Senaste Kommentarer

Top Commenters

300: Rise of an Empire – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 7 mars 2014 i

Film Recensioner

300

Det har gått åtta år sedan en sedvanligt skäggig och konstant skitförbannad Gerard Butler hängde på sig ringbrynjan, greppade svärdet och mer eller mindre på egen hand mejade ner horder av soldater i fräsig slowmotion. Mediakritiken var i bästa fall ljummen men 300 var publikens film och Zack Snyder talade till primaten inom oss alla när han tryckte sällan skådat snyggt ultravåld i ansiktet på en häpen publik. Nu är det dags för en uppföljare och frågan är, sväljer vi betet ännu en gång?

3003

Han kom, han såg, han glittrade

Lindman: 300: Rise of an Empire kan sammanfattas i tre ord. Tre kraftfulla ord som väcker känslor. Ord som får vissa att rygga tillbaka och säga usch, andra gnuggar händerna, ler ett pubertalt leende och tänker yes!

Blod, sex och kött.

Över det antika Grekland sköljer en våg av blod när två dåvarande stormakter mäter sina muskler mot varandra i en strid som bara kan ha en vinnare. Och muskler det finns det gott om. Ingen behöver gå och sätta sig i biomörkret och fundera på om det kommer att visas halvnakna gymbods, det kan jag garantera. De allra flesta är förbrukningsartiklar som dör en ond bråd död men de gör det åtminstone snyggt. Blodspillan över välmejslade sexpack och bastanta biceps sker inte direkt i periferin när 3D-tekniken färgar duken röd från kant till kant och högarna av döda kroppar växer i en aldrig sinande ström när frustande män, som mitt i striden sliter av sig hjälmen bara för att kunna visa sitt warface, skriker ut sina gutturala krigsvrål i natten innan de hugger huvudet av sin fiende till dånande trumslag. Perserna leds av sin Gudakonung Xerxes (Rodrigo Santoro) från första filmen. Ni kommer ihåg honom som välsmord, hårlös dödsmaskin med alldeles för mycket kajal och krimskrams i ansiktet. Han har i sin tur duperats av sin syster Artemisia (Eva Green) och tillsammans strider de mot en underlägsen grekisk armé ledd av Themistokles, spelad av Sulivan Stapleton.

Som åskådare behöver man inte vänta länge på första striden. Det är fullt ös och öppna spjäll direkt när välkoreograferade stridsscener som vi så väl känner igen avlöser varandra. Det är väl också det jag gillar med den här typen av filmer, man hymlar inte. Det får bära eller brista men så länge adrenalinet pumpar och testosteronet sprutar så kör man och handen på hjärtat, det är ju inte första gången jag har blivit förförd av grekiska myter och slag. Jag har delat ut generösa betyg till filmer som egentligen inte är vatten värda men den här gången kommer historien inte att upprepas. Den här gången sätter jag ner en sandalklädd fot och skriker ”This is not Sparta!”

3002

”Now see my warfare!” Gwaaaarrrrghhhh!

Emil: Nä, blygsamhet har knappast varit ledordet här. Det är nästan två timmar som kan liknas vid att agas med ett stycke blodig oxfilé. Släng därtill in lite sex upp i mixen och du har 300: Rise of an Empire – som sagt. Detta behöver ju nödvändigtvis inte vara någonting dåligt. När 300 (2006) kom kändes den – faktiskt – som en rätt fräsch tolkning av serietidnings-förlagan. Maxat till max liksom. Man får dock acceptera en del premisser som man aldrig skulle svälja i andra fall, som med ishockey.

Spartanerna är denna gång utbytta mot ”vanliga” atenare, som har bara en ynka något mer underhudsfett än de förstnämnda. Och slåss bara ytterst marginellt sämre än sina stadsstats-grannar. Handlingen utspelar sig parallellt med handlingen i 300. Och det är som Lindman skriver ovan, öppna spjäll. Machismo-våld i slowmotion och folk dör på alla möjliga kreativa sätt. Sånt är ju faktiskt kul. Men däremellan är det tyvärr för mycket bjäfs.

3004

Brinnande pilar och bistra miner. Det är krig!

Lindman: Mitt största problem med den här rullen är att allting är så ojämnt och oklart. Det är i grund och botten en simpel historia som skall berättas och den är uppbyggd på de vanliga byggstenarna när det skall stridas i antiken. En sida är alltid större till antalet men förlorar ändå. Det finns jättestora djur med både läderhuvor och tjocka kedjor och män med visioner. Områden skall erövras och städer skall plundras men det håller liksom inte ihop. Alla skall vara hjältar och alla skall hålla brandtal, jag har nog aldrig sett en film med så många call-to-arms men vem skall man hålla på? Themistokles är ju så tråkig att gudarna gäspar uppe på Olympen och Xerxes går ju inte att ta på allvar. Plötsligt är det en tonåring som skall steppa upp ett snäpp och visa sig tapper med sitt svärd och sin cape. ”Du kan va hjälte!” ”Nä, du kan va!” ”Du kan va!”

Nej, det finns en roll som håller här och det är Artemisia. Eva Green är med sin iskalla blick och korpsvarta hår en verkligt otäck karaktär men eftersom hon faktiskt har en riktig bakgrundshistoria som förklarar hennes ondskefulla agenda så faller mina sympatier helt klart på henne. Jag inser ju att det egentligen är helt fel och inte alls enligt upphovsrättens planer men om det är någon som klarar av att hålla intresset vid liv och sätta lite känslor i spel i det här debaclet så är det hon och då kan jag till och med gå så långt att jag förlåter citat som ”you fight harder than you fuck!”

Nej, det är tydligt att Zack Snyder har velat göra det enkelt för sig och jag förstår honom. Varför uppfinna hjulet två gånger? Problemet blir bara att jag som publik hade velat se något nytt. Inte samma upplägg igen men i 3D, även om den faktiskt funkar riktigt bra och emellanåt tillför en extra dimension till slakten. Likt förbannat har jag oerhört svårt att låta bli att förföras av de snygga miljöerna, detaljerna och mytologin och jag har ändå hyfsat kul när jag sitter där. Se, nu är det på väg att hända igen men den här gången motstår jag frestelsen att sätta överbetyg och inser att 300: Rise of an Empire är värd en tvåa. Varken mer eller mindre.

Emil: Det håller knappast ihop. Världen 300 innehåller för mycket, som att det ledande uttalandet i skapandeprocessen varit: ”Det här måste vi också ha!” Till sist är man fast i en obehaglig dröm där man är inlåst hos en galen saksamlare. Det funkade i första rullen, då var det förhållandevis nytt. Men vem fan vill drömma gamla mardrömmar?

Varje replik är patos-laddad till max. Det där uppvridna tilltalet som tycks legio i vissa delar av serievärlden. Allt är oneliners. Det är väl okej, men man ges ju inget andningsrum, allt är: det sista supertalet jag håller innan jag döden dör. Samma problematik som jag tyckte uppmärksammades alltför dåligt vad gäller The Dark Knight Rises (2012). En fantastisk film allt som allt, men också där rapade människor repliker som hade orden förädlats i ett laboratorium. Otroligt syredränerande, till sist vill man bara upp till ytan och kippa efter luft.

300

”Kan du stå så där episkt med nedböjt huvud? Det gillar publiken.”

Sedan gäller det bjäfset. Jag förstår att det behövs ett skelett att hänga upp scenerna på, och att det behövs lugnare stunder för balansens skull. Men de scener som inte består av blod och spetsar som penetrerar kött är verkligen dötrista. Ärligt talat fattar jag inte backstoryn överhuvudtaget. Det är som att bli undervisad i historia av Paolo Roberto. Och varför ska de slänga in ”demokrati” i storyn!? Kände de helt plötsligt att de behövde skjuta in någon form av verkligt allvar i den totalt ahistoriska mytologi-sörjan som är berättelsen? Det var så dags i så fall.

Du har givetvis rätt Lindman, Themistokles är dötråkig. Han har inte alls lika befriande sinnessjuk som Leonidas (Gerard Butler) i föregångaren. Han känns istället mest som en gymnasielärare. Dessutom pratar han med australisk dialekt. Helt plötsligt börjar jag tänka på Grannar, Kylie Minogue och Crocodile Dundee istället för på Grekland, Sparta och blod.

Hur länge kan man vila ögonen på estetiskt fulländade mans- och kvinnobröst? Cirka fem till tio minuter skulle jag säga. Det enda som gör att filmen når upp till en tvåa i min bok är det raffiga våldet, och möjligen bitvis den fräsiga estetiken. Och då försöker produktionen ändå smörja mig med repliker som: ”You’ve come a long way to stroke your cock while watching real men train.”

Den här gången tycker vi likasamma Lindman. Alltid något.

300: Rise of an Empire har biopremiär 7 mars

betyg2


Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg