Senaste Kommentarer

Top Commenters

Captain Phillips – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 17 oktober 2013 i

Film Recensioner

Captain_Phillips_Teaser_640px

Captain Phillips

Filmen börjar i ett gråmulet Vermont och Richard Phillips (Tom Hanks) sätter sig i bilen med sin fru Andrea Phillips (Catherine Keener). De är på väg till flygplatsen varifrån Kapten Phillips ska flyga till Oman och mönstra på ett containerskepp mot Kenya. De pratar om hur världen har förändrats och att deras barn kommer få det mycket tuffare att göra karriär. Klipp till Somalia där en vildsint krigsherre sladdar in i en by för att värva piratpersonal till nästa kapning. En liten bild av globaliseringen ur olika perspektiv. Dialogen och tonen är, som alltid när Paul Greengrass gör film, realistisk och trovärdig. Tom Hanks släpiga New England-dialekt skaver lite men det är tydligen så den verklige Kapten Phillips pratar.

Greengrass gör alltså ännu en film baserad på en verklig händelse. Bloody Sunday, United 93 och Kapten Phillips är alla exempel på hans skicklighet att berätta historier som vi redan vet slutet på. Han behärskar konsten att dramatisera välkända historier och ändå få publiken att känna total närvaro och intresse. Kanske beror på det på hans bakgrund som journalist/dokumentärfilmare att han alltid lyckas förmedla trovärdighet och framför allt en tydlighet i berättandet. Trots att det ofta är breda persongallerier och karga facktermer är man alltid på det klara med vad som händer hela tiden.

DF-09062_r

Vi är inte ute och fiskar

Väl på plats i Oman går det undan. Rutten innebär att fartyget passerar farliga farvattnen utanför Somalias kust. Kapten Phillips är väl medveten om riskerna och beordrar en säkerhetsövning så att alla är på tårna. Mitt i genomgången blir det skarpt läge. Genom enkel list lyckas de avvärja den första attacken, men snart nog är piraterna ombord. Och det känns så simpelt – från en gisten fiskebåt klättrar barfotapiraterna ombord det högteknologiska monstret och kapningen är ett faktum. Muse (Barkhad Abdi), som leder ligan, uppmanar lugnt och stilla mellan kat-tuggorna  Phillips bör slappna av – ”Jag är kapten nu.” En lösensumma på tio miljoner dollar begärs. Scenen är satt och spelet kan börja. Och nu följer närmare två timmar av intensivt drama. När eftertexterna rullar är mina knogar nära nog vita av utmattning.
medium_1368195089_captain_phillips-oo9
Filmen är brutalt spännande från början till slut och det är många faktorer som spelar in. I United 93 använde sig Greengrass av riktigt personal i många roller, folk som faktiskt jobbade under 9/11-dramat, och jag undrar om han inte upprepat det tricket här. Varenda karaktär känns trovärdig och i synnerhet Tom Hanks. Jag har aldrig varit något större fan av karln, men han har faktiskt aldrig varit bättre. Hanks är perfekt som den motvillige hjälten som växer med uppgiften. Han är en hjälte utan att någonsin bli Bruce Willis och vardagligheten som alltid varit Hanks signum känns här helt övertygande. Det finns en scen i slutet av filmen (som är improviserad) där Hanks definitivt säkrar sin Oscar-nominering. Ni kommer förstå vilken scen jag menar.
captain-phillips-tom-hanks-image-600x421
Man känner till och med viss sympati med piraterna. De är inte, med ett undantag, endimensionellt vrålande galningar. Man förstår deras drivkrafter och att de bara är små brickor i ett större spel. När de skryter om en kapning som inbringade 30 miljoner dollar och Kapten Phillips undrar varför de inte har ”gått i pension” blir det uppenbart att båda egentligen bara utför jobb för andras räkning. De är aktörer i en ekonomisk rundgång – den ena parten finansierar somaliska krigsherrars illdåd och den andra skeppar förnödenheter till samma lands offer.
Efter halva speltiden byter filmen ton. United 93-tonen skiftar över till Bourne-tonalitet. När Amerika spänner musklerna och skickar både krigsskepp och Navy Seals till undsättning inser Phillips att det finns ett större spel att ta hänsyn till. Att USA ska genomlida ännu en somalisk förödmjukelse á la Black Hawk Down är inte ett alternativ även om det innebär att en amerikansk sjökapten kanske tvingas lägga sig på offeraltaret. Machomilitärismen i slutet tangerar gränsen för det acceptabla men jag tycker ändå att Greengrass håller kursen ända in i hamn.
Captain Phillips är utan tvekan en av årets mest nerviga upplevelser och en film som absolut ska upplevas på bio.
Captain Phillips har biopremiär 18 oktober
betyg4_5

 

 

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg