Senaste Kommentarer

Top Commenters

Anchorman 2 – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 20 december 2013 i

Film Recensioner

anchorman-2-660-3

Anchorman 2

Lindén: Efter ett år av effektiv marknadsföring i alla tänkbara kanaler är nu Ron Burgundy med anhang tillbaka. 70-talet är över och när vi möter Ron är han parhäst tillsammans med sin fru Veronica Corningstone i kanalens morgonsoffa. Livet leker och när ryktena börjar florera om att kvällsprogrammet behöver nya programledare vädrar Ron och Veronica morgonluft. Mötet går sådär; Veronica får jobbet. Ron får sparken. Men lyckan vänder och han blir värvad till den nya kanalen GNN som siktar på att bli först i världen med att sända nyheter 24 timmar om dygnet. Ron sätter sig i sin husbil och åker land och rike runt för att värva sina gamla medarbetare, väderkillen Brick Tamland, reportern Brian Fontana och sportankaret Champ Kind. Ingen av dem är särskilt svårövertalad  – Brian lever det ljuva livet som kattfotograf, Champ driver en snabbmatsrestaurang och Brick är död –  eller i alla fall tror han det när han besöker sin egen begravning. Inledningen hackar betänkligt. Skämten ligger emellanåt på Blandaren-nivå och till skillnad från den första filmen är det ingen tvekan om vem som är den stora stjärnan. En mer rimlig titel hade varit Ron Burgundy – the movie. Will är utan tvekan ett komiskt geni men det var dynamiken mellan de fyra herrarna som gjorde att Anchorman svängde. Karaktärsutveckling kanske är lite mycket begärt när det kommer till den här typen av film men visst är Bricks korkade upptåg och Champs debila inlägg inledningsvis rätt tröttsamma?

anchorman pic-3

Järngänget

Lindman: Var skriver jag under? Nej, men jag hör dig och nickar instämmande. Eller faktum är att jag faktiskt skulle vilja ta det ännu lite längre och säga att inledningen var så pinsamt krystad, överspelad och korkad att jag övervägde möjligheten att resa mig upp och helt sonika vandra ut ur salongen. Med vetskapen om att det är en rulle på 119 stadiga minuter kände jag ren panikångest. Skulle jag verkligen sitta och stå ut med en speedad Janne ”Loffe” Carlsson och hans tourettestyngda entourage som lallar runt i New York och gapar som om Jordens undergång vore här i två hela timmar? Nej, jag vet att många inte delar min uppfattning om Will Ferrell men i mitt tycke han har ju totalt tappat det. Eller har han de facto alltid varit så här? Jag blir osäker. Hur som helst tycker jag att han för varje ny film lyckas vrida upp volymknappen ytterligare ett smärtsamt steg vilket inte alltid är bra. Framför inte när resultatet ligger farligt nära buskis och fan vet om jag hade blivit överraskad om Dag-Otto hade stormat in och skrikit ”DET INGER!” i en stor jävla näverlur. Nu behöver inte ensemblen Dag-Otto för att lyckas med det, Steve Carrells karaktär Brick löser det utmärkt ändå.

anchorman-2-the-hilarious-sequel-ron-burgundy-fans-have-waited-nearly-a-decade-to-see

…sa flickan!

Första delen av filmen är en veritabel kiss-och-bajs-stuga proppfull med trötta skämt och tvångsgarv som Peter Magnusson skulle vara mäkta stolt över. Nivån är plågsamt låg. Någon måste ha grävt riktigt djupt i lådan märkt  ”SNL Box of Shame”. Det är en open-mic-kväll när den är som sämst. Tur då att det blir bättre ju längre filmen går. Man får dock se rejält mycket genom PK-fingrarna för att det här skall hålla. Det är en ordentlig dos av ”skämt”, jag skriver skämt inom citationstecken efter de väl egentligen inte förtjänar att kallas skämt, rörande mörkhyade och sexuell läggning. Djurvärlden får sig också en rejäl känga i ett antal pubertala ”skämt” om delfiner, katter och hundar. Men visst, jag tycker ändå att man tar sig i kragen och även om man inte stänger dassdörren helt så blir komedin i alla fall lite mer rumsren och humorn funkar riktigt bra ibland. Det blandas ju och ges rätt friskt men jag måste ändå lyfta fram Jack Marsden i rollen som Mr. Blue steel himself. Jack Lime, kung av nyhetsankare är allt Burgundy inte är. Han glider fram på framgångens macka och sportar en imponerande fejkbränna. Dessutom bär han upp en vit kostym på ett sätt som ingen lyckats med efter Don Johnsons storhetstid men framför allt klarar han av att vara både småkul, dryg och kaxig utan att behöva avverka varenda tonläge och grimas illustrerad i ”Comedy for Dummies”.

anchorman-fros

På gatan

Lindén: Hörde jag ljudet av den berömda motorsågen? Ja, visst är det ett och annat tabu som flyger all världens väg. Men särskilt roligt är det inte. Det saknas finess och det är väl egentligen först i slutet av andra akten som det lossnar. Eller så är det bara jag som kapitulerar inför allt trams. När Ron Burgundy råkar ut för en olycka bosätter han sig av någon anledning i en fyr för att rehabilitera sig. Och där blir det ren och skär slapstick och fånigt på ett sätt som jag gillar. I samma veva blir det mindre av, som du säger ”tourettestyngda entourage”, och det är faktiskt positivt. Jag är medveten om att jag är lite motsägelsefull nu eftersom jag nyss efterlyste mer interaktion i gruppen, men eftersom det svänger så dåligt är det ju lika bra att fokusera på det som är bra; alltså The Will Ferrell-show. Om man vill går det att läsa in lite mild mediakritik också. GNNs ägare är från Australien precis som Rupert Murdoch. Och det är helt uppenbart att Fox News är förebilden för ”nyheterna” som serveras av Ron & Co. Det är ingen sylvass satir men ändå en lite kul detalj.

anchorman2_r620x349

CNN eller Fox? We report. You decide.

Lindman: Är det så alltså? Nu vill inte jag komma här som någon besserwisser, knäppa med fingrarna och spela Allan men jag trodde nog ändå att det var CNN som var förebilden. Loggan. Det här fenomenet med att slänga in aktiekurser som rullar i rutan samtidigt och nog tusan var väl de först ut med 24-timmars nyheter? Well, jag låter den gåsen hänga oplockad och håller med dig i det du säger. Scenerna i fyren är riktigt underhållande och, utan att säga för mycket men slutscenen! Mängder med grymma cameos och en härlig drift med den egna branschen i en fantastiskt idiotisk men samtidigt lysande final. Men tyvärr är dalarna alldeles för djupa och Anchorman 2 blir därför, lämpligt nog med tanke på årstiden som ett julbord. Det öses på med alldeles för mycket. Vissa saker vill man egentligen inte ha men de trycks mer eller mindre ner i halsen på en, andra framkallar rent av små kräkreflexer och så har vi då de där gobitarna som man gärna svullar i både länge och väl. Jag önskar att man fick mer av dessa men eftersom utrymmet är begränsat och mycket annat skall få plats så släpper man det och går istället vidare till nästa. Man vill egentligen ha skinka men sitter likt förbannat med paté ”Vad säger du, finns det paté?” ”Jamendåså!” Nej, man får helt enkelt kämpa sig igenom den där dallriga patén i början och stå ut med lite vedervärdig köttkorv i mitten. Men eftersom man trots allt avslutar det hela med en mäktig ris ala malta går jag ändå hem proppmätt och hyfsat belåten.  

Anchorman 2 har biopremiär 20 december

betyg3


Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg