Senaste Kommentarer

Top Commenters

Blondie – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 23 november 2012 i

Film Recensioner

Middagsbjudning

Det här med förväntningar är ett aber. Innan visningen av Blondie intervjuades regissören Jesper Ganslandt och de visade klipp från hans tidigare filmer Farväl Falkenberg och Apan. Återigen slogs jag av filmernas urkraft. Det finns ingen film – möjligen Dazed & Confused – som har skildrat känslan av den sista sommaren så väl som Farväl Falkenberg. Att stå på tröskeln till vuxenlivet och känna sig vilsen och ovillig inför en förändring som kom alldeles för snabbt och hur svårt det kan vara att hantera den. Jag rankar den som en av de bästa svenska filmer som har gjorts. Den ångestladdade klaustrofobin i Apan var bedövande nihilistisk och väckte starka känslor både för och emot. Även den nosar på listan av bästa svenska filmer genom tiderna. Därför var förväntningarna närmast orimligt högt ställda inför visningen av hans tredje långfilm Blondie

Premissen är bra. De tre systrarna Elin, Katarina och Lova återvänder till sitt barndomshem för att fira matriarken Sigrid som fyller 70 år. Det är stort kalas med många inbjudna och man anar ett Festen-upplägg där smutsiga bykar ska tvagas. Systrarna spelas av Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström och Carolina Gynning. Mamman är Marie Göranzon. Man kan konstatera att Ganslandt har tagit till sig kritiken att han bara gör filmer om förvirrade män, för det här är kvinnornas film. Männen reduceras till bifigurer och den enda som har en större roll är Olle Sarri som mest bedriver dagarna med att spela Call of Duty i kalsongerna samtidigt som hans fru Helena af Sandeberg finner njutning på annat håll.

Festen - men ändå inte

Blondie tar några delar Norén och ett par matskedar Bergman, men resultatet är tyvärr en ganska ljummen anrättning. Det lunkar på i maklig takt och konflikterna är väntade. Enskilda scener är fantastiska och skådespelarinsatserna är i många fall strålande men som helhet lyckas den inte engagera fullt ut. Helena af Sandeberg och Marie Göranzon är riktigt bra men jag lyckas inte se bortom Carolina Gynnings forcerade stockholmska och har svårt att stämma in i hyllningskörerna. Alexandra Dahlström gör så gott hon kan, men hennes rollfigur är tunt skriven och hon faller ur handlingen på ett olyckligt sätt. Blondie är verkligen ingen dålig film, men den saknar svärtan från Ganslandts tidigare verk. Det är synd. Habila hantverk förväntar jag mig från blåställskillar som Hobert och Nutley inte från en av Sveriges mest intressanta regissörer.

Blondie har biopremiär 23 november

 

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg