Senaste Kommentarer

Top Commenters

Berättelsen om Pi – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 20 december 2012 i

Film Recension

Den blott 16-årige Pi, eller Piscine Molitor Patel (uppkallad efter en swimmingpool i Paris) är uppväxt på ett zoo i Indien. Hårda ekonomiska tider tvingar dock iväg familjen till Kanada men det Japanska fraktfartyget går under med både djur och människor. Att som ensam överlevande efter ett skeppsbrott vakna upp i en livbåt långt ute till havs är en svettig historia i sig. Att sedan dessutom behöva dela denna lilla yta med en, visserligen oerhört ståtlig men ack så oberäknelig bengalisk tiger är ett nervdrama värt namnet.  Berättelsen om Pi är familjeäventyret som alla pratar om. Filmen har rivit ner applåder världen över och Ang Lee har hyllats som den sanne visionären. Med 3D-tekniken till hjälp förtrollar han biopubliken med en visuell upplevelse som vi inte har sett maken till efter att Avatar slog ner som en bomb för snart fyra år sedan.

Onyanserats Måns & Måns har synat hypen närmare för att kunna utröna huruvida filmen är värd alla lovord eller ej:

Lindman: Jag måste säga att Berättelsen om Pi fångar mig omedelbart redan i förtexterna. Alla vackra naturbilder och de till perfektion animerade djuren som lever i symbios med levande diton får mig nästan att tro att jag tittar på ett högupplöst naturdrama från BBC. Det är väl egentligen bara David Attenbouroughs förtrollande röst som saknas när tapirer, apor och varaner zoomas in i sina naturliga habitat. Standarden sätts direkt och pressen att fortsätta leverera CGI-godis blir givetvis därmed oerhört stor. Stundtals lyckas Ang Lee fullt ut och då får vi njuta av några av de mest storslagna filmscener jag någonsin sett på en bioduk men tyvärr kan jag inte låta bli att tycka att filmen är ganska innehållslös. Det är svårt att sätta fingret på varför men min känsla är att de tekniskt imponerande akterna i slutändan både blir filmens räddning och undergång.

Lindén: Jag håller med dig angående filmens look och tekniska nivå. Tigern är fantastiskt ”levande” och många bilder är rent förtrollande. Man vaggas in i en stämning som påminner en del om Big Fish; här ska det berättas en skröna – välkommen in kära publik! 3D känns motiverat och helt i linje med berättelsen – men för mig skär det sig dock ganska tidigt. Ramberättelsen fungerar nämligen inte alls. Upplägget är att en författare (Rafe Spall) besöker Pi, för han har nämligen hört att här finns en fantastisk historia som måste berättas. Författarens roll är faktiskt helt obegriplig – han tillför inte någonting utan fungerar enbart som språngbräda för Pi och hans skrönor. Varje gång han dyker upp förstörs sagomagin. Jag är däremot väldigt imponerad av Suraj Sharma som spelar den unge Pi. Tydligen är det hans första filmroll och han bär filmen på sina små axlar. Vi har pratat en del om ytan, men Ang Lee vill ju berätta något djupare också. Det finns ett religiöst budskap som haltar rätt ordentligt. Eller är det bara för att jag själv saknar tro? Hur känner du inför den mer andliga aspekten av fimen?

Det vete katten om vi köper filmen rakt av men tigern gillar vi i alla fall!

Lindman: Bra att du tar upp den delen Måns. Det här med att trycka ner religiös propaganda i halsen på tittarna uppskattar jag inte alls och framför allt inte i ett familjeäventyr. Pi skall ju vara muslim, hindu och kristen på en och samma gång. Hans egen far är dock emot konceptet helt och hållet eftersom det skulle betyda att han inte tror på någonting men han gör heller ingenting åt det. Pojken får helt enkelt hållas och den religiösa agendan är rätt välfylld i början men sedan gör man egentligen inte särskilt mycket med det hela. Det är några ”Dear God” och ”Good Lord” här och där men efter att mer eller mindre ha slagit den heliga skriften i ansiktet på oss släpper man taget om det hela men det känns väl ändå som att Pi valde kristendomen till slut. Om man nu skall ta den religiösa vägen så får man väl löpa linan ut. Inte bara så ett frö och sedan dra. Jag förstod inte riktigt andemeningen om uttrycket tillåts och det religiösa spåret i storyn känns lika malplacerat som författaren.

Lindén: Ja, det känns lite som ”allt för alla” – vad man än tror på kan ska man kunna plocka med sig ett budskap. Filmen känns emellanåt som en pamflett sprungen ur Paulo Coelhos gåspenna – och det är aldrig en bra grej. En annan sak som jag höll på att glömma är den inkilade kärlekshistorien i början – vad var poängen med den egentligen? Den landade ju ingenstans och kändes mest pliktskyldigt placerad för att bygga Pis karaktär. Helt onödigt eftersom även det är en tråd som släpps för vinden. Utan att avslöja för mycket kan man säga att historien går att tolka på två sätt – lite beroende på ens förhållningssätt till tro – men oavsett vilken version man väljer är den helt osannolik. Och i en saga är det helt ok – problemet är att den fånige författaren talar om för oss i slutet vad vi faktiskt har sett och det stör mig. Det gränsar till publikförakt eller åtminstone andlig arrogans. OK, nu har vi varit väldigt negativa och kanske bör vi även fokusera på det som är bra – vi har nämnt det estetiska som nästan i sig är ett skäl att gå och se filmen – men utöver det måste jag ändå säga att Ang Lee faktiskt lyckas med det omöjliga; att skapa drama i en båt som endast rymmer en pojke och en tiger. Det imponerade på mig. Hur känner du?

Filmens budskap var visst inte helt valfritt.

Lindman: Där är vi helt eniga. Vi vet ju sedan tidigare att det är oerhört svårt att hålla intresset uppe i filmer med begränsade skådeplatser och aktörer. Cast Away och Phone Booth lyckades ju men där hade man åtminstone etablerade skådespelare i huvudrollerna att luta sig mot. Här slänger man in unge Suraj Sharma och han levererar storartat, precis som du var inne på tidigare och jag tycker faktiskt att trots all prålig teknik så är det faktiskt ändå samspelet mellan pojke och best som imponerar allra mest. Att följa deras individuella och gemensamma kamp för överlevnad fick stundtals mina känslor att löpa amok. Den glädje, den hopplöshet, sorg, ilska och falsk men nödvändig ömsesidig respekt som emellanåt utspelas på duken är en ren njutning att följa.
Många tror ju att Berättelsen om Pi blir detta års Hugo och visst finns det väl likheter. Ett visuellt äventyr med en ung man i huvudrollen och en välrenommerad regissör. Vad tror du om filmens framgång? Går detta hem hos juryn eller kommer filmen att gå samma öde tillmötes? Mängder med nomineringar men inga tunga vinster?

Lindén: Jag tror dessvärre filmen kommer skörda större framgångar än Hugo – vilket är en djup orättvisa då jag verkligen älskade den filmen. Amerikansk media har ju nästan helt utan undantag omfamnat Berättelsen om Pi och verkar eniga om att det är ett mästerverk. Och det är ett mästerverk om man enbart bedömer dess tekniska bedrifter – men historien engagerar inte på ett djupare plan trots kammarspelet till sjöss. Jag kan inte bortse för det, i min mening, förljugna andliga budskapet och alla lösa trådar i det dramaturgiska bygget. Hur mycket jag än avskyr att lägga mig i mittfilen kan inte betyget bli högre än en trea – och det är mest för den visuella festen som ändå påminner om hur fantastisk en bioupplevelse kan vara. Vill du knuffa upp den en halv nivå till kommer jag inte protestera högljutt, men kanske knyta näven i fickan som en god svensk.
Lindman: Då får du nog knyta näven för jag tycker ändå att filmen är värd ett något högre betyg. Trots att Berättelsen om Pi till mångt och mycket känns som en indisk Titanic, lider av sina avbrutna sidostorys och tvingar på oss ett budskap som vi kanske hellre velat skapa själva så är underhållningsvärdet trots allt högt och Suraj mästerlig i sin utsatta roll som Pi. Dessutom är jag sjukt svag för svulstiga katastrofscener och stora rovdjur. Jag ger Berättelsen om Pi 3,14 i betyg.
Berättelsen om Pi har biopremiär 21 december.

Lindén: betyg3
Lindman:

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Olofstorp2

    Är det bara jag som reagerade på hur djuren behandlades? Man såg tydligt skräcken i Zebrans blick och den var helt klart oförmögen att röra sig. Hade den brutit ryggraden när den kastades i livbåten eller var den ”bara” neddrogad…..   Skulle vilja veta mer om hur inspelningen gick till!

  • Lindman

    Zebran, orangutangen, hyenan och tigern är animerade (CGI). 100 miljoner dollar lär det ha kostat att skapa dessa fyra djur och visst fick man valuta för pengen? Berättelsen om Pi är nominerad till ”bästa specialeffekter” och den bör ju ligga rätt bra till.

    Här kan du läsa mer: http://www.fxguide.com/featured/life-of-pi/

Fler onyanserade inlägg