Senaste Kommentarer

Top Commenters

American Pie: Reunion – Recension

Inlägg av Alexander Kantsjö den 11 april 2012 i

Film Recensioner

Få filmer definierar 90-talet för mig så mycket som den första American Pie-filmen, trots att den kom först 1999. Med sin pubertala humor, ”coming-of-age-tematik”, popkulturella referenser och musik blåste den nytt liv i 80-talets high school- och college-filmer på ett då modernt och vågat sätt.  Filmen blev en publiksuccé och banade väg för två ”riktiga” uppföljare; American Pie 2 (2001) och American Pie: The Wedding (2003) men tyvärr också för fyra spin-off-filmer som försökte rida på framgångsvågen med istället sjönk som cementerade gangsteroffer i Hudsonfloden.

Nu, nästan 10 år efter den senaste ”riktiga” filmen, så är det återigen dags att samla ihop originalensemblen för att bjuda publiken på ännu en nybakad bit paj. Ingredienserna är dom samma men smakar det lika gott som det gjorde förr? Eller har pajen stått för länge och svalnat på fönsterblecket?

Kevin, Jim, Stifler, Oz och Finch är tillbaka vuxnare än någonsin... men ändå lika barnsliga som förr.

Det är dags för klassåterträff för avgångsklassen -99 och hela det gamla gänget återvänder till hemstaden för att närvara. Nörden Jim (Jason Biggs) och hans sexgalna orkesterflicka Michelle (Alyson Hannigan) har blivit föräldrar och deras sexliv har dött ut. Oz (Chris Klein) jobbar som hallåa för TV-sporten och lever livet som C-kändis tillsammans med en urblåst troféflickvän . Hans ungdomskärlek Heather (Mena Suvari) har gått vidare och dejtar en självgod läkare. Kevin (Thomas Ian Nicholas) lever som lyckligt gift hemmapappa. Finch (Eddie Kaye Thomas) har levt ett minst sagt spännande globetrotter liv och hans gamla nemesis, skitstöveln Stifler (Sean William Scott) försöker anpassa sig till vuxenlivet genom att jobba som vikarie på ett stort företag.

Vad ska jag säga? Jag är en sucker för bromance och jag är en riktig sucker för nostalgi. Jag älskar känslan av kamratskap som kanske må förändras men aldrig tar slut, känslan av en svunnen tid som skapat band som aldrig kan gå av. Alla karaktärerna från originaltrilogin är tillbaka och dom flesta av dom känns välkomna, medan andra tyvärr känns pinsamt inpressade. När den polska utbytesstudenten Nadja (Shannon Elizabeth) gör sitt gästspel i elfte timmen höjer  även jag ett skepsisens ögonbryn. Gamla konflikter och romanser utforskas på nytt och man har verkligen bestämt sig för att spela på nostalgins stora trumma.

Bromance extravaganza!

American Pie: Reunion levererar med andra ord exakt samma sak som dom tidigare filmerna och det är både filmens styrka och svaghet. Gillade man inte dom första filmerna, ja då kommer man med största sannolikhet inte gilla den här heller. Jag som gillade dom första filmerna blir glad av att få träffa samma gamla ”vänner” som jag lämnade bakom mig för snart 10 år sen. Förvisso har dom åldrats precis lika mycket som jag men dom faller ganska snart in i gamla inkörda hjulspår när dom anländer i hemstaden. Vilket är precis vad som händer när man hamnar i en gammal präglad gruppdynamik. Dom är sig lika men har samtidigt åldrats på ett sätt som känns välkommet och trovärdigt.

Grabbarna är äldre men tjejerna lika unga och objektifierade.

Det som dock inte har åldrats med samma grace är humorn som precis som allt annat är sig lik. Jag skrattade mig fördärvad då, men finner den inte lika underhållande nu. Det haglar sex-, kiss och bajs- och snubbelhumor som idag inte riktigt gifter sig med min humor som ju har haft ett knappt decennium på sig att mogna. Visst räddas det till viss del upp av just nostalgikänslan, att humorn precis som karaktärerna faller in i sin gamla intuffade rutt, men jag kunde  ändå inte låta bli att skaka lite på huvudet åt några av dom mer plumpa skämten. Därför kändes den mer vuxna problematiken som ett friskt inslag. Jims och Michelles slocknade sexliv, Stiflers ovilja att växa upp och ta ansvar, Jims pappas oförmåga att gå vidare efter fruns död och Finchs mörka hemlighet är några av dom saker som ändå gav lite nytt liv i allt det gamla även om dessa också till viss del behandlas med samma typ av humor.

Stiflers mamma och Jims pappa... ett ödesbestämt möte?

Skådespelarinsatserna är gedigna och man känner att skådespelarna är trygga och hemtama i sina roller, några av dom briljerar till och med inom filmens något banala ramar. Eugene Levy som Jims pappa är underbar och man känner verkligen för den stackars ensamma mannen som tvingas ut på marknaden igen av sin son. Säga vad man vill om Sean William Scotts skådespelarförmåga, men som Stifler är han klockren. Hela filmen är faktiskt mycket välcastad och dom nya tillskotten känns lika hemma som dom gamla. Manuset är ganska enkelt och ibland en smula förutsägbart men levererar ändå tillräckligt mycket av det som man förväntar sig av en sådan här film. Framförallt så får vi som följt filmserien ordentliga avslut på alla historier som hängt med ända sedan början. Det märks att manusförfattarna och tillika regissörerna Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg kan sin American Pie.

"-Ja, jag har varit med i ALLA American Pie-filmerna... även dom usla men nu får jag väl ändå upprättelse va?"

Så för att sammanfatta; American Pie: Reunion är en film som lutar sig extremt mycket på ett tidigare förhållande till filmerna och dess karaktärer. Om man saknar det förhållandet så kommer man troligtvis inte få ut särskilt mycket av filmen om man inte roas av pubertal humor. Har man som jag ett ganska tajt förhållande som man dessutom, om än omedvetet, faktiskt har saknat lite så är det här ett självklart biobesök. Påsar som stått öppna sen sist knyts ihop och det finns många sköna blinkningar till föregångarna som sänder nostalgiska rysningar längs ryggraden. Daterad humor till trots så är American Pie: Reunion ett måste för alla fans!

American Pie: Reunion hade svensk biopremiär 4 april 2012

 

 

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg