Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Bourne Legacy – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 29 augusti 2012 i

Film Recensioner

The Bourne Legacy

Jag har alltid gillat Bourne-filmerna. Det är smarta, välskrivna actionfilmer med en utmärkt Matt Damon som den hjärntvättade superagenten. Paul Greengrass (som regisserat de två bästa) har en dokumentär bakgrund som ingjutit en skitig realism i berättandet. Många störde sig på handkameran som han propsade på, men jag tycker det funkade fint. Så det var inte utan att jag kände viss oro när varken Damon eller Greengrass var ombord för den fjärde Bourne-filmen. Istället anlitades Jeremy Renner och Tony Gilroy som utöver att ha skrivit manus till all Bourne-filmer även inhandlade ett stativ när han fick jobbet som regissör.

Jeremy Renner tar alltså inte över rollen som Jason Bourne. Han är en ny generations agent var superkrafter bygger på att han dagligen tar ett gult och ett blått piller. De kallas ”chems” och är ett bärande element i historien. När filmen börjar ser vi en man filmad underifrån, liggandes på vattenytan. Ekon av den förra filmen gör sig påminda, men det är inte Matt Damon som ligger där och skvalpar. Det är Jeremy Renners karaktär Aaron Cross som är på soloövning ute i Alaskas bergstrakter. Vi får, under en dialoglös inledning, se vad han går för. Inte minst slåss han med en tveksamt animerad varg.

Renner får syn på ännu en varg

När han avslutat sin övning hamnar han i en stuga där en hemlighetsfull och avpolleterad agent huserar. Aaron Cross ”chems” börjar sina. Utan dom blir han snabbt en lallande grönsak helt oförmögen att slåss med vargar och bestiga berg. När en drönare spränger stugan i småbitar och dödar den andre agenten förstår Cross att hans tjänster inte längre är önskvärda. Jakten kan börja, men först måste han få tag på fler ”chems”.

I en annan del av USA sitter Edward Norton och ett gäng andra ondskefulla kostymer och gastar om att de måste avsluta alla hemliga projekt med supersoldater. Sanningen är på väg att sippra ut och det skulle innebära en PR-förlust av episka propotioner. Termer som ”Treadstone”, ”Blackbriar” och ”Operation Outcome” nämns och har man inte sett de tidigare filmerna är man redan här helt bortkollrad. Det är för rörigt och det är alldeles för många tunt tecknade skurkar med oklara befattningar. Aaron Cross lyckas till slut lokalisera Dr. Marta Shearing (Rachel Weisz) som jobbar på det labb där medicinerna tillverkas. Eller i alla fall brukade tillverkas. I globaliseringens namn har produktionen flyttats till Manila och dit styr kosan efter viss övertalning från Cross.

Kommer vi bli kära innan filmen är slut?

The Bourne Legacy är en film med väldigt många brister och få förtjänster. Jeremy Renner är dock bra. Han har en charm och humor som Matt Damon saknade och Rachel Weisz är ju alltid bra. Problemet är alla svagt tecknade lager i historien och bristen på logik. Ett intressant grepp är hur jakten går till – här har man valt att kontrastera myndigheternas högteknologi mot Aarons Cross analoga lösningar i den internationella katt och råtta-leken. Det fungerar bra även om jag hade velat se mer av de McGyver-lösningar som var så vanligt förekommande när Matt Damon härjade runt. Baksidan av Nortons kontrollrum kontra Cross gatusmarta beteende är distansen som det skapar mellan skurkarna och Cross. För att en jakt ska bli riktigt spännande krävs det fysiska konfrontationer vilket förvisso sker senare i filmen då Edward Norton drar upp en kanin ur hatten. Som det inte var rörigt nog börjar man prata om ännu ett ”program” –  LARX – som är en annan typ av supersoldat (som tydligen inte måste utplånas). De ringer in superagenten LARX3 för att jaga rätt på Cross och Shearing. Det resulterar i en evighetslång jakt i slutet av filmen.

Rachel spanar efter varg i Manila

En annan sak som rör till det är sekvenserna där karaktärer från föregående filmer figurerar. Jag antar att tanken är att även de som inte har sett de tidigare filmerna ska kunna hänga med, men effekten blir det motsatta. Albert Finney, Scott Glenn, David Strathairn och Joan Allen svischar förbi men scenerna är för korta och lovar mer än de kan hålla. I många fall blir det tydligt att regissören egentligen är manusförfattare. En framgångsrik actionfilm levererar enligt devisen ”show, don´t tell”, men Gilroy har alldeles för många scener där skådespelarna helt statiskt berättar vad som har hänt och vad som kommer att hända. Det blir trist och långdraget och räddas bara delvis av en del imponerande actionsekvenser.

Om jag förstår filmen rätt så utspelar den sig parallellt med den förra filmen. Jason Bourne är i New York samtidigt som Cross röjer runt i Manila. Slutet är vidöppet och sannolikheten att det kommer en femte del är nog ganska stor. Min önskan är att Matt Damon då teamar upp med Jeremy Renner samt att Paul Greengrass ånyo sätter sig i regissörsstolen.

The Bourne Legacy har biopremiär den 29:e augusti. 

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg