Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Amazing Spiderman – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 3 juli 2012 i

Film Recensioner

The Amazing Spiderman

När Peter Parker snubblar över en gammal portfölj i källaren finner han ledtrådar rörande pappans försvinnande. I väskan ligger gamla forskningsanteckningar och ett foto på pappan och hans kollega Dr. Curt Connors. Tillsammans bedrev de kontroversiell forskning med syfte att få människor att kunna regenerera kroppsdelar. Precis som reptiler. När Parker söker upp Dr. Connors och visar pappans anteckningar, får det en dramatisk effekt på Connors experiment. Det som tidigare verkade omöjligt ter sig nu högst troligt. Men till vilket pris? 

När jag hörde att Spiderman-franchisen skulle få en nystart blev jag förvånad.

Varför?

För vem?

De tre första filmerna var väl inga mästerverk, men absolut god underhållning och framför allt drog de in pengar nog för att reglera Greklands stadsskuld. Rent kreativt hade nog Sam Raimis serietidningsestetik nått vägs ände, men sen när har det varit anledning nog att börja om på ny kula? Pengar är den enda framgångsfaktor som räknas i Hollywood och mig veterligen gäller den regeln fortfarande.

Det var med blandade känslor jag gick och såg The Amazing Spiderman. Regissören Marc Webb har gjort sig skyldig till den vidriga 500 days of Summer som jag verkligen avskyr av hela mitt hjärta, men han har ändå haft den goda smaken att välja Andrew Garfield och Emma Stone som Peter Parker och Gwen Stacy. När jag lämnar biografen kan jag konstatera att den nya Spindelmannen knäcker den gamla på alla sätt. Marc Webb har gjort precis allt bättre. Den är rolig, spännande och spektakulär. Det som vid första anblick verkade vara ännu en generisk blockbuster är i själva verket ett karaktärsdrivet drama med ett bultande hjärta.

Gwen och Peter

För det första är Andrew Garfield fenomenal som Peter Parker. Jag köpte aldrig Tobey Maguires lätt debila uppsyn och sömngångaraktiga spel. Andrew Garfield är precis så där skör, charmig och kaxig som jag alltid uppfattade Spindelmannen från serietidningen. Den första halvtimmen, då Peter Parker blir Spindelmannen, skulle kunna blivit en tröttsam transportsträcka men tack vare James Vanderbilts smarta och roliga manus blir det inte så.

Peter Parkers resa från att vara skolans mes till att bli alla skurkars skräck känns naturlig och mänsklig – långt ifrån Tobey Maguires storögda överspel. När Andrew Garfields Peter Parker upptäcker sina nyfunna krafter smittar hans entusiasm av sig på publiken och framför allt – när han drar på sig kostymen känns det inte som att man tittar på ett TV-spel – Webb har lyckats få sekvenserna att kännas märkligt organiska och helt i linje med filmens gryniga estetik. Det är även skönt att slippa den trötta sidohistorien där Peter Parker extraknäcker som fotograf på Daily Bugle för den koleriske JJ Jameson.

The Lizard

Skådespelarensemblen är sammansatt med fingertoppskänsla. Att Emma Stone är ett fynd är väletablerat vid det här laget och i övriga roller syns gedigna namn som Martin Sheen, Sally Field, Rhys Ifans och Denis Leary. Action-scenerna är skickligt koreograferade och utnyttjar 3D-tekniken på ett smart sätt. Djupet i bilderna när Spindelmannen svingar sig mellan skyskraporna blir ett berättargrepp snarare än en teknisk triumf. Framför allt är action-scenerna väldisponerade. Tvärtemot många andra Marvel-filmer känns de spektakulära inslagen mer som välkomna inslag som sticks in lite då och då mellan de mer karaktärsutvecklande scenerna; de som driver filmen framåt.

Snyggaste slutbilden!

The Amazing Spiderman är den bästa superhjältefilmen hittills, och det tack vare ett drivet manus, känslig regi och fenomenala skådespelarinsatser från främst Andrew Garfield och Emma Stone. Webb lyckas väva ihop alla sidohistorier på ett skickligt sätt och trots den väl tilltagna speltiden (136 minuter) blir det aldrig tråkigt. Tempot är högt och mixen av mörker, humor och hjärta är i det närmaste perfekt. (och kom ihåg, sitt kvar under eftertexterna…)

The Amazing Spiderman har biopremiär 3:e juli

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Jimmy

    Måns jag ska säga att jag i ärlighetens namn grät när
    kranarna ställdes upp mot the Oscorp tower. Mina tårar rullar inte varje dag.
    Det kanske säger mer om mig än om filmen. 

  • Måns Lindén

    Perfekt! Det gjorde jag också..

Fler onyanserade inlägg