Senaste Kommentarer

Top Commenters

Avengers: Age of Ultron – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 22 april 2015 i

Film Recensioner

AoU

Hur många plåtnicklas pallar du att se slitas i stycken innan du tröttnar och hur många sömniga one-liners grejar du innan hjärnan högljutt protesterar ”DET RÄCKER NU!” Ja, det är frågor du bör ställa dig innan du bränner dina surt förvärvade slantar på Joss Whedon’s Avengers: Age of Ultron. Det är min absoluta övertygelse att svaret på dessa spörsmål är avgörande på huruvida du kommer att älska rullen eller avsky den. Eller avsky och avsky, det är väl att ta i men jag som svarade 22 på första frågan, här kände jag mig ändå ganska generös och 5, ärligt, jag orkar inte med fler så här tätt inpå Furious 7 på andra kände mig rätt tjock på båda och rejält fed up alldeles för tidigt i en film som ändå är två och en halv timme lång. Jag satt ju inte och höll räkningen men jag är tämligen säker på att mina 22 plåtnicklas var avverkade första halvtimmen och när det kommer till one-liners. Jag vet inte men det finns verkligen ingen hejd på pinsamheterna. Om Glenn Hysén hade varit superhjälte i en galax långt långt bort så hade han varit Tony Stark. Robert Downey Jr’s rollfigur är som vanligt en kulspruta av dåliga ordvitsar, vilket han väl i och för sig alltid har varit men nu får det faktiskt vara nog. Sug på den här t.ex. Stark kommer in i en lada och skall fixa en gammal traktor som vägrar starta. Där står den, en John Deere i all sin prakt och bara väntar på att en putslustig herre skall komma in och bränna av ett ”Hello dear!” Ja, ni fattar nivån.

I första filmen fick vi vänta tills gruppen var samlad och den unisona känslan av triumf gick att ta på. Det tog sin tid innan resan tog slut och tiden använde Whedon för att effektivt bygga upp en förväntan och en spänning hos sin publik som var storslagen och det var väl också det som gjorde Avengers till en monumental succé. Här kastas vi rätt in i ett jävla hålligång i skogen. Alla hjältar far fram bland snötäckta Douglas-granar och likt dopade ångvältar ödelägger de allt och alla. Det är en vällustig måttlöshet i slo-mo-död och ordvitsar.

AoU2

”Forrest Jump” Ha, den såg du inte komma Tony Stark!

 

I jakten på Lokes stulna spira har våra hjältar tvingats inta fiendens land i en Expendables-doftande scen och de möter snart sitt första motstånd. Tvillingarna. Den ena en kvinna med manipulativa egenskaper, hon kan tränga in sina offers medvetande och driva vem som helst till vansinne. Brorsan är en ung blixtsnabb Per Gessle, alltid i tracksuit, liksom för att riktigt trycka på hur vansinnigt snabb han är. Han kan röra sig med ljusets hastighet och fånga kulor i luften. Marvelfans känner dem som Quicksilver och Scarlet Witch och vi välkomnar därmed två nya kombattanter till tillställningen men vad vill de egentligen? Var ligger sympatierna? Vem i hela världen kan man lita på? Vad sjutton är klockan? Hur långt är det kvar? Två timmar? Znark.

Men självaste storskurken är något helt annat. Ultron är en titanförstärkt android skapad av ren energi. Han är sjukt strömlinjeformad och sofistikerad men framför allt är han OND. Jätteond. Han börjar med att äta upp Jarvis, Starks huvuddator, flyr sedan genom Internet (?) och landar i en kyrka där han avslöjar sin diaboliska plan. Han skall rädda mänskligheten men för att vinna något måste man alltid offra något annat. Ibland är det en get, ibland är det mänskligheten. ”How does humanity save itself it it doesn’t evolve?” vrålar Ultron och dyngar iväg en superhjälte genom rummet som vore han en virkad lovikavante.

AoU3

Låt dig inte luras av hundögonen. Ultron vill inte bli klappad!

 

Det är ingen blytung plot men för den goda stämningens skull skall jag inte avslöja mer här. Nu måste vi istället prata om skådespeleriet. Bland grundensemblen hittar vi inga överraskningar. Thor (Chris Hemsworth), talar med sin djupaste basröst och stilar sig med hammaren som bara han kan lyfta. Captain America är fortfarande tidernas tristaste superhjälte något Chris Evans verkligen lyckas förmedla. Black Widow (Scarlett Johansson) får tyvärr finna sig i att vara kvinna, d.v.s. vara den enda som blir tillfångatagen och tvingas lattja runt bland överspända machomän och vara allmänt förförisk. Mark Ruffalo är Hulk och Hulk är Hulk, en grön arg massa, inte så mycket mer att säga där. Den här gången är han kär också och det blir pussande! Hawkeye, spelad av Jeremy Renner som var hjärntvättad största delen av förra filmen får en chans att få vara med den här gången och han gör väl sin futuristiska Legolas helt okej men behållningen i filmen är Ultron, vars röst utgörs av den tragiskt underskattade karaktärsskådisen James Spader. Ni som har sett The Blacklist kommer att se och höra det direkt. Tonläget, mimiken, ordvalen. Allt andas Raymond Reddington. Räddningen i filmen är en stulen karaktär. Det är fantastiskt och sorgligt på samma gång.

Det känns som att Whedon var avundsjuk på Man of Steel. Han kunde inte riktigt svälja hur Nolan och Snyder lyckades ödelägga en hel stad på ett sådant furiöst sätt. Jag riktigt känner hur han satt där över ritbordet och gned sina geniknölar, knöt näven och vrålade ”Nej, nu jävlar skall här ödeläggas som aldrig förr!” Civila, infrastruktur och biljarder av Dollars skall det få kosta samhället när våra Marvelhjältar skall ge sig ut på ett rutinuppdrag, d.v.s rädda Jorden. Age of Ultron innehåller scener som får dig att ducka i stolen. Allt är på max och visst är det snyggt och visst är det stundtals imponerande men ärligt talat, hur kul är det att se samma scener om och om igen. Jag har tidigare varit inne på det ökande inflytandet från öst och här får jag ytterligare vatten på min kvarn. Den här gången är det Korea som har varit med och bidragit och det är klart att det här är en rulle som kommer att sälja som smör i försommarsolen. Frågan är inte om den kommer att dra in miljarder, frågan är hur många? Det mesta talar väl för att det blir försäljningsrekord och även om det känns lite trist så är det bara att acceptera att det är så marknaden ser ut nu. Det är superhjältar och hot från yttre rymden i filmer som är kopior av sig själva som gäller, vare sig vi gillar det eller ej.

Kevin Fiege och Joss Whedon var en gång med och räddade den då råpajiga genren från en säker död genom att reboota konceptet och göra superhjältar sexiga igen, nu undrar jag om de inte gjorde oss filmälskare en björntjänst ändå.

Avengers: Age of Ultron har svensk biopremiär 22 april

betyg2

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Eternell

    Så du har inte sett ”Daredevil” eller ”Jordskott”? -Som varsin ände på en korv är de. Ultron kanske platsar som brödet då, eller är det mer ketchup kanske?

    Yours forever! /Eternell

Fler onyanserade inlägg