Senaste Kommentarer

Top Commenters

Boyhood – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 26 september 2014 i

Film Recensioner

boyhood3

Att det var så lätt ändå. Richard Linklater’s film Boyhood har tagit både branschen och publiken med storm. Ovationerna är av det stående slaget och de tycks aldrig tystna. Frågan jag alltid ställer mig när jag ser dessa skyhöga siffror är hur väl alla dessa lovord överensstämmer med vår verklighet. Din och min verklighet här i Sverige. Betygen är trots allt baserade på amerikanska filmkritikers omdömen och hur många gånger har man inte gått i den fällan? Man sitter där i biofåtöljen, popcornen är varma, drickan är kall och förväntningarna ligger någonstans där uppe i taket. Besvikelsen är total och man säger till sig själv. Jaha, det var sista gången jag lyssnade på folket ”over there.” Detta fenomen gäller, i alla fall för egen del ofta just den här typen av dramafilmer. Filmer som skall skildra någon annans liv och verklighet. De stämmer helt enkelt inte överens med min bild av vardagen och då faller ofta magin. Visst, filmen kan fortfarande vara bra men det är helt enkelt inte den där filmen som fått taglinen ”it’s gonna change your life!” Kanske är det lite för mycket Jesus, kanske är flaggviftandet lite för frekvent eller så känns helt enkelt karaktärerna bara fel. Man vill ju så gärna kunna applicera filmen på sitt eget liv och känna igen sig själv i berättelsen.

Tur då att Richard Linklater någon gång i livet bestämde sig för att han ville göra film för här har han lyckats göra Boyhood till en film som på något sätt skulle kunna vara allas våra liv trots att dessa givetvis skiljer sig åt totalt. Hur då frågar du dig nu? Jo, Boyhood handlar egentligen om en enda, till synes simpel men ack så komplex sak, tid. Oavsett var vi bor eller kommer ifrån. Alla har vi någon gång varit barn eller hur? Och visst tickar klockan ständigt för oss alla. Vi ställs alla inför avgörande beslut. Ibland tar vi rätt beslut, ibland fel. Vissa går runt och ångrar dessa beslut resten av våra liv, andra går vidare för att se vad som finns på den där andra sidan som enligt utsago skall vara så där grön och härlig.

Boyhood4

Ellar Coltrane som nyfiken liten parvel

Premissen är enkel. Vi får följa en pojke, Mason från Texas. Han föräldrar är skilda och farsan har dessutom flytt fältet, till Alaska närmare bestämt. Pojken växer, precis som vi alla gör eller har gjort, från pojke till ung vuxen. That’s it! Enkelt men fullständigt briljant. Om man tror att Boyhood är som vilken annan coming-of-age film som helst så tar man fel. Linklater har här gjort någonting unikt. Han har följt sina karaktärer under tolv års tid och det är alltså samma skådespelare som spelar Mason när han är 5 år som när han är 18. Föräldrarna spelade av Ethan Hawke och Patricia Arquette hinner åldras tolv år och dottern Samantha genomgår en imponerande förändring från störig syster till ung vuxen med ansvar. Resultatet är så häftigt att jag har svårt att tro att det faktiskt bara är en film. Jag känner ju igen allt det där. Syskongnabbet, föräldrarna som tvingar en att klippa sig trots att man vill ha långt hår. Gnället om när man kommer hem för sent efter smygsupande i rivningskåkar.

Boyhood1

Ellar Coltrane i plugget

Allt som händer i en familj händer här och i princip i realtid. Som barn får du se och höra föräldrarna bråka, skolan suger, man börjar dejta och familjer krossas medan nya föds. Det spelar ingen roll att de ena stunden bor i Houston och nästa i San Marcos. Miljön är sekundär och jag sugs djupare och djupare in i denna sofistikerade dokusåpa. Till slut känns det som att jag bor där. Det gör ont i mitt hjärta när mamma, namnen spelar ingen roll längre, vi är förbi det där nu och hon är helt enkelt mamma, träffar ännu en fyllskalle med våldstendenser och det är psykisk terror när den välbekanta pinsamma tystnaden uppstår, precis innan den där första kyssen eller just efter att man blivit dumpad.

Ethan Hawke och Patricia Arquette har aldrig varit bättre men framför allt bjuder Ellar Coltrane på en uppvisning som det kommer att talas om länge. Masons utveckling genom de olika stadierna är inget annat än Oscarsvärdig. Överlag finns det få skönhetsfläckar i Boyhood. Allt är så otroligt välgjort och genomtänkt och det bidrar till den där totalupplevelsen som är så viktig. Alla pusselbitar ligger på plats och de passar. Filmen är helt sömlös där musiken utvecklas i takt med de olika stadierna i livet och ibland går det fort. Från en stad till en annan. Från en famn till en annan. Några fler rynkor, en mustasch, en ny karriär. Precis som livet är.

Boyhood2

Och samme Ellar Coltrane som vilsen tonåring

Det finns så otroligt mycket att berätta men ändå så lite för det här är ingen historia man vill läsa om eller ens höra. Man vill vara där och känna. Man vill känna tiden gå och uppleva frustrationen, ångesten, glädjen, kärleken och hoppet. Det är trots allt livet vi pratar om och det går inte att sätta några etiketter på livet, det vet vi. Man kan heller egentligen inte skildra det på film men Linklater kommer i alla fall förbannat nära och det gör han utan typiska amerikanska moralkakor och påtvingade åsikter.

Lyd mitt råd och se Boyhood när den kommer hit. Det är en milstolpe i filmhistorien. Det är årets starkaste film och det är en känslostorm utan dess like.

Boyhood har svensk biopremiär 26 september

betyg5

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg