Shaken, not stirred har man ju hört en och annan gång i Bond-filmerna genom åren. Oftast med vodka-bas, men i Quantum of Solace (2008) är det med gin drinken görs under namnet Vesper Martini.

En stänkare – Grannen i Beck
Ska välvilligt erkänna att jag inte sett så mycket av Beck, men hans granne har jag koll på. Fattas bara, en granne som Ingvar Hirdvall som bjuder in på en stänkare var och varannan dag hade varit något. Vad han bjussar på är desto mer oklart.

sex-and-the-city-cosmopolitan

Cosmopolitan – Sex and the City
Carrie Bradshaws frekventa drickande av Cosmopolitan gjorde denna drink omåttligt populär på barer över hela världen. Och det är en sexig drink, helt klart. För både män och kvinnor ska sägas.

mad-men-old-fashioned

Old Fashioned – Mad Men
På 60-talet drack inte sällan reklamarna lunch, och då passade den bourbonbaserade cocktailen Old Fashioned fint. Bara att stänka i Angostura Bitter, lite socker och sodavatten. Häll i dig några sådana, och du är redo att skapa Guldägg hela eftermiddagen.

sideways-pinot-noir

Pinot Noir – Sideways (2004)
I am not drinking any fucking Merlot! säger Paul Giamattis neurotiske karaktär Miles i Sideways. För honom är druvornas druva Pinot Noir, annars kan det i princip kvitta.

cafe-bars-ol

Öl – Café Bärs
Det är förvisso främst fulöl av lagerkaraktär som dönarna i Café Bärs dricker, men jag måste ändå ge dem cred för sin ölpanel där grabbarna gör sitt yttersta för att recensera mediokra låtsasbrygder.

Läs tidigare Måndagslistan:

]]>
0
Eduardo <![CDATA[Sämsta superhjältarna]]> http://onyanserat.se/?p=52821 2016-05-22T19:53:26Z 2016-05-22T19:48:53Z Läs hela]]> Inte en superhjälte

Inte en superhjälte

Jag har väl stört mig på hjältarna i Avengersfilmerna under ett bra tag men det var först under senaste filmen Captain America: Civil war som det vart väldigt uppenbart – bristen på SUPERhjältar? Istället för karaktärer med awesome superkrafter får vi dom absolut sämsta hjältarna som Marvel kan uppbringa. Borta är Thor och Hulken som faktiskt hade några slags krafter och kvar har vi egentligen något som inte ens borde få lira i korplaget. Resten? Well – vi tar en titt (lite spoilers och sånt):

Nej. Nej nej nej nej.

Nej. Nej nej nej nej.

Captain America – vad har han för superkrafter egentligen? Han har en teflonbehandlad sköld – fine det har vilken lajvare som helst men vad mer? Vi glider in på seripedia och läser ”superhuman strength” jo tjena. Vem fan har inte det som är superhjälte – det är två krafter som inte borde räknas (för att alla har dom) om du ska kalla dig hjälte – flyga och styrka (vi snackar inte Hulkenstyrka men mjäkig captain america styrka typ stoppa en bil). Om alla kan det så är det inget super med det helt enkelt

Pew pew go the fuck home

Pew pew go the fuck home

Falcon – I serietidningarna har Falcon en falk som han har en telepatisk kontakt med och kan flyga – kanske inte sista-intervjun-nu för ett superhjälteteam direkt men fine . I filmen så har dock dessa ”superkrafter” ersatts med att han kan flyga med vingar signerade Tony Stark och en jävla drönare a la teknikmagasinet – om någon är impad av detta så är det enbart sorgligt. På det hela så Falcon en sjukt ointressant karaktär som fått en lite väl stor egoboost pga av vad han fått från andra. Kolla bilden ovan och återkom gärna med vad som är super med denna hjälte.

Inga superkrafter

Inga superkrafter

Black Widow – Kan lattja lite i någon judo-dojo säkert men superhjälte? Att kalla sig superhjälte när allt en kan är att skjuta med pistol och leverera en mjäkig spark här o var är lite som att skryta med att du kom in på lärarlinjen på Mittuniversitet – grattis men det är fan ingen större bedrift. Gör om och gå hem.

Inte en superhjälte

Inte en superhjälte

Hawkeye – Kanske den ABSOLUT sämsta ‘hjälten’ på den här listan.  Att ha ett vapen från stenåldern och missa 50% av gångerna är inte en superkraft. Snarare är det gravt efterblivet att slåss mot superskurkar på det sättet och hur han kom med Avengers är en gåta. När Hawkeye ‘pensionerade’ sig i senaste Avengers så genererade det ungefär samma sorg som om Carl Bildt skulle ta bort Tinder. Nu kommer Hawkeye med helt plötsligt som om han skulle rädda världen när det redan finns hjältar med riktiga krafter.

Borde bara dö

Borde bara dö

War Machine – Lite cool rustning men vem skulle inte kunna vara badass med en sån rustning? En rustning som han själv inte gjort eller kan uppgradera. Ständigt beroende av att Iron Man ska fixa hans rustning så undrar man om War Machine ens kan fixa värma en mikropizza själv. När han blev nedskjuten så var det nog inte bara jag som klappade händerna i salongen och hoppades att han skulle dö en gång för alla

Lite.

Lite.

Black Panther – Naglar. Det är det – naglar. En cool dialekt men VAD mer. Vi sitter alltså med människor vars största skills är att dom kan kampsport – DET ÄR DET! Vad är det som är så super med det som alla kan göra? Alla kan ju signa upp sig på en prova-på kurs i karate och köra på men inte fan kallar jag snubbarna på det lokala MMA-haket för superhjältar. Snarare sjukt störiga individer utan självinsikt och det är typ det vi har här.

Det som är gemensamt för alla här är den totala avsaknaden av någon slags intressant personlighet. Förutom grov brist på självinsikt så finns det absolut inget som är intressant med ovanstående karaktärer – absolut noll.

Civil War var sista gången jag la pengar på något som Captain America figurerar i. Att anmäla SF till konsumentombudsmannen för falsk marknadsföring för brist på hjältar ligger nära till hands men jag är lat 80-talist och kollar hellre om någon sunkig X-men rulle istället.

]]>
2
Embla Sue Panova http://www.onyanserat.se <![CDATA[Om EM-låten – och att förlåta.]]> http://onyanserat.se/?p=52812 2016-05-22T09:41:57Z 2016-05-22T09:35:44Z Läs hela]]> em

Om någon nu har missat det så går fotbolls-EM av stapeln i sommar och för några dagar sedan släpptes EM-låten Mitt Team som är skriven av ingen annan än Max Martin och framförs av Frej Larsson från Far & Son och ascoola Joy M”Batha. Igår gästade de Nyhetsmorgon på TV4 och jag blev minst sagt irriterad. Du kan inte ana vad som hände sen osv.

Såhär. Jag har själv skrivit en krönika om duon Far & Son. (Du kan läsa den HÄR om du vill.) Den handlade lite om min första kontakt med dem och hur de har kommit att ”växa på mig”, som engelsmannen säger. De ligger bland annat bakom det briljanta programmet Samhällsjudo (som gick på Fyran där de börjar serien med att driva just med den egna kanalen) och en PR-kupp där de påstod att de fått skjuta ett barn i Kambodja. Man kan ju tycka vad man vill om det lilla greppet, men det känns väl ganska överspelat nu?

Tillbaka till intervjun igår. Innan Frej och Joy skulle köra låten intervjuades en person från fotbollsförbundet. Och då kom frågan ”hur tänkte ni om att Frej skulle framföra låten, han ligger ju bakom en del dåliga val och har bland annat haft lite incidenter här på kanalen?”. Ok, bara där sätter jag morgonkaffet i halsen. Det är ju ganska uppenbart att TV4 har ett horn i sidan till duon. Det var precis samma sak förra gången när de var på Nyhetsmorgon för att köra sin nya hit Nestle Twist – det kändes mer som ett förhör än en intervju. Anywho. Men när fotbollskarln svarar något i stil med ”jo han har ju gått över gränsen ibland men när man pratar med honom får man veta att han haft det tufft i livet” bla bla saker om droger bla bla. Jag har lite svårt att lyssna, eftersom kaffet rinner som ur en espressobryggare ur näsan, i två strilar, på mig. Känslokortet? Really?

Jag är den förste att vara långsint. Särskilt gentemot människor som gör nåt dumt och som man sen inte hör mer ifrån. Man får liksom inte tillfälle att ändra åsikt. Sen är jag villig att göra undantag. Till exempel mot Roman Polanski som fortfarande inte kan åka in i USA eftersom han är efterlyst för våldtäkt mot barn. Det är tydligen förlåtet om man gör en bunt filmer efteråt? Om han skulle göra EM-låten skulle jag ha fattat frågan som ställdes i studion.

Jag får besk smak i munnen av att Frej på något vis får komma in i värmen om han har ett ”dålig barnsoms-kort”. Varför ska han behöva blotta sig på det viset för att bli ”godkänd”? Och vad har Roman för supertrumf som gör att ingen bojkottar honom? Jag måste försöka bena ut saker och ting.

Varför förlåter vi saker som är ganska grova medan vi aldrig glömmer andra betydligt lättare förseelser? Hugh Grant är till exempel fortfarande en fumlig och charmig pojkman, trots att han köpt sex. IRL. Han har inte bara sagt att han har gjort det för att få PR till en ny film. Och Mel Gibson, vad tycker vi om honom? Minns vi honom fortfarande som härlig och lite vild som i Dödligt vapen och ryser vi när han ropar Freeedoooooooom! trots att han kallat en kvinnlig polis för ”sugar tits” och uttalat sig bortom tveksamt om judar?

Man måste undra – är vissa människor lättare att förlåta? Kommer en del undan med allt medan andra åker dit på minsta grej och blir dömda för evigt? Och i så fall vad är kriterierna för att slippa ett evighetslångt drev? Har det med ”brottet” i sig att göra? Uppenbarligen inte, Roman. Har det med ens personlighet/konst att göra? Ja, möjligen. Kanske känns Frej för självsäker? Han ångrar sig inte tillräckligt mycket? Men ångrar sig Mel? Har han sagt det? Ordens kraft är ju uppenbarligen starkare än handlingens.

Om man ägnar några timmar åt att kolla på Samhällsjudo, vilket jag absolut rekommenderar att ni gör (finns HÄR), så fattar man att det där PR-tricket kan vara ett inlägg i debatten om en mediavärld som är mycket smartare än vi fattar. Och i vilket fall som helst är det ingen anledning att tvivla på att Frej och Joy är rätt personer att axla EM-låten. Inga kunde gjort det bättre. De åker med guldet, de andra kan åka med bussen. Kolla bara här om du inte tror mig.

]]>
0
Emil Viksell <![CDATA[Ballers – Hela rubbet på The Rocks axlar]]> http://onyanserat.se/?p=52793 2016-05-21T14:16:00Z 2016-05-21T14:00:43Z Läs hela]]> Ballers poster 3

Halvvägs in i första säsongen av Ballers blev det klart att serien får en andra säsong. I sommar har den premiär. Till det yttre är det en serie lätt att avfärda för den som söker någon djupare form av kvalitet i sitt underhållningsutbud. Ungefär som Entourage (2004–2011) en gång i tiden. Men Ballers har ändå något visst. Framför allt bärs serien fram på Dwayne ”The Rock” Johnsons axlar. Avgjort ett skulderbladsparti som gjort för att bära tunga saker. Johnson har gått från biffig wrestlare till någon form av monstruös broilerbest. Från Vin Diesel-kropp till en konstitution som mer påminner om Ronnie Colemans.

The Rock spelar den pensionerade fotbollsspelaren Spencer Strasmore – den amerikanska sorten då, inte ”soccer” – som tar sig fram som spelaragent. Plågade män har det varit gott om i tv-världen de senaste 15 åren. Tony Soprano, Don Draper, Walther White, Ray Donovan, för att nämna några. Också Spencer Strasmore (Johnson) är plågad.

Ballers 2

Stramare (Johnson) och Joe (Corddry).

Självmordsfrekvensen för före detta NFL-spelare ligger tre gånger högre än det nationella (USA) genomsnittet. Orsakerna är säkert flera. Antagligen har de pensionerade fotbollsspelarna svårigheter att anpassa sig till ett liv utan den spänning och uppmärksamhet sporten bjuder. Men det finns också rent medicinska orsaker. Det tycks finnas en koppling mellan hjärnskakningar och depressioner. Och självmord. Kroppen har varit dessa människors kassako, som det ofta är för under- och arbetarklassgrabbar (och kvinnor). En kropp som tacklats, slitits och tagit upprepade smällar mot huvudet. Filmen Concussion (2015), med Will Smith i huvudrollen, är en David mot Goliat-historia baserad på verkliga händelser. Den handlar om den nigerianske läkare som upptäckte att flera spelare led av allvarliga hjärnskador och tog sig an NFL (National Football League).

Så långt som att beröra självmord går givetvis aldrig denna ”Entourage”-serie, men den verkliga vetskapen om pensionerade tacklares livsförhållanden ligger någonstans där, i bakgrunden. I Strasmore är smärtan ett dovt muller, under ytan. Han biter ihop … som manligheten föreskriver. Utåt är han en genomtrevlig och kompromissvillig herre, närmast en nallebjörn, i specialsydda kostymer – till följd av den rikliga muskelmassan. Men under leendet och köttet pågår ett inre världskrig av smärta och ångest. Det är en intressant herre i tv-galleriet. Visst är det fortfarande mest män som skildras. Men nu för tiden skildras patriarkatet ofta som någonting obehagligt. Och manligheten som vi känner den sätts inte på piedestal, utan utforskas som en last att bära.

Ballers 6

Strasmore och journalisten Tracy Legette (Arielle Kebbel).

Det intressanta med Strasmore (Johnson) är att han i kontrast till de andra herrarna uppräknade ovan, och även i något slags absoluta termer, är god. Ja, visst, han ingår i ett kapitalistiskt exploateringssystem som utnyttjat honom, men än mer utnyttjar andra, och så vidare. Men om vi ställer det åt sidan så är han ingenting annat än god, han försöker göra gott givet den omgivning han släppts ned i och de förutsättningar han besitter. Hans kollega Joe (Rob Corddry) är hans motsats, han drivs av en närmast Wolf of Wall Street-aptit på framgång och trampar ständigt i klaveret.

De aktiva amerikanska fotbollsspelare de har att göra med är antingen arselhål själva eller har en utökad familj bestående av barndomsvänner som sköter arselhåleriet. Det är människor som har mycket och som vill ha mycket mer. Även de ingår ju i ett sammanhang med en egen rättvisans logik, en egen vågskålsdynamik; de vill ha mer för att andra i deras omgivning antingen har mer eller vill ha mer.

Strasmore försöker överleva på det sätt han kan, genom att vara omtyckt av alla. Men lika mycket som det är en strategi verkar det vara ett behov. En sådan människa kan också göra avkall på principer. Eller, den enda principen som gäller är: att vara omtyckt av alla. Ett vågspel som givetvis är svårmanövrerat. Strasmore är pillerknaprande tryckkokare, men man vet liksom att han aldrig kommer att ”go postal”, utan smärtan kommer mest att drabba honom själv.

Ballers 7

Heated bizniz discussion.

Trots att Strasmores karaktär så är det förstås ganska lättviktigt. Fokus ligger på ”säljet”, spänningsmomentet ligger i huruvida affärer ska ros i hamn eller inte. Precis som i Entourage handlar det om lustiga komplikationer, ”bumps in the road”, som måste överkommas. Egentligen handlar det väl om kreativ problemlösning i ett komplicerat yrke. Komplicerat för att det är människor och stora pengar inblandat. Allt utspelar sig i ett skyskrapstätt, glansigt och glassigt Miami. Och nedsidorna med det amerikanska samhällets utformning och fotbollen utforskas väl egentligen aldrig riktigt. Fallhöjden är aldrig djupare än att det går att kravla sig upp med lite go get’em-attityd och hårt arbete. Serien är ytterligare en kulturprodukt som bekräftar den där myten om att titeln ”selfmade” går att nå bara man lägger manken till.

Kvinnorna i serien är som kvinnorna är mest också i Entourage, halvnakna eller helnakna och tjator, stöttepelare eller förbrukningsvaror. Det finns givetvis tydliga undantag, som även i förra nämnda serie. Men oftast fungerar de som lyxig fond till männens machokapitalistiska lek, ungefär som de gör för typ Dan Bilzerian.

Men trots det där så är det ju fascinerande med de där hyperkapitalistiska och extremt konkurrensutsatta miljöerna. Den där kampen om pengarna och makten. Och det är ju underhållande med ”work hard, play hard”-mottot som präglar den amerikanska kulturen. Men bäst av allt är ändå The Rock, hans insats här lyfter serien från småvulgär förströelse till ett intressant mansporträtt.

Ballers första säsong finns att se på HBO Nordic. Andra säsongen har premiär 17 juli i USA (och antagligen samtidigt i Sverige).

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[All the Way – Pragmatiskt presidentporträtt]]> http://onyanserat.se/?p=52714 2016-05-20T09:16:08Z 2016-05-20T08:58:50Z Läs hela]]> ATW

Samma dag som John F. Kennedy skjutits till döds av Lee Harvey Oswald i Dallas år 1963 svor Lyndon B. Johnson presidenteden ombord på Air Force One och blev därmed Amerikas nummer 36 i ordningen. Under sin mandatperiod gjorde han sig känd för att driva igenom förslag som kraftigt stärkte de mänskliga och sociala rättigheterna i USA där han bland annat införde sjukförsäkringsprogrammet Medicare som då gav miljoner amerikaner möjlighet till rimlig sjukvård, i dag är siffran över 40 miljoner. Han satte dessutom upp de hårdaste vapenlagarna som USA någonsin sett och paradoxalt nog eldade han samtidigt på kriget borta i Vietnam, något som också skulle komma att bli hans fall. Hundratusentals amerikanska soldater föll offer för det krig som för alltid skulle komma att betecknas som den stora nationens skamfläck och det var inte förrän Gerald Ford tog över presidentskapet som styrkorna kallades hem till ett land där de snart skulle falla i glömska och berövas sina mänskliga rättigheter.

ATW3

MLK är bekymrad

För oss här i Sverige är kanske inte Johnson den hetaste presidenten genom tiderna eller det svar som kommer mest naturligt på en Quizafton nere på det lokala ölhaket. De flesta kan däremot utan problem rabbla upp Washington, Lincoln, Nixon, Bush, Reagan, Clinton men hur kul är Lyndon B. Johnson egentligen? Den bullriga Texasfödde ranchägaren med sin burdusa framtoning satt i sex år och fick lida kraftigt av att hamna mellan två karismatiska herrar som Kennedy och Nixon. Trots detta har han gestaltats på film och TV över 40 gånger där etablerade skådespelare som Randy Quaid och Liev Schreiber och snart också Woody Harrelson (LBJ är under produktion) redan har axlat den Johnsonska presidentmanteln och nu är det dags för Bryan Cranston att haka på trenden. I en HBO-exklusiv produktion får vi stifta bekantskap med en handlingskraftig men rätt oskön snubbe som uppenbarligen skolkade från samtliga charmkurser.

All the Way börjar i Dallas precis efter presidentskjutningen och vi kastas rakt in i Johnsons skötebarn, the Civil Right Movement, ett program som skulle stoppa rasmotsättningarna i landet och minska de sociala klyftorna och det är också kring detta hela den första timman kretsar. Det är ett tempofyllt porträtt av politisk pragmatisk och altruistisk ambition där Cranston inte sparar på något krut. Tyvärr blir det aldrig särskilt intressant eller underhållande. Visst finns det små höjdpunkter här och där men oftast handlar det om långdragna förhandlingar med gubbtrista senatorer som Richard Russell (Frank Langella), en oerhört mesig vicepresident (Bradley Whitford) och Martin Luther King (Anthony Mackie).

ATW2

Bistra män i kostym

All the Way har en väl tilltagen speltid på dryga två timmar där första delen som sagt går på djupet både gällande karaktärer och the Civil Right Movement men efter halva filmen övergår den till någon form av komprimerat Wikipedia-format där Robert Schenkkan och Jay Roach lämnar sitt huvudsakliga fokus och klämmer in resten av mandatperioden och fyller ut det hela med svartvita journalfilmer. På under timman avverkas således konflikten i Tonkinbukten, J. Edgar Hoovers besatthet av Martin Luther King och en saftig sexskandal där allt kokas ner till att bara kännas som fotnoter i storyn. Det som den första halvan gjort så bra försvinner helt. Ta bara Fannie Lue Hamer (Aisha Hinds) som ett exempel, en av grundarna till MFDP (Mississippi Freedom Democratic Party). Hon får knappt fem minuter i rutan trots att MFDP var en extremt viktig del av Johnsons presidentskap och Fannie var dessutom både en passionerad och vital person som kom att sätta tydliga avtryck i historien.

All the Way är fylld av kompetens och stora skådespelarögonblick men i slutändan är det här givetvis en one-man-show där Cranston får spela ut hela sitt register och hänge sig åt välskrivna monologer. Han är dessutom vansinnigt porträttlik och svänger sig med en oklanderlig Texas-accent. Han är grov, han är en översittare, han är inte särskilt PK. Han är Lyndon B. Johnson. ”Not too tight in the bunghole and leave me some slack for my nutsack” vrålar han till skräddaren som skall lägga upp den första presidentkostymen och det sammanfattar väl den här rullen ganska bra.

All the Way har premiär på HBO Nordic 21 maj

betyg3

 

 

 

 

]]>
0
Adrianna Jalming <![CDATA[TV-Klubben: Game of Thrones Säsong 6 – Avsnitt 4]]> http://onyanserat.se/?p=52724 2016-05-19T18:41:54Z 2016-05-19T18:41:54Z Läs hela]]> GOT Cover

Tv-klubben har än en gång dykt ner i Game of Thrones! Ifall ni var så trötta (fulla) att ni inte kommer ihåg vad som hände i det senaste avsnittet kommer vi nu att recappa hela härligheten åt er. Därför innehåller texten en väldig massa spoilers.

”Book of the Stranger” drar igång med buller och bång (okej inte riktigt, men det rimmade) hos The Night’s Watch som i vanlig ordning dricker pina coladas står och fryser. Jon Snow är på vippen att dra sin kos, och med tanke på att kamratskapen inte riktigt legat på topp hos männen i svart den senaste tiden kan man knappast klandra honom. (Förutom att de gör just det, jättemycket.) Men hey, håll era hästar! För efter att ha utstått vad som känns som minst sju svåra år av allsköns plågor och helveteskap har Sansa Stark äntligen nått Castle Black. Och om ni inte grät åtminstone EN liten stackars dramatisk tår när de båda syskonen/kusinerna/bryllingarna/tvillingarna eller vafan de nu är omfamnade varandra är ni lika gjorda av sten som Jorah Mormont snart kommer vara.

Sansa-Jon

Det enda i Westeros som är värre än White Walkers – man buns.

I samband med den här återföreningsscenen kan det också vara värt att nämna att internet fått korn på en ny het GoT-matchning. Och nej, det är inte mellan ovan nämnda syskonkusinbryllingtvillingpar, även om det inte vore första gången i den här seriens perviga historia. Den här gången tror man sig ha anat gnistor mellan inga mindre än Brienne of Tarth, Westeros kanske humorlösaste slagskämpe, och den rödskäggige vildingen som jag alltid glömmer namnet på. Men eftersom skådespelaren är norrman säger vi att han heter typ Snorre Einarsson. Brienne och Snorre Einarsson ska i alla fall ha haft ett moment där på borggården, och om man går tillbaka och kikar ser man att åtminstone han ser ganska tagen ut när deras blickar möts. Men eftersom ingen av dem säger något kan reaktionen lika väl bero på att Snorre precis insett att han missat sin tvättid och inte har några rena lusekoftor kvar. Så vi får fortsätta spekulera.

Book_of_the_Stranger_10

Typisk tvättdags-outfit

Samtidigt, i The Vale, är allas vår Petyr Baelish igång igen. Han har som bekant lierat sig med den unge lord Arryn, a.k.a fruktansvärt outhärdlig slyngel. Ni vet typen, den sortens barn som sparkar på gamla tanters bussäten en hel resa och sedan flinar triumferande när de går av. Eftersom jag blir irriterad bara jag tänker på den här scenen med Robin Arryn tänker jag inte uppehålla mig vid den, men det är viktigt att notera att Baelish nu har siktet inställt på Winterfell. PRECIS SOM SANSA OCH JON SNOW! Jag känner en ohelig allians nalkas.

I Mereen lyser drottning Daenerys fortfarande med sin frånvaro sen hon red iväg på sin drake, och under tiden försöker Tyrion diplomatera sig till fred med slavmästarna utan att samtidigt bli schanghajad av de nyligen befriade invånarna. Det innefattar bland annat språkförbistringshumor där Tyrion goes full on Colin Firth i Love Actually, samt ytterligare en vansinnessnygg poweroutfit från Missandeis garderob. Tyrion erbjuder slavägarna från Yunkai och Astapor en tidsfrist på sju år att lägga ner sina verksamheter, och Missandei och Grey Worm tycker att han är dum i huvudet.

tyrion-missandei

Hur kan H&M inte ha släppt en Game of Thrones-kollektion än

För att råda bot på drottningbristen i Mereen och åter låta Drakmamman lysa med sin eldfängda närvaro i staden, har Daario Naharis och Jorah Stoneface Mormont startat sin egen lilla buddymovie. Resan för dem till Vaes Dothrak, dothrakiernas heliga stad, som de naturligtvis vanhelgar inom loppet av cirka fem minuter. Som lök på laxen hjälper de Daenerys sätta eld på en möteslokal, vilket också i ett svep eliminerar samtliga khals och därmed tydligen gör henne till någon form av överkhaleesi för dothrakierna. Verkar som ett omständigt sätt att välja ledare på, men vad vet jag.

Också i detta avsnitt: Högste Blåmesen berättar rövarhistorier, Rickon har fortfarande inga repliker, Järnöarna är lika karga och jävliga som vanligt.

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Uncharted 4: A Thief’s End – En värdig sorti]]> http://onyanserat.se/?p=52764 2016-05-19T19:34:57Z 2016-05-19T15:25:22Z Läs hela]]> Uncharted

Efter att ha köttat igenom 16 timmar Uncharted 4: A Thief’s End på två dagar kan jag konstatera att filmbranschen bör känna sig allvarligt orolig. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer Hollywood nämligen att vara en dammig spökstad med gator fyllda av gråtande A-listeskådisar på bidrag. Oscarsgalan förpassas snabbt till historieböckerna när den röda mattan en sista gång rullas ihop och för evigt dumpas i ett förråd längst in i Dolby Theatre och jag ser framför mig ett dystopiskt landskap där biografstolarna gapar tomma och trasiga neonskyltar blinkar ödesmättat i mörkret. Likt en zombieapokalyps slår framtiden till och förvandlar världen som vi känner till den men där det finns död föds också liv. När Hollywood kämpar med idétorka och åldrande kassakor frodas TV-spelsbranschen och det är en helt naturlig utveckling där möjligheterna i en virtuell värld är oändliga.

När filmbranschen ständigt behöver hitta nya talanger, nya miljöer och intressanta berättelser behöver en TV-spelsstudio ”bara” programmera ihop sina skräddarsydda komponenter. Skapa känslor, skapa karaktärer, skapa föremål och addera en bra story. Ingen åldras så länge inte storyn kräver det. Inga giriga skådisar som kräver löneförhöjning eller dyra inspelningsplatser, man bygger sitt eget drömscenario och ändrar det vid behov. Med den nya generationen konsoller ges tekniska möjligheter som man tidigare bara har kunnat drömma om. Den amerikanska spelstudion Naughty Dog är nu skrämmande nära ”filmkvalitet” och är det något som aldrig slutar att utvecklas så är det tekniska plattformar och man kan ju bara tänka sig hur det kommer att se ut om ytterligare något år när nästa generation konsoller lanseras.

Uncharted5

Hemma hos en helt vanlig virtuell familj

Naughty Dog satte ribban redan i the Last of Us, fortfarande en milstolpe i spelhistorien när det kommer till atmosfär, karaktärsutveckling och historieberättande. När spelet förra året sedan konverterades till en PS4-version fick vi en inblick i den fulla potentialen när det kommer till teknisk kapacitet i plastlådan och nu har man alltså överträffat sig själv och därmed krossat alla högt ställda förväntningar. Uncharted 4: A Thief’s End är utan tvekan snyggaste liret på marknaden och med en tvättäkta själ. The Order 1886 från i fjol hade visserligen sina höjdpunkter med sin fotorealism men som helhet nådde det inte hela vägen fram. Tar man dessutom hänsyn till samtliga aspekter som spelmekanik, röstskådespeleri, story och hållbarhet var det inte ens i närheten.

Min kollega hävdade att ”TV-spel, hur jävla svårt kan det vara? Upp upp ner ner, spark spark typ?* och det må vara sanning i renodlade fightingspel som Mortal Kombat och Street Fighter men här gäller det att hålla tungan mitt i mun när det har blivit dags att hoppa över ett stup eller bestiga ett berg där minsta millimeter kan vara skillnaden mellan liv och död. Når du avsatsen med fingertopparna har du chans att klara dig annars är du rökt. Eller när du ställs inför ett klurigt pussel där ett enda felsteg innebär att du blir spetsad på en vass träpåle. Nu är det inte hela världen att dö i Uncharted-serien eftersom du får börja om från senaste checkpoint och de ligger tack och lov tätt, vilket ger hela spelet ett makalöst bra flow. Det här är ett äventyr som skall avnjutas så sömlöst som möjligt, det skall helt enkelt flyta på och dessutom på en hanterbar svårighetsnivå. Det skall inte vara som i spel som Dark Souls och Bloodborne där man kan tvingas kämpa igenom timmar av respawnat otyg på grund av ett misstag, vilket givetvis har sin charm det också men det hör helt enkelt inte hemma i ett spel som Uncharted 4: A Thief’s End där karaktärsutveckling, spelmekanik och story är A och O.

Uncharted2

Pressat läge

Jag har gillat hela serien men egentligen aldrig riktigt varit så där euforisk. I mitt tycke har det varit lite för mycket generiskt pang och pang och lite för klent med hjärngympa. Efter ett tag har de storslagna miljöerna varit mer spännande än själva äventyret. Uncharted står ju på en tydlig Indiana Jones-grund med sitt fartfyllda äventyrande och skattletande i exotiska miljöer men där Indy helst avstod från dödande har Drake inga problem med att fylla sina fiender med bly och knäcka en och annan nacke. Det är dock inte tal om några snaskiga våldsamma splatterscener där huvuden sprängs eller folk och fä blir av med diverse lemmar. Det är vanlig ordinär död helt enkelt. Lättsmält videovåld som passar de flesta.

När vi nu återser Nathan Drake har det gått tre år och han har stadgat sig och skaffat ett hederligt kneg där han dyker efter koppartråd och annat värdefullt som har gått till botten med sina lastfartyg. Han kommer hem efter en arbetsdag och chillar med TV-spel (det är sjukt meta att lira Crash Bandicoot på PS One) och matlagning tillsammans med frugan Elena. Japp, det är samma Elena som i tidigare spel och det är klart att det är en utmaning att bara släppa allt och leva Svenssonliv men vad gör man inte för att bli hederlig. Åren går ju dessutom och han är inte purung längre. Allt skall dock ta en ordentlig vändning när brorsan plötsligt dyker upp i farstun. Nu är det väl i sig inget märkligt om det nu inte vore så att han egentligen borde vara död. Sam drar en lång förklaring och tillägger att han snart är död på riktigt den här gången om inte Drake hjälper honom att hitta alla tiders största piratskatt. Och vips så var Drake tillbaka i sadeln.

Uncharted3

Väldressat och välrenderat

Nu tänker jag inte förstöra upplevelsen genom att berätta storyn och tittar man bara lite snabbt på innehållet så liknar det också tidigare titlar till punkt och pricka men ändå är det oceaner mellan de olika spelen. Grundstoryn är en skatt som Drake och co. behöver hitta innan en ond falang ledd av en karismatisk boss hinner lägga vantarna på den och därmed bli envåldshärskare. Det som Uncharted 4: A Thief’s End gör betydligt bättre än sina föregångare är att ta berättandet på större allvar än tidigare. Samtliga karaktärer visar upp ett känsloregister och en dialog som ibland överträffar filmproduktioner och ju längre in i spelet vi kommer desto mer komplex blir storyn. Dessutom kastas vi mellan tidseror och får en därmed en bättre förståelse för varför Drake och Sam agerar som de gör och vad som ligger till grund för deras val i livet. Detta koncept introducerades redan i Uncharted 3 men finslipas här till perfektion.

När det kommer till animationsteknik har Naughty Dog lyssnat på kritiken och förbättrat rörelsemönstret betydligt både i aktiva och passiva scener och dessutom har man vidareutvecklat förmågan att smyga på sina fiender. Oftast är anfall bästa försvar men ibland kan det vara vettigt att glida fram genom djungeln som en panter och överraska en intet ont anande soldat med en välbalanserad nacksving. Vapnen har blivit fler och roligare om man nu kan säga så, de känns i alla fall betydligt stabilare och låter dessutom som ett skjutvapen skall. Tidigare har det varit lite för mesigt i mitt tycke, skall man avfyra ett helt magasin kulor så skall det banne mej höras in till grannen också.

Uncharted1

Mot nya äventyr

Även om man har öppnat upp betydligt mer så är det inte riktigt en öppen värld men spelet känns trots detta både stort och fritt att utforska. Till din hjälp har du nu dessutom två helt nya hjälpmedel, en änterhake och en jeep som erbjuder en makalös offroad-körning. Längs trånga bergssluttningar och lerfyllda savanner tar du dig fram på ett snabbt, snyggt och smidigt sätt. Styrmekaniken är klockren och dessutom blir jeepen smutsig av att köra i nämnda välling men kan snabbt bli, åtminstone något mindre smutsig genom att köra genom en vattenpöl strax efteråt. Det är bara ett litet exempel på detaljnivån i Uncharted 4: A Thief’s End men det är omöjligt att förklara exakt hur vackert spelet är, ibland är det nästan BBC-nivå på omgivningen när en vidsträckt regnskog plötsligt uppenbarar sig framför dig eller när du strosar runt på en utomhusmarknad som kryllar av färgglatt virtuellt liv och dessutom tillåter dig att klappa en lemur som sedan vägrar att lämna dig ifred. Det finns så oerhört mycket att häpnas över att det känns löjligt att rabbla upp i textform, det måste upplevas. Jag har både ramlat av stolen och varit lipfärdig under resans gång.

Pusseldelen har till min stora glädje fått mycket större utrymme och hjälper till att lyfta hela upplevelsen till skyhöga höjder. Fördelningen mellan problemlösning, förflyttning och strid är perfekt och de flesta pusslen följer också en linje som gör att de passar utmärkt in i huvudberättelsen och det resulterar faktiskt i en Dan Brown-känsla, där de intrikata pusslen inte bara är ett hinder utan också en vital del för själva upplösningen.

Multiplayerdelen har också förbättrats men det är inte här Uncharted 4: A Thief’s End skall avnjutas. Även om en dödsmatch kan roa för stunden så är det äventyret som är huvudattraktionen.

Uncharted4

Aldrig en tråkig stund

Naughty Dog har i Uncharted 4: A Thief’s End skapat ett näst intill perfekt spel. Det enda klagomål jag har är att vissa hinder ibland ter sig märkligt. Det finns ett par ställen där ett dött objekt egentligen borde gå att passera och sen har vi Drakes ibland monotona monologer. Majoriteten av tiden är den fläckfri och vi har lärt oss vid det här laget att Drake är monologernas mästare men det finns två fraser som överanvänds och som jag nu ibland hör i sömnen, ”here we go” och ”here goes nothing” men i sammanhanget är det petitesser.

Det här är sista delen i spelserien och bättre än så här kan man knappast avsluta en era. Spelet är värt varenda krona och i sin genre står det helt utan konkurrens. Tyvärr kommer första chansen att vanära minnet redan nästa år när filmatiseringen släpps men tills dess är det bara att öppna plånkan och investera i årets bästa äventyr.

Uncharted 4: A Thief’s End finns ute nu till Playstation 4

betyg5

 

]]>
0
Emil Viksell <![CDATA[X-Men: Apocalypse – Torftig domedagsaction]]> http://onyanserat.se/?p=52733 2016-05-18T10:30:05Z 2016-05-18T10:22:10Z Läs hela]]> XmenApocalypse_affischbild

I takt med att TV-serien blivit alltmer sofistikerad har biofilmen bara blivit dummare, och allt mer infantil. Riktigt så enkelt är det inte. Men det känns så. Det kryllar av högklassiga filmer, men mediebevakningen är ju sådan att det största och dyraste från Hollywood får mest utrymme. Ja, jag skriver ju om den här filmen, till exempel. Men det säger en hel del om underhållningsindustrin och en del om vår tid när TV-serier som Daredevil (2015–) och Jessica Jones (2015–) framstår som rena Kieślowski i jämförelse med majoriteten av de superhjältefilmer som pumpas ut. Det var väl bara en tidsfråga innan det skulle bli prutt också av X-Men-franchisen. En franchise som före X-Men: Apocalypse ändå omfattat filmer som varit fullt dugliga även när de varit ganska dåliga.

X-Men: Apocalypse är den tredje och sista delen i det som kallas First Class-trilogin. Alltså den tidslinje där i huvudsak James McAvoy och inte Patrick Stewart spelar Professor Charles Xavier. Denna gång har det gått ett årtionde sedan händelserna i X-Men: Days of Future Past (2014), som utspelade sig (i huvudsak) på 70-talet. Men, ingen superhjältestänkare utan att det ska flängas mellan olika tidsepoker, därför börjar vi på Indiana Jones-manér redan hos de gamla egyptierna.

X-Men

Arga leken.

Den onde mutanten Apocalypse (Oscar Isaac) styr över folket och den kända världen med hjärnhand. Under en ”överföring” – han tar krafter från andra mutanter – sker en revolt och den obehaglige despoten begravs under rasmassorna av en pyramid. Där slaggar han, till 1983. Eric Lensherr/Magneto (Michael Fassbender) har sedan händelserna i förra filmen bosatt sig på den polska landsbyggden, fixat fru och avlat barn. Och spenderar sina dagar knegandes på ett stålverk (!). Mystique (Jennifer Lawrence) erhöll något slags hjältestatus hos mutanterna efter förra varvet och fördriver sin tid med att försöka rädda sina likar undan människans godtycke. Charles Xavier (McAvoy) fortsätter driva sin skola för begåvade barn. Vi får också se flera sådana där klassiska karaktärsintroduktioner som är utmärkande för superhjältefilmen, varav många av karaktärerna redan figurerat flertalet gånger i franchisen. Bland annat får vi se hur den dötriste Scott Summers/Cyclops (Tye Sheridan) upptäcker sina krafter och hittar till Xaviers plugg. Ja, det händer massa saker utöver det, mer än det är värt att nämna här. Det är också ett av problemen med den här filmen, det är så mycket händelser, spår och karaktärer att det blir fullständigt plottrigt. Det räcker egentligen att ni vet att Apocalypse, som namnet anger, vill göra kaos med världen och att några av mutanterna lierar sig med honom, samt att Xavier och hans crew försöker stoppa honom.

X-Men 1

Nyanser av blått.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är så mycket som är fel med denna film. Regissören Bryan Singer har till och med misslyckats med grundläggande komponenter som att logiken inte ska ha för stora luckor. Det är inte bara tidshopp och hopp mellan de olika berättarspåren utan vid några tillfällen missar han också att visa publiken hur karaktärerna har tagit sig från punkt A till punkt B.

Sedan är Apocalypse (Isaac) helt ointressant som skurk. Han är så där skurkaktigt skurkig som seriehjälteskurkar nästan alltid är, men även sådana behöver någon typ av bevekelsegrund för att det överhuvudtaget ska vara en karaktär värd att hata. Här kan man med fördel jämföra med exempelvis Wilson Fisk (Vincent D’Onfrio) i Daredevil. Ond som fasen, men vi förstår varför han blivit som han har blivit, vi anar hur hans drivkraft formats givet hans barndom och den maktkåte och misshandlande farsan. Även en sådan komplett dåre som Heath Ledgers Jokern, som bara vill se ”the world burn” och bokstavligt talat bränner cash, ges något slags botten; en undanglidande och opålitlig botten. Apocalypse (Isaac) är bara blå och ond. Precis som den lika färglöse och blåe Ronan (Lee Pace) i Guardians of the Galaxy (2014). Och han ser också för jävla tråkig ut, Apocalypse, en gråblå hybrid av hi-tech, mekanik och forntida symboler samt mönster. Och ett tröttsamt stoneface.

X-Men 5

Storm och Gennaro Savastano har tydligen samma frisör.

Förflyttningen av handlingen till 80-talet gör det möjligt för filmproduktionen att frossa i den 80-talsestetik som iscensattes i den tidens blockbusters. Ungefär som i Terminator: Genisys (2015). Men inte heller den möjligheten tas riktigt tillvara. Att Singer och arbetskamraterna sneglat på det decenniets sätt att komponera filmer är tveklöst, men det har inte gjort saken bättre. 80-talets storfilmer var lika överhopade med intensitet som den tidens musik var överlastad med reverb. Men den där uppskruvade svulstigheten funkade ändå ibland, i sitt sätt att navigera mellan förhöjd sentimentalitet, humor och oneliners. I mångt och mycket är X-Men: Apocalypse ett misslyckande av blockbusterns balansgång på höga höjder. Den saknar allt av fingerspitzengefühl. Humorn, när den så kommer, är extremt dåligt tajmad. Av opassande ”too soon”-karaktär. Och sentimentaliteten tar plats i banalt överspel, med en Eric Lensherr/Magneto (Fassbender) som skriker ut sin sorg på Gud (?).

Inte heller känns det som att något står på spel. Apocalypse börjar kaosa världen på ett sätt som rimligtvis borde orsaka civila förluster i miljontals. Men filmen glider bara liksom in i detta massmord, friktionsfritt. Det bara händer, utan att förödelsens konsekvenser skildras ordentligt. Först är det hyfsat välfungerande städer och direkt därpå är det bilder som liknar de ”efter bomberna”-scener som visas från Syrien.

X-Men 2

Se arg ut.

Sedan ska det sägas att CGI-effekterna är högklassiga. Men det är datorgenererade miljöer som inte tycks rymma någon befolkning förutom de huvudkaraktärer som bråkar loss med sina superkrafter. Och hur många gånger kan man ta spjärn i Magnetos (Fassbender) inre kamp mellan det ”onda” och det ”goda”? Den där kampen har vi redan sett och är karaktärerna inte mer mångbottnade än så, de bygger ju ändå på en serietidningsförlaga, så får man antingen utveckla dem eller helt enkelt kassera karaktären. Tidigare har också Magnetos vacklande varit förankrad i något slags verklig, evigt löpande ”debatt” om hur vi människor ska förhålla oss till varandra. Om hur minoritetsgrupper förhåller sig till majoriteten. Här blir ett (åter)besök till Auschwitz bara ett beklagligt försök att ge filmen tyngd.

X-Men: Apocalypse spinner vidare på händelser som löper hela vägen tillbaka till X-Men: First Class (2011). ”Hela vägen” skriver jag, för inte minns man särskilt mycket av vad som hände för ett halvt årtionde sedan IRL. Moira Mactaggert (Rose Byrne) dyker upp igen och vi får hjälp att minnas via flashbacks och inser att Xavier (McAvoy) är känslomässigt investerad – eftersom han stammar och sådana där övertydliga dumheter. Men det KÄNNS liksom aldrig, det blir bara ytterligare en berättartråd som plockas upp och trasslas in i det nystan som är denna rulle.

X-Men 6

Bryan Singer passar på att pika Brett Ratner för ”original”-trilogins tredje film, X-Men: The Last Stand (2006), som alltså regisserades av den senare nämnde och inte den tidigare. Ungdomarna i filmen, bland annat Cyklops (Sheridan) och Jean Grey (som här spelas av Sophie Turner, mer känd som Sansa Stark), går på bio, Jedins återkomst (1983), och diskuterar efteråt den ofta påvra kvaliteten på tredjefilmer. Ändå modigt av Singer att spela mallig när X-Men: Apocalypse till och med är sämre än X-Men: The Last Stand.

I övrigt är det återigen Quicksilvers (Evan Peters) närvaro som är mest underhållande, som i föregångaren. Men det är också mer eller mindre samma scen som i X-Men: Days of Future Past som spelas upp igen. Det blir uppenbart hur mycket filmen lider av Wolverines (Hugh Jackman) frånvaro. Han dyker upp till slut, men väldigt kort. Istället är det, utöver alla andra karaktärer, mutanter som Psylocke (Olivia Munn), Angel (Ben Hardy), Nightcrawler (Kodi-Smit-McPhee) och Storm (Alexandra Shipp) som ska fixa underhållningsbiffen. Samtliga jättetråkiga. Shipps Storm är långt ifrån lika intressant som Halle Berrys. Och don’t get me started gällande Xavier (McAvoy). Att tro gott om människor och mutanter är väl fint. Men ärligt talat, hur jäkla mycket skit kunde inte världen ha sluppit om Xavier taggat ned med Satyagraha-filosofin och varit lite mer hårdför.

X-Men: Apocalypse har biopremiär 18 maj. 

betyg1_5

]]>
0