Onyanserat – Blogg om film och tv En blogg av oss som jobbar med film och tv. Recensioner Trailers Intervjuer Skådespelare 2016-07-01T12:32:32Z http://onyanserat.se/feed/atom/ Ingrid Forsberg http://www.onyanserat.se <![CDATA[Thrillerpodd och soundtrackmusik – Två nya radiotips!]]> http://onyanserat.se/?p=53607 2016-07-01T12:32:32Z 2016-07-01T08:11:43Z Läs hela]]>

I helgen är det premiär för två nya radioprogram som jag tror kan vara nåt för oss tv- och filmnördar. Först ut är poddserien De dödas röster, en thrillerserie på åtta avsnitt med premiär redan idag (fredag 1 juli). Huvudförfattare är Sara Bergmark Elfgren, en av författarna till Cirkeln (och till filmmanuset baserat på boken), och för regin står Mattias J. Skoglund.

Det här är den första produktionen under den nya rubriken ”P3 Serie”, som ska vara radiofiktion i serieformat helt enkelt. Sveriges Radio har gjort om klassiska Radioteatern, döpt om det till Sveriges Radio Drama, och det här är så vitt jag vet första gången det görs nån form av radioteater i P3 (om man inte räknar sommarlovsteatern och sånt, men det är ju snarare för barn).

De dödas röster beskrivs som en mockumentär med övernaturliga inslag, 90-talsnostalgi och rollspel. Vi får följa en journalist som börjar nysta i ett tjugo år gammalt ouppklarat mord som hände där hon själv växte upp, på 90-talet. Hon kontaktar sitt gamla kompisgäng och oväntade detaljer kommer upp till ytan. Det är ”en historia om ett kompisgäng med mörka hemligheter”. I några av rollerna hörs skådisarna Sanna Sundqvist, Måns Nathanaelsson, Leona Axelsen och Simon J Berger.

Det ska bli riktigt kul att höra hur det här blir! Hur har de gjort ljudgestaltningen, kommer det bli spännande och fängslande? Nu för tiden lyssnar ju folk på poddar som aldrig förr, och knarkar tv-serier som aldrig förr, så att slå ihop de två konstarterna till radiodramaserie verkar ju helt rimligt. Och just dramapoddar känns väl som ett eftersatt område i Sverige? Det är väl dags för något nytt nu, efter alla poddar som antingen gräver i gamla kriminalfall eller består av några sköna typer som snackar ”lite allmänt”.  Alla avsnitt av De dödas röster släpps dessutom samtidigt, den 1 juli, för att tillfredsställa folks binge-behov (men de kommer också sändas på P3).

”P3 Serie: De dödas röster” släpps i åtta avsnitt med premiär fredag 1 juli i appen Sveriges Radio Play. Serien sänds även i P3 lördagar kl. 18.03 från den 2 juli.

johanna koljonen

Johanna Koljonen. Foto: Julia Lindemalm/SR

Och på söndag 3 juli kommer ett nytt program i P2, som verkar riktigt intressant . ”Soundtrack i P2 med Johanna Koljonen” ska handla om musiken som illustrerar känslor i film, tv och spel. Det blir åtta avsnitt, med ett specifikt tema varje gång. Det ska handla om musik som gestaltar hämnd, spöken, droger, vampyrer, kärlek med bekymmer, under vatten, tidsresor och superhjältar. Sänds i P2 på söndagar med start 3 juli, och med en programtid på hela två timmar! Först ut är programmet om kärlek med bekymmer. Blir intressant att höra vilka filmer/tv-serier det kan handla om.

”Soundtrack i P2 med Johanna Koljonen” sänds i åtta avsnitt, på söndagar kl. 22.00–24.00 med start den 3 juli. Programmet går även att höra på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play.

 

]]>
0
Therese Wåtz <![CDATA[Adult Wednesday Addams – Döden klär henne]]> http://onyanserat.se/?p=53558 2016-06-30T09:31:05Z 2016-06-30T09:31:05Z Läs hela]]>  

these-13-creepy-and-kooky-addams-family-facts-really-are-a-scream-629811

Alla minns vi väl den dödligt roliga och ikoniska familjen Addams. Deras starka familjeband och hur de så kärleksfullt torterade varandra.

Familjen skapades redan på 30-talet av Charles Addams. Den skulle vara en slags motpol mot den amerikanska helylle-familjen och började som en seriestrip i The New Yorker. Familjen Addams har sedan dess visats i flera medieformer (serietidningar, TV-serier, spel och i filmer). Hela släkten Addams är egentligen ganska stor, men i kärnan ser vi pappa Goméz, mamma Morticia, farbror Fester och barnen Pugsley och Wednesday.

The Addams family 1991

The Addams family 1991

Jag själv stötte först bekantskap med familjen Addams när Barry Sonnenfelds The Addams family kom ut 1991. Jag var då ganska liten och det var med skräckblandad förtjusning jag såg hur de makabra karaktärerna förde sig i livet. Speciellt fascinerad blev jag över dottern Wednesday, som i den här produktionen porträtterades klockrent av Christina Ricci. Jag försökte till och med sova som henne på natten, men tyvärr utan framgång.

Christina Ricci som Wednesday Addams

Christina Ricci som Wednesday Addams

Wednesday är en riktigt speciell flicka. Hon är en fullblods-sadist med mord i sinne. Hon försöker ofta döda sin bror och det anspelas även att hon skrämt ihjäl en pojkvän. Med bister uppsyn klär hon sig alltid i finaste begravningsstass och har sitt korpsvarta hår i två flätor.

Hon har alltid porträtterats som en ung flicka, men nu har skådespelaren Melissa Hunter skapat en vuxen version av Wednesday, som man kan hitta på YouTube. Här kan vi se henne utföra allt som en ung vuxen gör. Hon går på jobbintervju, dejtar killar och tar körkort. Allt utan ett leende så långt ögat kan nå.

Melissa Hunter som en vuxen Wednesday Addams

Melissa Hunter som en vuxen Wednesday Addams

Som vuxen tacklar hon allt med ro, och trots att hon höjer många ögonbryn verkar hon helt oberörd själv. Hennes sätt att hantera män som skriker obsceniteter efter henne på gatan är föredömligt, och hon tar verkligen ingen skit från någon.

Wednesday tackar för komplimangerna

Wednesday tackar för komplimangerna

Melissa Hunter gör en Wednesday som jag tror att skaparen skulle kunna se henne och med över 12 miljoner visningar och två säsonger verkar även världen nöjda med resultatet. Avsnitten är runt 3 minuter långa så du kan se båda säsongerna på under en timme.

 

Båda säsongerna av Adult Wednesday Addams finns på YouTube.com.

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[TV-Klubben: Game of Thrones säsong 6 – Avsnitt 10]]> http://onyanserat.se/?p=53605 2016-06-29T21:52:09Z 2016-06-29T20:19:48Z Läs hela]]> GOT Cover

Då var det dags för TV-Klubben att summera finalen av Game of Thrones, ”The Winds of Winter” Observera att detta är en recap och innehåller således ofantliga mängder spoilers.

”All good things must come to an end”

Ja så diktade han en sommar under 1300-talet, den gode Geoffrey Chaucer. Karln hade givetvis ingen aning om hur rätt han hade då. Den tragiska kärlekshistorien mellan Troilus och Criseyde och slaget om Troja var bara en vindpust när man jämför med de slag som utspelats och de skruvade relationsband som knutits under denna sjätte säsong av världens mest sedda TV-serie. Men nu är det slut. Det är slut på tårar, slut på död, slut på kärlek och slut på underliv. Men som med alla goda ting, kommer glädjen snart åter. Redan nästa år för att vara exakt så det gäller att hålla sig vid liv ett år till.

Efter utmattning behöver människokroppen tid till återhämtning, det är vetenskapligt bevisat sedan länge och inget de lärde tvista det minsta om. Man behöver helt enkelt ladda batterierna och göra sig redo för nya utmaningar och efter att ha skrivit TV-historia (Obs! Ej överdrift) med förra avsnittets i det närmsta absurt fulländade avslutning var det dags för kontemplation. Efter att det där smutsiga slagfältet successivt fyllts med lemlästade kroppar och släktträd begränsats ytterligare, efter att jättar stupat och ondskefulla krigsherrar fått sina ansikten uppätna av utsvultna hundar behövde vi en mjuk omstart. GoT vore inte världens just nu bästa serie om den inte förstod sådana basala behov så det fick vi.

GoT_6_10_2

Sparven på väg att bli rejält vingklippt

Under den här händelserika säsongen, som utan tvekan skriver in sig bland de bästa har man avlivat TJUGOTRE tongivande karaktärer och den stora finalen är förvisso ett av de mest brutala avsnitten på hela säsongen där ELVA av dessa dör men den börjar så otroligt vackert, bitterljuvt och sorgligt att tårkanalerna pulserar farligt nära bristningsgränsen. En magnifik öppningsscen på över 20 minuter som inte slutar förrän högste sparven sprängts i luften, Cersei har gjorts sig av med alla sina fiender och Tommen har hoppat ut genom fönstret. Nog för att han var en trist sate men han hade i alla fall lite heder i kroppen, till skillnad från, ja men typ alla andra? Nerven, tempot, musiken under de här minuterna. Om jag bara fick använda det där slitna ordet en enda gång till under resten av mitt liv så hade jag använt det här, för det här är verkligen episkt!

Kyrkoklockor som ringer in en förestående död. Cersei i sin svarta läderdräkt rustad för strid och en näst intill apatisk Tommen som ensam förväntas besegla sin egen moders öde. I bakgrunden, en delikat pianoslinga som långsamt eskalerar i takt med att blodsutgjutelsen börjar. En barnkör mässar olycksbådande precis när Pycelle brutalt knivmördas av ett gäng ungar i dunklet och i kyrksalen ovanför samlas en hel hög betydelsefulla karaktärer för att invänta det oundvikliga. Högste sparven, Lancel, Margaery och Ser Loras har inte en chans när Cerseis diaboliska fälla slår igen. BOOOM! I ett grönt inferno sprängs hela kyrkan och vips så var ännu fyra tunga namn för evigt förpassade till den överbefolkade minneslunden. Cerseis flin säger allt. Damn, hon är riktigt badass nu alltså!

GoT_6_10_7

Eller sprängas i småbitar om man så vill

Det finns dock ännu en person som måste dö.

I en fängelsehåla har hon fängslat Unella och det står wineboarding (waterboarding med vin) på agendan. Under tortyren bekänner Cersei sina synder, en efter en. Hon öppnar varenda dammlucka och berättar i detalj om hur hon njuter att att känna sin bror i sig, hur hon mördat och känt sig upprymd av att se sina fiender brinna. Det är gåshud på riktigt. Berget kommer in och Cersei lämnar rummet. Unella has left the buildning.

Tommen förstår vad som kommer att drabba honom och hans fru är ändå död så varför dra ut på lidandet? Han tar av sig kungakronan och hoppar mot en säker död och ännu en regent har kastat in handduken.

Så här är det ju. Alla som har hängt med från början visste egentligen att detta skulle ske. Visst, vi kanske inte trodde på spådomen men faktum är att Melisandre kastade en förbannelse över de tre kungarna och alla är nu döda. Joffrey, Robb och Renly och förra säsongen fick vi genom Cerseis flashback vetskap om tre barn som skulle förgöras, var Tommen ett av dem? Btw, Cersei hittar Tommens livlösa kropp och gör vad varje öm moder skulle göra, hon bränner skiten.

GoT_6_10_3

Tack Tommen, för kort och trogen tjänst

Någon annan som har blivit riktigt jävla badass är Arya Stark. Efter att äntligen ha lämnat det där trista hänget med blindkäppar och grejer är hon nu creepy as fuck. Hon klär ut sig till oigenkännlighet och nästlar sig in hos Walder Frey, en inte helt soft snubbe som bekant men frågan är om någon förtjänar hans öde. Eller ja, själva döden var förmodligen en befrielse men vägen dit, den är brutal även med GoT-mått mätt. Mätt var ordet, han får av Arya veta att han precis ätit sina barn. På något sätt har hon slaktat hans söner och bakat in dem i brödet. Sug på den tanken ett tag!

Vi hoppar direkt till den stora twisten. I en sådan där träddröm, en ung Ned Stark hittar sin syster i en blodpöl. Hon viskar något ohörbart och kameran zoomar in en baby som visar sig vara… fucking Jon Snow! Frågan skaver åter. Vem är farsan?! Uppenbarligen inte Ned i alla fall. Som vanligt har man ingen aning om något och det är lika befriande som påfrestande. Dock har ju redan väldigt tidiga spekulationer pekat på att han skulle vara hälften Stark/hälften Targaryen och då var väl det ryktet mer eller mindre bekräftat.

GoT_6_10_4

Halv åtta hos mig; Hannibal Lecter-specialen

 

Och i Winterfell får Melisandre äntligen stå till svars för sina dåd. Hon får ensam bära hundhuvudet för Shireens död och Davos är rasande och vill se henne hänga för sina synder. Det är dock hot som inte biter på henne det minsta. Hon låter meddela att hon varit redo länge nu. De kompromissar och skickar iväg henne på en häst med löfte om att aldrig visa sig bland folk igen. Gott så.

Winter is coming! Det har tjatats om det ett par säsonger nu men nu är det på riktigt. Alltså, det innebär inte att Podrick plötsligt börjar göra snöänglar och Brienne bygger en snögubbe men duon får det riktigt kämpigt ute i skogen nu. De andas typ is.

Under tiden anländer Jamie till King’s Landing precis i tid när Cersei tar plats i Järntronen, stämningen i salen är så där. Och så gick det med mitt förhandstips på Dany. Dany är dock rejält upptagen med sina drakar och att dumpa Daario. Han kan inte följa med som loverboy. Hur skulle det se ut? Efteråt verkar hon dock rejält heartbroken och Tyrion kan inte låta bli att subtilgotta sig lite i hennes misär men han blir ändå hennes riktiga BFF nu.

GoT_6_10_5

Mot sjunde säsongen!

I sista scenen lättar hon ankar och seglar mot Westeros i en vansinnigt vacker scen som slutar med att hon drömskt stirrar ut över det öppna havet medan drakarna cirklar över skeppen. Dany’s coming home.

Också i dessa avsnitt: Vuxna män blir satta på plats av århundradets hårdaste 10-åring, Lady Olenna hånar sandormar och Sansa Stark friendzonar Littlefinger, igen!

Den sjätte säsongen har bjudit på tre av seriens i särklass bästa avsnitt. The Door, Battle of the Bastards och The Winds of Winter. Den har, precis som alla tidigare säsonger haft ett par mindre lyckade avsnitt men i det stora hela har det varit en fantastisk upplevelse och nu väntar en lång abstinenstyngd period tills nästa säsong tar vid. Tack för att ni har varit med, det har varit en ära och ett nöje!

 

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Vilda västern blir ej som förut]]> http://onyanserat.se/?p=53592 2016-06-28T23:15:12Z 2016-06-28T23:10:21Z Läs hela]]> BS1

På 60 och 70-talet var Spencer & Hill ett begrepp i filmindustrin. De var som ler och långhalm, oskiljaktiga och stod för 18 gemensamma framträdande under den gyllene eran av spaghettivästerns, där kanske Trinity-filmerna är de mest kända för gemene man. Men i ett välfyllt CV ryms även odödliga titlar som Ös på Grabbar, Smockan i Luften, Jag Håller på Flodhästarna och Snedseglarna.

Nu har tyvärr den dynamiska duon splittrats då Bud Spencer tragiskt gick bort i måndags kväll i sin hemstad Rom. Bud blev 86 år gammal och var inte alls så amerikansk som namnet kanske antydde. Nej, i hans ådror flöt italienskt blod och han föddes 1929 i Neapel under namnet Carlo Pedersoli. Så varför Bud Spencer? Ryktet säger att namnet är en homage till Budweiser och Spencer Tracy. För sina fans blev han dock mest känd som ”the big friendly giant” på grund av sin Herkulesliknande fysik och sitt vänliga manér. Han var lång som ett fyrtorn och bred som en ladugårdsdörr men skulle inte göra en fluga förnär.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 01.12.20

Var det bra rullar då? Nja, definitivt mer underhållande än bra är väl en lämplig beskrivning. Man fick rejält med pang-pang och en hel del garv för slantarna men de gjorde sin grej och fick mängder av fans världen över. I synnerhet i Tyskland av alla ställen var Bud oerhört populär. Faktum är att hans filmer gick så pass bra internationellt att dåvarande italienska presidenten, De Santis gick ut med en officiell hyllning där han tackade Carlo för att ha spridit italiensk film globalt.

Utan att ha full koll på den senare delen av hans karriär gjorde han väl i princip bara två olika roller under sin aktiva skådespelarkarriär, cowboy och polis. Där andra skådespelare klagar på att ”hamna i ett fack” eller vill ”bredda sin repertoar” gillade Bud läget och verkade njuta av tillvaron. Och tillsammans med andra tunga namn som Charles Bronson, Clintan och Lee van Cleef hjälpte Bud Spencer till att vända spaghettivästern från något nedlåtande till hyllade kassasuccéer. I början sågs genren nämligen som ett hån mot ”riktiga” westernfilmer. Lågbudgetfilmer producerade i Italien, det var inget jänkarna applåderade direkt. Vad visste italienarna om western? Rätt mycket skulle det visa sig när Den Gode, den onde, den fule blev den mest klassiska westernrullen genom tiderna.

Bud Spencer lämnar givetvis ett oerhört stort hål efter sig i en genre där alla de gamla hjältarna mer eller mindre tillhör samma generation. En generation som börjar bli rejält till åren och jag är rädd att detta bara är en av många legendariska gunslingers som nu lämnar scenen och rider mot den eviga solnedgången.

 

 

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Independence Day: Återkomsten – Floskelimperiet slår tillbaka]]> http://onyanserat.se/?p=53571 2016-06-29T11:55:26Z 2016-06-28T17:41:20Z Läs hela]]> ID2

”We had twenty years to prepare”

Ett budskap som den senaste tiden basunerats ut över världen. Ja det hade ni, och ändå står vi här nu. Med ett intergalaktiskt magplask som river upp så stora svarta hål i en känslig sci-fi-själ att Jar-Jar Binks är både glömd och förlåten. Faktum är att jag nästan direkt fick en obekväm känsla av deja vu och Prometheus. En bullrig och själlös mekanisk uppföljare, helt utan känslor. Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting.

Ni kan historien, 1996 hade de substanslösa och svulstiga actionrullarnas okrönte mästare Roland Emmerich one lucky shot när han siktade mot hjärtat på varje patriot som gråtande av stolthet omfamnade Independence Day som om det vore en våt dröm Amerika aldrig ville vakna ur. Bara titeln fick det att vattnas i munnen på demokrater och republikaner i varenda delstat och filmen började också med en av nationens största bedrifter och ett evigt underlag för internationellt skryt en masse, månlandningen. ”It’s a big step for mankind…yada yada” Ge mig en näsduk.

Emmerich gömde visserligen sitt illa dolda budskap bakom en utomjordisk invasion men det rådde väl egentligen aldrig några tvivel om vad det riktiga budskapet var? ”This is the land of the free and the home of the brave and we will save your sorry ass!” Det finns så mycket man kan säga om Independence Day men den kom i helt rätt tid och med helt rätt förutsättningar för att kunna krossa boxofficerekord på löpande band och skärskådar man filmen i dag är det givetvis ingen vidare bra film men för tjugo år sedan var den i gott sällskap där uppe i toppen med andra hjärndöda actionrökare som karaktäriserades genom mycket underhållning och betydligt mindre substans, filmer som exempelvis Twister och Eraser.

ID2_1

Järngänget som skall tråka ut fienden till döds

Independence Day var så där lagom pajig men den vilade ändå på en hyfsat stabil grund av självrannsakan, där Emmerich släppte loss lite och inte tog sig själv eller filmen på så stort allvar. Hollywood hade ett redan då uttjatat ”rädda-världen-komplex” men där många lämnade allvarsdörren öppen var den i Independence Day både låst och igenspikad. Det var full kareta, over the top och extremt popcornvänligt och ingen fick gå hem innan de kunde hävda att de hade haft kul på jobbet, typ. Will Smith var knappast Oscarsvärdig men han var charmig och tillförde ändå en viss känsla av kvalitet. Det var lätt att ta honom till sig och heja fram Steven Hiller som en nationalhjälte. Samma sak med Jeff Goldblum och Bill Pullman. Sympatiska män som gjorde sympatiska insatser för mänskligheten. Klyschigt men effektivt in absurdum.

ID2_3

Först Brexit och nu aliens. Det går inget bra för Britannien

Efter tjugo år kan jag konstatera att storymässigt har absolut ingenting hänt. Det är precis samma premisser, vilket förvisso också är meningen men ursäktar ändå inte latheten. Utomjordingarna skall helt enkelt komma tillbaka och göra ett nytt försök att erövra moder Jord. Det tog två decennier att slicka såren men nu är de tillbaka på banan med större skepp, bredare laserstrålar och mer slem. Och precis som då är det den interstellära kommandostyrkan som tvingas ta tag i saker och ting när slutet på mänskligheten är nära. Nu är det dock en ny generation som skall sparka alienröv och här faller allt. HERRE MIN SKAPARE VILKA TORRBOLLAR! Det här gänget är så genuint tråkigt att klockorna stannar och Gudarna gråter och värst av dem alla är Liam Hemsworth i rollen som Jake Morrison. Varje gång han försöker vara putslustig, vilket är i var och varannan scen går det en ilande smärta genom min kropp. Det är den där typen av smärta som uppstår när man skäms å någon annans vägnar. En otäck påklistrad grabbhumor som är fullständigt omöjlig att tvätta bort. Det är så tydligt att han vill försöka vara coolaste katten i stan och att hans största förebild är Tom Cruise i Top Gun men han är ljusår från att pricka rätt. Resultatet blir en osympatisk douche som jag önskar allt utomjordiskt däng som går att uppbringa.

Givetvis finns här också en underliggande beef med en annan stridspilot, som i sin tur råkar vara Steven Hillers monumentalt menlösa son (Jessie T. Usher) men för mänsklighetens bästa tvingas de begrava stridsyxan och gå enade ut i natten. Jake har en fästmö, Patricia Whitmore (Maika Monroe) som jobbar i Vita Huset för den här generationens president, spelad av Sela Ward. Hon videochattar om husköp med sin snubbe som sitter fast på månen där han är någon form av logistikarbetare/wingman för sin ytterst enerverande blindtarm till kollega som jag inte ens minns namnet på. Under tiden hinner de där enorma skeppen (vi snackar 500 mil galaxkryssare) utan egentlig förklaring än en gång glida in vår atmosfär och orsaka total solförmörkelse. Då vet vi att det vankas strid. Då skall familjer kramas om, tårar falla och storvulna tal eka genom tid och rum. Ja just det, en lustig farbror skall köra skolbuss också i en helt meningslös sidostory. Och Emmerich vill absolut inte att vi glömmer bort President Whitmores (Bill Pullman) episka tal till nationen från förra filmen för det återanvänds lika flitigt som Robert Gustavssons imitationer av värmländska dansbandsgubbar.

ID2_2

Charmknutten Jeff Goldblum

På tal om lustiga farbröder. Ingen invasion från yttre rymden utan galna vetenskapsmän och blandade virrpannor. Oroa er icke, det finns gott om den varan. Dilemmat är bara att det här konceptet med Dr. Okun som fungerade hyfsat för tjugo år sedan är helt ur fas nu. Det blir samma problematik som i senaste Jurassic Park, ”komiska inslag” från förr som nu känns så fruktansvärt daterade och felsynkade med resten av tematiken att det bara blir pinsamt. För om förlagan bjöd på sig själv är det precis tvärtom i Independence Day: Återkomsten. Skådespelarna gör sina tafatta försök till one-liners men hela produktionen är samtidigt gravallvarlig. Resultatet är en krock som ingen klarar av att hantera. Dessutom är hela rollistan så totalbefriad från karisma och utstrålning att självaste Jeff Goldblum framstår som filmens största charmknutte och den gäckande frågan kring vad som fick en karaktärsskådespelare som Charlotte Gainsbourg att skriva under det här kontraktet kommer för evigt att hemsöka mina drömmar. Det är ju för fan som att slänga in Sir Anthony Hopkins i Andra Avenyn.

ID2_5

”Asså, det här med att vi inte har någon riktig story utan bara kör på, tror ni någon märker det?”

Dialogen är som cyanid, dödlig redan i små doser men den dränks tack och lov ofta i högljudda och extremt påkostade specialeffekter. Ibland undrar jag om det är en slumpgenerator som har skrivit manus. Jag har sett Glenn Hysén leverera djupare filosofiska teser på Twitter än det här trötta gänget. Och när vi ändå är inne på det spåret så fick filmen snabbt hashtagen #PerfectlyAverageDumbFun och då undrar jag, vad är egentligen perfectly average dumb fun? Hur går skalan? Och om vi fortsätter ytterligare på det spåret så såg jag att en amerikansk tidskrift slängde ut full pott. Nu vet jag inte vad de röker för rock ‘n’ roll-tobak på sina pressvisningar men såg vi verkligen samma film? Jag är givetvis medveten om att surströmming för någon kan vara ambrosia för en annan och jag förespråkar alltid att man får ha en egen åsikt men det får ju finnas någon sans och balans ändå. Men det är klart, när ”We will not go quietly into the night! We will not vanish without a fight! We’re going to live on! We’re going to survive! Today we celebrate our Independence Day!” ljuder ur högtalarna en fjortonde gång kanske det inte längre går att stå emot frestelsen. Då måste väl hyllningen ut helt enkelt. Ja, så måste det vara.

Independence Day: Återkomsten har premiär 29 juni

betyg1

 

 

 

 

 

]]>
2
Jonas Derne <![CDATA[Måndagslistan: Fotbolls-EM special – Om EM avgjordes med film]]> http://onyanserat.se/?p=53533 2016-06-27T11:01:17Z 2016-06-27T10:57:58Z Läs hela]]> mandagslistan

Snart dags för kvartsfinaler i fotbolls-EM. Om det nu vore film och inte fotboll som det tävlades i har Onyanserat svaret på hur slutspelet skulle gå.

Nedan förutsätter dock att England och Spanien vinner sina åttondelsfinaler senare ikväll mot Island respektive Italien. Annars kommer tungur knifur och Roberto Benigni också vilja vara med och göra upp.

Kvartsfinal: Portugal – Polen
Portugal är närmast ett U-land inom film, men eftersom landet brukar naturalisera brasilianska fotbollsspelare för att fuska till sig ett bättre landslag låter vi dem även här låna in en brasse. Men  Tropa de Elite (2007), trots aggressiv spelstil, biter inte på Polen som ställer upp med Krzysztof Kieslowskis En liten film om konsten att döda (1988). Ett meningslöst mord leder så småningom till en osentimental avrättning. Polen dödar matchen och går vidare till semifinal.

en-liten-film-om-konsten-att-doda

Kvartsfinal: Frankrike – England
Frankrike är svårslagna både på fotbollsplan och på duken. Men det blir tufft mot engelsmännen. England har valt Brazil (1985) i hopp om att få sydamerikansk fart på anfallsspelet men också att göra det extra krångligt för fransoserna att tråckla sig genom deras försvar. Det blir dock dystopi på riktigt för de byråkratiska britterna eftersom Frankrike smart nog valt Jeunets Delikatessen (1991) och maler följaktligen ner England. Frankrike äter upp engelsmännen och går vidare till semifinal.

delicatessen

Kvartsfinal: Tyskland – Spanien
I ett försök att förvilla tyskarna väljer Spanien The Others (2001) av Alejandro Amenábar. Om spanjorerna vore spöken kanske de ändå har en chans. Men trots en som vanligt likblek Iniesta slår planen slint eftersom den tyska maskinen är alltför rationell för att bry sig om övernaturligheter. Deras val Spring Lola (1998) av Tom Tykwer ger Tyskland farten de behöver för att springa ifrån spanjorerna och gå vidare till semifinal.

spring-lola

Kvartsfinal: Wales – Belgien
Svårt att hitta kandidater för Wales som inte ståtar med en alltför välkänd filmrepertoar, men en film som ändå utspelar sig i den brittiska riksdelen är Engelsmannen som gick upp för en kulle men kom ner från ett berg (1995). Men även belgarna finner det föga ansträngande att bestiga det walesiska berget, och Belgien som åtminstone samproducerade Trion från Belleville (2003) flyger väloljat upp för berget och går vidare till semifinal.

trion-fran-belleville

Semifinal: Polen – Belgien
Polen som överraskat alla genom att ta sig så här långt börjar nu flacka runt planlöst precis som Adrien Brody i The Pianist (2002). Och utan plan kan inte polackerna stå emot belgarna som med Mördande konkurrens (2005) gör processen kort. Eller ja, matchen är förvisso ungefär lika lång som alla andra. Till tonerna av Chopins Nocturne i C-moll spelar sig Belgien vidare till final.

mordande-konkurrens

Semifinal: Tyskland – Frankrike
Tyskland går bokstavligen på en mina i semifinalen mot Frankrike, och det är extra ödesdigert när man nu befinner sig på Das Boot (1981). Fransmännen å sin sida har mycket förutseende skickat sin bästa städare, och Leon (1994) ser till att det blir snygga skott. Medan tyskarna sjunker vidare går Frankrike till final.

leon

Final: Frankrike – Belgien
För bara fem år sen skulle det vara absurt att tippa Belgien i en EM-final. Men med tanke på att belgarna med JCVD (2008) lyckades göra en film om och med Jean Claude van Damme som faktiskt är sevärd borde man förstå att de minsann kan lyckas även med det till synes omöjliga. Mot Frankrikes överklass, som i finalen tagit hjälp av Jean Renoir och läst på extra om Spelets regler (1939), har dock inte den enkle kickboxaren någon chans. Fransmännen vinner den åtråvärda pokalen på hemmaplan, precis som de gjorde i VM 1998. Då var det Truffauts De 400 slagen (1959) som avgjorde finalen, inte så många som känner till det. Allez! Allez!

spelets-regler

Läs även andra Måndagslistan Fotbolls-EM special:

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Högst hundra: Kids, kontorsångest och pissregn]]> http://onyanserat.se/?p=53523 2016-06-26T20:46:18Z 2016-06-26T20:33:37Z Läs hela]]> HH

Var det bättre förr?

För ett tag sedan såg jag The Hateful 8 och The Martian efter varandra och insåg att jag helt plötsligt hade spenderat en halv dag på sofflocket. Lite lätt kallsvettig konstaterade jag där och då att det där givetvis är ett fullständigt ohållbart beteende i längden. Egentligen hade jag ju mängder med andra betydligt viktigare åtaganden att ta tag i den där dagen men det är ju inget man tänker på då. Man går liksom in i den där bubblan och tappar både tid och rum. Det är en alternativ verklighet och en flykt som ibland är nödvändig men kanske inte alltid passar in i livspusslet och jag förstår ju också att jag inte är ensam i det här dilemmat. Det fanns en tid när filmerna var avverkade på överkomliga 90-100 minuter och som jag minns det var inte filmerna sämre för det, snarare tvärtom. Blir en film verkligen bättre för att den har en speltid på tre timmar? Visst finns det otaliga mastodontfilmer som är fantastiska men ibland kanske man inte har den där tiden att lägga på ett simpelt kvällsnöje.

Vi avser därmed starta en ny artikelserie där vi varannan vecka tipsar om tre grymma rullar på högst 100 magiska minuter. Där man kan få sitt lystmäte mättat utan att behöva investera flera timmar. Det blir lite blandat med självklara val och oväntade guldkorn tillsammans med en kort recension. Vi kommer även att skriva om nämnda film finns tillgänglig via någon kommersiell (läs: laglig) streamingtjänst samt aktuellt pris i iTunes. Välkomna till Högst Hundra!

Stand by Me – 89 minuter

Stand by Me (1986)

“I never had any friends later on, like the ones I had when I was 12. Jesus, does anyone?” Ni känner säkert igen citatet från en åldrande Richard Dreyfuss i Stephen Kings mästerliga Stand By Me. En författares känslosamma tillbakablick på ungdomens dagar. Det är en tidlös historia om vänskap, äventyr och amerikansk 50-talssommar med brylcreem, hotrods och Buddy Holly.
De flesta Stephen King-adaptioner klockar in på en bra bit över två timmar och inte sällan också betydligt längre än så. Stand by Me, som dessutom är en av de allra bästa bok-till-film-projekten genom alla tider gör dock sitt jobb med bravur på 89 historiskt väldisponerade minuter. Denna coming-of-age-historia vilar visserligen på en otäck grund, där de fyra vännerna skall leta upp ett lik men det är inte det som är det viktiga. Stand By Me handlar snarare om fyra vänner som hittar sig själva den där sommaren. När långa varma nätter och dagar fulla med nya möjligheter och upptäckter skriver nya kapitel i livets bok svetsas den lilla gruppen samman och tillsammans skapar de minnen som varar för evigt. Stand By Me är filmen där det är så enkelt att byta ut karaktärerna mot sig själv och sina egna vänner. Okej, vi kanske inte gick och letade efter döda kroppar i skogen men känslan av gemenskap och äventyrslustan, den fanns där definitivt. Precis som i filmen växer man också ifrån varandra och ödet spelar ut sina kort på de mest oväntade sätt även i verkliga livet.

Stand by Me finns inte att köpa via iTunes men ligger på Netflix

Office Space – 89 minuter

Office Space

Office Space (1999)

På 89 minuter får man sig också ett gott skratt i en annan välbekant miljö för alla som någon gång har jobbat i ett kontorslandskap, eller ja, på ett kontor överhuvudtaget. Med tanke på hur många timmar vi spenderar på jobbet är det egentligen konstigt att det inte finns fler renodlade arbetsplatsrelaterade filmer men Mike Judges satiriska komedi Office Space är utan tvekan en 90-talets roligaste rullar och den håller precis lika bra än i dag. Trots att den är oerhört amerikansk i sitt bildspråk finns det så mycket här man kan relatera till. Att tappa det totalt i morgontrafiken, hemska kollegor och andra störande element. Alla har vi väl haft en Lumbergh som chef med sin anala syn på arbetstider och rapporter, meningslösa interna uppgifter som av någon anledning skall prioriteras och visst drömmer vi då och då om att banka skiten ur den där satans skrivaren som ständigt tuggar papper, damn it feels good to be a gangsta. Men framför allt, när alarmet ljuder tidigt på måndag morgon så vill vi nog gärna ”göra en Peter.” Att helt enkelt strunta i att gå till jobbet och ligga hemma i soffan och se på kung fu-filmer istället.

Office Space kostar 99 kronor på iTunes, finns inte på någon streamingtjänst

Identity – 90 minuter

Identity

Identity (2003)

En riktigt bra thriller på under två timmar är lika sällsynt som snö på Bahamas men av de mest underskattade och förbisedda filmerna från 2000-talet uppfyller samtliga kriterier på endast 90 minuter. James Mangolds Identity är en psykologisk thriller med ett klassiskt ”whodunit-tema” som dessutom lyckas vara både mörk och lagom surrealistisk. Elva personer som under mystiska omständigheter stöter på varandra en kulen natt i Nevada får sig en åktur som heter duga när den ena döingen efter den andra plötsligt radas upp i kronologisk ordning. I gruppen finns en dödsdömd fånge (Gary Busey) och han blir givetvis omgående huvudmisstänkt men ingenting i Identity är som man tror, tack och lov. Visuellt är det riktigt deppigt och inte sedan Blade Runner har det pissregnat så konstant i en film. Det är värre än en försommar i Götet. John Cusack gör en av sina bättre roller och även om Busey ringer in den här typen av roller är han magnifik som psykopat. Mangold blandar (stjäl) friskt från Hitchcock, Christie och Tarantino men det är okej för han gör något eget av materialet och tack vare den fördelaktiga speltiden är det verkligen fullt ös från start till mål.

Identity kostar 59 kronor på iTunes, finns inte på någon streamingtjänst

]]>
0
Therese Wåtz <![CDATA[Midsommar – Vi listar bästa bakisfilmerna]]> http://onyanserat.se/?p=53336 2016-06-25T11:46:00Z 2016-06-25T10:50:21Z Läs hela]]> Helan går, sjung hoppfaderallan lej!

Helan går, sjung hoppfaderallan lej!

Vi hoppas att ni hade en härlig midsommarafton igår, med många små grodor och ännu mera snapsar. Kanske blev snapsarna även några öl och vips så vaknade ni upp och mådde allt annat än prima. Vad passar då bättre än att ta på sig myskläderna, bre en limpmacka och krypa ner i soffan med en riktigt bra bakisfilm. Alla uppskattar vi olika typer av ”dagen efter”-filmer, vissa gillar det lättsamt och andra mer actionfyllt. Några få kanske till och med gillar svåra filmer. Här har ni i alla fall våra onyanserade åsikter om vad man bör se när man är bakfull.

 

Thereses tips:

Will Ferrell

Will Ferrell

Min humor är aldrig så bra som när jag är bakfull. Jag kan skratta hysteriskt åt det mesta och allra helst om det är hjärndött. Just därför vill jag bunkra upp med Will Ferrell för hela slanten. Ingen kan dum hjärndöd humor så som han kan. Hela hans varande tilltalar mitt bakis-jag och jag kan se alla hans filmer om och om igen och skratta lika högt varje gång. Jag tänkte nämna några guldkorn men egentligen finns det ingen film med honom som inte funkar på bakfyllan.

Först och främst tänkte jag nämna Blades of glory. Att se hans blekfeta kropp graciöst glida fram på isen i spandex kan vara något av det finaste jag sett.

Tätt efter kommer Talladega nights. Dynamiken mellan Ferrell och John C Reilly är fantastisk och jag kan se den om och om igen. Shake and bake!

Anchorman toppar nog mångas lista, och som den mustaschbeklädde Ron Burgundy är Ferrell i sitt esse. Scenen med gängbråket kan gå på repeat här hemma.

Sist men inte minst vill jag nämna en film som toppar även min nyktra lista. Här spelar Ferrell en blå superskurk med gigantiskt huvud. Jag pratar förstås om den animerade filmen Megamind. Hela filmen är hysteriskt rolig och soundtracket är lysande!

Ferrell är även gift med en svenska och sägs spendera sina midsomrar här i den sköna nord.

Lindmans tips:

Dude

The Big Lebowski (1998)

Tack vare The Big Lebowski är det numera helt legit att gå omkring i morgonrock en hel dag och dricka Kahlúa och mjölk till frukost och att höra Jeff Bridges säga ”The Dude abides” på bakfyllan är som ambrosia för en trasig själ. Min bakfylla är nämligen aldrig fysisk, den är psykisk och jag vill egentligen bara snabbspola bort dagen. Då det alternativet som bekant inte existerar väljer jag istället nästan alltid The Big Lebowski som bot, nåd och beskydd. Här får jag en kriminalhistoria med komisk ådra utan att behöva anstränga varken hjärnan eller hjärtat. Det finns ingen påfrestande spänning eller emotionell kärlekshistoria här, det finns knappt någon handling överhuvudtaget, det är bara mys utan krav. Bröderna Coens lättsmälta berättelse passar perfekt in i den rådande kontexten och förutom en ständigt salongsberusad och grandiost laid back Bridges i morgonrock, shorts och rågummisandaler får jag ett ljuvligt raljerande av en briljant John Goodman. Jag får dessutom avnjuta en hysterisk bowlingtävling med Jesus (John Turturro) i högform och ta del av filmbranschens bästa mustasch, Sam Elliott. Allt detta till ett helt perfekt avvägt bakfyllesoundtrack.

Exempel på lagom bakfylledialog:

Jesus: ”Leon and me, we’re gonna fuck you up!”
Dude: ”Yeah… Well, that’s just like… Your opinion, man…”

Undvik till varje pris: Antichrist (2009) Von Triersk könsstympning är ingen höjdare på bakfyllan

 

Ingrids tips:

Spaced

Spaced (1999-2001)

När man är seg och lite bakis är det gött att spendera tiden i soffan med sköna typer. Några av de skönaste hittar du i brittiska serien Spaced från 1999. Det var här samarbetet mellan Simon Pegg, Nick Frost och Edgar Wright började – det som senare resulterade i filmpärlor som Shaun of the dead och Hot Fuzz. Spaced är en komediserie om Tim (Simon Pegg) och Daisy (Jessica Hynes), 20-nånting, som egentligen inte känner varann men låtsas vara ihop för att få en lägenhet i London.

Upplägget är klassiskt, vi följer helt enkelt deras vardag och självklart finns det också ett härligt persongalleri i deras omgivning. Briljanta karaktärer allihop! Och många brittiska komediskådespelare som du med all säkerhet känner igen från senare, större, produktioner. Om du vill ha hög nördfaktor, igenkänning, och mycket mysig brittisk 90-talsfeeling – och det vill du såklart- ska du inte missa Spaced. Tror jag kan se avsnitten hur många gånger som helst för det finns så många roliga detaljer och briljanta scener. Perfa för en dag i soffan!

 

Eduardos tips:

Såja, såja

Lejonkungen

Midsommardagen är den direkta antitesen till midsommarafton – oftast helt ok väder, mindre glädje i sinnet och det närmaste sociala evenemanget du vill delta i är att säga ”hejhej” till den som levererar den sunkiga hämtpizzan. Kort sagt så är vi alla bräckliga varelser den denna dag och behöver mjäkas bort och vad bättre än Disneys bästa rulle någonsin?

Lejonkungen (självfallet den svenskan versionen) är precis rätt film – lagom existentiell för att våra problem från gårdagen ska te sig som petitesser mot den dagen vi ska dö. Hellre lyssnar vi då till Mufasas lektion för Simba om livet efter detta på stjärnhimmelen än tänker på vad som egentligen hände igår. Skulle en tröttna på Muffes livsråd så är det bara lyssna på Timon eller Pumba och deras YOLO-snack –  skärp er nu, gjort är gjort och nu är det inga bekymmer. De kulörta bildrutorna flackar förbi en efter en och tillsammans med ett av filmvärldens bästa soundtracks så vaggas en tillbaka till en tid då allt var frid och fröjd. Hur rätt kan ett datoranimerat vårtsvin ha egentligen? Antagligen ganska mycket.

Emblas tips

dirty

Jag har lite svårt att välja filmtips, ska jag erkänna. Å ena sidan vill jag tipsa om något känslosamt – aldrig är det väl så härligt att bli berörd som när känslorna ligger utanpå kroppen. Samtidigt skrattar jag, precis som Therese, åt nästan vad som helst mellan lucköppningarna. Och som Ingrid säger: att koma ner sig i soffan med en hel serie som lovar att man inte ens behöver resa sig är ju mer än fantastiskt. Jag bjuder således på ett tips från varje behov.

Om du vill bli berörd ska de se Dirty Dancing. En film jag alltid älskat men inte förrän jag fick den analyserad fattade hur feministisk den är! Dessutom är det sommar, 50-tal och bra musik.

Om du vill skratta ska du se nåt med Will Farrell. Han är världens roligaste människa. Men du redan har lyssnat på Therese råd kan du istället se vuxentecknat. Netflix har en bra batch med lite underskattade Family Guy som borde räcka ett tag. Kolla annars in briljanta Bobs Burger.

När man väljer serier kan man tänka på två sätt. Antingen väljer man en serie det är omöjligt att somna ifrån och då kanske en miniserie kan vara något? The Take, Inside Men och The Secret är helt vattentäta tips. Annars kanske en serie man kan somna till en stund till, utan att direkt missa något kan passa? Suits är ett bra tips i så fall. Det är nya fall i varje avsnitt och en gjuten dynamik mellan huvudkaraktärerna men fortfarande tillräckligt bra och spännande för att man ska bli underhållen.

]]>
0
Adrianna Jalming <![CDATA[TV-Klubben: Game of Thrones Säsong 6 – Avsnitt 8 & 9]]> http://onyanserat.se/?p=53499 2016-06-24T12:15:57Z 2016-06-24T12:10:31Z Läs hela]]> GOT Cover

Recap-dags! Tv-klubben tar sig an de senaste två avsnitten av GoT i ett svep, och som vanligt betyder det spoilers galore.

Så var var vi senast? Arya lyckades fly det listiga överfallet från hon den där sadistiska jäntan som brukade misshandla henne med pinnar, och tar sin tillflykt till Tranan på teatern. Turligt nog visar sig Tranan vara Westeros motsvarighet till Florence Nightingale, och de båda har ett förtroligt samtal om karlar och upptäcktsfärder. Arya planerar tydligen att upptäcka vad som finns väster om Westeros, eftersom inga kända kartor går längre än så. Känns inte det JÄTTEkonstigt? Okej att de sju kungadömena numera har märkligheter i form av både drakar och vita vandrare, men det är faktiskt mer uppseendeväckande att INGEN har kollat vad som finns där. Nånsin??! Särskilt med tanke på alla lorder och ladys erövringslusta och kungadömenas instabilitet, det är ju geopolitisk idioti att inte åtminstone skicka EN enda scoutinggrupp som kan kolla läget där borta. Eller fick de slut på kartpapper? Snåla jävlar.

Respiten hos Tranan blir dock kortvarig, för surprise surprise så kommer sadisttjejen tillbaka. Den här gången slåss hon med stolar, så points för nydanande fightingteknik! Tranan bites the dust, men Arya flyr än en gång och får till slut överhanden när hon helt sonika släcker lyset. OCH ÄNTLIGEN ÄR VI KLARA MED SADISTTJEJEN. Det här var en störig storyline från början till slut som jag tror vi alla är väldigt nöjda med att slippa nu.

waif-xlarge_trans++NUHzxaamNmHDqK-YksWRz2o-yMLyYquKCawpyDOW254

Styrelsemöte i sadistklubben

Och till andra glädjande nyheter; BriMe-(namnet fortfarande ett work in progress)återförening! Det var ju ett tag sen Brienne och Jaime kunde munhuggas och kasta längtande blickar efter varandra, men i och med belägringen av Riverrun korsas deras vägar på nytt. Brienne vill övertyga the Blackfish att ge upp slottet under fredliga former, i utbyte mot fri lejd för honom och armén norrut. Jaime låter henne försöka, men eftersom svartfisken är en envis åsna tar det såklart bom stopp och istället blir det en hotad Edmure Tully som överlämnar Riverrun till fienden. Brienne och Podrick tvingas fly flodledes, och istället för ett förlösande sexuellt BriMe-klimax får vi nöja oss med en ödesmättad vinkning. Bummer.

Ooch Tommen har blivit tossig. Utan tvekan under påverkan från överstegöken har han/de bestämt att rättegångar inte längre får lösas med våld, vilket visserligen låter rimligt rent objektivt men också innebär att Cersei och Loras Tyrell står inför svåra prövningar rent rättvisemässigt. Inte för att Cersei alltid varit demokratins försvarare, men ändå bra tyket av Tommen att göra så mot sin egen mamma? Detta innebär också att vi inte får den episka fight mellan The Hound och The Mountain som internet drömt om i flera dagar nu, vilket är typ en evighet i internet-tid. Bummer igen!

Game-of-Thrones-the-Hound

Det här ser i och för sig mer ut som förspel. Men det är ju också kul

Samtidigt, i Mereen, är det onekligen trouble in paradise. Slavägarna i Yunkai och Astapor anfaller staden för att återföra den gamla ordningen på agendan, medelst krigsskepp och old fashioned bombardemang. Precis i rättan tid anländer dock crazy dragon lady med sin crazy dragon lady-armada, och plötsligt har vinden vänt igen. (YAASS). Men man kan ju fråga sig om hon inte hade kunnat dyka upp liite tidigare för att därmed bespara staden några uns förstörelse? Inte det? Ah ja, hon är i gott sällskap, vilket vi kommer till senare.

Sen var det ju the Battle of the Bastards också. Alltså WOW. Klara Saving Private Ryan-vibbar i ett slag som är både så skitigt, obehagligt och slumpartat som krig har varit i alla tider. Om den här fantastiskt genomförda sammandrabbningen finns såklart mycket att säga, men några viktiga punkter är dessa:

1. Jon Snow är typ världens sämsta general/härförare/krigsperson. Han får ETT (1) råd från den person som känner hans motståndare bäst, och så går han rakt ut och gör tvärtom. Jo tjena.

2. Varför i hela helvetet kunde inte Sansa berätta att hon väntar hjälp från The Vale? Känns ju rimligt att tänka sig att Stark-armén i så fall hade kunnat anpassa sig efter det faktumet, senarelägga slaget med typ en halvtimme och kanske inte vara på vippen att FÖRLORA?! Men vad vet jag, kanske tyckte hon helt enkelt att hennes Gandalf-eska entré var värd lite extra risktagande. Drama queens, amirite.

3. SPRING SICKSACK RICKON

4. Och slutligen. Att vi är av med Ramsay Bolton är visserligen en stor lättnad för alla, men det leder till ett annat problem. Vem ska vi nu hata mest i Game of Thrones? Nåja, det kommer nog nån. Det gör det alltid.

Också i dessa avsnitt: The Hound på hämndturné, Lancel är störigare än nånsin, Yara får chans på Järnöarna

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[The Fear of 13 – Nyckeln till Frihet på riktigt]]> http://onyanserat.se/?p=53485 2016-06-23T17:41:23Z 2016-06-23T17:30:22Z Läs hela]]> 13_1

Det var en typisk försommarnatt i ett grått Göteborg. Ett ljummet regn piskade fönsterrutorna och fiskmåsarna skrek ut sin ångest i det dunkla ljuset från en förgäves kämpande nymåne och där satt jag med begränsade möjligheter. Hur skulle jag spendera dessa dygnets sista timmar? Som så många gånger förr började jag scrolla igenom det enorma utbudet hos samtliga streamingtjänster men ingenting kändes riktigt bra. Det här var en natt som klippt och skuren för spänning. Jag ville ha något atmosfäriskt och krypande. Något som överraskade och sög in mig i en mardröm medan de fuktiga dimbankarna rullade in utanför. Jag minns att jag önskade att jag kunde ha Se7en osedd.

Jag swipade höger, jag swipade vänster. Men vad är det där?! The Fear of 13? Titeln lät mystisk och omslagsbilden såg lovande ut. Jag klickade och slogs omgående av besvikelse. En förbannad dokumentär? Ännu en kriminell jänkare som blivit ”felaktigt” dömd? Jaha? Men okej, filmen var kort och hade fått hyggligt betyg på IMDb så varför inte. Jag hade inget att förlora och allt att vinna. Efter en kvart var jag fast. Jag satt som i ett skruvstäd, oförmögen att röra mig under hela Nick Yarris makalösa berättelse. Inte så mycket för att berättelsen var fängslande, vilket den förvisso var, utan för att Nick var född till berättare. Han var en stjärna, en entertainer och en jävla rockstar, och detta i en dokumentär!

13_2

Nick Yarris har hela tiden hävdat att han är oskyldig till brottet han anklagas för. Problemet är att det var fullständigt omöjligt att bevisa motsatsen på den tiden då tekniken inte riktigt låg i paritet med dagens avancerade rättsforensiska metoder. Han anklagades därför för mordet på en ung kvinna i Delaware, Linda Craig i december 1981 och har suttit inlåst sedan dess. Nu skall det sägas att det inte råder några som helst tvivel om att Nick alltid har varit stökig och definitivt inte sällar sig till skaran, Guds bästa barn. Det har dock hela tiden rört sig om mindre förseelser och typiska brott som ungdomar som växer upp utanför det sociala säkerhetsnätet ofta trasslar in sig i. Nu blev han helt plötsligt dömd till över hundra år i fängelse med en evig stämpel som våldtäktsman och kallblodig mördare.

13_3

För regissören David Sington berättar Nick tålmodigt om hur hans kamp mot systemet nästan tog kål på honom, hur han ständigt möttes av nya motgångar och varje gång ljuset syntes i tunneln släcktes det snart på nytt. Ibland på grund av inkompetens, ibland på grund av ren ondska.

Det här har vi sett förr, inte minst i den briljanta serien Making a Murderer, också den på Netflix men det som gör The Fear of 13 till en helt unik upplevelse är Nick Yarris. Han bara sitter där, i 90 minuter på en stol, renrakad och välklädd och berättar med en sådan inlevelse och övertygelse att det kryper i skinnet på mig och jag kan inte avgöra om han är tidernas största mytoman eller om han de facto har blivit utsatt för ett rättshaveri av kolossala proportioner. Den omedelbara känslan är att han inte skulle kunna skada en fluga och att han förmodligen sett Nyckeln till Frihet alltför många gånger. Men det finns så många lager i hans berättelse att när du väl skalat av ett så blottas direkt nästa och det enda vi hör och ser är hans röst och manér, effektfullt ackompanjerade av sporadiska ljudeffekter.

13

The Fear of 13 är en osannolik historia som berör ända in i själen. Det är en berättelse om orättvisa, kärlek, hat och hopplöshet men framför allt är det en berättelse om en mans oförtrutna kamp för upprättelse och ett samtida dokument på hur långt en människa är beredd att gå för sin frihet. När det är du mot hela världen måste du kämpa tills du står där och balanserar på avgrundens kant. De flesta ramlar ner i fördärvet, några få klarar sig med hjärtat i halsgropen. Nick Yarris förlorade sin ungdom men han lever och han har en historia att berätta. Jag råder dig att lyssna.

The Fear of 13 finns på Netflix

betyg4_5

 

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Suited – En obekväm sanning]]> http://onyanserat.se/?p=53443 2016-06-21T09:23:26Z 2016-06-21T09:23:26Z Läs hela]]> Suited1

Kläderna gör mannen heter det ju enligt det gamla talesättet men visst börjar det kännas rejält förlegat nu? Förr i tiden uttrycktes makt i kläderna och eftersom det då var män som satt på makten, alltså i ännu större grad än i dag var det också oerhört viktigt att framhäva att just dessa män var härskare och därmed stod över det enkla folket. Gamla porträtt av konungar och andra potentater från äldre tider speglar den tidens uppfattning att dessa paranta makthavare var en annan sorts människor än pöbeln. Nu ser det tack och lov inte riktigt ut så längre även om man givetvis aldrig skall underskatta vikten av en välskräddad kostym. I dag kommer man ofta undan med en schysst blazer, dressade jeans och en minutiöst struken skjorta men en välsittande kostym kan landa ditt drömjobb, vinna någons hjärta och få dig att utstråla auktoritet och självsäkerhet.

Nu kommer vi dock till problemet och själva pudelns kärna. Män kan bada i kostymer om kontot och boytan tillåter men var kan man som transsexuell köpa en kostym i dag? Och då menar jag inte en kostym som är köpt på herrekiperingen och sitter som en säck potatis utan ett plagg precis lika skräddarsytt och modernt som man kan förvänta sig när man har betalat dyra pengar för ett hantverk som skall hålla i många år framöver. Men kanske framför allt för att få bort den där känslan av att, ”kostymen är inte jag”, för att citera ett svenskt rockband.

suited2

Rae bollar idéer med en potentiell kund

Lena Dunham och Jason Benjamin, båda förmodligen mest kända för serien Girls har grävt djupare i problematiken och hittat några eldsjälar i Brooklyn som inte bara belyser problemet utan också har gjort något åt det. Två entreprenörer som startat smått men drömmer stort.

Bindle & Keep specialiserar sig på skräddarsydda kostymer för ett snabbt växande klientel som helt enkelt saknar vettiga alternativ i en välklädd vardag och står handfallna när trycket på inbjudan säger ”mörk kostym”

Daniel Friedman hade egentligen siktet inställt på rikedom. Han hade en dröm om att designa svindyra kostymer åt välbeställda börshajar på Wall Street men ödet ville annorlunda. Rae, född Rachel köpte sin första kostym i tjugoårsåldern och den satt precis lika illa som befarat men den gjorde samtidigt ett enormt intryck. Han insåg där och då att det fanns en viktig lucka att fylla och kontaktade Friedman för en praktikplats och Bindle & Keep såg dagens ljus för första gången.

suited3

Ropen skalla, skräddarsytt åt alla!

Även om Suited fokuserar mer på kunderna än på själva affärsverksamheten så är det omöjligt att inte glädjas och inspireras av Rae och Daniel när de vinner ännu en kunds hjärta och gör dennes liv lite enklare. Vi får flyktigt följa processen hela vägen, från kontakt via hemsidan till färdig kostym och det är en bred klientskara vi får stifta bekantskap med under en kort period och precis som alltid är behoven olika. Någon behöver en kostym för en anställningsintervju, en annan för en Bar Mitzvah. Vissa använder kostymen för att imponera på sin omgivning, andra för att dölja sin identitet då det fortfarande är skrämmande många arbetsgivare som gärna särbehandlar transsexuella. Everett, en juridikstuderande från Georgia berättar att han inte har några problem att vara öppen kring sitt val men att han flera gånger fått höra att han har helt rätt kvalifikationer men att hans livsval inte passar in i företagets policy ”Asså, det ser bra ut och så där men så var det ju det här med din transgenderpryl…”

suited4

”A well-tied tie is the first serious step in life” – Oscar Wilde

Varje potentiell kund får sin egen slot i dokumentären och fokus ligger som sagt på deras berättelser om livet och utmaningarna som transsexuell snarare än själva plagget. I en dokumentär om mode, utseende och identitet blir kostymen visserligen något av en symbolisk samlingspunkt men vi får inte följa någon avancerad tillverkningsprocess, bara ett par korta klipp här och där. Det är istället när den blir som mest obekväm Suited blir intressant. När man inte går som katten kring het gröt utan faktiskt vågar beröra fördomar och orättvisor i ett samhälle som utvecklats på så många sätt sedan de där gamla konungaporträtten, men ändå likt förbannat stått still.

Tyvärr är 77 minuters speltid och sex olika berättelser utblandat med modeshower och online-beställningsformulär ifyllda i realtid lite väl pressat och känslan blir därför att det finns så otroligt mycket mer att utforska.

Suited har premiär på HBO Nordic 21 juni

betyg3

 

 

 

]]>
0
Jonas Derne <![CDATA[Måndagslistan: Fotbolls-EM special – Blod, pungsvett och tårar]]> http://onyanserat.se/?p=53463 2016-06-20T18:53:10Z 2016-06-20T17:55:32Z Läs hela]]> mandagslistan

I dagens lista tar vi tempen på turneringen so far.

Cristiano Ronaldo lipar vidare
Cristiano Ronaldo, fotbollsvärldens största crybaby, gnällde högljutt över att Island kunde med att fira när de ”bara” kryssade mot Portugal. Jag kan inte riktigt greppa att en människa inte har större problem än så i livet. Lipsillen missade sedan en straff mot Österrike, och är nu också sämst i EM-historien med 36 frisparkar utan mål. Gött är det, och jag hoppas innerligen att motgångarna för denne fotbollsposör fortsätter.

ronaldo-crybaby

En annan sorts tårar
Dimitri Payet frälste de franska fansen på hemmaplan med sitt förlösande 2-1-mål mot Rumänien när bara några minuter återstod, och då kunde han inte hålla tillbaka tårarna. Och varför skulle han? Målet var hur vackert som helst, och det är så sjukt befriande att se äkta känslor som ingen medieträning i världen kan förstöra. Det var en personlig seger också, och ett kvitto på att Payet inte bara är en fantastisk fotbollsspelare i West Ham utan även i landslaget. Världsklass som gav tårar i soffan också.

payet-in-tears

Alla dessa man-buns
Man-buns är inte bara ganska otäcka, i synnerhet den där slappa varianten som Gareth Bale brukar få till. Nä, de är luriga också. Det fick DN minsann erfara när de tryckte upp en framsida som de förmodade föreställde Zlatan när det i själva verket vara Erik Johansson (som också har en bulle på huvudet). Nu är jag inte helt övertygad om att mohikan a la öststats-emo som många fotbollsspelare också kör med skulle vara bättre egentligen, de kan nog även de med lätthet förväxlas de med. Kanske enklare att bara sluta trycka tidningar. Eller gå till frisören.

zlatan-eller-erik-johansson

Blodigast
Långt från Terry Butcher-klass förvisso, men kroaten Vedran Ćorluka fick minsann till ett relativt generöst blodflöde från skallen i matchen mot Turkiet. Ćorluka ville i sann kämparanda fortsätta, men blodskräck gör att det tråkigt nog inte är tillåtet längre att springa runt som en vikingabärsärk på slagfält. Efter att ha bandagerats om ett par gånger fick han spela vidare, och såg till att gå segrande ur fighten.

blodig-corluka

Sverige ≠ Skottland
Noll skott på mål på två matcher. Det är ingen vidare shining det, Hamrén. Att förlita sig på självmål är sällan en framgångsrik taktik. Nä, det blir nog att få coacha ÖIS igen snart. Om de tar emot dig förstås. Annars kanske Liechtenstein kan vara ett gångbart alternativ med ett landslag helt utan förväntningar på dig. Precis som vi har på dig just nu. Tips från coachen: sätt Boom-Boom Wernbloom i startelvan innan det är försent.

Bildcred till Anna Axvi och Karin Bolin Derne

Bildcred till Anna Axvi och Karin Bolin Derne

Löw sniffar pung
Joakim Löw gör sannolikt EMs mest udda manöver när han helt skrupelfri krafsar sig på pungen för att sedan sniffa nyfiket på fingrarna. Och kolla vidare på klippet nedan om ni vågar, är det månne ett konkelbär han hämtar där bak också? Men man kanske inte ska bli överraskad, det är verkligen inte första gången Jogi hamnar på film undersökandes kroppsvätskor. Han har tidigare luktat sig i armhålan och petat sig i näsan (samt ätit snorkråkorna), så en check på pungsvetten ligger helt i linje med vad man kan förvänta sig. Hur han ska toppa detta är oklart. Förslag: slick på liktorn och att tillverka små, små bollar av öronvax som han kan bjuda på i halvlek.

Slutligen
Hör upp, alla rasistiska, homofoba as till huliganer som förpestar arenorna, städerna och våra liv i allmänhet: må lopporna från 1000 kameler hemsöka edra könsorgan.

Läs också förra veckans Måndagslistan Fotbolls-EM special: De värsta filmningarna

]]>
1
Emil Viksell <![CDATA[Quincy Jones: Burning the Light – Cancersjuk komiker kör observationshumor]]> http://onyanserat.se/?p=53448 2016-06-20T12:23:55Z 2016-06-20T10:53:10Z Läs hela]]> Quincy Jones: Burning the Light

Quincy Jones är komiker och har ingenting med musikern och producenten med samma namn att göra. Och han har cancer.

Att skratta åt sin egen och andras smärta är ett stående inslag inom ståuppkomiken. Ibland nästan hela poängen. Amatörpsykologer brukar hävda att skrattandet åt hemskheterna har en terapeutisk effekt. Världen är fruktansvärd och vi hanterar det bäst vi kan. Komikern Richard Pryor försökte ta livet av sig genom att tända eld på sig själv. Han misslyckades och skämtade sedan om det på scen. Bioaktuelle Kevin Hart kallade dokumentären om honom själv Laugh at My Pain (2011) och Marc Maron kallade en av sina stand-up-shower Thinky Pain. Smärta är i ropet, och har länge varit. På gott och ont, för parad med den där bekännelsekulturen vi lever mitt uppe i kan det gå för långt och bli för mycket av det goda, eller, ja, onda. När Henrik Schyffert körde sin show The 90’s – ett försvarstal (2007) kändes det nyskapande i ett svenskt sammanhang. Ironikern numero uno blev seriös och personlig. Det kändes för att använda en inredningsterm som Schyffert också är bekant med: fräscht.

Quincy Jones: Burning the Light

Men sedan skulle varenda (ish) jävla komiker bli privat och djup. Alla skulle köra drabbande ”sommarprat” om hur jobbigt än det ena än den andra varit i deras liv. Alla började leta efter smärta. Problemet med smärta är att den är fruktansvärd och relevant för varje individ i varje individs liv. Men inte all smärta håller för att fluktas i offentligheten. Inte all smärta är lika drabbande som Pryors självmordsförsök. Och alla lustigkurrar kan definitivt inte hantera smärtan lika underhållande som Pryor gjorde.

Till Quincy Jones nackdel talar också det faktum att Tig Notaro redan gjort så kallad ”cancer-stand-up”. Hon ställde sig på en scen, berättade att hon hade cancer och resten är som det heter historia. Ljudinspelningen från showen sålde galet bra. Den fina dokumentären om henne, Tig (2015),  går att se på Netflix. Men Jones gör någonting väsensskilt från Notaro. Notaro gjorde ett slags fantastisk dödsföraktande, existentialistisk performance. Jones vill bara göra en så kallad ”special” – i stand-up-sammanhang en egen show som spelas in. Efter sitt cancerbesked slöt komikervärlden upp, pengar samlades in och han fick också komma på tv-besök hos Ellen, eller ”white Oprah” som Jones själv kallar henne. I live-tv fick han beskedet att han skulle få göra en special på HBO. Fint.

Quincy Jones: Burning the Light

Jones kör vanlig stand-up, rakt upp och ned. Visst pratar han om sin cancer, men han dyker inte ned i sin sjukdom på något sätt. Detta är en komiker som råkar ha cancer. Inte ”cancer-stand-up”. Och han gör det bra. Fyller sin show med sådana där ”spaningar” om samtiden, mycket handlar om sociala medier, en del om relationer och annat om politik. Det är helgjuten komik. Han borde ha fått, eller skulle förmodligen ändå ha fått, göra en special, med eller utan sjukdomen.

Jones skojar att han inte vill bli ”the Magic Johnson of stand-up” – alltså att han blir dödssjuk och sedan bara lever vidare. Men det är en förlust för komikervärlden och väldigt sorgligt att han antagligen inte kommer att få fortsätta köra sina kvickheter.

Quincy Jones: Burning the Light går att se på HBO Nordic. 

]]>
0
Emil Viksell <![CDATA[Central Intelligence – The Rock lyfter actionkomedi]]> http://onyanserat.se/?p=53425 2016-06-19T13:42:49Z 2016-06-19T13:42:49Z Läs hela]]> CI-0117r

Precis som förebilderna Eddie Murphy och Martin Lawrence gör Kevin Hart genrefilmer som komedier och actionkomedier. Och precis som förebilderna gör han det med blandad framgång. Vad gäller verkshöjd alltså, publikmässigt och ekonomiskt har de väl klarat sig utmärkt allihop.

Central Intelligence är inte heller den någonting annat än en genrefilm. Men som sådan förvånansvärt bra. Inledningsscenen utspelar sig 1986, när Robbie Weirdicht (Dwayne Johnson) och Calvin Joyner (Kevin Hart) går på high school. Den förste har ett öknamn,”Weird-dick” – straffspark på det efternamnet kanske, men mobbarungars kreativitet är det i alla fall inget fel på. Och den senare ett smeknamn, ”The Golden Jet”. Namn som säger allt om de bådas sociala status. Robbie (Johnson) utsätts för ett mobbningsprank (ja, alltså, en grov kräkning av sexuellt ofredande-slag) som man förstår kommer hemsöka honom forever. Den ende som hjälper honom i förödmjukelsen är skolans populäraste elev Calvin (Hart).

CENTRAL INTELLIGENCE

Bob (Johnson) och Calvin (Hart) ölar och pratar minnen.

Tjugo år senare är Calvin (Hart) gift med sin ungdomskärlek och en livstrött och desillusionerad revisor. Robbie (Johnson) i sin tur har bytt övervikten mot muskler – ja, han har ju blivit ”The Rock” till formen – och namn till Bob Stone. Bob tar upp kontakten med Calvin inför deras high school reunion och de träffas på öl. Men Bob är givetvis inte bara häftigt bitig på ytan, utan har också ett flashigt kneg – filmtiteln skvallrar om vad det handlar om – och han behöver Calvins hjälp.

CENTRAL INTELLIGENCE

Stor och liten.

Det finns säkert människor som bryr sig om förhållandena på amerikanska high schools. Film är inte heller verkligheten. Men det är ändå chockerande märkligt hur den amerikanska studietiden kan få fortsätta vara mer eller mindre ett trauma som lämnar livslånga spår för så många barn. Och det finns verkligen inget bättre än när den mobbade tar ut gruvlig hämnd på den mobbande. Men detta är ingen film som uppehåller sig vid den mobbades utkrävande av straff, något slags revansch blir det, men ingen regelrätt hämnd. Istället är det en ganska svajig men underhållande actionkomedi. Där intrigen i långa stunder är om inte obegriplig så likväl plottrig och hoppig. ”Agentdelen” – som det då handlar om – av filmen är ju inte heller tänkt att vara behållningen. Utan här är ju hela grejen den omaka relationen mellan skolans förut häftigaste och skolans förut mest utsatte.

CENTRAL INTELLIGENCE

Skrikterapi.

Hart skriker och överspelar sig fram med yviga rörelser, som rollen fordrar. Med jämna mellanrum är han i alla fall småkul och han är definitivt bättre än i de liknande Ride Along-filmerna. The Rock å andra sidan styrker återigen, efter till exempel serien Ballers (2015–), att han är mer än ett stycke kött med ännu mera kött på. Ja, att han minsann är en skådespelare. Rollen som Robbie/Bob spelar han som vore han faktiskt ett överviktigt mobboffer i en wrestlares kropp. Åtbörderna och diverse malplacerade utrop och kommentarer vittnar om hans tidigare liv som hackkyckling för arselhåls godtycke och sadism. Han är dessutom hal, för oss och Calvin (Hart). Man vet liksom inte riktigt var man har honom och om han är helt medveten om vad han gör. Dessutom har han ett djupt intresse för enhörningar, som bland annat tar sig uttryck i att han bär en t-shirt med fantasidjuret tryckt på. Och han bär ständigt magväska!

Sedan är manuset packat med diverse kvicka repliker, och det är tjockt med filmreferenser. Road House (1989) liksom, you had me att Road. Men det är också just vad det är, en genrefilm och inte så mycket mer. Men ändå en genrefilm som gör anspråk på att i alla fall pusha genren något framåt.

Central Intelligence hade biopremiär 16 juni. 

betyg3

]]>
0
Therese Wåtz <![CDATA[Dåliga undertexter – Vem i Häcklefjäll gav grönt ljus?]]> http://onyanserat.se/?p=53405 2016-06-19T10:59:46Z 2016-06-19T10:59:46Z Läs hela]]> Tjosan, din jävel!

”Tjosan, din jävel!”

Alla har vi stött på textning i filmer och serier. De finns där som ett slags stöd när några britter pratar grötigt eller när du äter chips och har svårt att höra vad som sägs. De är även där för en när man inte förstår språket, eller helt enkelt inte hör alls. Oftast tänker man inte ens på att de är där, det är när textningen är bra, vilket den allt som oftast faktiskt ändå är. Men på senare tid har jag tyvärr börjat lägga märke till undertexterna (speciellt på vissa streamingtjänster) och det är av en enda anledning, de är riktigt dåliga.

De kan ibland vara så dåliga att scener helt tappar sitt sammanhang. ”You’re right” blir att någon är höger (och inte i politiksammanhang), eller att ”chain mail” plötsligt blev kedjebrev istället för ringbrynja. Det händer med jämna mellanrum att jag ställer mig frågande till hur någon ens kan betala dessa översättare för ett bra utfört arbete. Hur kan man spendera miljontals kronor på en produktion, och sedan betala någon för att översätta ”You’re not the only one with an ”inside man”” till ”du är inte den enda med en man inom dig”?

Orphan black

Om man skriver text till en produktion, krävs det inte då att man ska förstå sammanhanget eller är det så att de skickar texten till Google translate och skriver ut resultatet rakt av?

Jag hoppas nog på det senare, för inte kan väl någon på fullaste allvar tro att, när ett gäng brottslingar höjer sina glas och utbringar ”a toast for Rebecca!” (som är kodnamnet på den avklarade kuppen), så ber de om ett rostat bröd till Rebecca.

Det händer också att översättare väljer en inte så passande fras för översättning av hela fraser, även om de egentligen har rätt innebörd. Det låter till exempel bara lite mindre coolt när Will Smiths ”Put the pedal to the metal!” i Bad boys 2 blir ”Sätt pjäxan i pannrummet!”, en fras som inte ens kan uttalas utan en liten brytning på dalmål.

"Sätt pjäxan i pannrummet!"

”Sätt pjäxan i pannrummet!”

Eller när ”What the heck!” i serien Archer blir ”Vad i Häcklefjäll!”. Känns det verkligen som något Pam skulle säga?

"Vad i Häcklefjäll!"

”Vad i Häcklefjäll!”

Jag har ju en fördel med att ha fötts hörande, så jag kan stänga av undertexterna när de blir för dåliga. Den enda gången jag ju egentligen måste ha textning är när jag ser produktioner på språk jag inte förstår. Då undrar man ju hur mycket man missat av den rätta handlingen på grund av översättningsfel. Kanske börjar man undra varför Mrs. S i Orphan Black har en man i sig. Serien får ju plötsligt en helt annan ton.

Nej, skärpning alla översättare där ute som gör filmupplevelser allt annat än följsamma för oss som gillar att ha undertexter.

]]>
6