Senaste Kommentarer

Top Commenters

127 timmar – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 11 februari 2011 i

Film Recensioner

Innan fallet

Går det att göra en långfilm som från och med filmens 17:e minut utspelar sig på en och samma trånga utrymme? Om man dessutom vet vad som ska hända; kan det då fortfarande vara spännande?

Danny Boyle har med ”127 timmar” gjort ännu en film om män som jagar kickar. Farliga kickar. I ”Trainspotting” var det heroinet som drev Ewan McGregor till avgrundens rand. I ”The Beach” sökte Leo DiCaprio djupare mening genom att söka sig bort från civilisationen. Och i ”127 timmar” är det James Franco som ensam och stark ger sig ut för att besegra berg i Utah. Det går sådär. Han faller och fastnar mellan en klippvägg och en sten. Maten tar slut. Vattnet tar slut. Vad göra?

Vad skulle du göra?

Den frågan är filmens motor och troligen anledningen till att Danny Boyle valde att filmatisera boken ”Between a rock and a hard place” av den olycksdrabbade Aron Ralston. Det är alltså en sann historia vilket gör det hela än mer kittlande. Vi känner identifikation. För även om du personlighetsmässigt inte är in närheten av James Francos arrogans eller livsstil kan du ändå ställa dig själv frågan: Vad hade du själv gjort?

Hade du verkligen knäckt din egen arm, skurit genom vävnad, muskler och senor med en slö pennkniv för att komma loss?

Efter fallet

Boyle säger sig vilja göra en film som visar på behovet av gemenskap. Att ensam inte alltid är starkast. I början av filmen fullkomligt vibrerar skärmen av James Francos livslust och självsäkerhet. Han är en människa som ångar på genom livet helt övertygad om att universum roterar omkring honom. Men trots att han ger sig ut för att erövra naturen känns det inte som något han gör av kärlek. Det är snarare något han måste göra för att kanalisera sin rastlösa energi. Att jaga kickar. Det kunde lika gärna varit något annat. För trots sin grandiosa personlighet och alla elektroniska hjälpmedel i form av GPS och videokameror förlorar han.

Jag gillar verkligen regissörer som Danny Boyle. Såna som hela tiden tar risker och aldrig stagnerar. Han känns fortfarande relevant och hungrig trots att han gjorde två mästerverk (”Shallow Grave” och ”Trainspotting”) redan på 90-talet. Han pendlar mellan rymddystopier som underskattade ”Sunshine” till att göra den sprudlande och livsbejakande ”Slumdog Millionaire” som gjorde storslam på samtliga prisutdelningar. Han lyckades till och med spärra av halva London för att kunna filma den nyskapande zombierullen ”28 dagar senare”. Med en DV-kamera! Och nu ger han sig alltså på en så kallad ”one-location”-film. Och han gör det med bravur.

I fall ni har glömt titeln..

”127 timmar” är, sin enkelhet till trots, en klassisk hjältesaga. En sedelärande historia. Det är genom svett, tårar och en helvetes massa blod hjälten kommer till insikt vad som egentligen är viktigt i livet. Genom fotografen Anthony Dod Mantles känsliga öga får vi tillbakablickar på Aron Ralstons liv och på så sätt lär vi känna den fastklämda hjälten trots hans predikament. Och precis som Ewan McGregor kravlade sig ur toalettstolen i ”Trainspotting och valde livet, gör James Franco detsamma. I sluttexterna ser vi verklighetens Aron Ralston i ett montage där han utövar ett antal extremsporter. Minus en halv högerarm. Till skillnad från Markus Krunegård verkar han helt på det klara var kicken tog vägen.

127 timmar har biopremiär den 11:e februari

DN: 4 av 5 Aftonbladet: 4 av 5 Expressen: 3 av 5

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Den här ser jag fram emot!

  • Äntligen en film jag kan se med den klättrande sonen.

  • @elina. Det är dessvärre inte så mycket klättrande i filmen. Men låt för all del inte det hindra ett biobesök med sonen.

Fler onyanserade inlägg