Senaste Kommentarer

Top Commenters

20 000 Days on Earth – Recension

Inlägg av Jonas Derne den 26 september 2014 i

Dokumentär Film Recensioner

20 000 Days on Earth

”Ge mig kokain, champagne och några korvar.” Det sägs en hårdspacklad och ilsken Nina Simone med vildsint blick på äldre dar begärt in innan en spelning. Efter att dragit en lina, svept skumpan och käkat upp korven gick hon sen ut på scen, tog ut ett tuggummi ur munnen och satte fast det på Steinway-pianot och levererade en alldeles förträfflig och förstklassig föreställning.

Detta fick Nick Cave uppleva på plats, och i den dramatiserade dokumentären 20 000 Days in Earth berättar han om denna historia, märkbart fascinerad av den vidunderliga transformation Simone kunde göra; från en sliten och aggressiv tant backstage till en världsartist på scen med makt och kunskap att förtrolla publiken.

Anekdoter som denna vävs samman till en fiktiv dag i Nick Caves liv. Den 20 000:e dagen närmare bestämt. 20 000 Days in Earth innehåller olika hållpunkter under dagen. I mötet med psykologen utmanas Cave att prata om förhållandet till sin far, hans sexdebut och tiden då droger var en central ingrediens i livet. Ett besök i arkivet visar på allt Nick Cave sparat genom åren, låttexter, foton, böcker, väderdagbok från Brighton, ja, det mesta finns tillgängligt. Hemma hos The Bad Seeds-medlemmen Warren Ellis verkar Cave ha något av en fristad, där de gamla vännerna över en ålmiddag kan stänga ute världen och vara sig själva. Däremellan stationerna varvas det med bilfärder med gästande passagerare som får säga sitt.

20000-days-on-earth-warren

Självklart kan 20 000 vara ett jubileum att uppmärksamma, men jag får känslan av att Cave är något stressad. Att tiden obönhörligen och ständigt går finns som ett tema i filmen med återkommande tickande klockor som markerar gränsen mellan olika kapitel. Han ser nostalgiskt tillbaka på foton och texter från förr och värderar minnena högst här i livet, ”utan dem är man ingenting”. Samtidigt sjunger han innerligt i Push the Sky Away om att oavbrutet röra sig framåt, men det är klart, nya minnen måste också skapas.

Han talar mycket om känslan och förvandlingen som sker på scen, därav är berättelsen om Nina Simones metamorfos så betydelsefull för Cave. Att gå från den verkliga världen där man bara är en vanlig människa till att bli något annat på scen, ett nästan gudalikt väsen. Dokumentären återkommer till just vad Cave kan liknas vid. Kylie Minogue jämför honom med siluetten av ett mäktigt träd, hans egen far kallade honom ängel efter ett sällsynt besök på en konsert. Det är uppenbart att Cave drivs av att så mycket som möjligt få vara i den här andra världen, där monster och Gud faktiskt existerar på riktigt, om det så är i konst, musik eller litteratur.

I Nick Caves fall är det förstås musiken som står i centrum, och den kreativa processen att skapa låtar är naturligtvis något som Cave lagt en del tankemöda på. Hans skapande kan liknas vid att låta två kontraster mötas, gärna så att det slår gnistor, och så ser man vad som händer. Det låter givetvis betydligt enklare än vad det faktiskt är. För att ge ett exempel föreslår han att man kan pröva med att slänga in en clown i mixen, men inte vara rädd att döda idén om det inte funkar. Jag kan inte låta bli att förlänga den tankegången med att det kanske är just då låten klickar helt plötsligt, att det faktiskt är en skjuten clown som krävs. Caves texter har alltid varit speciella minst sagt så det borde funka. (Dock har faktiskt redan Bruce Dickinson hunnit före med låten Shoot all the Clowns.)

20000-days-on-earth-kylie

I Jaguaren hamnar Kylie Minouge som berättar om historien om hur hon via pojkvännen Michael Hutchence, trots hennes skivbolags ointresse, ändå kunde kopplas ihop med Cave och göra den absolut mest framgångsrika låt han med all sannolikhet någonsin kommer göra. Skrattande erkänner Cave att de många nya fans som köpte det albumet eller andra plattor för den delen inte alls gillade vad de hörde. Blixa Bargeld får också tid i passagerarsätet, men väldigt knappt och Blixa ger mest en kort förklaring på varför han lämnade bandet. De kommer dock in på låtprocessen igen och vikten av att våga editera låtar och kapa längd och text. Ett uttalat mål med det är att allt inte skall kunna förstås eller kunna förklaras, magin och mystiken skall behållas.

Kommer ni ihåg scenen i JFK när Kevin Costner i rätten pedagogiskt försöker förklara magic bullet-teorin? En liknande scen, men av en helt annan magnitud, uppstår när Cave visar upp några gamla foton från en spelning i Köln 1981. På den här tiden hette hans band The Birthday Party och hade rykte om sig att vara det röjigaste livebandet i världen. Det hela gick dock överstyr eftersom detta rykte lockade skinheads och andra psykopater till spelningarna, bland annat då den tyska åskådaren på fotoserien som bestämde sig för att under pågående spelning hoppa upp och urinera på scen. Denna händelse dokumenterades från några olika vinklar så att Cave nu över 30 år senare kan föreläsa om förloppet med dessa foton som bildbevis.

20000-days-on-earth-nick

Ljudet och låtval i 20 000 Days on Earth är oantastligt, fattas bara. Framförandet av Give us a kiss, Higgs Boson Blues, Push the Sky Away och den mäktiga finalen är ingenting annat än fullständigt gåshudsframkallande. Lägg därtill ett knivskarpt och vackert foto, och en helhet som regissörerna Iain Forsyth och Jane Pollard med bravur håller samman så fattar ni att detta inte är vilken dag som helst.

betyg5

20 000 Days on Earth har premiär 26 september

Skrivet av Jonas Derne

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.

Fler inlägg av Maila Jonas Derne
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg