Senaste Kommentarer

Top Commenters

Dark Shadows – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 7 maj 2012 i

Film Recensioner

Dark Shadows

Att den lille goten Tim Burton skulle ta sig an filmatiseringen av Dark Shadows var ju bara en tidsfråga. Dark Shadows var en väldigt populär tv-serie som gick på amerikanska ABC mellan 1966-1971 och en av de första serierna som populariserade den ”gode” vampyren. Att vampyren ser sitt eviga liv som ett straff och att blodsugeriet bara är en olycklig del av jobbet. Tv-serien har nått kultstatus och tack vare fans som Burton och inte minst Johnny Depp har den nu nått vita duken, som förvisso är allt annat än vit, det är ju trots allt Tim Burton som ställer upp kameran, och då är varenda bild fylld till bredden med barocka härligheter.

Inledningen är enormt imponerande. Med grandiost kameraarbete och sirlig scenografi får vi den plågade vampyrens bakgrundshistoria. Året är 1752 och Joshua & Naomi Collins lämnar ett lungsotsstinkande Liverpool bakom sig och sätter segel mot Nordamerika. De når östkusten och bygger bo i den salta kuststaden Maine där de bygger upp en framgångsrik fiskeriverksamhet. När föräldrarna dör under mystiska omständigheter tar sonen Barnabas Collins (Johnny Depp) över verksamheten och blir både rik och mäktig. Men makten måste förblinda eftersom han vänder den vackra Angelique Bouchard (Eva Green) ryggen. Han föredrar istället den väna Josette DuPres och det väcker Bouchards vrede. Till saken hör att Angelique Bouchard är en häxa och som sådan är hon ju inte främmande för att kasta en förbannelse eller två. Sagt och gjort; hon får Josette DuPres att kasta sig ut för en klippa och Barnabas gör hon till en vampyr som fångas in och begravs i en kista. 200 hundra år senare råkar några vägarbetare gräva upp kistan och de blir snabbt varse om hur törstig en vampyr kan vara efter två torrlagda sekel.

Johnny. Pressad.

Barnabas, som trots att han är en vandrande anakronism, finner sig snabbt i situationen och söker upp sitt gamla slott där hans släkt fortfarande bor. Familjeförhållandena är hyfsat dysfunktionella och att en vampyr ansluter sig ses därför som en helt normalt. Både fiskeriet och slottet har tappar sin forna glans och Barnabas förstår snart varför – staden kontrolleras av Angelique Bouchard och hämnden som han har filat på i 200 år måste nu utkrävas.

Tim Burton är en mästare på skrönor och hans handlag är perfekt för den här svarta komedin. Manuset är välskrivet och Johnny Depp suger vällustigt på varenda replik och komiken uppstår när hans höglitterära engelska möter det posthippifierade språket som ungdomarna i familjen svänger sig med. Regin är stram för Burton har faktiskt lyckats lägga band på Depps sedvanliga överspel – det är bara den inledande berättarrösten som klingar lite falskt då Depp envisas med sin usla brittiska accent. Scenografin är osannolikt detaljerad och fotot av det mjukare slaget för att förstärka sagokänslan som bibehålls filmen igenom.

Helena är sig själv

Som sig bör i en Burton-film så har även Helena Bonham-Carter en roll, och i vanlig ordning är det den pårökta persona som hon i princip har gjort sedan Fight Club. Michelle Pfeiffer (som ringde upp Burton och bad om att få rollen) imponerar som den bedagade matriarken och Chloë Grace Moretz,  i rollen som Pfeffiers dotter, visar i filmens slutskede minst sagt oanade sidor.

Jag har haft lite svårt för Tim Burton genom åren. Han är en väldigt ojämn regissör men när han träffar rätt blir det ofta riktigt bra. Big Fish är faktiskt en av mina favoritfilmer genom tiderna. Dark Shadows är enligt pressmaterialet en komedi och det stämmer väl till viss del – de absurda elementen och det melodramatiska tilltalet rimmar bra i den kontexten. I filmerna där Burton tappar bort humorn så blir det bara kyligt och mer av en stilistisk uppvisning. Och i de filmer där han låter humorn spåra ur blir det ofta bara farsartat och skränigt.  I Dark Shadows hittar han balansen mellan humor, allvar och estetik och resultatet är en riktigt underhållande skröna som imponerar stort.

Dark Shadows har svensk biopremiär den 11:e maj

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg