Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Darkest Hour – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 6 januari 2012 i

Film Recension

Det vore ren och skär lögn att påstå att mina förväntningar inför Joel Kinnamans riktiga Hollywooddebut, The Darkest Hour var särskilt höga. Inte på grund av Kinnaman som har haft en uppåtgående trend i sina senaste projekt. Inte heller på grund av Emile Hirsch som ju var suverän i Into the Wild. Mina lågt ställda förväntningar berodde heller inte på Max Minghella som övertygade i The Social Network eller på Olivia Thirlby från Juno utan snarare för att storyn av allt att döma sög kraftigt och att trailern kändes rätt slätstruken. Nej, jag förväntade mig en ytterst ordinär men ändå rätt snygg sci-fi. Vad fick jag då? Skall jag vara ärlig vet jag faktiskt inte riktigt vad jag fick. Filmen är kort och de 89 minuterna passerade oerhört snabbt utan att lämna något som helst avtryck, inte en enda liten minnesvärd scen. Under dessa 89 minuter inbjöds jag istället till en orgie i platt skådespeleri och överspel från samtliga inblandade som ändå möjligen kan ursäktas med att manus var så förbannat uselt, förutsägbart och ointressant att det knappast hade hjälpt om de så spelat sina livs roller.

"Här ligger jag med en eldkastare på spåret och slentrianskriker"

The Darkest Hour kretsar kring ett gäng ungdomar i ett ödelagt Moskva. Vi har de amerikanska programmerarna Sean (Hirsch) och Ben (Minghella) som blir tokblåsta av sin svenske business partner (Kinnaman), en odräglig typ som för övrigt lystrar till det vanliga svenska namnet Skyler. Vid sin sida har denne odåga Skyler ett litet entourage bestående av två fruktansvärt störiga och extremt korkade unga tjejer , Natalie (Thirlby) och Anne (Rachael Taylor). Samtliga befinner sig på en exklusiv nattklubb när hela staden plötsligt totalförstörs av osynliga utomjordingar. Nu måste de samarbeta för att överleva och trots alla faror och onda krafter som lurar i mörkret tvingas de ut på en resa genom den härjade ryska huvudstaden för att nå den amerikanska ambassaden. Är du amerikan och jorden precis har invaderats av aliens så beger du dig givetvis till ambassaden. Inga frågetecken där? Tänkte väl det. Hur som helst, rymdnissarna som kommit till jorden visar sig vara ute efter vår elektricitet och skyr inga som helst medel för att komma åt den. Vi får dock inte veta varför. Är deras el slut, har elpriserna på planeten Nugjatlh gått upp, är de helt enkelt sadister som gillar att ge människor elstötar? Ingen aning och skall jag vara ärlig så skiter jag egentligen i vilket.

Vår grupp av ”hjältar” gör ständigt helt fel saker som gör att man som tittare sitter och kallsvettas av frustration i stolen. Varför lämnar du den där dörren öppen? Varför går du ensam in i det där mörka rummet? Varför skriker du så förbannat hela tiden? ”I can’t do this, I can’t do that!” Frågorna är många och sympatierna är noll.

Unga, lovande och korkade

Chris Goraks The Darkest Hour är faktiskt ett av de sämsta, mest korkade försöken till sci-fi action jag sett på länge, faktiskt inte helt olik en annan riktig dyngspridare från 2010, The Vanishing on 7th Street. I båda fallen handlar hela filmen om att fly från något man inte kan se, stå vid sidan om när andra dödas av något man inte kan se och försöka mobilisera en motattack. Det som gör det extra tragiskt med The Darkest Hour är att filmen är fylld av lovande talangfulla unga skådespelare men misslyckas ändå så kapitalt med att leverera någon form av bestående intryck. Potentialen finns ju där, både bakom och framför kameran men genom hela filmen känner man tantaluskvalet ligga där och gäcka, så nära men ändå så långt ifrån. Karaktärerna är ihåliga och blir i slutändan egentligen bara tomma objekt redo att slaktas och bortsett från ett par imponerande vyer över Moskva lyckas man inte heller visuellt. Filmen innehåller några riktigt risiga CGI-effekter och för att ha en art director bakom kameran så är monstren inte särskilt välgjorda eller skrämmande, eller monster och monster förresten. När man väl fick en liten skymt av det okända så kändes det mer som en Pokémonfigur som aldrig lämnade ritbordet.

Om Shame redan är årets bästa film så törs jag nog säga att The Darkest Hour kommer att vara med och slåss i bottenstriden när 2012 års sämsta filmer skall summeras.

The Darkest Hour har svensk biopremiär 6:e januari 2012

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg