Onyanserat – Blogg om film och tv En blogg av oss som jobbar med film och tv. Recensioner Trailers Intervjuer Skådespelare 2016-07-23T11:26:58Z http://onyanserat.se/feed/atom/ Eduardo <![CDATA[Fruntimmersveckan – Superhjältinnor]]> http://onyanserat.se/?p=53851 2016-07-22T09:58:50Z 2016-07-22T09:58:50Z Läs hela]]> testa

Initialt sett skulle den här listan behandlat superhjältinnor över lag och den listan hade säkert kunnat göras lång.  Efter att snabbt ha sållat bland de senaste årens superhjältinnor (Tänk DC och Marvel) som faktiskt haft någon tillstymmelse till karaktär eller faktiska personliga drag så återstod inte alls så många som jag tänkt från början. Nedan följer istället olika hjältinnor vars krafter kompletteras av karisma och karaktärsuppbyggnad.

Rei och Asuka

Rei och Asuka

Rei och Asuka

I den japanska mangan (senare animeserie och film) Neon Evangelion (1995) så är jorden under ständig belägring från gigantiska monstruösa ’Änglar’ som attackerar städer till synes utan skäl. Som svar till dessa ovälkomna korstågare så skapar människorna stora robotar som kallas EVA:s som styrs av tonåringar (något som senare kom att inspirera handlingen till Pacific Rim till ungefär 95%). De två första piloterna för robotarna är Rei Ayanami och Asuka Soryu som såklart är varandras diametrala motsatser – Rei är den tystlåtna introverta och Asuka den utgående och aggressivt impulsiva. Motsättningarna mellan dessa två är genomgående genom serien och kamperna mellan dessa blir stundom större än mot de externa hoten.

Rei dör (antagligen) ett flertal gånger innan själva mangan börjar och hennes medvetande och tankar flyttas mellan olika kloner av hennes första kropp vilket såklart är upphox till x antal besök hos psykologen. Asuka är den gamla klassiska rädda människan som avskyr det okända (Änglar, kloner osv) men även har ett stork mörker inom sig med en ständig känsla av otillräcklighet och ensamhet. Tillsammans utgör de två olika delar av det mänskliga psyket samtidigt som dom behandlar samma problematik med rädsla, ånger och hopplöshet. Evangelion är en mångfacetterad anime och långt mycket djupare än vad den lättsamma amerikanska Pacific Rim någonsin fick med (ambitionen låg på stora robotar vilket är helt ok).

Jubilee 2008 och 2015

Jubilee från X-men Last stand (2006) och den coolare versionen från X-men: Apocalypse (20156)

Jubilee

Jubilee är en av dom där hjältinnorna som faktiskt inte gjort så mycket på film men alltid hängt i bakgrunden. I Marvels serieuniversum så är hon potentiellt en av de allra starkaste mutanterna som finns med kraften att kunna framkalla och styra färgrik plasma (vilket många tolkar som fyrverkerier vilket dock låter mindre mäktigt) samt kunna styra in denna i huvudet på sina motståndare vilket slår 99% av andra mutanter (Toad, Angel, snubben med italiensk accent i X:men 3 last stand osv osv osv). Förutom att vara fysiskt övermäktig så har hon ständigt varit en av de mer karismatiska mutanterna i Marveluniversumet och stått ut från de övriga med både en kulört klädstil och samtidigt såklart ett mörkt inre.

Marvel har av någon anledning låtit hennes karaktär vara med i ett flertal X-men-rullar men de få scener då hon visat sina krafter har alltid klippts bort för att – ptja kanske för att visa upp skittråkiga Angel lite mer. I senaste, ganska mjäkiga, X-men: Apocalypse så fick Jubilee ett starkare framträdande än tidigare med sin ikoniska gula jacka och rosa glasögon från serierna men ännu en gång så hamnade scenerna där hon visade sina krafter på klippgolvet. Förhoppningsvis kommer fler X-men-rullar med mindre Angel och mer Jubilee och vi slipper vänta till Directors cut för att få se mer av henne.

Pippi

Tommy – utslagen först såklart.

Pippi

Pippi är egentligen den enda superhjälten vi kan tillskriva oss att ha uppfunnit här i Sverige. Eller ja – steroid-Bamse då men hans socialistiska floskler och honungsberoende har inte vunnit lika mycket gehör i resten av världen av någon anledning.

Istället är det Pippi som barn såväl som vuxna aldrig tröttnar på läsa om. Hennes ensamhet tillsammans med totala oförstående för sociala normer är något som appellerat till oss ända sen hon trädde in våra bokhyllor under 1940-talet. I en värld där hon inte har några större begränsningar (starkast på gatan och cash i kappsäcken) så kan hon ständigt ägna sig åt det hon behagar. Med sitt crew på en häst , en apa, Annika och Tommy så slår hon dagligen världen med häpnad och lallar runt. Trots denna till synes bekymmersfria vardag så bär hon ständigt på en inre melankoli där hon ständigt brottas med sin ensamhet och frånvaron av sina föräldrar.

När hon under en vinterkväll ensam sitter i köket och kollar på ett brinnande ljus så smyger Tommy och Annika utanför och tittar in. Dom förstår inte varför hon sitter ensam och inte umgås med någon – det är ju nästan jul. Pippi sitter kvar och beskådar den ensamt brinnande lågan och noterar inte något annat – till slut blåser hon ut ljuset och blir ännu en gång världens starkaste och världens ensammaste.

 

Gootti-Gitta

Dom staplande första stegen mot den perfekta flighten

 

Gootti Gitta

På förra årets Monsters of Film-festival så visades långfilmsversionen av den finska ungdomsserien Lovemilla (finns någonstans på UR-play). Serien handlar om Aimo och Milla som lever i ett parallellt universum i en finsk förort och deras övernaturliga vardag med inslag av superhjältar, monster, robotar med mera och är på det hela taget en väldigt charmant serie (även om fler nog anser att serien har större behållning är långfilmen).

Nåväl – en av deras väninnor är superhjältinnan Gotti-Gitta (Vilket tydligen blir Goth-Gitta enligt Google translate) som hela tiden lever i rivalitet med sin manliga motsvarighet Super-He om vem som kan rädda flest. Gitta är egentligen en ganska sunkig hjältinna rent fysiskt med ett skottsäkert genomskinligt paraply och en vilja att kunna flyga snyggt som största krafter. Till skillnad från Super-he kan hon nämligen inte flyga utan mer puffa sig fram i luften och hamnar ständigt på efterkälken och blir alltid sist när det gäller till att rädda dagen. Dock så ger hon aldrig upp utan försöker varje dag lite hårdare och kämpar på mer än någon annan att faktiskt få göra gott vilket till slut gör henne till den största hjälten.

]]>
0
Embla Sue Panova http://www.onyanserat.se <![CDATA[Fruntimmersveckan – Girls on film]]> http://onyanserat.se/?p=53895 2016-07-22T06:44:03Z 2016-07-21T07:35:09Z Läs hela]]> testa

Nej. Det här blir, tyvärr, inte en hyllningstext till Duran Durans monsterhit med tvivelaktig video, utan en liten titt in i vad som händer när tjejer tar för stor plats på vita duken. Det är nämligen knepigare än man kan tro.

Det har inte varit så mycket försnack inför en film sedan, ja kanske första Batmanfilmen, som det har varit inför att Ghostbusters skulle komma i ny tappning. Och det har inte handlat om att man kanske är lite trött på att Hollywood mjölkar ur remakes hela tiden eller något ifrågasättande av bäst-före på hela filmidén överlag eller liknande. Nej, det var för att… DAMM DAMM DAMMMMMM!!! männen som spelade spökjägare i första filmen nu har ersatts av kvinnor!

Näthaten lät inte vänta på sig. Internet gick nästan sönder! Pojkdrömmar krossades! Dessa asgamar till kvinnor kunde väl ändå nöja sig med att i vanlig ordning ha en samvetsroll! Och dessutom! Hur ska fyra brudar kunna göra något så viktigt och manligt som att jaga spöken???

ghostbusters

Psst. Svar: På samma sätt som fyra män.

Motiveringarna till att inte byta ut männen mot kvinnor och ifrågasättandet av den kvinnliga casten haglade som en dramatisk väderdag i september. Och de dåliga recensionerna på imdb lät inte heller vänta på sig. Innan filmen ens haft premiär.

Tycker du det låter lite… överdrivet? Låt mig då berätta om Bechdeltestet. Det går ut på följande, enkla, kriterier:
1. ha minst två namngivna kvinnliga rollfigurer
2. … som pratar med varandra
3. … om något annat än män
Och det är förvånansvärt få filmer som klarar sig. Ghostbusters klarar uppenbarligen, utan att jag ens har sett den, samtliga punkter.

Men hur kan det då komma sig att det är så provocerande att det nya gänget består av enbart kvinnor? Är det för att det just inte är en blandning av kön? Då vill jag gärna ge exempel på andra filmer där det inte är en blandning av kön bland huvudcasten och det där varit väldigt tyst från de som kritiserat nya Ghostbusters:
1. Gamla Ghostbusters
Det behövs kanske inte fler exempel? Jag tror min poäng nått fram ändå.

ghostbusters2

Ameh! Ingen jävla påtvingad feminism till pang-pangen, tack!

Lite samma fenomen inträffade, fast i mildare form, när Mad Max Fury Road hade premiär. Filmens hjälte (förut spelad av Mel Gibson, nu ersatt av Tom Hardy, helt utan tjafs) fick dela stjärnglansen med en kvinnlig karaktär (spelad av Charlize Theron). Kritikerna menade att de blev påtvingade feminism på grund av, ja att en kvinna var med och spelade lika stark (starkare?) än mannen. Enligt SAOL defineras ordet feminism såhär: rörelse för kvinnors jämställdhet med män. Jämställdhet alltså. Ett jävla påfund va? Inget man vill bli påtvingad när man sitter bekvämt i sin mancave med en kall öl och tittar på film.

Att ge plats åt eftersatta grupper verkar nämligen provocera JETEMYCKET. Exempel? När nyheten om att nästa Thor kommer vara kvinna. MIND BLOWN! Eller när nyheten om att Captain America kommer ha brun hudfärg…! Båda nyheterna verkade helt overkliga i vissas värld – att det är tecknade serier och hittepå från början var dock tydligen inget problem.

Så tillbaka till Ghostbusters. Den vanligaste motiveringen till att man (eller ska jag säga “män” för det är ju uteslutande de som hatar den nya filmen) rasar är att deras barndom blir förstörd. Okej. Låt mig försöka förstå. När Kaiser Chiefs gick ifrån att vara ett asbra brittband till att bli något jag inte skulle lyssna på om jag inte blev fastbunden kändes det som om även de första skivorna fick ta en smäll. Hela bandet blev liksom av och jag ville plötsligt inte ens säga att jag gillade Kaiser Chiefs ifall någon skulle få för sig att tro att jag hade härliga känsor av det nya materialet. Jag har dock svårt att se hur en eventuellt usel remake av en film, 32 år efter originalet, skulle kunna förstöra någons barndom? Och jag har extremt svårt att se hur en ny cast skulle vara orsaken. För ingen trodde väl att det gamla gardet skulle komma tillbaka? Det lämnar ju bara det filmen också fått en shitstorm för: en helt kvinnlig rollbesättning som orsak.

ghostbusters3

Ni ville ha en rolig film och fyra spökjagare? Här har ni fyra av filmvärldens roligaste. Varsågoda!

Såhär mitt i självaste fruntimmersveckan tycker jag att det är värt att reflektera över hur vi ser på kvinnor, både på film men också överlag. Det borde ringa lite fler varningsklockor av att en sådan här sak kan uppröra folk. Nej helvete – det borde ringas i kyrkklockor, bli debatter och rasas! För det handlar ju inte om en remake som inte blev som man själv hade tänkt sig eller hoppats på, det handlar inte ens om fel person i rollen. Det här handlar om en åsikt som är alltför vanlig och som folk förmodligen inte ens tänker på att de har. Att kvinnor är lite mindre intressanta än män. Eller törs jag sträcka mig till: lite mindre värda, till och med? Eller hur förklarar man annars den massiva kritiken mot att fyra killar bytts ut mot fyra tjejer?

Jag tycker att det är ASBRA att spökbustrarna nu är tjejer. Det behövs en liten omskakning ibland och jag hoppas att alla de som är i min ålder och har fått sina barndomar förstörda tar tag i detta och söker hjälp för sina trauman. Det låter ju fullkomligt hemskt att i vuxen ålder tvingas omvärdera allt tryggt och fantastiskt man har haft som barn efter att ha sett en filmtrailer. #jesuisuppriktigtledsen

Och vem vet. I del tre kanske det är hälften män hälften kvinnor? Eller för fasen, om man ändå ska önska: någon transperson eller ickebinär? Representation är en mäktig sak, förstår ni och jag unnar alla att få se sina likar på film. För hur skulle världen se ut om alla gick runt och försökte idenifiera sig med Dan Akroyd? Och om 32 år hoppas jag dessutom att vi har kommit dit att man kan kritisera filmens handling, foto, musik och skådespel och inte vad huvudrollsinnehavarna har mellan benen.

]]>
2
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Star Trek Beyond – Gammalt rymdjunk blir som nytt]]> http://onyanserat.se/?p=53900 2016-07-23T11:26:58Z 2016-07-20T13:37:21Z Läs hela]]> STB

Captains log, stardate 70017.2

Nu har det gått sju år sedan J.J. Abrams startade upp det gamla åbäket USS Enterprise med en helt ny besättning och nya uppdrag i nya nebulosor. To boldly go where no man has gone before. Funkar den gamla slagdängan fortfarande? Hur mår egentligen franchisen Star Trek, så här år 2016?

Hyfsat är det snabba sportsvaret men för att kunna svara ordentligt på den frågan behöver vi gräva lite djupare. Vi behöver analysera universum, utveckling och smärtgränser. Inför den tredje installationen av Star Trek annonserades Justin Lin som ny regissör och det var många Trekkies som vred sig i kramper hemma i datorstolen. Förmodligen skrevs det säkert en prostestlista också som skickades runt bland hardcore-fans för man skall ha en sak klar för sig och det är att man trampar inte ostraffat på Gene Roddenberrys arv. Då skall man också veta att tongångarna inte var särskilt positiva när Abrams skulle ta över rodret heller men i slutändan så var majoriteten av kritiker och publik ändå oväntat tillfredsställda med resultatet. Kanske fanns det en framtid för den nya generationen ändå men så kom då beskedet som skakade om ett helt universum. Justin Lin, for real? Killen som älskar motorljud, svulstiga tal och svinhög musik med mycket bas. Skall han regissera Star Trek?

STB1

I vissa vinklar ser Spock ut som en ung Per Gessle men det är inget man behöver tänka på

Initialt är Star Trek Beyond faktiskt ett rejält steg tillbaka och då menar jag inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, snarare att den då omfamnar nörderiet på ett sätt som Abrams aldrig lyckades med i sina sedvanligt ganska mörka filmer. För en person som är hyggligt insatt i historiken är detta dock både ljuvligt och förfärligt, ständigt denna ambivalens. Det är ljuvligt för att det var det här som en gång i tiden utgjorde Star Trek och formade ett stycke TV-historia och förfärligt för att det helt enkelt inte riktigt flyger år 2016. Den visuella tekniken har kommit för långt för det här. Då såg jag pyjamasklädda genier som diskuterade kvantfysik och svarta hål och sköt fiender i gummimasker till hissmusik, och det var okej. Nu ser jag vältränat och stylat folk i råtajt polo som diskuterar whiskeykvalitet och kärleksbekymmer och kicksparkar fiender som ser ut som fänkål, maneter, stearinljus och spelkontroller till Xbox. Det skall vara snyggt och påkostat men samtidigt lite nostalginördigt och man vill man gärna behålla den avslappnade och humoristiska känslan från förr, en svårrodd kombo men det här skall visa sig vara en film som har minst två ansikten.

STB2

Ligger luggen bra? Då så – fire at will!

Storyn är inget att hetsa upp sig över, det är som vanligt. Någon ondskefull krigsherre är ute efter ett supervapen, som givetvis har blivit uppdelat och utskickat i rymden så att ingen skall kunna hitta det. Har denna metod någonsin fungerat? Nej, aldrig och det gör det inte här heller. Grejen är bara att rymdterroristen Krall (Idris Elba) redan har ett supervapen. Filmen börjar, efter lite korridorhäng och ett oväntat besök nämligen med att hans mekaniska rymdbin svärmar som… bin? och sliter Enterprise i stycken. Detta leder till att Kapten Jim T. Kirk med besättning tvingas ner på en avlägsen planet där de springer på allt möjligt folk och fänkål. Här ligger gammalt rymdjunk från förr och skräpar och efter lite stök springer Scotty in i en karaktär som egentligen känns mer Star Wars än Star Trek. Nu skall det dock visa sig att Jaylah (Sofia Boutella), inspirerad av Jennifer Lawrence karaktär i Winter’s Bone (J-Law, blev till slut Jaylah) är den mest intressanta karaktären i den här rullen. Där besättningen på Enterprise mest går omkring och försöker leva upp till sina föregångare är hon full av överraskningar.
Spock (Zachary Quinto) mumlar sina vetenskapliga termer, den gode doktor McCoy (Karl Urban) är helylle och Scotty (Simon Pegg) är kul och småcrazy i lagom doser. Kirk (Chris Pine) försöker att behålla sin blue steel-pose även i de mest trängda lägen medan nyligen tragiskt omkomna Anton Yelchin, i rollen som Chekov försöker hålla sin överdrivna ryska accent i schack. Uhura (Zoe Saldana) får alldeles för lite utrymme och Sulu (John Cho) alldeles för mycket. Och till eventuella konspiratörer så beror det alltså inte på att Cho är gay, vilket uppenbarligen har varit ”en grej” på andra sidan Atlanten, utan för att hans karaktär helt enkelt är dyngtrist. Om man skall vara helt ärlig är det ju ett gäng medelmåttor som rattar den här skutan. Det är inga A-listeskådisar och det märks ganska tydligt ibland.

STB5

Här kommer ännu en trött one-liner, beam me up Scotty!

Ungefär halvvägs in i filmen hinner jag tänka ”Är det verkligen Justin Lin som har regisserat det här?” Det var en synnerligen befogad fråga eftersom filmen var både subtil och lågmäld, med hans mått mätt i alla fall. Jag hade förväntat mig Fast & Furious i rymden men det här var ju mer 2001: A Space Oddysey men då brakar det loss med besked. Public Enemy drar igång så att baselementen riskerar att flyga i luften och Lin hittar också ett sätt att få slänga in en motorcykel i storyn. Motorljud och svinhög musik med mycket bas, jahopp då var det bara svulstiga tal som saknades men det fick jag det också, så att det stod mig upp i halsen. Sammanhållning, familj och tillsammans är vi starka. Det är som att Justin helt plötsligt kom på sig själv och undrade ”Men vad fan sysslar jag med? Det här är ju inte jag! Jag har en timma på mig att vända det här. Nu kör vi!” Visst bjuds vi på ett par riktigt mäktiga scener och rejält tokröj men där tappade filmen sin själ. Nu blev det till sist Fast & Furious i rymden ändå, det är till och med ett par återanvända scener och nu när Lin inte har någon gravitation att ta hänsyn till kan han ösa på precis som han vill, med den ena absurda scenen efter den andra. Trots detta är Star Trek Beyond en klart godkänd bioupplevelse som varken borde uppröra eller beröra någon på något djupare plan.

 


Star Trek Beyond -­ En andra åsikt från vår gästskribent Oskar

Hollywood beskylls nu mer än någonsin som idétorrt. Sequels, Prequels, Remakes, och Reboots spottas ut till höger och vänster medan originella idéer allt som oftast förpassas till indie­sidan av branschen. Är detta dåligt? De flesta inbitna film­entusiaster jag känner hävdar så (jag är benägen att hålla med för det mesta) men pengarna som dessa filmer drar in talar ett tydligt språk. Det finns ju dock en viktig anledning till varför uppföljare existerar; originalmaterialet var så pass bra att folk faktiskt vill ha mer. Det är i denna kategorin som 2000­-talets Star Trek­reboot hamnar för min del.

Jag har aldrig varit ett Star Trek fan, men när Star Trek(2009) kom så sögs jag in direkt, och även Into Darkness(2013) satte sina klor i mig. De nya filmerna har beskyllts av ‘Trekkies’ som mer slätstrukna action­äventyr än originalfilmerna/serien. De har dock lyckats med bedriften att få en ny generation intresserad av dessa karaktärer, och de har skickligt undvikit allt för mycket jämförelse med originalen genom att starta en ny tidslinje. Samma karaktärer, samma berättelser, nya regler.

Med Beyond,är det Justin Lin (känd från Fast and the Furious serien) som tar över regi­rodret från JJ Abrams, och det känns förvånansvärt uppfriskande. Filmen öppnar oerhört starkt med en Kirk som med en tung existensiell vikt på axlarna ifrågasätter vad deras syfte ute i rymden verkligen är. Det är en melankolisk öppningssekvens där humorn som genomsyrat serien hittills får stå åt sidan en stund. Det dröjer dock inte länge förrän USS Enterprise dockar vid Yorktown (den största och mest ambitiösa rymdstationen hittills i serien) som presenteras med en häpnad och förundran (för tankarna direkt till familjefilms­-Spielberg från 70­ och 80­-talet) som vi knappt fått se skymten av i de två föregångarna. Berättandet genomsyras av själ och hjärta.

Överlag är Beyond en fantastisk uppföljare på en serie som jag börjat gilla mer och mer. Det är föga överraskande att besättningen, som vid det här laget är mer än varma i sina uniformer, övertygar starkt i deras respektive roller. Fotot är enastående bra och leder hela tiden åskådaren framåt med en ständigt rörlig kamera. Finns det något tekniskt att klaga på så är det dock hur filmen ser ut. De tidigare Star Trek­filmerna har givit upphov till stor debatt kring ‘lens flares’ (ljusinslag i kameralinsen) och JJ Abrams överanvändande av dessa. I Beyond har man mer eller mindre totalt slopat dem vilket leder till att den ser ut att bara nästan tillhöra samma serie. Färre lens flares hade varit ett bättre alternativ, i och med att de blivit så synonyma med den här serien. Man har även gått från att filma på film till digitala kameror vilket också påverkar, även om det förmodligen endast är de mest inbitna som kommer märka detta.

Jag gillade Beyond. Jag hade kul hela vägen och slukades upp direkt av den oväntade öppningen. Dock så ifrågasätter jag hur länge denna formeln kommer hålla. Det känns som att redan efter tre filmer har vi sett USS Enterprise och dess besättning fördärvas totalt för att i sista stund rädda allt vi håller kärt, en gång för mycket. I konkurrerande film­serier ser vi oftast en övergripande berättelse som sträcker sig genom hela serien vilket gör att filmskaparna kan undvika att knyta ihop allt i en fin rosett efter varje film. Just nu vet jag inte vad jag skall se fram emot i en förmodad fjärde film, för allting är lika frid och fröjd i universum som det var efter Star Trek och Into Darkness. Gillade du dessa två filmer så kommer du med största sannolikhet gilla denna ungefär lika mycket, men jag är i alla fall orolig över framtiden för denna serien.

Star Trek Beyond har biopremiär 20 juli 

betyg3

 

 

 

]]>
0
Therese Wåtz <![CDATA[Fruntimmersveckan – Hayao Miyazakis kvinnliga karaktärer]]> http://onyanserat.se/?p=53633 2016-07-20T11:47:31Z 2016-07-20T11:47:31Z Läs hela]]> testa

När vi nu är inne i fruntimmersveckan kommer jag osökt att tänka på filmer med starka kvinnliga karaktärer. För mig finns det tre regissörer som sticker ut lite extra i den här kategorin. Det är Joss Whedon, Quentin Tarantino och min stora favorit Hayao Miyazaki.

Miyazaki var med och startade animerings- och filmstudion Studio Ghibli i mitten av 80-talet, och de har sedan dess släppt det ena mästerverket efter det andra. Av alla Ghibli-filmer föredrar jag absolut Hayao Miyazakis filmer över de andra regissörernas och förutom att hans filmer är visuellt tilltalande, så skriver han också karaktärer som ingen annan. De har allt det där och lite till, och i nästan alla hans filmer finns det minst en stark kvinnlig karaktär med utom i ett fåtal undantag.

Hayao Miyazaki - Mästarnas mästare!

Hayao Miyazaki – Mästarnas mästare!

Jag tänkte börja med att nämna Nausicaä från vindarnas dal (en av mina absoluta favoritfilmer). Filmen är lika gammal som jag, men lika aktuell idag, om inte mer, än den var då. Den här filmen kom ut innan Miyazaki startade Studio Ghibli, men den brukar räknas med där ändå. Det är en gripande historia som utspelar sig i en post-apokalyptisk värld där jordens ekosystem helt förändrats. Nausicaä är en prinsessa i ett litet fridfullt samhälle och hon är älskad och vördad av alla, hon försöker upprätthålla freden mellan människorna och hon är även en naturens kämpe. Hela den här produktionen är så fantastisk och rörande att jag kan se den om och om igen.

Nausicaä från vindarnas dal

Nausicaä från vindarnas dal

Från det fredsälskande till något lite mer våldsamt. I Prinsessan Mononoke har Miyazaki hittat ännu en naturens kämpe, men här är hon hämndlysten och har mord i sinne. Till hennes försvar är hon som en trängd hund av människorna som vill bränna ner hennes skog, och för att spä på liknelsen lite extra är hon en del av en naturguds-trio som porträtteras av en vargmoder och hennes två valpar. Mononoke adopterades av vargmodern som spädbarn och hyser nu samma brinnande hat mot den erövrande mänskligheten som sin adoptivmor. Filmen följer en fredsälskande pojke som tvingas lämna sin by efter att en demon rört honom och han nu hotas med att konsumeras av hatet den lämnat efter sig. Han är en otrolig slagskämpe men vill helst av allt undvika våld. Han blir fascinerad av Mononoke från första ögonkast men deras vänskap är svärtad av hennes hat mot människor och det krävs mycket av de båda för att komma över det.

Den här filmen är fullproppad med starka kvinnliga karaktärer, både mänskliga och icke-mänskliga. I den engelska dubbningen finner vi även en fantastisk rollsättning med Gillian Anderson, Claire Danes och Minnie Driver för att nämna några.

Prinsessan Mononoke

Prinsessan Mononoke

Natur och mystik har alltid en central roll i Miyazakis filmer och i Spirited Away tar han det steget längre. Här får vi följa en ung flicka vid namn Chihiro, som råkar över ett hotell för gudar. Hennes glupna föräldrar föräter sig och blir straffade att vara kvar vid hotellet om inte hon kan rädda dem. Hon tar en tjänst som städerska och blir av med sitt namn och sin identitet. För att rädda sina föräldrar måste hon finna sig själv och minnas verkligheten hon en gång kom ifrån. Chihiro är ung och oerfaren men trotsar sin egen rädsla och oro för att nå sitt mål. Spirited Away öppnade världens ögon mot Studio Ghibli när den vann en Oscar för bästa animerade film och vi har inte blundat sedan dess.

Spirited Away

Spirited Away

I Levande slottet får vi följa Sophie, som efter att ha blivit förvandlad till en gammal gumma, ger sig av från hemmets trygga vrå, mitt i brinnande krig, till en mystisk trollkarls slott för att återfå sin ungdom. Till en början är hon en blyg flicka som håller sig mest i bakgrunden, men som trotsar sig själv och sin åldrande kropp för att bryta förtrollningen. Hon tacklar allt hon ställs emot och hon räddar inte bara sig själv, utan även trollkarlen och alla andra inblandade. Hon visar att man varken behöver vara prinsessa, ung eller vacker för att klara sig här i livet. Och hon gör det med bravur.

Sophies ålder varierar under filmens gång

Sophies ålder varierar under filmens gång

Jag skulle kunna nämna många fler karaktärer i den här artikeln än jag redan gjort. Men jag tänkte avsluta med att nämna Kiki, i Kikis expressbud. Hon är en ung häxa som ger sig av på egen hand för att pröva lyckan i en ny stad. Staden är faktiskt Stockholm, vilket gör den här filmen lite extra rolig. Miyazaki ska ha sett huvudstaden och fascinerats så mycket att han inkorporerade den i filmen, komplett med svenska butiksskyltar och allt. Den här filmen är inte så händelserik, men den är en riktig feel-good och du kan se den med hela familjen.

Kiki i Stockholm

Kiki i Stockholm

Jag tänkte avsluta med ett engelskt citat från herr Miyazaki själv:

”Many of my movies have strong female leads – brave, self-sufficient girls that don’t think twice about fighting for what they believe in with all their heart. They’ll need a friend, or a supporter, but never a savior. Any woman is just as capable of being a hero as any man.”

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Fruntimmersveckan – Ellen Ripley står när män faller]]> http://onyanserat.se/?p=53875 2016-07-19T22:22:48Z 2016-07-19T18:41:59Z Läs hela]]> testa

Det är ingen särskilt välbevarad hemlighet att komplexa och självständiga kvinnor fortfarande är alltför sällsynta i stora filmproduktioner, det har dessvärre varit så sedan tidernas begynnelse och framför allt lyser kvinnor ständigt med sin frånvaro i betydande huvudroller. Det finns dock några som har fått chansen, tagit den, sagt ”well, fuck you patriarchy!” och för evigt förändrat feminism på film genom att vara starka, heroiska och suveräna. Mitt tidigaste och tydligaste minne av detta är Alien och Ellen Ripley. Det var väl inte meningen att jag skulle se den typen av film vid så unga år, jag tror att jag var 11-12 någonting när jag fick tag på en skakig VHS-kopia utan textning. Om inte annat kan jag hävda att jag lärde mig engelska tidigt och en hel del om anatomi men framför allt gav den mig en actionhjälte som slog allt jag tidigare sett.

That’s right, min första actionhjälte var kvinna och vilken kvinna sen! Ellen Ripley fick mig att gå upp tidigare än jag behövde för att hinna se ett par väl utvalda scener innan plugget varje dag och på något sätt fick hon mig att se kvinnor på ett helt annat sätt, redan då. Det låter förmodligen som ren bullshit nu men innan Ripley stampade in i mitt liv såg jag på kvinnor (d.v.s. min mamma) som annorlunda, gnälliga och lite läskiga, ungefär som de flesta tolvåringar antar jag men Ellen Ripley fick mig att inse att det inte är någon skillnad. Om något så var hon ju faktiskt hårdare och smartare än männen, hon överlevde och männen dog. Vad säger det?
Jag skulle mycket riktigt också upptäcka att även min mamma var hårdare än granit och hon skulle senare också bli känd under smeknamnet ”krutet.” Det var ingen av mina polare som var uppkäftig mot den kvinnan under hela min uppväxt, det var ett som var säkert. Nu hade jag helt plötsligt två starka kvinnliga förebilder i mitt unga liv. Sicket jävla flyt!

Ripley

Sigourney Weaver som Ellen Ripley

När sedan Aliens kom var jag ännu mer såld. På den tiden var det inte riktigt som det är i dag, filmer dök inte bara upp på några schyssta streamingtjänster ett par månader efter biopremiären och det fanns inga torrents, man fick tålmodigt vänta tills någons föräldrar var utomlands på affärsresa och plockade upp fulfilm från någon skum marknad eller tills filmerna helt enkelt började cirkulera i vänskapskretsen. Några år äldre och eventuellt även klokare insåg jag nu att, trots att jag vid det laget hade sett mängder med manliga actionhjältar passera så var det ändå Ripley som fortfarande var grejen och jag slet snart ut min VHS-kopia. Panasonics toppmatade bandare med trådad fjärrkontroll tog genast tillfället i akt och käkade helt enkelt upp rullen. Jag kommer ihåg att jag försökte fixa kassetten med både eltejp och en fickkniv med 18 olika verktyg men insåg snart att det var kört. Det var bara att ge sig ut på jakt men att få tag i en kopia under den här perioden och i ett välartat småsamhälle var svårt nog, att få tag i två? Nästan omöjligt men via en snubbe i nian som jag normalt aldrig skulle snacka med fick jag efter mycket om och men tag i en skaplig kopia med japansk textning. Det blev både dyrt, pinsamt och skrämmande men i tider av nöd…

Alien

”Get away from her, you bitch!”

Alla hardcore-fans av sci-fi vet att det är helt omöjligt att undvika att se Aliens när den går på TV. Det spelar ingen roll när skiten sänds eller på vilken kanal, det är helt enkelt alldeles för mycket awesomeness i den här rock ‘n’ roll-rullen att det skall gå att stå emot. Där första filmen var klaustrofobisk grumlig skräck så är Aliens högoktanigt rymdröj. I rymden kan alla höra dig skrika om du dör tillräckligt högljutt. Och om vi tittar på vad vi får i uppföljaren till första filmen så får vi en Ripley i en ännu tydligare huvudroll, ett av filmhistoriens hårdaste kvinnoporträtt men vi får också ett tekniskt fulländat monster i drottningen, en av tidernas bästa och mest skrämmande ”filmskurkar.” Och detta i filmer som kom redan 1979 respektive 1986.

Egentligen var detta något mer eller mindre otänkbart vid den tiden och faktum är att karaktären Ripley lika gärna kunde ha blivit en man. I originalmanus som skrevs av Dan O’Bannon och Ronald Shusett var alla karaktärer i Alien män, inklusive Ripley, som då hette Roby men producenterna Walter Hill och David Giler ville se Sigourney Weaver i rollen som Ripley och i slutversionen ändrades karaktären till en kvinna, ett kontroversiellt beslut som alla är tacksamma för i dag. Detta var kontroversiellt på många sätt så här i en tid av diverse slasher flicks som mer eller mindre symboliserade årtiondet, filmer där kvinnor var handlingsförlamade mordoffer som dessutom skulle hinna visa brösten åtminstone en gång innan de halshöggs av en man i mask. Alien ändrade på det genom att vara både skräck och sci-fi men samtidigt peka ut samhällsproblem som kapitalism, könsroller och våldtäktskultur. Det var helt enkelt en film som var oerhört långt före sin tid. Det förstod jag givetvis inte då, på den tiden var Ellen Ripley bara det coolaste man kunde se på film och jag var nöjd så länge hon sparkade utomjordisk röv men årtionden senare är kontexten tydlig. Alien är inte bara en riktig höjdarrulle och en av de bästa filmerna någonsin, det är även en av de bästa feministiska filmerna som gjorts.

Aliens

Ripley tar striden

Om vi tittar på hur Alien börjar så är det same old, same old. Männen ombord på Nostromo ifrågasätter ständigt Ripleys auktoritet och snackar skit bakom ryggen på henne och mest uppenbart blir det när de två teknikerna Parker och Brett i en dialog beklagar sig “What the hell is she coming down here for? What is she gonna do? She better stay the fuck out of my way that’s for sure.” Grejen är bara att det är hon som slutligen fattar alla de rätta besluten och ständigt får försöka rädda männen från sina idiotiska infall. I ett av filmhistoriens mest ikoniska scener och tillika filmens mest freudianska och psykoanalytiska ögonblick hostar Kane plötsligt och kollapsar över frukostbordet, hans bröstkorg exploderar i ett blodigt inferno och en ålliknande best med rakbladsvassa tänder tittar ut och kryper iväg. Kane har skrivit in sig som första dödsoffer. Otaliga är analyserna som har gjorts gällande denna scen där författaren David McIntee har pekat ut Alien som en våldtäktsfilm med manliga offer och i den här scenen får vi se konsekvenserna, graviditeten och födseln. Kritikern Barbara Creed har tagit det ännu ett steg längre, kallar filmen ”monstrous feminine” och hävdar att Alien speglar mäns rädsla för feminism och pekar på penisformade monster, en interiör som påminner om en livmoder och den blodiga födseln.

Man kan givetvis vrida och vända på det hur man vill och sanningen kommer förmodligen att ligga någonstans mittemellan, det brukar den göra men faktum är att i början var Ripley bara ett av sju ansikten men i slutet var hon ensam överlevande. Och det finns absolut ingenting som tyder på den utgången de första 45 minuterna, som har kallats ”45 of nothing”, vilket givetvis inte är sant, de behövs för att bygga upp den grandiosa finalen. Hennes dominans visar sig egentligen inte förrän efter den där ikoniska scenen och när Captain Dallas dödas tar hon över befälet. Att Ripley är den naturliga ledaren visar sig extra tydligt om man ställer filmens båda kvinnliga karaktärer mot varandra. Precis, det finns ju faktiskt en kvinna till, Lambert och hon är precis som kvinnorna i de där slasherrullarna, konstant gråtande och livrädd för minsta ljud. Nu kan man visserligen, varken i verkliga livet eller på film förutsätta att alla människor, vare sig de är män eller kvinnor skulle agera precis likadant i en given situation men kontrasten är enorm och därmed också intressant. Hade Lambert varit en manlig karaktär skulle han förmodligen inte tillåtas sitta i ett hörn och gråta, just for the record.

Newt

Hon är inte bara alienjägare, hon är mamma också

I Aliens gjorde man Ripley till en ännu tydligare feminstisk förebild, inte bara genom att ge henne ännu mer utrymme utan också göra henne mer empatisk. Hon kunde minsann både utrota utomjordisk ohyra och ta hand om ett barn i form av den övergivna flickan Newt. Då skall man även ta i beaktning att Ripley nu har legat nästan 60 år i kryogenisk sömn och vaknat upp till en verklighet där hennes nära och kära inte längre existerar så hon har samtidigt en monumental sorg att bearbeta. Gör det henne till ett pillerknaprande nervvrak som måste tas om hand? Nej, hon gör som varje man har gjort på film de senaste 300 åren, köper läget, spottar i nävarna och räddar världen.

Det är också omöjligt att bortse från det faktum att hennes kamp i slutändan handlar om att slåss för sin ”dotters” överlevnad. Och vem slåss hon mot? Jo en annan mamma som bara försöker att skydda sina barn, visserligen barn som dreglar frätande syra men ändå.

Sigourney Weavers roll som Ripley gjorde henne berömd över en natt och hon skrev in sig i histiorieböckerna som den mest framgångsrika kvinnliga actionhjälten någonsin. Nu fanns det visserligen inte så många att utmana om den platsen men vad som var ännu viktigare var att hon öppnade dörren för ett betydande antal framtida kvinnliga hjältar. Det är till exempel svårt att se att Linda Hamilton hade sett dagens ljus i T2 eller Uma Thurman i Kill Bill, eller Carrie-Anne Moss i The Matrix eller Angelina Jolie i Tomb Raider utan Ellen Ripley.

Sigourney Weaver säger det bäst själv så jag avslutar med ett citat från Time Magazine:
“Usually women in films have had to carry the burden of sympathy, only coming to life when a man enters. Doesn’t everyone know that women are incredibly strong?”

 

]]>
0
Jonas Derne <![CDATA[Måndagslistan: En hyllning till döttrar]]> http://onyanserat.se/?p=53858 2016-07-18T12:58:56Z 2016-07-18T12:58:56Z Läs hela]]> mandagslistan

Det är ingen direkt hemlighet att filmindustrin är mansdominerad. Det är i regel män som producerar, män som är manusförfattare, män som regisserar, män som har huvudrollerna. 2014 hade bara 7 % av filmerna på IMDb Top 250 en kvinnlig regissör, 11 % av dem hade kvinnliga manusförfattare. Så länge fördelningen ser ut så kommer det alltid vara betydligt enklare för oss som skriver om film att hitta fler starka rollprestationer, intressanta karaktärer och coola citat levererade av män.

Som tur är finns det undantag. Givetvis. Alla kvinnor spelar lyckligtvis inte försvarslösa offer, hunsade mödrar eller tysta väsen i skymundan. Nyligen hemkommen från min brorsdotters dop tänker jag därför passa på att hylla alla fantastiska döttrar på film, och här är några exempel på filmer och serier som lyckats väl med att lyfta fram fenomenala tjejer.

arya-stark

Game of Thrones och Arya Stark
Från att mest irrat omkring på villovägar i serien utan att kunna påverka allt för mycket själv, alltid cool dock och med vass tunga, har Arya Stark i senaste säsongen blivit en skoningslös kraft att räkna med. Inte minst tack vare hennes nya assassins-skills som gör att hon nu kan förklä sig till oigenkännlighet. Efter att fått hela sin familj nära på utplånad är nu Stark på stark frammarsch igen, och jag ser verkligen framemot mer av Arya.

juno

Juno
Att bli på smällen som tonåring är kanske ingen drömsits direkt, och när det händer 16-åriga Juno upptar snart tankar kring kärlek, moderskap, abort och adoption hela hennes tillvaro. Men Juno tacklar situationen fantastiskt bra, inte minst med underbar sarkasm.

becca

Californication och Becca
Det är inte helt lätt alla gånger för Becca att ha Hank Moody som far och förebild. Om hon nu inte också vill satsa på att bli häradsbetäckare, knarkare och alkoholist. Tillvaron är ofta kaos, men fylld med villkorslös kärlek. Becca fungerar inte bara som Hanks cyniska samvete utan också som en egen stark kraft när vuxenlivet står för dörren.

merida

Brave och Merida
Att Disney gör filmer med kvinnliga hjältar var länge något väldigt sällsynt. På senare år har möjligen även de fattat galoppen med exempelvis Frost, men när Brave kom något år tidigare var det nästan en sensation att de placerat en rödhårig, vild tjej i huvudrollen. Men den skotska prinsessan Merida, frigjord och frispråkig som sig bör, gick sin egen väg och gjorde självklart succé.

chihiro

Spirited Away och Chihiro
Till skillnad från Disney är det mer regel än undantag att Hayao Miyazaki satte starka, självständiga tjejer i hjälterollen. I Spirited Away exempelvis när tröga föräldrar förvandlats till grisar får Chihiro ta tag i situationen själv. Att hon hamnat i en mystisk andevärld gör det hela bara lite mer komplicerat, men knappast oövervinnerligt för en slagkraftig tjej som Chihiro.

katniss

The Hunger Games och Katniss
Postapokalyps till trots, med en schysst pilbåge kan man ändå slå världen med häpnad. Katniss hamnar som bekant i alla möjliga trubbel när makthavarna försöker göra bra om än dödlig och lite orättvis TV. Men Katniss leker man inte med ostraffat. Hennes lojalitet, passion och nämnda färdighet med pilbåge överglänser överheten i slutändan som snopna får se sig slagna av en mycket rådlig tjej med girl power så det räcker och blir över.

hit-girl

Kick-Ass och Mindy/Hit-Girl
I kategorin ”Tjejer med fult språk och ninja-skills” hittar vi unga Mindy som när hon är superhjälte går under namnet Hit-Girl. Hennes frispråkighet är minst sagt upplyftande, men hennes förmåga att oskadliggöra skurkar är än mer imponerande. En del har hon förstås snappat upp av superhjältepappan Big Daddy, men Hit-Girl är ytterst potent att ta hand om sig själv trots ringa ålder.

antonia

Antonias värld och Danielle, Therese och Sarah
Den möjligen lite förbisedda, holländska filmen Antonias värld är en riktigt mustig släktsaga om fyra generationer kvinnor. Fylld med humor och färgstarka karaktärer med Antonia som matriark är detta en magnifik hyllning till kvinnans oberoende.

mathilda

Léon och Mathilda
När Mathildas familj brutalt dödas är möjligen grannen Léon som råkar vara yrkesmördare inte det bästa sällskapet för den unga tjejen. I alla fall skulle nog socialen ha en del problem med det. Men Mathilda, som bestämt vill hämnas sin lillebror, lyckas snart övertyga Léon om sin egen förträfflighet och får stanna hos honom. Mathildas drivkraft kan flytta berg (och även se till att korrupta poliser sprängs).

Det här är bara några exempel som sagt. Kom gärna med fler förslag på grymma tjejer. Vilka är era favoriter?

Läs tidigare måndagslistor:

]]>
1
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Stranger Things säsong 1 – Ett kärleksbrev till 80-talet]]> http://onyanserat.se/?p=53835 2016-07-16T18:22:33Z 2016-07-16T16:34:46Z Läs hela]]>

Lite nojig var jag allt när jag skulle avsätta en hel eftermiddag för Netflix nya originalserie, Stranger Things. Det här med att försöka återuppliva 80-talet brukar tyvärr falla hyfsat platt. Antingen blir det för pajigt eller så lyckas man helt enkelt inte hitta tonen och känslan och till dags dato var det fortfarande kickstartprojektet och kortfilmen Kung Fury som lyckats klart bäst på den fronten. Men nu var det alltså dags för Netflix att försöka leverera nostalgi och drygt första halvan av serien är verkligen fantastisk. Allt sitter. Det är 13 rätt på tipset. Det är en lottorad som plötsligt går in. En våt 80-talsdröm av orgiastiska proportioner och jag kände direkt att det här var precis vad sommaren behövde, tainted love and I just can’t seem to get enough of

Kommer ni ihåg när en blockbuster var något hela familjen såg fram emot? När begreppet inte var synonymt med en generisk superskurk som försöker jämna Manhattan med marken? Där har ni Stranger Things.

Om Stephen King hade skrivit E.T. och låtit J.J Abrams regissera hade vi förmodligen fått ungefär samma resultat som Matt och Ross Duffer lyckas frambringa här och det börjar redan i introt. En ljuvlig sval analog synthslinga och ett ”Stephen Kingigt” typsnitt som borde ligga strax under gränsen till att kunna fungera som bevismaterial vid en eventuell stämningsansökan för upphovsrättsstöld. Sedan ramlar referenserna in en efter en.

ST_3

Sheriff Hopper letar monster i nya serien Stranger Things

Invånarna i den sömniga småstaden Hawkins, Indiana är lyckligt ovetande. De har knappt hört talas om ett brott och den senast rapporterade incidenten är att en fågel misstagit en kvinnas hår för att vara ett fågelbo. Att vara sheriff i de här krokarna är alltså rätt soft och tur är väl kanske det då lagens långa arm har egna problem att brottas med. Chief Hopper (David Harbour) mår helt enkelt inget vidare. Han bearbetar fortfarande en stor sorg och försöker ständigt att ta död på demonerna i huvudet med alltför mycket sprit och diverse tyngre substanser. Nu tvingas han dock släppa sin självömkan för att slåss mot riktiga demoner. Året är 1983 och efter en kväll nere i källaren tillsammans med Drakar och Demoner försvinner Will Byers (Noah Schnapp) spårlöst. Han försökte döda en demogorgon med eldkulor men misslyckades och på väg hem stöter han plötsligt på något i skogen.

Joyce Byers (Winona Ryder) förstår direkt är något är fel och försöker desperat att få Hopper att utreda försvinnandet. När hon inte får gehör börjar hon själv att söka svar och gränsen mellan galenskap och engagemang blir snart smärtsamt fin. Hon ser och hör sin saknade son överallt, i väggar och tak men framför allt är det någonting med elektriciteten.

ST_7

011 är mystisk som få

Samtidigt påbörjar Wills tre vänner Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo) och Lucas (Caleb McLaughlin) sin egna jakt på sanningen och endast utrustade med cykel och en klumpig komradio snubblar de över en fasansfull hemlighet som involverar övernaturliga krafter och onda män i kostym. Det dröjer inte länge innan man inser att det här är en övermäktig uppgift för de tre kidsen och deras ytterst begränsade tillgångar men då dyker hon upp som en löning precis innan helgen. Med buzzcut och siffrorna 011 tatuerad på underarmen är hon ett mysterium när hon dyker upp ungefär där Will försvann. Eleven (Millie Bobby Brown) har ett begränsat ordförråd men kompenserar detta med andra färdigheter, färdigheter som blir oumbärliga i striden mot en överlägsen fiende och det står snart klart för Mike att hon kan vara deras enda hopp. El, som är förkortning av Eleven bor undangömd i hans källare och får absolut inte visa sig för övriga familjen. Dustin och Mike går all-in och lägger utan vidare eftertanke sina öden i hennes händer men Lucas är inte alls lika säker på hennes uppsåt. Kan man verkligen lita på El eller är hon bara ännu en del i en konspiration?

Inget 80-talsspektakel utan en komplicerad kärlekshistoria. Mikes välartade syster Nancy (Natalia Dyer) dejtar hålans största douche Troy Harrington (Joe Keery) men det blir snart en fnurra på tråden när hon visar sig ha mer gemensamt med Wills storebror Jonathan (Charlie Heaton). En typisk outsider som smyger omkring och smygfotar med sin Pentax och är så där svår och oåtkomlig som bara en äkta 80-tals-protagonist kan vara och det som vid första anblicken verkar vara ett rätt ostigt triangeldrama skall visa sig bli en vital del av historien.

ST_2

Framtidens stjärnor?

Det är tydligt att bröderna kan sitt 80-tal utan och innan och Stranger Things slår ständigt på välbekanta strängar, trots att man här kombinerar mysigt ungdomsäventyr med riktig skräck och ordentligt läbbiga monster på ett sätt man inte ser särskilt ofta. Förutom ovan nämnda grupperingar kastar bröderna Duffer också in en sketchy figur som man enkelt kan gå till om man har funderingar kring övernaturliga krafter, parallella universum och kvantfysik. Som bad guy ser vi en Matthew Modine i lång svart rock och Blade Runner-blonderat hår som hade gjort Rutger Hauer stolt som en tupp. I pojkrummen hänger det filmplanscher på The Thing, Evil Dead och Jaws, bakelittelefonen är blekgul och när man relaxar gör man det i en La-Z-Boy.

Ja, det vilar verkligen en genuin 80-talskänsla över hela produktionen men särskilt originellt är det egentligen inte. Skall man vara riktigt ärlig är Stranger Things mest av allt ett homage, en oblyg mix av kända filmer från årtiondet. Den uppmärksamme kanske upptäckte referenser till följande filmer: Stand by Me, E.T. Närkontakt av Tredje Graden, Pestens Tid, Aliens, Poltergeist, Wargames och The Goonies bara i texten ovan och det är ju precis så det är, man försöker få med allt men det som bröderna Duffer förlorar i originalitet tar man med råge igen i utförande. Regin, musiken och fotot är exemplariskt serien igenom och man lyckas framför allt fånga den där härligt lökiga 80-talskänslan i allt från illasittande kläder till slemmiga gummimonster utan att det för den sakens skull blir töntigt. Det är egentligen bara den kristallklara 4K-upplösningen och Winona Ryders fåror i ansiktet som avslöjar att Stranger Things är producerad år 2016.

ST_6

80-talsfrillorna sitter som de skall

Skådespeleriet är också över all förväntan. Ryder har varit borta från rampljuset ett bra tag nu men även om hon klart överskuggas av sina yngre skådespelarkollegor övertygar hon som hysterisk mor på gränsen till nervsammanbrott. Hennes transformation från behärskad till skruv lös och sedan tillbaka till behärskad-ish går kanske lite väl snabbt men man kan heller inte få allt på åtta timmar. David Harbour är som klippt och skuren för rollen som skuldtyngd småstadssheriff även om han försöker vara lite väl mycket Fox Mulder ibland och som alla vet kan det bara finnas en Fox Mulder.

Barn på film är en känslig punkt för mig. Jag har extremt lätt för att störa mig på ”bortskämda dumma ungar” som alltid fuckar upp och aldrig lyckas ta rätt beslut. Det slutar oftast med att någon vuxen karaktär får hoppa in och styra upp medan syndabocken och källan till den osköna situationen som har uppstått plötsligt är helt handlingsförlamad. Min högst personliga åsikt är att det inte alltid har varit så och att detta är ett fenomen som har förändrats genom åren. Titta på filmerna från 80-talet. De är fulla av barn och ungdomar som klarar sig själva, de kanske visserligen ställer till det för sig men tar utan gnäll konsekvenserna av sina handlingar och är helt kapabla att fatta rimliga beslut. Därför är det härligt att kunna konstatera att de sanna hjältarna i Stranger Things faktiskt är barnen. De spelar skjortan av sina vuxna motspelare på ett sätt som inte gjorts sedan Stand by Me och det skulle inte alls förvåna mig om flertalet nya små stjärnor redan börjat skimra så smått på Hollywoodhimlen.

När årets storfilmer visar sig vara den ena besvikelsen efter den andra så är det rätt skönt att kunna konstatera att lösningen finns hemma i vardagsrummet. Tyvärr tappar serien lite i slutet när man beslutar att ösa på med allt man har och mystiken därmed får stå lite i skuggan men Stranger Things är ändå sommarens bästa blockbuster.

Hela första säsongen av Stranger Things finns nu på Netflix 

betyg4

 

 

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Joe – Recension]]> http://onyanserat.se/?p=44466 2016-07-15T11:15:23Z 2016-07-15T10:44:57Z Läs hela]]>

joe13

Publicerades första gången 19 juli 2014

Vid första anblicken är det svårt att tro att David Gordon Green inte har plagierat förra årets Mud. Två enstaviga smutsiga gotiska draman som utspelar sig i Amerikanska södern med en tydlig coming-to-age story och en vuxen mans försoning att vila sig mot. Nej, det är svårt att tro att regissörerna inte ringde varandra innan och kollade om det inte var läge samköra men det finns vissa skillnader. Mud, är med sitt sagoliknande bildspråk och slutledning det mer lättsamma alternativet av dem båda. Joe är å andra sidan med sin symbolik och realism mer genomtänkt och betydligt mer skrämmande. Den smarta berättartekniken tillåter Joe att vara en mångfacetterad historia. Dels är det en karaktärsstudie i absolut världsklass. Nämnde jag förresten att det är Nicolas Cage som har huvudrollen och att han levererar som aldrig förr? Jag vet, det är helt barockt men sant.
Joe är också en hårdsmält moralkaka som lägger sig tillrätta i magtrakten och smärtar rejält och där i centrum står den långa hårda resan mot livet men också från livet. Det är påstigning för en och slutstation för nästa, en elegi att vältra sig i under två timmar.
Till skillnad från Mud finns här inget utrymme för några enkla tolkningar, även om båda filmerna använder en liknande berättelse och tematiska byggstenar och dessutom med samma talangfulla unga skådespelare, Tye Sheridan som drivkraft. Ännu en gemensam nämnare.

Joe spenderar sina dagar med att förgifta träd, gamla eller sjuka träd som har gjort sitt och därmed behöver ersättas med nya. Stående ovationer för den metaforen. På nätterna drar han kola och krökar ner sig på bourbon. Vi får inte veta särskilt mycket om det förflutna mer än att han har haft ett stökigt liv och nu plågas av ångest och uppgivenhet men han finner räddning i Gary (Sheridan) som plötsligt dyker upp och söker jobb.

joe3

Kanske sitter det i skägget men Nic levererar

Det svaga men faderliga bandet som Joe utvecklar med Gary är föga överraskande själva juvelen i kronan men samtidigt förvandlas det vackra ibland till en skavande törnekrona och tyvärr sker detta nästan uteslutande när de två skall interagera med varandra. Var för sig, i sin ensamhet eller tillsammans med andra, exempelvis andra skogsarbetare, även om de bara är statister i den här historien så är både Nicolas och Tye fenomenala men när de skall fungera som en enhet går det ofta överstyr med tungrodd symbolism och Guds budord ständigt närvarande. Med det inte sagt att de är dåliga, bara att det kan bli lite för maffigt ibland.

Texas är Texas och allt är som bekant större i Texas. Träden, bilarna, bössorna, flaskorna och så småningom även fallet. Garys farsa är en riktig skitstövel som gör vad som helst för lite sponken, och då menar jag verkligen vad som helst. Han drar sig inte för att terrorisera sin egen son eller ge sig på hemlösa stackare mitt på ljusa dagen. Gary Poulter gör här en riktigt otäck karaktär som det är helt omöjligt att sympatisera med. Ännu mer imponerande är att Poulter är plockad av Green direkt från gatan för att ge ett riktigt rått intryck. Cage då? Jodå, efter ett till synes oändligt antal rejäla bottennapp gör han sin starkaste insats sedan Adaption, även om det är en lite annan typ av film. Han lyckas här, utan att spela över visa rädsla, osäkerhet och ånger, allt skickligt dolt bakom en stenhård fasad.

joe33

Jodå, den obligatoriska sitta-på-motorhuven-scenen finns med här också

Joe är som ni förstår en riktigt mörk historia som också levereras med tillhörande deppmusik och som tillsammans bildar en drömlik atmosfär. Visuellt är det gröna och bruna toner som dominerar, en palett som då och då bryts av med det röda från blodutgjutelse. Green balanserar på en slak lina när han blandar det abstrakta med det vardagliga men lyckas hålla tungan rätt i mun hela vägen fram. Men hur man än vrider och vänder på det så går det inte att komma ifrån det faktum att utan Cage så hade det inte blivit mycket till drama. Från första scenen när han sitter i bilen och super till när regnet smattrar mot en smutsig vindruta till den skräckslagna blicken man ser i hans ögon just det ögonblick när han inser att han utan problem skulle kunna slå ihjäl den där störige skitstöveln som provocerar honom i baren är fängslande. Joes förbannelse är att han känner sig själv alltför väl och Cages porträtt av en man som lever i ständig skräck för sin egen skugga och sina potentiella handlingar är både skrämmande och hjärtslitande på en gång.

Joe är Nicolas långfinger till sådana som jag. Människor som hånat och pekat finger i åratal. Inte helt oförtjänt skall tilläggas, men här visar han oss alla att gammal fortfarande är äldst och att gubben kan än.

Joe har dessvärre inget svenskt premiärdatum men visas för fullt i övriga världen. Förhoppningsvis plockar någon upp den här också.

(uppdatering: Joe finns tillgänglig via Netflix)

 betyg4

]]>
0
Therese Wåtz <![CDATA[Marcella – Britterna gör det igen]]> http://onyanserat.se/?p=53811 2016-07-14T13:17:27Z 2016-07-14T13:17:27Z Läs hela]]> marcella

Efter succén med Bron ville Netflix släppa en lika fängslande och intressant serie. De landade med Marcella, även den skriven av Hans Rosenfeldt, och här är det spänning på hög nivå. Alla har en dold agenda – och den ena är mörkare än den andra.

Therese och Embla har tagit en titt.

EMBLA: Alltså, kommer det en ny deckare från det brittiska imperiet så är jag beredd att ställa in det mesta för att kasta mig över den. I 99% av fallen blir man ju mer än bara nöjd – så även den här gången. Långt mer. Om Marcella hade jag nästan inte läst någonting alls och det är alltid lite roligare att titta om man bara får en titel i knät tycker jag. Och jag överdriver inte när jag säger att redan efter första scenen, som bara är typ 20 sekunder lång, visste jag att jag älskade serien. Hur kände du, Therese?

THERESE: Jag kände precis likadant. Den ger enorm mersmak! Jag tycker nog att man bör se den utan att veta för mycket på förhand dock. Vad vi kan säga, utan att spoila för mycket, är att den handlar om en kriminalinspektör som återgår till tjänst, efter en lång föräldraledighet, då en seriemördare hon tidigare utrett slagit till igen. En ganska klassisk plot, men här känns det som att något mer ligger och bubblar under ytan.

EMBLA: Jag håller verkligen med. Man skulle kunna beskriva den väldigt enkelt och få den att låta som vilken dussindeckare som helst. Med undantaget att det är en kvinna som är polis och har en komplicerad relation hemma, då. Men man märker ganska snabbt att Marcella har så mycket mer ingredienser som gör den både unik och sevärd. Den håller ett järngrepp om en, samtidigt som den ändå tar sig tid att få en att hinna bry sig om alla olika spår och karaktärer. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: bryr man sig inte om karaktärerna kvittar resten av handlingen. Dock så är ju inte karaktärerna lika utmålade och personliga som i exempelvis Bron, där man lär känna dem väldigt väl. Ändå lyckas man få ett engagemang hos tittaren, vilket jag tycker är snyggt. Jag är liksom inte ens så säker på att jag gillar huvudkaraktären, liksom.
Tycker du att den har några svagheter egentligen, Therese?

THERESE: Om man ska säga något så är det att så många av karaktärerna ser nästan likadana ut. Alla män verkar ha gått till samma barberare på Söder. Det gör att jag ibland blandade ihop sidospåren lite i början. Kan vara att det är ett genidrag då jag nu brygger konspirationsteorier. Vad tycker du, har den fler svagheter? Det är inga dåliga rollprestationer så långt ögat kan nå i alla fall, den har en enormt fängslande handling och ett riktigt snyggt foto.

EMBLA: Haha, jag hade inte tänkt på det att alla ser likadana ut, nu måste jag såklart kolla upp det. Nej jag håller med. Ett visst sidospår var något segdraget i början men det tog sig så snabbt att jag inte ens kan ta upp det. Det KAN ha berott på för lite kaffe den dagen också. Nej det här är en måste-se-serie för alla som gillar… eh… sjukt bra tv? Det borde inkludera de flesta och definitivt alla av våra finsmakande läsare.

THERESE: Ja, om det enda negativa jag kan komma på är en populär längd på skägg så har den minsann inte många minus. Man ska ju plöja deckare på sommaren, och detta är mitt absolut hetaste tips!

Hela första säsongen av Marcella finns på Netflix.

]]>
0
Therese Wåtz <![CDATA[Kuromukuro – Ny animeserie på Netflix]]> http://onyanserat.se/?p=53799 2016-07-13T23:50:12Z 2016-07-13T13:18:30Z Läs hela]]> kuromukuro

Riktigt bra animeserier brukar vara lönlöst att kunna streama lagligt och det är en så stor uppsjö av serier där ute att man inte kan köpa varenda lovande serie i fysisk form utan att ruinera sig på kuppen. En av våra svenska streamingtjänster är dock snäppet bättre än alla andra på att plocka upp guldkorn och Netflix har nu börjat bygga upp ett bibliotek för anime som de utökar hela tiden. De två bästa serierna hittills har varit Knights of Sidonia och The seven deadly sins. Ryktet säger att de trollar efter fler serier hela tiden, så för anime-fans känns detta som tjänsten att hålla utkik på.

Det senaste tillskottet i Netflix anime-arsenal är sci fi-serien Kuromukuro (eller korv med makaroner, som vi kallar den här hemma). Serien utspelar sig i en framtid inte så långt ifrån våran, där teknologin gått fort fram sedan man funnit en artefakt i form av en jätterobot. Genom den har vi lärt oss att skapa och manövrera liknande robotar.

Jätterobotar

Jätterobotar

Vi blir inkastade i handlingen ganska fort, där vi får följa en ung flicka (Yukina) med låga framtidsambitioner och som vanligt en väldigt kort kjol. Hennes mamma är chef för FNs forskningsanläggning och verkar inte höja ögonbrynen nämnvärt när dottern listar ”Mars” som sitt framtida karriärval. Mamman själv är en tankspridd person som ofta glömmer saker och det är en kvarglömd telefon som placerar vår huvudperson på plats i händelsernas centrum.

Efter att Yukina återlämnat mammans telefon, vandrar hon omkring på forskningsanläggningen och hamnar till slut i ett rum med en stor svart kub i. Kuben ska ha hittats tillsammans med jätteroboten för 60 år sedan och ingen vet hittills vad den gör.

Plötsligt attackeras jorden av jättelika robotar med enorma svärd. Svärd, tänker ni nu, det lovar gott på blodighetsskalan. Svärdsfighter är ju ofta riktigt närgångna och grafiska i anime. Tyvärr inte dessa dock, inte en blodsdroppe så långt ögat kan nå. Nu har jag bara sett de första 3 avsnitten (av totalt 13), så vi får hoppas på en upptrappning där.

Jätterobotar med lasersvärd!

Jätterobotar med svärd!

Under attacken börjar en knapp att lysa på den svarta kuben och efter att Yukina tryckt på den öppnar sig kuben och en naken man kommer ut. I tron om att Yukina är den prinsessa han svurit att beskydda gör han nu allt för att inget ska hända henne. Han är redo för slagsmål direkt och man förstår ganska snart att han är en kämpe utav rang.

Den här serien har inte bara jätterobotar med lasersvärd, den har nakna samurajer också!

Den här serien har inte bara jätterobotar med enorma svärd, den har nakna samurajer också!

Kuromukuro är en intressant serie med en hel del komiska inslag. Tyvärr även de obligatoriska ”tutt-tafsningarna”, som japanerna prompt ska ha med i varenda produktion, men som jag själv mest blir irriterad på. Som tur är har det hittills varit ganska lugnt på den fronten (långt ifrån mängden kvinnoförnedring som man kan se i The seven deadly sins), och jag hoppas att det inte tar för stor plats senare i serien.

Serien öppnar även upp för en del sidospår och man vill verkligen veta mer om de jättelika robotarna och varför de attackerar jorden. I en tillbakablick hör vi Yukinas pappa (som nu är mysteriskt försvunnen sedan 8 år) prata om jättelika troll som vill äta upp mänskligheten, så vi får hoppas på något i stil med Attack on titan (vilket jag dock tvivlar på). Den nakna mannen, Kennosuke, visar sig vara piloten till den jättelika roboten som hittades 60 år tidigare och även om vi hittills inte sett en enda episk fightingscen, så håller vi tummarna för att det kommer att komma senare i serien.

Hela första säsongen av Kuromukuro finns på Netflix.

 

 

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Legenden om Tarzan: Deffad Skarsgård går vilse i djungeln]]> http://onyanserat.se/?p=53761 2016-07-12T15:03:23Z 2016-07-12T03:13:54Z Läs hela]]> TLOT

För första gången sedan 1999 är Tarzan tillbaka på vita duken och den här gången är det Alexander Skarsgård som fått äran att dunka sig för bröstet och vråla besinningslöst i regnskogen (även om det tack och lov sker off screen) och som svensk kritiker förväntas man alltid dela ut ett högt betyg så fort det är ett svenskt namn i rollistan till en blockbuster, det är en oskriven regel. Snackar vi dessutom huvudroll skall ju helst varenda superlativ bockas av men jag är ledsen Alexander, den här gången går det inte. Det moraliska dilemmat blir helt enkelt för stort. Hur skall jag kunna stiga upp i ottan och se mig själv i spegeln om jag inte sågar Legenden om Tarzan? Äventyrsfilmen som visade sig vara en allvarstyngd fars snarare än en lättsam matiné.

Visst hade jag mina dubier redan innan men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så här illa. Legenden om Tarzan, apornas son har berättats sedan tidernas begynnelse och har efter att boken skrevs i början av 1900-talet filmats till förbannelse. Dock satte Johnny Weissmuller standarden redan på 30-talet och sedan dess har det bara gått utför, ja förutom Disneys tecknade version från -99 då.
Några stora anledningar till att Edgar Rice Burroughs klassiska berättelse har överlevt och överförts från generation till generation är att den bär på så mycket härlig mystik, har osedvanligt starka karaktärer och bjuder på ett hisnande äventyr för både gammal och ung. En pojke som växer upp i djungeln, fostras av primater och träffar sin jämlike i Jane. Hur ballt och tidlöst är inte det liksom? Regissören David Yates har med sina 200 miljoner dollar i budget och ungefär lika många manusförfattare inte lyckats kapitalisera på någon av dessa punkter. Det är faktiskt ganska imponerande i sig hur man kan lyckas hulka ur sig något så platt, generiskt och intetsägande med utgång från dessa premisser.

TLOT_3

När gymkortet var pröjsat fanns det inga pengar till specialeffekter och då fick det bli som det blev

Den lövtunna berättelsen vacklar mer än betänkligt redan från början och vi kastas nonchalant mellan originalstoryn, där Tarzan som liten grabb växer upp i Kongos täta djungler och när han nu som vuxen aristokrat osaligt vandrar runt i sin stora engelska viktorianska herrgård där han lever semilyckligt med sin amerikanska fru Jane. ”Me Tarzan, you Jane” har med åren utvecklats till någon form av krystade dialoger där Alexander Skarsgård vacklar lika betänkligt när han försöker hålla sin brittiska accent intakt och ständigt tittar besvärat under lugg med rynkad panna. Under inmundigandet av en varm kopp te blir i alla fall Lord John Clayton the thööörd, epitetet han numera svänger sig med informerad om att hans gamla hemland är hotat då Kung Leopold av Belgien planerar att vandra in med sin stora armé för att förslava befolkningen. Dessutom har man på ett störande bekvämt sätt skohornat in en girig man, Leon Rom (Christoph Waltz) i storyn. En man som förvisso har existerat i verkligheten i andra sammanhang, well, if the shoe fits…

Hur som haver, Rom tänker i alla fall sälja Tarzan till sin gamla ärkefiende Mbonga (Dijmon Hounsou) för en handfull diamanter till följd av en beef från barndomen och efter lite sedvanligt mentalt velande fram och tillbaka är Tarzan i alla fall snart tillbaka på Kongolesisk mark. Leon Rom som hade hoppats på snabba cash upptäcker till sin fasa att Tarzan inte har anlänt ensam. Med sig har han nämligen både fru och en gammal krigshjälte, George Washington Williams (Samuel L Jackson) i släptåg, vilket genast sätter käppar i hjulet för hans diaboliska plan men nöden är som bekant uppfinningarnas moder och en plan B sätts därmed i verket. Och det är väl lika bra att slänga in en brasklapp här. Lämna alla -ismer hemma för det här är ingen bekväm eller särskilt sanningsenlig historia när det kommer till hur USA framställer sig själva i kampen mot slavhandel och förtryck under den här eran. Just sayin’

TLOT_4

Redan en kvart in i filmen kände jag att det här går illa

Mycket av förhandssnacket har annars kretsat kring Alexanders fysiska toppform och visst, i bar överkropp, tonade magmuskler och råtajta byxor verkar han ha spenderat väsentligt mer tid på gymmet än i en trädtopp men det köper jag, även i böckerna beskrevs Tarzan som en hyggligt bajtig snubbe, dock kanske inte fullt så beachrippad. Det finns ett betydligt större problem att hänga upp sig på än ett par alltför deffade oblique-muskler eller ett BMI som folk hade dödat för. För en man som levt i djungeln större delen av sitt liv ser Skarsgård nämligen oerhört vilsen ut. Nog för att han är porträttlik men det känns både ansträngt och tillrättalagt. Jag ser Stureplan, inte Kongo. Det spelar ingen roll att han slåss mot gorillor, kelar med kattdjur och käkar myror, han hör helt enkelt inte hemma i djungeln. Inte i en enda scen kände jag att det här var naturligt, att Tarzan äntligen var tillbaka i sitt rätta element där han en gång formades som människa. Och sedan har vi fightingscenerna. Han är ingen superhjälte eller martial arts-utövare. Tarzan lärde sig att överleva bland rovdjur genom att studera och anamma deras primitiva stridstekniker, inte att gå fram likt Jackie Chan och kickboxa ner horder av infanterister på ett tåg så att det bokstavligen dunkar i plåten.

TLOT_1

Nya vårkollektionen bärs med fördel i tät djungel

Margot Robbies karaktär Jane Porter som med tiden utvecklades från en konventionell ”damsel in distress” i ständigt behov av att räddas till att klara sig utmärkt på egen hand i Afrikas djungler har åter förminskats till att mest agera kuttersmycke i knipa där hon glider runt i vegetationen i ljusa klänningar och minutiös catwalk-sminkning och det står nu också helt klart att Christoph Waltz kört fast och ”fastnat i facket”. Redan när han dyker upp i vit linnekostym, mustasch och panamahatt vet man exakt hur hans skådespeleri kommer att vara resten av filmen. Han kommer att vara ett behärskat och retoriskt sofistikerat badass med ett psykotiskt skratt som plötsligt avbryts för att direkt övergå till ett avväpnande leende. Samuel L. Jackson som körde fast för länge sedan brottas med samma problem. Även om han tvingas hålla igen lite på grund av filmens PG-13 är han sitt gamla vanliga mutha-lovin’ self från valfri Tarantinorulle. Dessutom har jag sällan sett en film där karaktärerna pratar så mycket med sig själva och det är mest vetenskapligt mummel. Jane rabblar djurnamn för sig själv som om hon pluggade högt inför en tenta och George berättar helt omotiverat namnet på varenda puffra han avfyrar. Jag vet inte om jag skall känna mig förolämpad eller tacka för lektionen.

Ingen djungel utan CGI, som det gamla ordspråket lyder och här får Yates skylla sig själv som lägger Legenden om Tarzan så tätt efter Djungelboken, som ju var en bländande uppvisning i hur tekniken skall användas. Animationerna och 3D:n övertygar inte alls och värst är liansvingandet där man klippt in Skarsgårds huvud på en datoraminerad kropp. Ofta tittar inte ens skådespelarna på den grådaskigt grovpixlade artificiella omgivningen och den vilsna känslan förstärks därmed ytterligare. Nej, det här flyger helt enkelt inte.

TLOT_2

Huka er gubbar, här kommer kritikerstormen!

Ett stort dilemma med att filmatisera Tarzan är att han tenderar att bli en oerhört trist typ på film och de där primala känslorna och uttrycken som funkar bra i bokform eller tecknat känns mest apatiska. Då måste man försöka göra det med glimten i ögat, slänga in lite charm och passion men här finns ingen charm. Trots sporadiska tafatta försök till komik från Jacksons sida är berättelsen både gravallvarlig och deprimerande och det rimmar tyvärr väldigt dåligt med genren som sådan. Som film försöker Legenden om Tarzan desperat att stå på flera ben samtidigt med en djurisk melankolisk superhjälte som skall försöka hålla liv i en fartfylld matiné. Tänk Wolverine kombinerat med Indiana Jones så vet ni ungefär vad som väntar, det är ingen lyckad kombination alls.

Dessutom känns kemin mellan Skarsgård och Robbie iskall. De ränner runt i nästan två timmar och är så photogenique att jag ryser av estetiskt välbehag men det finns ingen låga som brinner i deras hjärtan, inga lystna blickar, knappt några dialoger. Zero, zip, nada. Jag förstår att det är komplicerat, han är apornas son, han slits mellan två världar och vill hellre lukta på saker än hångla, även om Tarzan och Leon Rom ursprungligen skulle kyssas i en scen som snabbt klipptes bort då testpubliken tydligen kände sig, citat ”perplexed” slutcitat men hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Tarzan och Jane redan skickat in skilsmässopappren. Finns det då ingen intressant story att bygga på, någonting som överraskar och skakar om känns hela filmen till slut som en enda lång transportsträcka, där jag väntar in en final som jag redan vet exakt hur den kommer att se ut.

Nu försöker Yates visserligen att göra något nytt, nämligen att stöpa om Tarzan och Jane till något de inte är, uppsminkade aktörer i en förklädd superhjältefilm. Troligtvis i hemlighet sponsrad av Abercrombie & Fitch men allt det bidrar till är att det blir ännu mer uppenbart att Tarzan bara är ytterligare ett namn i raden av kända varumärken som skall mjölkas till varje pris.

Legenden om Tarzan har biopremiär 13 juli

betyg1_5

 

 

]]>
0
Jonas Derne <![CDATA[Måndagslistan: Tio grymma soundtrack]]> http://onyanserat.se/?p=53756 2016-07-11T08:29:41Z 2016-07-11T08:29:41Z Läs hela]]> mandagslistan

Vad som är ett fantastiskt soundtrack är givetvis högst subjektivt. Samtidigt spelar kanske inte ens musikaliska preferenser alltid så stor roll när också foto och regi tillkommer som det ju gör med film. Skickliga regissörer kan förstärka sina filmer enormt med rätt låtval, och scener kan gå från okej till ståpäls.

För denna lista har jag medvetet valt ut soundtrack bestående av ”fristående” låtar av välkända, ökända och okända artister. Bästa specialskrivna filmmusik får bli en annan lista.

Vilka är då mina favoriter bland filmernas bästa blandband?

1. Trainspotting (1996)
Lou Reed, David Bowie, Heaven 17, Iggy Pop, Primal Scream, Joy Division… Trainspottings soundtrack är lika dopat på grymma artister som Renton, Spud och Sick Boy är på heroin. Det är mycket av allt; röjig rock, 80-tal och suggestiv electro.

Bästa låt: Born slippy – Underworld

2. Mot väggen (2004)
När Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten sätter ihop ett soundtrack kan jag inte förvänta mig något annat än att det blir lysande. I denna mycket sevärda och kanske också något förbisedda film får både hans egenkomponerade musik och bland annat Depeche Mode välförtjänt plats.

Bästa låt: Temple of Love – The Sisters of Mercy

3. Natural Born Killers (1994)
Trent Reznor (Nine Inch Nails) producerade detta soundtrack på hotellrum när han var ute på turné. Men något hafsverk är det verkligen inte tal om. Leonard Cohen, Peter Gabriel, Patti Smith, Cowboy Junkies m fl gör detta till en musikalisk fest, medan Woody Harrelson och Juliette Lewis mördar på. Lewis har också med en egen låt förresten.

Bästa låt: Something I Can Never Have – Nine Inch Nails

4. Lost Highway (1997)
Okej, kanske inte så svårt för er att inse att jag gillar Trent Reznor nu som även med den äran satte samman soundtracket till Lost Highway. Om David Lynch gör märkliga rullar är det inget märkligt alls med deltagande artister på detta soundtrack. Vad sägs om exempelvis David Bowie, Rammstein, Marilyn Manson, Nine Inch Nails och The Smashing Pumpkins?

Bästa låt: Heirate mich – Rammstein

5. Fucking Åmål (1998)
En svensk film kommer med på listan, och det är inte tack vare att Gyllene Tider återfinns på soundtracket. Inte ens för att en rejäl portion av filmbudgeten måste lagts på att få med Foreigners gamla hit I want to know what love is. Nä, men med tre grymma låtar av Broder Daniel kvalificerar sig Lukas Moodyssons Fucking Åmål ganska lätt ändå. Yvonne är ju också med, och Robyn (fast det var förvisso innan hon blev bra).

Bästa låt: Whirlwind – Broder Daniel

6. Reservoir Dogs (1992)
Apropå Sverige förresten så är både Hooked on a Feeling och Coconut (av svenskättlingen Harry Nilsson) med på Reservoir Dogs soundtrack. Quentin Tarantino har som bekant en sällsam förmåga att gräva fram gamla musikaliska guldkorn. Det är kanske Stuck In The Middle With You av Stealers Wheel som sätter sig bäst ändå, men jag har en annan favorit.

Bästa låt: Little Green Bag – George Baker Selection

7. Wedding Singer (1998)
För någon som älskar 80-talsmusik är Wedding Singers soundtrack ett måste där Adam Sandler för en gång skull har den goda smaken att sjunga på bröllop 1985. På albumet hittas akter såsom Falco, The Cure, New Order och många fler.

Bästa låt: White Wedding – Billy Idol

8. Kill Bill: Volume 1 och 2 (2003-2004)
I samarbete med RZA från Wu-Tang Clan och vapenbrodern Robert Rodriguez satte Quentin Tarantino ihop soundtracket till denna hämnarstory. Förmågan att gräva upp gamla guldkorn är högst imponerande. Mycket 60-tal, men en del nytt också. Tomoyasu Hoteis episka Battle Without Honour or Humanity är redan en modern klassiker.

Bästa låt: Bang Bang (My Baby Shot Me Down) – Nancy Sinatra  

9. Drive (2011)
Soundtracket till Drive består främst av snyggt sexig electro som verkligen hjälper till att lyfta Ryan Gosling och de andra till högre höjder. Det stämningsfulla musiklandskapet har vi den tidigare trummisen i Red Hot Chili Peppers att tacka för, Cliff Martinez.

Bästa låt: A Real Hero – College featuring Electric Youth

10. Pulp Fiction (1994)
Ännu ett mästerligt soundtrack signerat Quentin Tarantino. Al Green, Dusty Springfield och ett flertal andra, för mig obekanta, akter. Man måste vara bevandrad i amerikansk 60- och 70-talsrock, R&B och surfmusik för att ha koll. Men annars kan man ju bara njuta av hur bra musiken funkar till filmen.
Bästa låt: Jungle Boogie – Kool & the Gang

Jag har förstås en massa bubblare på lager, men var tvungen att avsluta listan någon gång. Kom gärna med era favoriter på soundtrack.

Läs tidigare måndagslistor:

]]>
0
Ingrid Forsberg http://www.onyanserat.se <![CDATA[The night of – en första titt]]> http://onyanserat.se/?p=53732 2016-07-10T16:35:38Z 2016-07-10T16:21:11Z Läs hela]]> the night of3

Den här recensionen är baserad på de fyra första avsnitten av The night of, men innehåller inga spoilers.

Riz Ahmed spelar Naz Khan, en collegestudent som efter att olovligt ha lånat sin fars taxibil en natt för att dra till en fest hamnar i en mardrömssituation där allt får honom att se ut som en brutal kvinnomördare. Mordvapen, mordplats, blod, allt pekar mot honom. Men själv kommer han inte ihåg något och har inte heller något motiv. Det är i alla fall så det framstår för oss tittare i början av HBO:s nya serie The Night of.

the night of2

Naz Khan (Riz Ahmed)

Det är spännande, mörkt och ångestladdat. Pilotavsnittet är extralånga 80 minuter och allt som händer är olycksbådande och man känner ju på sig att nåt ska gå åt helvete, men inte exakt hur. Alla skådespelarinsatser är skitbra, och jag får direkt den här känslan av ”högkvalitativt HBO-drama”. Några av skådisarna värda att nämna är Michael Kenneth Williams från The Wire och iranske skådisen Peyman Moaadi som spelar Naz pappa, och som spelade en av huvudrollerna i iranske Oscarsbelönade Nader och Simin – en separation 2011 (undrar dock om det är slappt eller inte att casta en iranier som pakistanier?…). Och Riz Ahmed, som ju är den som bär det tyngsta lasset (både i skådespelarinsats och för själva karaktären förstås…). Och så John Turturro förstås! John Turturro spelar advokaten John Stone, som framstår som ganska streetsmart men samtidigt är något av en loser. Han plågas av foteksem (vilket påtalas väldigt ofta av lite oklar anledning, men visst får det honom att framstå som lite extra miserabel) och föraktas av de flesta omkring honom. Han trålar runt på polisstationen efter uppdrag, och det är en lycklig slump för honom att fåt ta sig an ett sånt hög-profil-fall som Naz Khans. Det är kul att se Turturro i en sån här roll, har han ens gjort någon tv-serie innan? Det är lätt att bara förknippa honom med skruvade roller som de han gjort med bröderna Coen (och som han såklart gjorde lysande), men här är han också riktigt bra, och det ska bli intressant att se hur hans karaktär utvecklas.

The night of1

Naz (Riz Ahmed) och advokaten Stone (John Turturro)

Som tittare undrar man ju vad fan det var som hände egentligen, vem var det som dödade den unga kvinnan Andrea om det inte var Naz? Men, The Night of är inte en klassisk kriminalserie med bara fokus på att utreda själva mordet, utan snarare handlar det om rättssystemets alla olika delar, med poliser på olika nivåer, advokater, åklagare och inte minst tillvaron i fängelset där Naz får sitta i väntan på rättegång. Och om den klaustrofobiska känslan av att Naz är fast i en situation som är extremt svår att se en utväg ur. Inte bara de konkreta saker som pekar mot honom, utan också att han som amerikan med pakistansk bakgrund, dessutom muslim, helt automatiskt blir intryckt i ett fack som inte har mycket att göra med verkligheten. Alla dessa olika aspekter som påverkar hur man behandlas och vilka möjligheter man har: klass, etnicitet, kön. Och om man säger så här: det är inte en ljus bild man får av det amerikanska polis- och rättssystemet. Det är väl inte så förvånande förvisso, men jä-v-lar vad ångest det är. Jag vill typ skrika mest hela tiden av rättsosäkerheten, ineffektiviteten och Moment 22-tillfällena. Som när Naz pappa försöker hämta hem sin taxibil (som ju är hans inkomstkälla), och ställs inför situationen att behöva stämma sin son för att kunna få tillbaka den.

the night of4

Naz föräldrar, spelade av Peyman Mooadi och Poorna Jagganathan

Serien är skriven och regisserad av Steven Zaillian (som bl.a skrivit Schindlers List och Gangs of New York, men detta är hans första tv-jobb) och Richard Price (har bl.a skrivit avsnitt av The Wire). Men det är en remake på BBC-serien Criminal Justice från 2008, skriven av Peter Mofatt. Jag vet inte hur exakt The Night of följer det brittiska originalet, som jag inte sett, men att döma av beskrivningen av det första avsnittet så verkar i alla fall upptakten av serien vara den samma. Den brittiska serien är dock kortare, fem avsnitt istället för åtta, och jag känner spontant att det kanske skulle varit bättre även för denna version. För tyvärr tycker jag att det blir lite segare efter den väldigt starka inledningen.

Jag vill dock slänga in en brasklapp om att det kan ha att göra med att jag sett tre av fyra avsnitt otextade. Känns som jag tjatar om det här med textning, men jag har blivit mer och mer kräsen. Finns det ingen textning (engelsk eller svensk) så väljer jag oftast bort att kolla grejer, men i de förhandsversioner som skickas ut till press finns ju aldrig text så man har inte mycket till val. Och visst kan folk tycka att vi alla kan engelska så himla bra bla bla, men ärligt talat kan det inte bara vara jag som missar detaljer i en sån här serie som både handlar om rättssystemet – späckat med massa juridiska termer- och har karaktärer som mumlar fram hälften av det de säger? Okej, slut på rant, men möjligheten finns helt enkelt att jag skulle ha tyckt att det var ännu bättre om jag haft text.

Det är läge för omtitt för mig helt enkelt, när avsnitten kommer på HBO Nordic, och jag kommer självklart fortsätta följa serien. Det är en välgjord och annorlunda deckare, som ger mer än bara spänning för stunden, och jag måste ju få veta vad som ska hända med Naz, advokat Stone och vad det egentligen var som hände The Night of. 

The Night of har åtta avsnitt och har premiär på HBO Nordic den 11 juli

 

]]>
0
Måns Lindman http://onyanserat.se <![CDATA[Högst hundra: Dubbelgångare, präriekärlek och marionetter]]> http://onyanserat.se/?p=53733 2016-07-10T14:19:30Z 2016-07-10T13:48:58Z Läs hela]]> HH

Denna vecka tittar vi vidare på filmer för en tidspressad vardag. Samtliga filmer är under 100 minuter. Vissa har du säkert redan sett, vissa inte. Har du inte avverkat tipsen är det hög tid nu och har du redan sett dem kanske det var ett tag sedan och därmed dags för en omtitt.

Enemy – 91 minuter

Enemy

Enemy (2013)

En Jake Gyllenhaal i toppform, sedeslös dekadens, rejäla mindfuck och ett av filmhistoriens bästa slut, på bara en och en halv timma? Kan man verkligen få det? Japp, det går alldeles utmärkt. Det är bara att kasta sig in i en av de senaste årens bästa rullar, Enemy. En film som verkar ha försvunnit i mängden, vilket är oerhört trist. Dennis Villeneuve har nämligen här lyckats få in alla de komponenter som jag vill ha i en psykologisk thriller utan att fylla den med onödigt dravel. Från första rutan till det minst sagt överraskande slutet sitter jag som fängslad. Det här med dubbelgångare på film har så klart gjorts tidigare, med ytterst blandat resultat men Jake Gyllenhaal har förmodligen inte varit bättre, eller jo, möjligen i Zodiac men där delade han stjärnglansen med så många andra och det är en film som definitivt inte kvalar in i den här artikelserien med sina 157 minuter. Det är dock en fantastiskt fin rulle, men hur som helst. Enemy. En film man inte vill veta alltför mycket om innan man ser den så vi slutar helt enkelt här. Se den om du inte har gjort det!

Enemy kostar 109 kronor på iTunes och finns tillgänglig på Netflix

Days of Heaven – 94 minuter

DoH

Days of Heaven (1978)

Terrence Malick är ett namn som antingen får det att vattnas i cineastmunnar eller framkalla konvulsioner och svettningar. Lika hyllad som bespottad har han levererat mästerverk och bottennapp om vartannat. Men ingen kan någonsin ta ifrån honom äran för Days of Heaven, ja jag använder originaltiteln här eftersom den svenska översättningen till Himmelska Dagar mer låter som en Håkan Hellström-låt än titeln på av de vackraste och mest sorgesamma filmerna som någonsin gjorts. Nestor Alemdros vann en Oscar för fotot och det måste vara en av de mest motiverade vinnarna sedan galan började. Precis som Lubezki (The Revenant) valde Alemdros att filma nära gryningen och solnedgången, när himlen har en och samma ton och skuggorna ger ytterligare en dimension till naturens skönhet. En till synes oändlig Texasöken, floder, fält, hästar, kaniner. Varje foto smakfullt tonsatt av den mästerlige Ennio Morricone. Detaljer som ger liv åt en mycket ensam saga. En berättelse om förlorad kärlek, hopp, förtvivlan, passion och överlevnad. Days of Heaven är en film som egentligen borde vara omöjlig att genomföra på endast 94 minuter, det är en film som lika gärna skulle kunna klocka in på tre timmar utan att sakna substans men ändå känns den aldrig för kort.

Days of Heaven finns inte på iTunes eller någon streamingtjänst

Team America: World Police – 98 minuter

WPTA

Team America: World Police (2004)

Undrar hur många gånger jag har sett Team America: World Police. Jag vet inte, jag har tappat räkningen vid det här laget men grabbarna bakom South Park träffade i alla fall mitt i prick här Man skickade iväg en kreativ stinkbomb riktad rakt mot patriotismens högborg, USA och dess amerikanska arrogans och övermodiga militarism. Ingen kom undan, armén, landets uttalade fiender, det pretentiösa skådespelargardet fick alla smaka på sarkasmens bittraste frukter. T.A ger också en rejäl känga till hela den amerikanska filmindustrin. Skaparna själva kallade filmen en ”Bruckheimer with marionettes”. Allt finns där, ”ensamvarg-hjälte-begravd-i-trauma-backstory-resulterar-i-manlig-emotionell-blockering-blir kär-vågar inte först-vågar sen och räddar världen.” Sedan har vi musiken. De egenhändigt komponerade låtarna är verkligen spot on. Så jag säger bara… America, Fuck yeah!

Team America: World Police kostar 119 kronor på iTunes, finns inte på någon streamingtjänst

Se tidigare höjdare från artikelserien här:

Kids, kontorsångest och pissregn

 

]]>
6
Embla Sue Panova http://www.onyanserat.se <![CDATA[Serierna som kommer igen – och de som läggs ner. Vi listar rubbet!]]> http://onyanserat.se/?p=53714 2016-07-09T16:11:15Z 2016-07-09T16:08:21Z Läs hela]]> tv

För ett par dagar sedan släpptes en uppdaterad lista på vilka tv-serier som kommer igen – och vilka du kan glömma att se mer av under 2016-2017. Vi kan till exempel, föga förvånande, se fram emot en säsong till av Game of Thrones medan briljanta The Fall i alla fall för nu inte ser ut att komma tillbaka. Mysruskiga Bates Motel och American Horror Story kommer vi får se mer av och även den oerhört välgjorda American Crime, den som sist handlade om OJ Simpson-fallet, ni vet?

Här kommer hela listan från de olika amerikanska bolagen. Enjoy! (Eller inte?)

NETFLIX

peaky

Det kommer mera:
BoJack Horseman
Chef’s Table
F Is for Family
Fuller House
Grace and Frankie
House of Cards
Longmire
Love
Marvel’s Jessica Jones
Master of None
Orange Is the New Black
Peaky Blinders
The Ranch
Unbreakable Kimmy Schmidt

Säg hejdå till:
Derek
Hemlock Grove
The Fall

NBC

grimm
Det kommer mera:
The Blacklist
Blindspot
The Carmichael Show
Chicago Fire
Chicago Med
Chicago PD
Dateline NBC
Grimm
Hollywood Game Night
Law & Order: SVU
Little Big Shots
Running Wild with Bear Grylls
Shades of Blue
Superstore
The Voice

Säg hejdå till:
Best Time Ever with Neil Patrick Harris
Coach
Crowded
Game of Silence
Heartbeat
Heroes Reborn
Mr. Robinson
The Mysteries of Laura
The Player
Telenovela
Truth Be Told
Undateable
You, Me and the Apocalypse

ABC

american
Det kommer mera:
20/20
American Crime
America’s Funniest Home Videos
The Bachelor
Bachelor in Paradise
Black-ish
The Catch
Dancing with the Stars
Dr. Ken
Fresh Off the Boat
The Goldbergs
Grey’s Anatomy
How to Get Away with Murder
Last Man Standing
Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D.
The Middle
Modern Family
Once Upon a Time
Quantico
The Real O’Neals
Scandal
Shark Tank
Secrets and Lies
Nashville
Jimmy Kimmel Live!

Säg hejdå till:
Blood & Oil
Wicked City
The Family
Galavant
Agent Carter
Castle
Of Kings and Prophets
The Muppets
Uncle Buck

CBS

elementary
Det kommer mera:
The Amazing Race
2 Broke Girls
48 Hours
60 Minutes
The Big Bang Theory
Blue Bloods
Code Black
Criminal Minds
Criminal Minds: Beyond Borders
Elementary
Hawaii Five-0
Life in Pieces
Madam Secretary
Mom
NCIS
NCIS: Los Angeles
NCIS: New Orleans
The Odd Couple
Scorpion
Supergirl
Survivor
Undercover Boss

Säg hejdå till:
Angel from Hell
CSI: Cyber
Extant
The Good Wife
Mike & Molly
Person of Interest
Rush Hour
Limitless

FOX

nine
Det kommer mera:
Bob’€™s Burgers
Bones
Brooklyn Nine-Nine
Empire
Family Guy
Gotham
Hell’s Kitchen
The Last Man on Earth
Lucifer
MasterChef Junior
New Girl
Rosewood
Scream Queens
The Simpsons
Sleepy Hollow

Säg hejdå till:
American Idol
Knock Knock Live
Minority Report
Bordertown
Cooper Barrett’s Guide to Surviving Life
Grandfathered
The Grinder
Second Chance

THE CW

zombie
Det kommer mera:
The 100
Arrow
Crazy Ex-Girlfriend
DC’s Legends of Tomorrow
The Flash
iZombie
Jane the Virgin
The Originals
Penn & Teller: Fool Us
Reign
Supernatural
The Vampire Diaries

Säg hejdå till:
Beauty and the Beast
America’s Next Top Model
Containment

HBO

game
Det kommer mera:
Ballers
Game of Thrones
Silicon Valley
Veep
Last Week Tonight with John Oliver
The Leftovers
Girls
Vice
Real Time with Bill Maher

Säg hejdå till:
Togetherness
Vinyl
The Brink

ÖVRIGA:

ahs
Det kommer mera:
12 Monkeys (Syfy)
The Affair (Showtime)
American Horror Story (FX)
The Americans (FX)
Animals (HBO)
Archer (FX)
Ash vs. Evil Dead (Starz)
Bates Motel (A&E)
Better Call Saul (AMC)
Billions (Showtime)
Broad City (Comedy Central)
Casual (Hulu)
Cleverman (Sundance)
Difficult People (Hulu)
Drunk History (Comedy Central)
Doctor Who (BBC America)
Fargo (FX)
Fear the Walking Dead (AMC)
Hand of God (Amazon)
Homeland“ (Showtime)
Inside Amy Schumer (Comedy Central)
Into the Badlands (AMC)
It’s Always Sunny in Philadelphia (FXX)
The Magicians (Syfy)
Masters of Sex (Showtime)
The Mindy Project (Hulu)
Mozart in the Jungle (Amazon)
Transparent (Amazon)
Orphan Black (BBC America)
Outlander (Starz)
Shameless (Showtime)
Suits (USA)
Twin Peaks (Showtime)
The Path (Hulu)
Preacher (AMC)
The Walking Dead (AMC)
Vikings (History)
You’re the Worst (FXX)
Younger (TV Land)

Säg hejdå till:
The Awesomes (Hulu)
The Soup (E!)
MythBusters (Discovery)
House of Lies (Showtime)

]]>
0