Senaste Kommentarer

Top Commenters

Cirkeln – Recension

Inlägg av Ingrid Forsberg den 21 februari 2015 i

Film Recensioner

 

cirkeln poster

I Engelsfors i Bergslagen bor gymnasietjejerna Anna-Karin, Rebecka, Vanessa, Linnéa, Minoo och Ida. De är inte kompisar, men har ändå klara uppfattningar om varandra, sådär som man har när man går på samma skola i en liten stad.  En natt förs de samman av en kraft som lockar dem till en övergiven folkpark i skogen – och de får veta att de är utvalda, att de har magiska krafter. Plötsligt blir deras tonårstillvaro bokstavligen på liv och död.

Ända sedan boken Cirkeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, kom ut 2011 har många läsare varit väldigt sugna på en filmatisering. Boken har den där mixen av vardag och övernaturligt, av realistiskt tonårsliv och storslagen kamp mellan gott och ont – en oemotståndlig mix om du frågar mig. Själva har skaparna till Cirkeln kallat det ”diskbänksfantasy”, och det är onekligen en träffande beskrivning.

Huvudkaraktärerna, de sex utvalda tjejerna, representerar till viss del klassiska tonårsstereotyper. En är mobbad, en är mobbare, en är ”missanpassad” med alternativ stil, en är pluggtjej, en är festtjejen med klackar och äldre pojkvän, en är sportig och omtyckt av alla. Men det blir inte endimensionellt, det är uppenbart att det är medvetet från skaparnas sida, och är ju också en stor del av vad det faktiskt är att vara tonåring.  Man testar roller, man försöker förstå sig själv och andra utifrån de bilder man har, fastnar i fack som man försöker ta sig ur. Och Cirkeln handlar också egentligen lika mycket om tonårsliv, det svåra i att växa upp, som det svåra och spännande i att plötsligt upptäcka att man har magiska krafter och måste försöka rädda världen.

cirkeln

Därför saknar jag lite mer av den vardagsrealistiska tonårsskildringen i filmen, nästan allt som händer sker för att föra historien framåt. Jag vill se mer av hur tjejernas relation till varandra utvecklas, och av till exempel Anna-Karins relation till sin morfar, ett av de finaste inslagen i boken. Men det är som alltid svårt att skaka sig loss från upplevelsen av boken när man ser filmatiseringen – det är ju helt självklart så mycket som inte får plats här. Men tempot är ojämnt, och trots att det är så mycket som ska få plats och att den är så lång, så upplevde jag den stundtals som lite långsam. Å andra sidan, hade jag inte läst boken hade ju själva spänningsmomentet varit större, och då kanske jag inte hade tänkt på detta på samma sätt.

Castingen är jättefin, skådisarna som spelar de utvalda är övertygande och känns väldigt mycket som de karaktärer jag sett framför mig i böckerna.  Några av dem har vi kunnat se på film och tv innan (Josefin Asplund i Call Girl, Irma von Platen i Anno 1790 och en av Maria Lang-filmerna), men de är överlag ganska nya på duken, vilket inte märks i deras prestationer. Sverrir Gudnason – ja, någon mer perfekt att spela ung gymnasielärare som elev blir kär i kan i alla fall inte jag komma på. Och Ruth Vega Fernandez som den ovanliga rektorn Adriana López, är precis så sval och perfekt som hon framställs i boken. Även om jag får lite för mycket högläsningsvibbar över vissa av hennes repliker – som i och för sig har rätt mycket funktionen att just förklara för de utvalda hur saker och ting ligger till när det gäller magins närvaro i världen, hur häxor har olika element, och så vidare.

cirkeln rebecka

Diskbänksfantasy

Vilket får mig att komma in på två karaktärer från böckerna som helt enkelt inte finns med i filmen – skolvaktmästaren Nicolaus och Mona Månstråle, som driver butiken Kristallgrottan i Engelsfors. I böckerna har de en stor plats och betydelse i tonårshäxornas utveckling – jag tänker mig att de två i kombination spelar lite samma roll som Rubert Giles i Buffy the Vampire Slayer, det vill säga nån slags kombo av lärare/mentor och övervakare. Giles har ju också en magi-butik, vilket man skulle kunna jämföra med Mona Månstråles Kristallgrottan….. I alla fall, de här två karaktärerna finns alltså inte med i filmen, vilket får mig att fundera lite på hur fortsättningen ska bli, med tanke på hur viktiga framför allt Nicolaus är för den stora helheten i Engelsfors-trilogin. Samtidigt är jag övertygad om att Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin (som regisserat och skrivit manuset med Sara) har tagit beslutet att inte ha med dem efter noga övervägande. Jag menar, jag är ju ingen manusexpert, jag kan lätt sitta här och önska mig massor av saker som kanske skulle vara skitsvåra att få in i manuset utan att det blev för plottrigt och invecklat. Men önska och sakna kan man ju.

En av producenterna till filmen är ju Benny Andersson, och det är också han som skrivit filmmusiken. Som jag tyvärr inte tycker riktigt funkar helgjutet med filmens stämning i övrigt. Det är lite för klassiskt, lite för bombastiskt. Som bäst i de mer suggestivt spännande scenerna än i de mer känslosamma, där det blir för övertydligt ibland. Då funkar poplåtarna, av Anna von Hausswolff, Fever Ray och Kate Bush, desto bättre i känslan av att befinna sig nånstans mellan verkligheten som vi känner den och verkligheten som den visar sig vara, på en plats där hinnan till den magiska världen är tunnare än på andra ställen.

cirkeln elias

Elias (Gustav Lindh)

Det är inte mycket storslagna specialeffekter, men de som finns skäms verkligen inte för sig. En av slutscenerna är riktigt mäktig (ni vet vilken jag menar när ni ser den), och det är överlag väldigt stämningsfullt filmat, i välgjorda miljöer. Och den inledande scenen, med Linnéas bäste vän Elias inne på den skitiga skoltoaletten, de livsfarliga spegelskärvorna i handfatet, gråten och blodet, och… ja, det är en verkligt stark scen, både tack vare skådespeleriet från Gustav Lindh och på hur det är skildrat. Och det är en egen ton i filmen, även om det såklart är mycket i grundupplägget som kan kännas igen från diverse amerikanska filmer och serier så har man inte sneglat för mycket dit, och framför allt är det här en grundhistoria med mer girl power än det mesta. Alla huvudpersoner är tjejer, hjältar i sin egen story, och att nämna att Cirkeln klarar Bechdel-testet med råge är nästan överflödigt.

Så – visst har filmen en del brister, men överlag är det en väldigt lyckad och fin filmatisering, som är ett välbehövligt tillskott i det svenska filmutbudet. Och nu vill jag ha mer av Engelsfors på duken! Så jag hoppas innerligt att Cirkeln går så bra att förutsättningarna finns att filmatisera även uppföljarna Eld och Nyckeln (som dessutom, likt Harry Potter-böckerna, bara blir mer och mer mörka och komplexa när det gäller magin, hur världen hänger ihop osv.). Men de måste skynda sig innan skådisarna, som är 20-nånting, blir allt för gamla för att trovärdigt kunna spela gymnasieungdomar…

betyg3_5

 

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg