Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Alien: Covenant – I rymden kan ingen höra dig gäspa

Inlägg av Måns Lindman den 16 maj 2017 i

Film Recensioner

Cov0

Jag vill ogärna vara den där trista snubben som raljerar om svunna tider och hur allting var bättre förr men när det gäller livsviktiga ämnen som Alien är det omöjligt att låta bli. Efter att ha smågäspat mig igenom Alien: Covenant är det nästan med sorg i bröstet jag uppgivet kan konstatera att Prometheus bara var början på det oundvikliga. En sak står nämligen helt klar och det är att franchisen har genomgått en förvandling som inte tilltalar mig. Tyvärr ligger det i tiden att göra generisk action av det mesta och det finns så klart miljoner dollar skäl att göra det men det är likt förbannat trist. För att förstå vidden av den här typen av kommersialism behöver vi resa tillbaka i tiden, till 1979 för att vara exakt. Två år efter att det småmysiga rymdäventyret Star Wars med sin lättsamma humor och gulliga karaktärer fångade en hel generations bultande hjärtan slog Ridley Scotts Alien ner som en syradränkt mardröm där varje bildruta höll åskådarna i ett gastkramande järngrepp. Det var en klaustrofobisk nagelbitare som överöste en lika delar lyrisk som gråtfärdig publik med både psykologisk skräck och rena jump scares. En isolerad kall plats där ett överjävligt dreglande monster ständigt flåsade någon stackare i nacken och Sigourney Weaver rockade röven av sina motspelare i rollen som den ikoniska Ellen Ripley. Med uppföljaren Aliens utvecklade James Cameron konceptet och vräkte på med ett högoktanigt rymdröj som fortfarande inte har mött sin överman men skräcken och nerven fanns ändå kvar.

Cov4

I en galax långt långt borta

Så var står vi nu? Vad är Alien i dag? Jag önskar att jag hade ett bra svar på den frågan men jag är inte ens säker på att Ridley Scott själv vet. I Prometheus fick vi en bombastisk och visuellt imponerande uppvisning i förvirring. Filmen som skulle förklara allt och berätta historien om hur allt började gick vilse i sig själv och resulterade i att otaliga forumtrådar skapades på nätet där allt från sjövilda teorier med tillhörande diagram till ”Aliens for Dummies” presenterades för allmänheten. Många onlinekrigare ville verkligen förklara för gemene man varför en chockerande anonym ensemble rände runt på en dödstrist planet och i ärlighetens namn inte fick ett skit uträttat. Visst dånade baselementen när gigantiska prylar raserades i slow motion och neonljuset lyste ack så vackert i välrenderade grottor men antiklimaxen gick nästan att ta på. Där satt vi, vilsna i biomörkret och kände oss blåsta i dubbel bemärkelse. När sedan nyheten kom att det skulle dyka upp ännu en ny Alienfilm av Scott tänkte många att nu äntligen får vi de svar ville ha och kanske får vi också tillbaka allt det där härliga vi saknat och till viss del får vi också det, men till vilket pris?

Cov2

Daniels försöker förstå senaste versionen av Android

Den första delen av Alien: Covenant försöker verkligen att återskapa ensamhetskänslan från originalet när en koloniseringsgrupp får soppatorsk-ish i rymden och panik utbryter. Problemet är bara att det finns inget att vara rädd för den första timman. Eller jo, det gör det väl egentligen eftersom det förmodligen är rätt onajs att sitta fast i ett rymdskepp ljusår från sin hemplanet. Men förutom sirener, blinkande lampor och en instabil farkost är det ingen ångest som vilar över den moderna produktionen. Visst, några anonyma ansikten dör direkt i förbifarten, bland annat James Franco som är med i en halv minut men dödsfallen beror snarare på whiplashskador än uppätna inälvor. Konceptet känns dock igen och stundtals är det lovande och nostalgiskt men förutom avsaknaden av rymdmonster finns det ännu ett stort problem och det är karaktärsgalleriet. Det finns ingen i det här gänget som är i närheten av att kunna kalla sig värdiga arvingar till originalets hårdkokta benknäckargäng. Känslan jag får är istället att Ridley Scott har kikat lite väl mycket på James Camerons undervattensepos Avgrunden, det är lite för många likheter för att det skall kännas som en ren tillfällighet.

Cov3

”Nej, jag kan nog inte komma in till kontoret i dag”

Om man orkar ta sig igenom första delen av Alien: Covenant med intresset intakt tar filmen en helt annan riktning. Då blir det nämligen Prometheus v. 2.0 av alltihop, dock får vi aliens den här gången, på gott och ont. Det är givetvis härligt att en film som handlar om utomjordiskt liv också innehåller utomjordiskt liv men man måste ändå ställa sig frågan vad har hänt med monsterdesignen efter att H.R. Giger avled? När besättningen plötsligt snappar upp en signal, något så urbota dumt som refrängen från Take me Home Country Roads i rymden beslutar de sig för att överge expeditionens initiala plan att nå sitt slutliga mål, den nya hemplaneten Origae-6. Istället styr de kosan mot John Denvers raspiga röst och så fort de hittar något mysko på den främmande planeten skall det givetvis petas utan eftertanke. Snart skuttar små ilskna rymdmonster över hela duken och de påminner mer om rabiessmittade kattungar än smygande taktiker. Xenomorph anno 1979 var en strateg av stora mått som med stort tålamod och list stalkade sitt offer tills det inte längre fanns någon återvändo. Nu är det kvantitet före kvalitet som gäller och att se rymdmonster kuta fram över öppna ytor och bli nerskjutna av combatklädda soldater med lasersikten levererar ingen spänning överhuvudtaget, inte ens med sporadiska splatterfester och gore en masse. Av ovan nämnda skäl hade jag därför naturligtvis mycket hellre sett en omvänd skådeplats. När jag äntligen åter får stifta bekantskap med en facehugger vill jag givetvis inte göra det på en planet som ser ut som Jorden.

Cov5

Alien: Covenant ger inte så många nya svar men en flygande skorpionstjärt ger lite tröst

I Prometheus blev vi introducerade för fyra tjog människor och brydde oss om två. Här bryr vi oss om en och en halv och vi måste prata lite om Michael Fassbender. Han är utan tvekan en av vår tids klarast lysande stjärnor och han är också rent magisk i tunga dramer där han får utlopp för sin teatrala ådra men i den här typen av rulle, not so much. Ibland undrar jag nästan om han fått fel manus för Alien: Covenant är sannerligen inget Shakespearedrama, även om Scott gärna vill få oss att tro så med existentiellt mumlande och pseudovetenskap utan egentlig bäring förutom effektsökeri. Har man löst biobiljett för att se en android lära sig att spela blockflöjt i en creepy mancave får man dock rejäl valuta för pengen. Katherine Waterston gör sitt bästa för att fylla Sigourney Weavers bastanda rymddojjor men det hjälper tyvärr inte ens att hon skriker ”I got you, you son of a bitch”, jag vill ändå ha tillbaka min gamla Alien.

Alien: Covenant har biopremiär 17 maj

betyg2

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg